Ragnwei Axellie – Alla vita vingar blev svarta

Ragnwei Axellie, författare – debuterade 1979 med diktsamlingen ”Pappa älskade pappa”. ”Vuxenlös”, ”Närleken”, ”Livs-gammal”, ”Lägesrapport” och ”Vem bryr sig?” är andra uppmärksammade titlar ur hennes produktion. Återkommande teman i hennes ...

Av: Ragnwei Axellie | 02 april, 2012
Utopiska geografier

Slask, Polens nationella folklore-ensemble, foto Anna Spysz

Gränslös uppkäftighet i Krakow

Stående ovationer för det svensk-danska bandet Body Sculptures under Unsound i polska Krakow. Och flera internationella samarbeten som ger nya infallsvinklar i en krackelerande värld. Det är Unsound i år ...

Av: Curt Lundberg | 28 oktober, 2016
Essäer om musik

Liten mening om val

Jag skulle kunna skriva ett öppet brev förstås, hoppas att kanske under frukostens förströelser ser Du just min lilla mening. Eller den elektroniska vägen in i regeringskansliet är alltid tillgänglig, förstås, alltid tillgänglig ...

Av: Linda Bönström | 13 september, 2014
Gästkrönikör

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | 26 juli, 2012
Litteraturens porträtt

Dostojevskij och den polyfona romanen



Den dialogiska ståndpunkten och monologiska sanningen

DostojevskijI "Dostojevskijs poetik" som utkom 1929 och som nu utkommit i vacker reviderad upplaga hos Daidalos Anthropos förlag slog Michail Bachtin fast att hans bok endast ägnade sig åt problemen i Dostojevskijs poetik och inget annat. Detta påpekande föranleddes av att Dostojevskijs författarskap oftast hade analyserats utifrån sina ideologiska problemställningar och politiska positioner. Litteraturvetare och andra litterära experter hade då glömt att Dostojevskij först och främst var konstnär. Men det var inte i denna fråga som Bachtin gick ut hårdast mot dåtidens litteraturkritiker utan istället i frågan om Dostojevskijs poetik, konkret hans romanform.

Bachtin kritiserade hela den litteraturvetarkår som dittills i analyser och essäer hanterat Dostojevskijs författarskap monologiskt för att de inte förstått sig på att ta sig an Dostojevskij utifrån hans säregna polyfona romankonst. Istället hade de behandlat hans verk traditionellt efter ett monologiskt sätt att se. Detta synsätt innebar att alla de hjältar som figurerar i Dostojevskijs romaner skulle uppträda på uppdrag från författaren som dennes alter ego, iklädda hans idéer och gående dennes ärenden bärande denna enda röst. Men enligt Bachtin och följaktligen i enlighet med Dostojevskijs uppfattning var det istället frågan om hjältar med självständiga medvetanden som bar egna idéer. Den polyfona romanformen innebär att en flora av medvetande möts i den fria dialogen i diskussioner.

Flera medvetanden rör sig i romanbygget som fria gestalter med sina egna världsuppfattningar, i egen hegemoni och med egen agenda. Inledningsvis i "Dostojevskijs poetik" menar Bachtin att just Dostojevskijs fria "hjältar" blir till egna medvetanden som i förhållande till författaren presenterar självständiga och egensinniga filosofier och världsuppfattningar som till och med litterära experter polemiserar mot som vore "hjältarna" enskilda författare eller filosofer. Exemplen är Raskolnikov, Mysjkin, Stavrogin, Ivan Karamazov, Storinkvisitorn och andra. Dostojevskij skapade genom att hålla dessa själars "egon" som fria individer i sin polyfona hage det magnifika djup och den levande gestaltning som är genomgående i hans verk.

BachtinVad är då den" polyfona romankonsten"? Här menar Bachtin att "sanningen i de stora frågorna enligt Dostojevskij inte kan framträda inom ramen för ett enskilt individuellt medvetande./.../...det framträder, och alltid partiellt, i en process av dialogiskt umgänge mellan likaberättigade medvetanden". Och Dostojevskijs romanhjältar är just "idébärare" och som sådana självständiga medvetanden utanför författarens kontroll, styrning eller myndighet. Metoden användes och härleddes just utifrån att Dostojevskijs romaner genomgående bär idéer där dessa fri medvetanden är idébärare och där miljö och bakgrund och sådan kontext var underordnad och där dessa fria medvetanden konfronteras i dialog. I Dostojevskijs romankonst behandlas de stora livsfrågorna i eviga dialoger. Syftet med denna teknik och poetik är att uppnå en ny medvetenhet genom dialog men däremot aldrig ett "slutgiltigt svar" vilket i sig var en illusion enligt Dostojevskij. Detta kan kort sammanfattas med att idéerna inte skapas och uppstår ur en enda hjärna utan mellan flera medvetande i konfrontation och dialog med varandra. I den polyfona romanen illustreras detta med att flera fria medvetanden rör sig utom författarens enväldiga insyn.

Redan från Sokrates kan härledas denna den konfrontativa dialogens motto då han lät verbala kombattanter mötas i häftiga diskussioner ur vilka sanningen vaskades fram genom "den sokratiska dialogen". Det är genom dialogen som den just i det ögonblicket längst komna medvetenheten skapas och slipas fram. Det är i mötet mellan idéerna och människors konfrontation med idéerna i sina medvetanden som högre sanning uppnås. Det finns en kvarvarande och eftersläpande idé om att en sanning som kallas den monologiska önskar äga ett sken av envälde och slutgiltig oåterkallerlighet. Denna monologism är oförenlig med Sokrates uppfattning att sann vetskap och sanning får man ur diskussioner och konfrontationer mellan fria medvetanden. Den offentliga monologismen vill behärska och härska med den enda och oomkullrunkeliga sanningen men Sokrates menade att sanningen inte skapas i en enda människa utan föds mellan människor som gemensamt söker denna i ett dialogiskt utbyte. Men dialogismen förvanskades sedermera efter Sokrates död och blev reducerad till ett inskränkt frågande och svarande. Grundbegreppen i den sokratiska dialogismen var synkrisis och anakrisis, Det första innebar sammanställandet av synpunkter i ett särskilt ämne och det senare var att locka samtalspartner att yttra sig och till fullo säga sin åsikt och förhandla. Enligt Bachtin är Dostojevskijs romaner mästarprov på en dialogens anakrisis.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Enligt Bachtin ansåg också Dostojevskij att de stora livsfrågorna aldrig kunde slutdiskuteras. Det gives alltså inga slutgiltiga svar. Därför är alla Dostojevskijs stora romaner oavslutade i sin idéproduktion och därmed öppna åt alla håll. En slutgiltigt stadsfäst sanning skulle innebära katastrof menade Dostojevskij, för i sådant fall hade människan inget mer att sträva efter. Då skulle all vår eviga ävlan här i jordelivet vara till ända. Bachtin menar att Dostojevskij såg idédebatten som omöjlig att avsluta.

När nu "Dostojevskijs poetik" av Michael Bachtin i ny reviderad upplaga når oss på svenska i översättning av Lars Fyhr och Johan Öberg är det ett av de tyngsta verk som åstadkommits om Dostojevskijs författarskap. Det utkom första gången 1929 men denna nya utgåva är i översättningen reviderad i linje med den ryska utgåvan från år 2002 och kompletterad med en längre intervju med Bachtin och anteckningar som författaren skrev vid bokens tillkomst.

Bachtin säger i intervjun som gjorts av Zbigniew Podgorzec:

alt"Dostojevskij är enligt min mening skaparen av den polyfona, flerstämmiga romanen, uppbyggd som en intensiv och passionerad dialog om de yttersta tingen. Författaren fullbordar inte denna dialog, han löser den inte med litterära medel. Han frilägger det mänskliga tänkandet i dess motsägelsefulla och ofullbordade tillblivelse. Dostojevskij accepterade ingen fullbordan"

När Rodion Romanovitj Raskolnikov i sin första långa monolog i Fjodor Dostojevskijs stora verk verk Brott och straff funderar över alla motiv och vägar in och ut i förhållande till de planerade mord han tänkt genomföra befinner han sig i dialog med flera andra subjekt och medvetanden som intervenerar i hans synkrets. I denna inledande monolog finns dialogen infattad som en minidialog och berör flera medvetanden och synkretsar.

"Uppenbarligen är det Rodion Romanovitj Rasklanikov, Rodja och ingen annan som spelar huvudrollen. Så bra då, man kan ordna allting åt honom, man kan låta honom ligga vid universitetet, man kan göra honom till kompanjon på en advokatbyrå och trygga hans framtid; så småningom blir han väl en rik karl, som är hedrad och respekterad och kanske slutar sitt liv i ära!  Och hans mor då? Jo, Rodja finns ju alltid, hennes förstfödde son, den älskade Rodion! Nog kan man väl offra till och med en dotter för en förstfödd som han!? Älskade orättvisa hjärtan! Det är just det det gäller: om så skulle behövas får man inte ens vägra att dela Sonjas öde! Så länge världen består kommer det att finnas sådana Sonjor! Men offret, offret, har ni verkligen insett det till fullo? Verkligen? Orkar ni med det? Är det någon mening? Är det vettigt? Inser du, Dunja, att lilla Sonjas öde inte är avskyvärdare än det öde som väntar dej tillsammans med Pjotr Luzjin? 'Kärlek är det fråga om' skriver mamma. Men om det till råga på allt inte ens finns någon respekt utan tvärtom bara motvilja och förakt och äckel, vad gör ni då?"

Raskolnikov möter här upp med apostroferingar till några av de medvetanden som rör sig i hans närhet och som intervenerar hans synkrets. Detta är en utmärkt och klargörande illustration av det som menas med nödvändiga dialogen i den polyfona romanen.

Bachtin säger i sin inledning att Dostojevskijs verk till den stunden uteslutande och till all överskuggande del har behandlats ideologiskt och att just behovet av ett djupstudium av Dostojevskijs poetik och konstnärliga arbete kvarstår.

altBachtins presentation av Dostojevskijs poetik som avvikande och nyskapande i sin polyfona form ger en helt ny dimension för den läsare som aldrig tidigare kommit i kontakt med denna analys och Dostojevskijs verk blir därmed aktuella än en gång eller är det kanske riktigare att påpeka att i paritet med Dostojevskijs egen uppfattning är de aldrig avslutade. Dialogen fortsätter.

I det Sovjet som Michail Bachtin arbetade var inte dialogen den absolut mest välkomna formen för kommunikation. Direkt efter att "Dostojevskijs poetik" utkommit 1929 arresterades Bachtin och förvisades till den avlägsna sovjetrepubliken Kazakstan. Bachtin publicerade ofta sina alster under pseudonymer för att komma runt Stalinregimens censur. När Bachtin efter andra världskriget fick återvända till universitetet stämplades han av dåvarande regimen som "tvivelaktig på grund av sitt förakt för den officiella ståndpunkten". Och man kan väl säga att utifrån Dostojevskijs syn att en stabil och evigt bestående sanning aldrig kan uppnås och att alla hans verk står öppna och oavslutad i sin idédiskussion, så man kan väl konstatera att då äger väl den dåvarande regimens nedlåtande ord om Bachtins gärning i sig en form av sanning. Han hyllade eller delade definitivt inte en orubblig och enfotad "officiell ståndpunkt".

Benny Holmberg
http://www.daidalos.se

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 10   Ja, det kan man fråga sig. Och man kan också fråga sig om det i sig är en relevant fråga, och så vidare... Och Donnerwetter vad många tyskar det ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 29 april, 2011

Det avskydda omedvetna

Ecce enim veritatem dilexisti; incerta et occulta sapientae tuae manifestasti mihi. Eller Bibelöversättningen till svenska: Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden, så lär mig vishet i mitt innersta… Mot ...

Av: Oliver Parland | Agora - filosofiska essäer | 18 januari, 2012

Erotiskkrönika 03 Tantra

heller icke är en mer den lövknekts som vissnat annat för annat, eller sprungit dolt bort i ovädret ej blekt om, kvar tillför dina kinders hindrade kyss, väderhärdad med tiden ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 augusti, 2010

Vårt behov av Bukowski

Kalsongerna är skitiga. Han är orakad, otvättad sedan minst en vecka tillbaka. Den slitna och gamla rangliga soffan är nerpinkad. Whiskyn är slut, flaskan ligger tom och naken under bordet ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 13 maj, 2010

Hävdvunnen och alternativ litteraturforskning. En (vetenskaps)historisk vattendelare

Inspirerad av en granne, som ansåg, att Aniara var det främsta svenska diktverket, kom jag att läsa om en liten bok jag gett ut 1991, Aniara – en dikt av ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 13 oktober, 2014

Lars Gyllensten Foto lars Olsson cc by sa 3.0

Att vara på plats i sitt eget liv

Det är märkligt att vissa av parnassens och debattens giganter kommer, ser och sedan – helt plötsligt – tycks försvinna. Ett sådant sorgligt öde tycks mig drabbat den store, mångsidige ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 12 december, 2017

Tåg i tid – i Hongkong och Stockholm

”Säga vad man vill om Mussolini, men han fick tågen att gå i tid” var kanske bara en fascistisk propagandalögn men det är en efterhängsen slogan som fastnat. Det finns ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 21 augusti, 2017

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.