En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | 15 augusti, 2010
Kulturreportage

Bitskt tandlösa krokodiler

När Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var ...

Av: Bo I. Cavefors | 19 Maj, 2014
Essäer

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | 22 oktober, 2008
Scenkonstens porträtt

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien…

Om man går utmed huvudgatan i svenskbygdens Bishop Hill mellan hus med 1800-talsinspirerad svensk bruksbyggnadsstil som Steeple Building och vidare förbi Colony Store och presentshopen Svenska Hjarta (Svenska Hjärtan), krukmakeriet ...

Av: Benny Holmberg | 16 mars, 2014
Kulturreportage

Förlustens svarta geografi - David Goodis och skymningens underland



altDavid Goodis var, underligt nog, en av de första amerikanska noirförfattarna som jag läste. Underligt, i alla fall utifrån en svensk horisont; Goodis har aldrig översatts till svenska, och hans böcker finns inte på bibliotek eller i bokhandlar. Till skillnad från en genresläkting som Jim Thomson verkar han inte ha fått någon revival. Inte heller i sitt hemland U.S.A. har hans böcker alltid varit i tryck. Däremot har han under årens gång setts som något av en stilbildare i Frankrike.

 

Och det var genom franska ögon som jag först betraktade honom; jag såg François Truffauts filmatisering av Goodis bok "Skjut på pianisten". Och det var under en långvistelse i Paris som jag läste många av hans böcker, detta samtidigt som jag skrev på min första filosofibok. Någonstans i Goodis´dimlandskap finns en brutal filosofisk poetik som jag kunde inspireras av.

Goodis skrev många böcker, många lika fascinerande böcker, men jag vill här närstudera två av dem, nämligen "The blonde on the street corner" och "The moon in the gutter". Varför dessa två? Helt enkelt därför att de var de första två som jag läste, och att nu återvända till dem känns som en resa in i ett förflutet som redan då var ett mystiskt förflutet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"The blonde on the street corner" (Blondinen i gathörnet) följer den 30-årige, arbetslöse Ralph Creel som tillsammans med några jämnåriga olycksbröder låter sina dagar passera utanför en godisaffär i Philadelphias spöklika utkant. De drömmer om att flytta till Florida och tjäna stora pengar, men drömmer de egentligen om det? Man vet inte. Kanske är drömmen snarare att få stanna kvar i ett oändligt vemodigt nu, ett nu utan krav och utan mål. Det finns våld och våldsam passion under den rökblå lakoniska språk ytan. Och det finns en färgrik undergångssurrealism mitt i det ordknappa.

Handlingen är tunn, men själva sorgen har en nerv som ger bokens ständiga nedförsbacke ett tempo. Ralph har något som hans vänner saknar, en kraftfull önskan som inte har ett språk, knappt ens en tanke. Denna önskan visar sig i vansinniga slagsmål, oförmågan att sluta dricka när han väl har börjat, och i en djurisk sexualitet. Denna önskan är en rest som tar vid där hans vanliga, vänligt deprimerade själ står vid sin ständiga återvändsgränd.

altSom så ofta hos Goodis finns två kvinnotyper representerade. Den väna, för alltid väntande, orangeskimrande flickan mitt i allt det onda och nedslitna, och den fullmogna, cyniska kvinnan med skarp tunga, och fylliga läppar. I "The blonde on the street corner" förstärks den senare typens omåttlighet med ständiga referenser till hennes kurviga, nästan feta kropp. Hon vet vad hon vill ha ut av den kalla världen, och hon får det. Hennes namn är Lenore, och vi möter henne redan på första sidan. Hon lägger sin snara om Ralphs hals med några få fatalistiska och possessiva ord. Sedan dröjer det länge tills vi ser henne igen, men hennes tunga skugga vilar över det karga stadslandskapet.

Ralph vandrar ensam varv på varv runt en liten sjö. Ralph bråkar med sina yngre systrar. Ralph äter nötter från godisbutiken för de få cent han har i sin ficka. Hela tiden är vintern rå och kall. Och hela tiden hotar vackra, men sorgsna färger att dyka upp någonstans ifrån...

I "The moon in the gutter" (Månen i rännstenen) är det återigen en man i 30-årsåldern som är vår ledsagare ner i den fula, vackra slummen. Här heter han William Kerrigan, och är hamnarbetare. Boken är uppbyggd som ett litet mysteriespel. Kerrigans syster Catherine har tagit sitt liv efter att ha blivit våldtagen, och Kerrigans hat mot förövaren är vansinnigt. Men något svar på denna gåta ger aldrig boken, istället ger den oss poesi, slagsmål, åtrå och fallfärdighetens klangfärg: "Det gyttjiga vattnet i rännstenen var upplyst av rosa färg från kvällssolen, och han tittade upp och såg att den var stor och väldigt röd däruppe, flammor sköt ut från den skinande sfären, och blandade sig med orangea moln så att himlen blev till en gigantisk opal med glödande färger som flöt runt och blandade sig med varandra." "Under kvällssolens högröda praktfullhet, opalhimlens vidsträckta storslagenhet hade Vernon streetborna inte en aning om vad som fanns däruppe. Dom brydde sig knappt ens om att titta upp."

Till skillnad från det gråa, bitande väder som möter oss i "The blonde on the street corner" är vi nu inlåsta i en hetta så enorm att den liksom av sig själv tvingar fram både det uppgivna och det starkt animerade.

En främling har dykt upp på Vernon street, Vernon street som är synonymt med slummen. En man från finare kvarter. En man med pengar och nystrukna skjortor brukar nu sitta på kvarterets sunkiga bar. I hans fotspår följer också hans vackra syster, Loretta Channing. Attraktionen mellan de två världarna, Kerrigans och Lorettas är ett blödande sår, en ouppfyllbar dröm som med kausalitetens kraft kastas mot gatan och går i tusen bitar i månens sken.

Färgerna dansar som knytnävsslag, och knytnävsslagen dansar som färger i det sömndruckna intet som är Kerrigans största kärlek. Härifrån kommer ingen tycks texten upprepa. Ditt liv rinner bort, och du kan inget annat göra än att älska förlusten.

altVarför skrev då Goodis som han gjorde? Man vet inte så mycket om hans liv. En fullängdsbiografi finns, symptomatiskt nog på franska. Han föddes 1917 i Philadelphia, tog examen i journalism 1938, och publicerade sin första bok, "Retreat from oblivion" 1939. Han skrev mängder av text för olika så kallade pulp magazines, och kom så småningom till Hollywood där hans roman "Dark passage" blev till film med Humphrey Bogart och Lauren Bacall i huvudrollerna.

År 1950 är han tillbaka i Philadelphia, och bor tillsammans med sina föräldrar och sin yngre schizofrene bror. På nätterna är han ute på gatorna. Han studerar det flagnade och fallfärdiga. Han besöker nattklubbar och nedgångna barer. Han skriver om det han ser. Han skriver en mycket lång och mycket vemodig melodi. Kanske var det den schizofrene brodern, Herbie, som gav Goodis uppslaget till att skriva om det som aldrig fullt ut kan sägas. Hur som helst, Goodis skrev aldrig om sin egen familjs vardag, han skrev om något annat, något farligt och oroväckande. Han försökte fånga roten till något som inte var så lätt för honom att förstå. Hans verk kan vara en blandning av skådespelarens rolltolkning, och något ofullgånget, ledset hos det egna jaget.

En kusin till Goodis beskriver honom som humoristisk och lättsam. Finns det humor dolt i allt det svarta? Är det egentligen en jovialisk självutplåning som vi bevittnar? Men i så fall blir skrattet till en tyst leende mun speglad i rännstenens blod. David Goodis dog 1967, 50 år gammal.

Nanok

Ur arkivet

view_module reorder

Från Bosch till Sollman - Game Art i Holland på 2000-talet

Det dröjer visserligen till 2016 innan Jheronimus Boschs 500-årsjubileum ska firas i Holland, men man har redan tjuvstartat. Under 2013 arrangerades en tävling om att göra ett dataspel som inspirerats av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juni, 2014

Jakten på den röda ballongen – en essä om ballongen i konsten

Ett rött hjärta stiger mot himlen. Kvar på marken står en liten flicka och ser hur hennes ballong flyger iväg. Det går inte riktigt att se om flickan är ledsen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 oktober, 2012

August och människorna

Två år före döden gick August till angrepp mot kulturetablissemangets gullegris Verner von Heidenstam (som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist), charlatanen Sven Hedin (som upptäckte tredje världen i ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2011

Bomber över Tyskland. Kommentarer till bombandet av Tyskland under andra världskriget

Bilden av bombandet av Tyskland under andra världskriget har i den versionen av historien som sprids i allmänna media försetts med ett dämpande filter. Den som haft oturen att ha ...

Av: Olof Hirn | Essäer om samhället | 16 Maj, 2011

En livskraftig hundraåring: ”På spaning efter den tid som flytt”.

I mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 09 Maj, 2013

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Upplopp av Torsten Renqvist

Upplopp av Torsten Renqvist Torsten Renqvist: Född 1924. Debuterade som målare och grafiker 1950. Fick pris på Biennalen 1964. Lämnade några år senare måleriet helt. Sedan dess har han skulpterat ...

Av: Anders Forsberg | Bildreportage | 02 november, 2006

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.