Japansk, expressiv seriekultur i Sverige

Manga är ett intressant fenomen. Det handlar om en import från Japan, som hos oss i första hand tilltalar barn och ungdom. I Japan lär manga vara långt mycket mer ...

Av: Bertil Falk | 20 februari, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Kim Larsson - SS/opiat/ambientia

Kim Larsson bor i Stockholm och är redaktör på nättidskriften Eremonaut, sjösatt 2010. Hans har tidigare studerat teatervetenskap, litteraturvetenskap och filmvetenskap, och är fil. mag. med filmvetenskap som huvudämne. De motvilligt ...

Av: Kim Larsson | 18 juni, 2012
Utopiska geografier

Ernst Rydén. Dikter

Jag heter Ernst Rydén, 21 år gammal. Jag flyttade nyss från Stockholm till Lund. Mitt skrivande uppstod i skolbänken på tråkiga lektioner, det såg bättre ut att stirra in i ...

Av: Ernst Rydén | 07 april, 2014
Utopiska geografier

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | 24 september, 2014
Musikens porträtt

Umbra solis - Om Aldous Huxley och Michel Houellebecq



alt

Michel Houellebecq och Aldous Huxley är två ikoniska men väldigt olika författare, som båda blev berömda på grund av sina drömmande och fördömande visioner om mänsklighetens framtida möjligheter i en industrialiserad, sekulariserad och genommaterialistisk värld.

Aldous Huxley föddes 1894 i Surrey, England. Han kom från en familj med lång tradition av naturvetenskapligt bildning. Farfadern Thomas Henry Huxley var en känd biolog som på sin tid var en passionerad förespråkare av Darwins evolutionslära, och bröderna Julian och Andrew blev båda kända inom samma område. Som ungdom studerade han på Oxford och bodde i olika europeiska länder, men bosatte sig permanent i USA på 1930-talet. Han fick diagnosen obotlig cancer 1960 och dog den 22 november 1963, av en överdos LSD som han själv bad hans fru ge honom.

Eftersom John F. Kennedy dog senare samma dag fick Huxleys bortfall bara marginell uppmärksamhet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Redan 1932 skrev han Du sköna nya värld, en av de mest kända dystopiska  böckerna. Beskrivningarna av traditionella äktenskap som bytts mot promiskuitet, drogrus som ska bota själslig tomhet och materiell välfärd som ersättning för intellektuell frihet fortsätter än idag att fascinera folk, inte på grund av bokens litterära kvalitéer utan eftersom författarens förutsägelser visade sig vara obehagligt exakta. ¨

Aldous HuxleyI den osköna nya värld som Huxley beskriver utgår tideräkningen ifrån Henry Ford, personifieringen av den moderna industrialismen. Ända sedan George Orwell skrev 1984 har begrepp som "orwellskt" gjort att han är den författare man tänker på så fort dystopiska diktaturer kommer på tal, men som Göran Rosenberg konstaterar i förordet till Du sköna nya värld är Orwells visioner om en stalinistisk diktatur inte längre trovärdig. Huxleys framtid är betydligt mer trovärdig, i och med att det idag knappast görs några försök att begränsa till exempel den ekonomiska eller sexuella friheten. Istället uppmuntras man "förverkliga sig själv", medan staten och näringslivet, i och med lagar som FRA, drar åt snaran kring den politiska och intellektuella friheten.

En punkt där Huxley för ovanlighetens skull hade helt fel är hans idé om ett kastsystem.

I Du sköna nya värld föds människorna inte längre av en mor utan skapas som i en fabrik. Redan från det allra tidigaste livet som foster lär de sig sin plats i samhället. Det finns alfa- och betamänniskor som utgör en högsta kast, de som styr och ställer i världen, och gamma-, delta- och epsilonmänniskor, som utgör de lägre kasterna och utför enklare grovjobb. Kastgränserna överskrids aldrig, och de högsta är inte bara intelligentare utan även vackrare, längre och starkare. Visserligen kan man hävda att det bara var ett försök att grovt illustrera den genetiska förädlingens möjligheter, men västerlandet kännetecknas idag snarare av ett meritokratiskt eller snarare, för att tala med Pound, usurokratiskt ekonomiskt system.

Den absoluta majoriteten av alla människorna är nöjda med sin lott och känner inte till något annat, men i boken får man möta ett par personer som vågar tänka annorlunda. Den mest minnesvärda karaktären är John Vilde (engelskans John Savage låter förstås betydligt bättre), som vuxit upp i ett isolerat område där världsregeringens värderingar och lagar ännu inte gäller. I början av boken får man visserligen stöta på ett par karaktärer som, trots att de inte riktigt vet varför, ogillar samhället och sin situation, men istället för att låta deras tankar utvecklas väljer Huxley en lättare väg och plockar helt enkelt in någon, för vilken den moderna världen är helt främmande.

altVid kontakten med den så kallade civilisationen äcklas han av allt det artificiella och tillgjorda. En av de högst uppsatta statstjänstemännen blir lika upprörd över vildens drömmar, och konstaterar att "... civilisationen har absolut inget behov av ädelhet eller hjältemod. Dessa företeelser är symptom på politisk oduglighet. I ett ordentligt organiserat samhälle som vårt, är det ingen, som har tid att vara ädel eller hjältemodig. ... om det någonsin på grund av en olycklig tillfällighet skulle inträffa något obehagligt, ja, då finns det alltid soma för att ge en ledigt från verkligheten." (Kapitel 17, s. 219.)

Samtidigt som man kunde tro att författaren till Du sköna nya värld är en konservativ traditionalist som förkastar företeelserna han skriver om, kan man inte undkomma att Huxley var en förgrundsgestalt inom 1960-talets hippierörelse, som förespråkade just upplösning av kärnfamiljen, fri kärlek och droganvändning.

Michel Houellebecq

Michel HouellebecqMichel Houellebecq föddes 1958 (eller 1956, enligt hans föräldrar) på Réunion, en fransk ö öster om Madagaskar. De första åren av sitt liv bodde han med sin mamma, en doktor som föddes i Algeriet när det fortfarande var franskt, och pappan, som var skidlärare och bergsklättrare. Vid sex års ålder skickades han till Frankrike för att bo hos sin mormor, medan föräldrarna levde hippieliv runtom i världen. Han levde ett oansenligt liv och arbetade som datoradministratör när han fick ett par dikter publicerade i mitten av 1980-talet. 1991 publicerades hans essä om skräckförfattaren H.P. Lovecraft - Emot världen, emot livet.

Romanerna Konkurrens till döds, Elementarpartiklarna, Plattform och Refug gjorde honom till en av de mest kända och kontroversiella författarna i modern tid.

I början av 2000-talet stämdes han för rashat av en islamistisk organisation, efter att ha sagt att islam var den värsta och dummaste av alla abrahamitiska religioner.

I Elementarpartiklarna tar vid ett tillfälle Houellebecq upp just Huxley och hans framtidsvision. Ramhandlingen kretsar kring de två halvbröderna Michel och Bruno, som växte upp under 1960- och 70-talens period av fri kärlek, med en frånvarande hippiemor som inte intresserade sig för deras liv. Michel är forskare i genetik och har avstått från all kärlek, så vitt han vet är könsdriften ett ont, en ständig påminnelse om människans dödlighet. Bruno är lärare och har valt en annan inställning, genom boken får man följa hans desperata och oftast misslyckade försök att finna känslomässig och sexuell tillfredsställelse.

altI en passage säger Bruno att han "... alltid häpnat över hur exakta förutsägelserna är i Aldous Huxleys Du sköna nya värld. Om man betänker att han skrev boken 1932 är det hisnande. Sedan dess har det västerländska samhället oavbrutet försökt närma sig den förebilden."
Michel svarar att "... Några år senare blev Aldous Huxley det teoretiska alibit nummer ett för hippierörelsen. Han hade alltid varit förespråkare för en fullständig sexuell frihet och spelat en roll som pionjär när det gällde användandet av psykedeliska droger." (Kapitel 10, s. 175.)

Vad Huxley egentligen tyckte om saker och ting är förstås vanskligt att avgöra nu, nästan femtio år efter hans död, men det räcker med att läsa några texter av och om honom för att konstatera att han inte var ensidigt fördömande mot vissa av sakerna som läsarna blir mest upprörda av i Du sköna nya värld. Inte minst kan man bli förvånad över att han, som skrev fördömande om människors användning av superdrogen soma som verklighetsflykt, själv var en ivrig förespråkare av LSD-användning. Mindre känt är också att Aldous bror Julian Huxley, FN-organet UNESCO:s första chef, hade framtidsvisioner som på många punkter liknade de i Du sköna nya värld. Han var till exempel en av de kändaste förespråkarna av genetisk människoförädling, världsregering och religionens borttynande. Bokens styrka är inte att den erbjuder något tydligt filosofiskt program, utan att det är en obehagligt exakt framtidsskildring.

Trots gemensamma teman som åldrande och död, sex och konsumism så finns det stora skillnader mellan författarna. Huxleys Vilde blev arg av att se världens tillstånd, och förespråkade gamla ideal om ära, äkthet och kärlek, medan Houellebecqs karaktärer inte betraktar försvinnandet av de gamla idéerna och sociala strukturerna med några starkare känslor.

Stundtals faller de ut i hatiska angrepp mot systemet, men ilskan falnar snabbt.

altDe välkomnar inte förfallet, men accepterar det som oundvikligt. Språket i Houellebecqs böcker passar innehållet perfekt, hans stil är opolerad och stundtals till och med oengagerad.

När Elementarpartiklarna, Houellebecqs andra bok efter debuten Konkurrens till döds, gavs ut första gången så blev den genast placerad i kategorin skandalromaner.

Det litterära franska etablissemang som kände sig träffade hade säkerligen ofta själva tillhört de hippies som via 1960-talets nonchalans för alla konventioner och traditioner skapade ett genomkapitalistiskt samhälle, utan hänsyn till människornas behov av social trygghet.

Titeln kommer av att människorna har blivit som elementarpartiklar, som irrar runt i ett meningslöst vakuum.

Handlingen i sig var nog för att väcka uppmärksamhet, men parallella diskussioner om författarens föraktfulla beskrivningar av män och kvinnor, vita och svarta, religiösa och ateister verkade vara av lika stort intresse.

De flesta kritikerna, förutom enstaka religiösa fundamentalister och vissa radikala feminister, var överens om att Elementarpartiklarna är en grotesk aber fantastisk roman, men till hur stor del man skulle omfamna författarens, eller åtminstone karaktärernas, åsikter, var ett dilemma för läsarna. Vissa kände sig tvungna att påpeka att de inte delade Houellebecqs värderingar utan bara tyckte att boken var välskriven ( en europeisk Bret Easton Ellis? ), medan andra höll med om delar av hans analys av samhället.

altNär Houellebecqs fjärde roman, Refug, gavs ut på svenska 2006 så bjöd kulturprogrammet Babel in författaren Stig Larsson för att tillsammans med andra diskutera Houellebecqs författarskap. Efter att ha påpekat att han själv inte delade sin franske författarkollegas åsikter så menade Larsson dock att "... Människor känner sig plågade av att ha åsikter som de känner att de själva inte riktigt har ... Då fungerar den här typen av författare lite som en ventil: 'Okej, det är tillåtet att tycka det och det'." (De relevanta delarna av programmet, diverse de som handlar om Houellebecq, finns att se på Youtube, om man söker på "Babel Houellebecq".)

I en av de mest minnesvärda delarna av Elementarpartiklarna så blir den gubbsjuke Bruno avundsjuk på en afrikansk elev som har en relation med en vacker fransk tjej, varpå han går hem och spenderar hela helgen med att skriva en rasistisk pamflett, där han bland annat menar att "Vi avundas och beundrar negrerna därför att vi med dem som förebild vill blir djur igen, djur försedda med jättekuk och en ynkligt liten reptilhjärna." Efter att ha visat sin lilla pamflett för en känd förläggare, vars namne finns på riktigt och är mycket inflytelserik i Frankrike, konstaterar denne att "Ni är en äkta rasist, det känns, det är starkt hos er, det är bra. Pang på!" Förläggaren gillar och håller med om innehållet i texten, men konstaterar besviket att "Vi lever inte på Célines tid längre, vet ni... Man skriver inte vad man vill längre nuförtiden om vissa saker... en sådan text skulle kunna vålla mig riktiga problem..."

Bilden av de förbittrade och smygrasistiska gubbarna, som myser över hatiska pamfletter de inte ens vågar publicera, tyder på att Houellebecq delar Larssons teori om att kontroversiella skrifter kan fungera som en ventil.

En ständig fråga hos läsarna har varit hur mycket av åsikterna som karaktärerna framför som egentligen är författarens egna. Man vet att Houellebecq, precis som huvudpersonerna i Elementarpartiklarna, växte upp under de frigjorda 1960- och 70-talen och hade en oansvarig hippiemor som lämnade honom att uppfostras hos mormodern. Houellebecqs mamma omfamnade, precis som Brunos och Michels, new age och konverterade senare till islam, så det är inte utan att man undrar hur stora delar av böckerna som är självbiografiska.

altEtt återkommande tema hos Houellebecq är bitterhet och frustration. I hans första roman, Konkurrens till döds, menar huvudkaraktären att "Det återstår bara bitterhet, avundsjuka och rädsla. Framför allt bitterhet, en oerhörd och ofattbar bitterhet. Ingen civilisation, ingen tidsepok har utvecklat en så stor bitterhet hos sina medborgare. Ur den synvinkeln lever vi i en tid utan motstycke. Om jag var tvungen att sammanfatta det samtida mentala tillståndet i ett ord skulle jag utan tvivel välja just det: bitterhet." (Kapitel 5, sidan 157.) Houellebecqs huvudpersoner är uteslutande medelålders män som växt upp i samhällen dominerade av 68-generationen, män som känner sig misslyckade personligt och sexuellt. I samma avsnitt av Babel sade Stig Larsson om Konkurrens till döds, att han "... verkligen inte skulle anbefalla någon yngre människa att läsa den, för den är så djävla pessimistisk. Den är så enormt deprimerande."

Boken handlar, återigen, om en misantropiskt lagd medelålders man. Han är datatekniker och tillsammans med en kollega reser han runt på landsbygden och lär bönder använda ny programvara. Kollegan förnedrar sig konstant genom misslyckade försök att närma sig det motsatta könet, medan huvudkaraktären betraktar det hela med förakt. En av de saker som skiljer Houellebecq från många andra författare är apatin och ointresset som hans karaktärer visar för livets avskyvärdheter och orättvisor.

Hans landsman Louis-Ferdinand Céline, som brukar anses vara den första riktigt moderna författaren, upprörde på 1930-talet läsarna och etablissemanget genom att göra hätska utfall mot punschpatriotism, kälkborgerlighet och hyckleri.

Louis-Ferdinand CélineCélines delvis självbiografiska roman Resa till nattens ände brukar hållas för att vara bland det mest cyniska och svartsynta som har skrivits, men raseriet som berättarjaget uttrycker där kommer av att han är förbannad på sig själv och sina medmänniskor, och han kan inte undvika att flera gånger visa medkänsla med de fattiga och förtryckta på ett ganska rörande sätt.

Vare sig det är en beskrivning av en kolonialtjänsteman som långsamt arbetar sig till döds för att kunna försörja en systerdotter han inte ens känner, eller en kvinna som arbetar på bordell för att kunna betala sin systers skolgång, så finns det åtminstone ett par uppriktigt goda människor närvarande i hans författarskap. Häri ligger den största skillnaden mellan de två. Medan Céline, och även nyare "skandalförfattare" som västerbottningen Nikanor Teratologen, låter pessimismen och människohatet flöda så visar de åtminstone starka känslor. Houellebecq, eller åtminstone hans karaktärer, är inte ens arga, utan accepterar oftast lidandet som något nästan självklart. Det finns varken gott eller ont i hans böcker, det finns bara människor som på ett desperat och ganska patetiskt sätt försöker överleva i en lika skoningslös som meningslös värld.

Kanske är det sant att livsleda är något typiskt för vår tid, och att det har gått så pass långt att inte ens misantroperna orkar vara misantropiska och de gubbsjuka inte orkar vara gubbsjuka längre? I slutet av Konkurrens till döds får vår deprimerade datatekniker veta att han är allvarligt sjuk, och konstaterar lakoniskt att "Jag blev inte alls rädd, jag fick bara en känsla av att jag skulle dö inom de närmaste minuterna. Det är skillnad." Även om man liksom undertecknad inte gillar att bli skriven på näsan och få allt förklarat för sig, så är jag säker på att det inte är ovanligt att man, efter att ha läst Houellebecq, undrar vad han egentligen vill ha sagt. Vad han är emot framgår visserligen ganska tydligt, men vad han vill se för alternativ till det nuvarande systemet, eller om det överhuvudtaget finns något alternativ vad honom beträffar, är upp till läsaren att gissa.

Nicholas Padellaro
Aldous Huxley, Du sköna nya värld (Brave new world) Bokförlaget Lind & Co 2003 (1932)
Michel Houellebecq, Elementarpartiklarna  (Les particules élémentaires) Albert Bonniers förlag 2000 (1998)

 

Ur arkivet

view_module reorder

Jag njuter av ljudet ner en el-maskin dividerar (beaktat, men återbruka?

Knappt kunnat sova den här veckan. Varit så orolig. Sett hemska bilder framför mig och även nattmara där mina skrivmaskinsvalser slungas ut i trafikkaoset och strittat rakt in som kilar ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 22 april, 2013

Mystika djup ”I denna ljuva sommartid”

Paul Gerhardt, tysk diktare, lärare och präst."I denna ljuva sommartid" är hans mest sjungna psalm: Paul Gerhardt är namnet på det tyska språkområdets 1600-talsdiktare framför andra. Under 2008 firades fyrahundraårsjubiléet ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om litteratur & böcker | 19 oktober, 2008

Paradoxer och ortodoxer inom svensk lärarutbildning

Anders Zorn Då lärarutbildningen är ett brinnande ämne för närvarande, kunde det vara intressant med några inblickar i denna utifrån ett lärarperspektiv. Jag ska här dra nytta av Tidningen Kulturens obundna ...

Av: Hans Färnlöf, docent | Essäer om samhället | 21 april, 2008

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Melker Garay. Gud finns bortom Gud.

Melker Garay är en mångfacetterad författare som Tidningen Kulturen har bland sina medarbetare. I allt från filosofiska berättelser till hyllade novellsamlingar har Melker Garay, född 1966 i Chile och boende ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 12 augusti, 2015

En intervju med Aija Terauda

Många europeiska skådespelerskor har prövat lyckan i Hollywood, men ofta (med undantag möjligen av Marlene Dietrich och Greta Garbo) har de blivit kända för vissa stereotypiska roller. De mest kända ...

Av: Roberto Fogelberg | Filmens porträtt | 21 augusti, 2011

Elsa Grave och grabbarna Om poetissors plats bland kulturens alfahannar

De berömde henne, åtminstone enligt vissa baksidestexter. Olof Lagerkrantz, poet och DNs kulturredaktör; Karl Vennberg, poet och Aftonbladets kulturredaktör. Elsa Grave var, enligt den elitistiska jargongen, ”betydande”. Detta var under ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 november, 2013

Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 25 april, 2016

Jonas Wessel: Ett meddelande från prinsessan Månuggla

  … med grön hud för 800 år sedan. Deras kroppsvätskor kan producera halvrasavkommor … i kosmos. Mörk är mockan som mejar ner … som en skörd. Var hälsade. Jag är ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 23 september, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.