Skrivandet och Sfinxen: verkligheten som spöke

Idag upplever vi en verklighetskris som är en verklighetsförlust. Alla meningssystem har kollapsat och lämnat kvar den utelämnade mänskliga subjektiviteten. Verkligheten har blivit spöklik och fragment av mening hemsöker subjektiviteten ...

Av: Bo Gustavsson | 26 Maj, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Björn Gustavssons musikkrönika

Hur mycket spännande musik man än får höra, känns det alltid lika uppfriskande att återvända till Johann Sebastian Bach. Ungefär som att lämna staden och fara iväg till en avlägsen ...

Av: Björn Gustavsson | 13 april, 2011
Gästkrönikör

Omöjliga intervjuer – Milla-Elina Bylund-Lepistö intervjuar Jesus

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | 22 Maj, 2012
Essäer

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Skymning och mörker hos Melker Garay

Ivo Holmqvist har läst en klärobskyr novellsamling. En essä om Melker Garays senaste bok "Fågelskrämman".

Av: Ivo Holmqvist | 03 november, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Claude Simon - ordorgiernas mästare



Claude SimonIntrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den linjära meningsfullhetens förutsägbara och klaustrofobiska luftrum. Det är inte en ensartad, destillerad verklighet presenterad i en rätvinklig, linjär fåra som Simon erbjuder utan en mera mångfacetterad och flerstämmig och därmed färgstark och rik sådan. Vad man får ut av Claude Simons berättande liknar mer den varseblivning som möter i vår vardag där otaliga intriger löper om varandra i eviga och outsinliga varseblivningskedjor. Detta sätt att berätta ger Claude Simons texter en förhöjd närvarokänsla och en mera "sann" realism där själva berättelsen inte existerar som enväldig storhet utan blir just till den rena intrycksstorm som liknar den sanna verklighetskakofonin vi lever i.

Att skildra ett skeende genom en noggrann och filmisk detaljåtergivning och att ta om och om igen och sedan varva med annat perifert material och därefter återvända och med detta bilda en mosaik som blir till ett mönster som växer till en helhetsbild utgör kärnan i den simonska tekniken. I sin iver att frilägga varseblivningarnas innersta väsen och konkreta yta i en okulär besiktning föder texten sig själv och genererar sina egna satsutvikningar och meningsutbyten, detta utifrån egna upparbetade premisser där texten förmerar sig och därigenom förräntas i oändliga attsatser och bisatser.

Claude Simon föddes i Tananarive på Madagaskar år 1913 under den franska kolonialtiden. Han började sin skolgång i Frankrike dit familjen flyttade och där den första boken så småningom påbörjades samtidigt som andra världskriget bröt ut, varför utgivning dröjde till 1946. Det litterära genombrottet kom med Vinden, 1957 och därpå kom Vägen till Flandern 1960. Claude Simon deltog i spanska inbördeskriget och stred till häst mot tyskarna i Flandern under andra världskriget.
1940 lyckas Simon rymma från ett tyskt fångläger i Saxen och förflytta sig till den franska zonen i söder. I byn Salses, nära Perpignan blev han så småningom vinbonde.

Claude Simons text i boken "Vägen till Flandern" utgår bland annat från hans upplevelser under andra världskriget i striderna på den franska sidan där han rider med kavalleriet mot tyska gränsen för att stoppa tyskarnas infanteri och där de franska soldater blir beskjutna som pappfigurer på ett tivoli när de kommer ridande med sitt sorgligt omoderna dragonregemente.
När Simon skildrar hur de hårt ansatta soldaterna i detta halvt utrangerade och hjälplöst omoderna franska dragonregemente rider i sporrsträck i en patetisk attack mot tyskarnas hopplöst överlägsna och ultramoderna infanteri lyckas han vrida upp det tragikomiska och heroiskt självmordsbenägna och samtidigt det vilset patetiska i de franska soldaternas åthävor till existensiella höjdpunkter. Det är en sådan närvaro och berättarglädje mitt i denna sorgliga text att det hela inbjuder till en manisk och sorgligt lustfylld läsning där man andäktigt följer varseblivningsspiralens ständigt uppvridna låga. Här rasar den franska officerskårens soldatheder när officerare och meniga faller ned döda som trasiga tennsoldater att ruttna i de flanderska gyttjedikena.

Här får man åse den stolta franska ärans och soldatkulturens pinsamma nedmöglande i den historiska fälttrossen och då särskilt vad gäller de franska officerarnas sabeldragna poser på de stegrande hästarna i dödsögonblicket som liknar de klassiska scenerna i de målningar som hänger på salsväggarna i den franska adelns släkt- och lantegendomar där generationer officerare genom släktled i alla de ärorika krigen poserat i samma sabeldragande heroism. Och där de stolta officerarna intar samma poser på de ståtliga hästarna iklädda de vackra uniformerna med stiliga exponeringar av epåletter och att de just i denna operettutstyrsel inför den heroiska döden dör på samma sätt framför det tyska infanteriet, med sabeln dragen, hästen stegrande sig och de vackra epåletterna glänsande:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"... och att han alltså redan hade förpassats till detta intet dit pistolskottet bara skickade hans kropp efter honom: sedan en god stund tillbaka såg jag bara hans rygg och det var omöjligt att veta om han hade förlorat eller rättare sagt befriats från varje förmåga att erfara förvåning eller lidande eller rent av att resonera så att det kanske bara var hans kropp och inte hans tanke som bestämde den absurda och löjliga gesten att dra sabeln och svänga den i luften förmodligen var han redan död då ifall mannen bakom häcken hade börjat med att sikta på den högst uppsatte så som troligt är och det behövs mindre tid att peppra en karl full med tio kulsprutekulor än att utföra en serie av gester som består i att ta fatt i sabelsfästet med höger hand frampå vänster lår dra ut sabeln och lyfta den, men de påstår att lik ibland är i stånd att utföra reflexrörelser som är tillräckligt starka och rent av tillräckligt samordnade för att de skall fortsätta att röra på sig så att när man hugger huvudet av en anka fortsätter den att springa..."

Här firar Claude Simons berättarteknik högresta triumfer och halar hem berättartroféer. Den nerv och den närvaro han uppnår gör att läsningen uppnår en alltmer exalterad och stegrande intensitet. Claude Simon var en författare som försökte reda ut varseblivningskaoset. Letade i bråten av sitt eget minneskaos och sorterade eller snarare att han lät oss smaka och känna på hans tvekan, funderingar och urvalsprinciper och få en inblick i hans hjärnas receptiva teknik.

Claude Simon föddes i Tananarive på Madagaskar år 1913Det är vanligt men frestande och oemotståndligt att jämföra Claude Simons texter med musikstycken. Det är lätt att läsa hans texter som svindlande rytmiska slingorna av text som rör sig som tromboneslingor, flöjtpiruetter och dansande pianosolon kring varseblivningsföremålen. Det är som symfoniska stycken med teman där precisionen är noggrann och punkteringen exakt. Det är anslag, upptakt, presentation, genomförning, repetition och avslut. Den nödvändiga fördjupningen sker genom omtagningarna där han vänder och vrider på det fokuserade och skildrar det ur ett oändligt antal perspektiv som om han gick omkring enligt någon egen dogmateori med en handkamera och snodde runt och sökte bland motiven.

Han prövar i texten sina olika idéer om hur han skall varsebliva motivet och hur han på bästa sätt skall ringa in sina tankar kring detsamma och fästa detta på papperet på det mest aptitliga sättet för att erbjuda oss inblick så att vi bättre skall se och förstå. Det är som om vi får vara med om själva skrivar- och tillblivelseprocessen där han prövar olika "som-om"-sekvenser och formulerar dessa om och om igen i kraft av allt starkare adjektiv och/eller allt vidlyftigare liknelser och/eller metaforer.

"Och efter en stund kände han igen det: det som inte var en knölig hög torkad lera utan en häst ( med de knotiga benen som låg sammanförda och böjda i en knäböjande ställning, och med skrovet till hälften övertäckt, uppslukat av ett hölje av lera- som om jorden redan hade börjat svälja och smälta honom- och under det hårda och spröda skalet ägde den samma utseende, samma morfologi som en insekt eller ett skaldjur), eller rättare sagt det som en gång varit en häst (som gnäggade och frustade på gröna ängar) och som nu återvände eller redan hade återvänt till sitt ursprung jorden..."

Claude Simons texter ringlar in och ut på ordens och meningarnas rangerbangårdar och låter sig omväxlas, omkopplas och häktas fast och dras iväg i flersidiga ordsäten och meningsbyggnadsharanger och man förlorar sig i dessa tempohöjningar av omtagningar där scenerna skruvar sig i allt högre intensitet och densitet inför Simons bildordskamera.

I de tre böckerna Slaget vid Falsaros, Lyxhotellet och Historia landar eller handlar fåglar i någon mening och händelsevis och inledningsvis och det är duvan i Lyxhotellet som Simon skildrar med karakteristisk närgångenhet och finfibrig varseblivning, där upptakten blir en intensiv närvaro direkt. Duvan verkar så egendomligt och abnormt stor vilket är en effekt av närgångenheten i Simons receptiva teknik. Här kan man säga att inledningen redovisar Claude Simons härligt detaljinriktade teknik och poetik att stå upp för det perifera, det sidoliggande det som vi ser men inte noterar eller helt enkelt sorterar bort i vår varseblivning och att han med detta seende uppnår ökat djup och närvaro. Duvan som landar där på räcket, de ryckiga, knyckiga rörelserna med nacken och dess underligt resliga figur som om den var mycket större än den verkligen var som en stor porslinsduva, eller vad den nu tidigare var i vår föreställning då man aldrig får se dem så nära men att den snabbt gav sig av, på grund av något outgrundligt infall...

altI Historia finns också fåglar närvarande och råttor ruttnar i trossbotten eller inne i väggarnas fodring där sorgliga skepnader av mumifierade gnagare ligger lik mellan papper och murbruk och det doftar av fuktskada och gammalt mögel och inlevelse skapas genom Simons förmåga att framhäva det perifera. Mijön blir skildrad enligt någon form av ultraberättardemokratisk följsamhetspoetik där det som vi vanligtvis anser vara det sidoliggande, det obrukbara tas fram och granskas och ventileras om och om igen och föräras och förfinas eller omvänt förflackas och förnedras, man hör husjungfruns haltande steg genom det tomma jättehuset där släktingarna hänger på väggarna i rakt nedstigande led.

I Triptyk är det frågan om en tredelad berättelse där berättelserna simultankör som fasta slingor som vandrar om varandra i ett mycket effektivt handlingsmönster.

I Saklära från 1975 dyker det upp ett nytt inslag i Simons berättande i form av en talspråkig, bitvis nästan fonetisk text i en riktigt vardagsspråklig orgie:

"...å va ska allt de här tjena till då kan du säja de de e bara å sitt å vänta på att andra hälften va take ska dråsa ner i skallen på oss å så väggarna å så hela ruckle å så vi under..." Det är kvinnor i ett sommarlandskap, murare som arbetar på ett bygge och några soldater som väntar bakom en kulspruta, åter i en triptyk med omlindande berättarslingor som kliver i och ur varandra.

Utöver de redan nämna har Claude Simon bland annat gett ut Gräset och Georgica och de sista romanerna på svenska var Akacian, 1994 och Jardin des Plantes 2002

Vad gäller intrigerna i Claude Simons böcker så kan man säga generellt att innehållet har väl förankrade självbiografiska motiv och där spanska inbördeskriget och andra världskriget utgör grundfundamenten.

Erland Törngren, Claude Simons dåvarande förläggare på Norstedts har berättat i en intervju att Simon säkert hade påverkats av sitt intresse för fotografi i sitt skrivande därav hans bildkänsliga och bildrika prosa.

Han räknades till de stora förnyarna i europeisk litteratur och var en av de främsta företrädarna för den nya franska romanen. Han hade stor påverkan från William Faulkner.

Claude Simons böcker är översatta till svenska av C G Bjurström som säkerligen har en stor del i Simons Nobelpris genom sitt fantastiska arbete med dessa slingrande ordmassor. Claude Simon erhöll Nobelpriset 1985 och avled 11 juni 2005.

Benny Holmberg

Ur arkivet

view_module reorder
Gandhara Buddha foto CC BY SA 3.0

In & ut

Översättning till svenska: Esmeralda Westerstrand.

Av: vrd. Ñāṇavīra Thera | Agora - filosofiska essäer | 27 februari, 2017

Vladimir Oravskys sommarföljetong Dagmar Daggmask Del 1

Liksom de andra daggmaskarna i Katharinas och Aleksandras trädgård har även daggmasken Dagmar varit mest intresserad av sig själv och sitt arbete. Fast, och det är lika bra att demaskera ...

Av: vladimir oravsky | Utopiska geografier | 01 juli, 2014

James Ellroy  Foto Modernista

James Ellroys Perfidia

Jag ser recensenter som menar att James Ellroys nya roman ”Perfidia” (Modernista; övers: Hans-Jacob Nilsson) – den första titeln i den andra LA-kvartetten – inte är bra för att den ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 16 augusti, 2016

Filosofi for vår tid

Vår tid er ikke den beste av alle tenkelige tider, som, for eksempel, at i den velstående del av verden er det så å si en selvfølgelighet at de aller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 18 april, 2010

Vill du spotta i någons soppa?

TEMA KONST Att spotta i någons soppa Människor har mardrömmar om att göra konstiga och udda saker. Ibland känner man sig inställsam, som om man kysser chefen, fast man egentligen vill ...

Av: Niels Hebert | Kulturreportage | 03 mars, 2008

Moralens fundament

Innledning I denne artikkelen argumenter jeg for følgende oppfatninger, og som jeg holder for sanne oppfatninger: 1). At det finnes absolutte og reelle skiller mellom fundamentale begrepsord som sant og usant(falskt) ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 april, 2014

Antonin Artaud. En återtagning av ljuset som mörkret häktar

  "Former för en avgörande förtvivlan, Mötesplats för åtskiljanden, Mötesplats för förnimmelse av mitt kött, Övergiven av min kropp, Övergiven av alla tänkbara känslor inom människan. Jag kan bara jämföra den med det tillstånd i vilket ...

Av: Guido Zeccola | Scenkonstens porträtt | 17 mars, 2017

Tröghet

Döden är framför allt detta: allt man har sett, har setts förgäves. En sorg över det som vi förnummit." Roland Barthes (Övers. Leif Janzon, Kärlekens samtal, Modernista 2016)

Av: Torbjörn Elensky | Essäer om litteratur & böcker | 28 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts