Luis Camnitzers absoluta samtidighet

Det som är alldeles uppenbart i Luis Camnitzers verk är att hans perspektiv på politisk konst är omedvetet om propaganda och grafisk illustration. Han bedriver inte det till sin yttersta ...

Av: Gilda Melodia | 22 juli, 2010
Konstens porträtt

Anne-Sofie Nielsen; novell – Hon var som en utspänd fjäril

 Jag har skrivit länge nu. Om mossan, den kärleksfulla, om granar med dess breda mörkgröna handflator, mjuka eller taggiga beroende på årstid, starka och rotfasta bland blåbärsris och fåfänga vattenväxter. Jag har ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | 03 december, 2012
Utopiska geografier

Fotokomposition  Hebriana Alainentalo

Poetisk form eller formens poesi

Käre läsare, tanken på förståelse blir inte av följdintresse - allt kan ändras, kastas om. Det är enbart skilda känslodjup som texten vill frammana. Detta genom det mest förbjudna – ...

Av: Göran af Gröning | 11 december, 2015
Agora - filosofiska essäer

Ångest och frihet hack i häl på Kierkegaard och Giddens

Sprit Fixt av Hebriana Alainentalo I modern poesi, sägs det, är ordet "ångest" bannlyst. När det gäller övrig skönlitteratur är det desto mer gångbart, men även där under förutsättning att ämnet ...

Av: Roberth Ericsson | 17 juli, 2010
Agora - filosofiska essäer

Raymond Queneaus stilövningar



altFransmannen Alfred Jarry skrev en gång i tiden en novell där han beskrev Jesu Golgatvandring och korsfästelsen som ett cykellopp, vilket i sin tur inspirerade engelsmannen J. G. Ballard till en novell där han beskrev lönnmordet på USA:s president John F. Kennedy som en biltävling i utförsbacke.

Någonstans mitt emellan dessa båda skrönor kom Raymond Queneaus bok Stilövningar där han på ett liknande sätt beskriver en händelse som om den vore 99 olika saker, dock varken cykellopp eller biltävling. J. G. Ballard fick alltså sin idé från Alfred Jarry. Raymond Queneau kände naturligtvis till denne sin landsman, men det var inte från Alfred Jarry som han fick idén till sina stilprover.

Det gick i stället till så här. På 1930-talet var Raymond Queneau på en konsert och lyssnade till Johan Sebastian Bachs Die Kunst der Fuge, som utgår från ett enkelt musikaliskt tema och sedan varierar det i all oändlighet. Raymond Queneau tycks ha blivit helt tagen av upplevelsen och inspirerad av denna uppenbarelse fick han för sig att det skulle gå att göra samma sak som den tyske kompositören gjort, fast inom litteraturen.

Tänkt blev gjort. 1942 hade han satt ihop sina första tolv stilövningar, som refuserades av en, som det har sagts "mycket berömd tidskrift". 1946 hade han fått ihop 99 stilprov och 1947 publicerades Exercices de style.

Författaren utgick i Stilövningar från en bagatellartad liten historia, en sorts poänglös anekdot helt enkelt. Den lyder ungefär så här: En berättare ser en ung man med lång hals som bär hatt ombord på en fullsatt buss vid rusningstid. Mannen beskyller en medpassagerare för att trängas med flit. En plats blir ledig och han sätter sig ned. Något senare på en annan plats i staden får berättaren syn på samme man som nu uppmanas av en god vän att sy i en knapp i sin överrock.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

altDet är allt, men denna minimalistiska lilla anekdot utgör kärnan i Stilövningar.
En variant av denna berättelse är rubricerad "Överraskningar" och lyder så här:

Så tätt packade vi var på den där bussplattformen! Och så löjlig och dum den där unge mannen såg ut! Och vad höll han på med? Jo, han höll faktiskt på att mucka gräl med en herre som knuffade honom! Hävdade han! Den sprätten! Och sedan kunde han inte hitta på något bättre än att rusa åstad och lägga beslag på ett säte som hade blivit ledigt! I stället för att lämna platsen åt någon dam!
Gissa vem jag två timmar senare möter framför Saint-Lazare-stationen! Samme fjant! I färd med att ta emot något slags ekiperingsråd! Av en vän!
Otroligt!

Redan här ser vi den metod som Raymond Queneau använder och anekdoten är fullt igenkännbar precis som en variation av fugan hos Johan Sebastian Bach. Detsamma gäller den variation som han kallar "Prognos":

Vid middagstid kommer du att befinna dig på bakre plattformen på en buss som kommer att vara proppfull av passagerare bland vilka du kommer att lägga märke till en löjlig yngling med skelettlik hals och utan hattband på filthatten. Han kommer inte att känna sig obesvärad, stackars liten. Han kommer att tro att en herre avsiktligt knuffar honom varje gång någon går förbi eller stiger av. Han kommer att säga det till honom, men herrn kommer inte att bevärdiga honom med något svar. Och den löjlige ynglingen kommer att gripas av panik och dra sig undan herrn i riktning mot en ledig sittplats.

Du kommer att se honom något senare, på Cour de Rome framför Saint-Lazare-stationen. En vän kommer att vara tillsammans med honom och du kommer att höra dessa ord: "Din överrock går inte ihop riktigt; du måste sy i ytterligare en knapp.

Vi har nu helt klart för oss att man kan berätta den här historien på hur många olika sätt som helst, och att det vidare innebär att vilken historia som helst kan berättas på hur många olika sätt som helst, vilket faktiskt har skett i litteraturhistorien om och om igen. Raymond Queneau har faktiskt berättat sin anekdot som alexandrin och även som sonett under iakttagande av versmåttets regler med rimflätade kvadenarer och terziner:

altHans nylle var helt slätt och hatten vidrig,
En lymmel klen med tungsint hals att föra
Och lån, var nu i färd med dagligt göra;
Att ta en buss som aldrig är för tidig.
Så kom ett fordon: tio eller S,
Med skakig plattform längst därbak på bussen,
Där mot sin vilja man blir klämd på stussen,
Där herrar tänder rökverk med finess.
Giraffen, omnämnd i min första strof,
Blev genast arg och började att bråka:
Det kunde slutat med en katastrof.
En ledig plats fick slut på denna tvist.
Tid gick. På väg tillbaka sågs han språka
Om knappar eller något annat trist.

Men anekdoten kan också berättas i den japanska anekdotens form. Här sedd med den knapphändiga haikuns starkt förkortade perspektiv:

S-bussen lång hals
trampa tår attack reträtt
station vän och knapp

Lars Hagström konstaterar helt riktigt "att det vore helt meningslöst att på svenska försöka återge exempelvis hur befolkningen i vissa före detta franska kolonier, eller italienare, plägar uttala franska, eller vilken diktion franska bönder hade på 1800-talet." Därför har han översatt en version som om salig George Stiernhielm hade skrivit den. Det sker i den tolkning han har kallat "1600-talssvenska":

altHercules arla stod vpp, en mid-dagh, i sidsta sin vngdom,
Opå ett seglande Skep, vutan Styre; faar hijtom och dijtom;
Fnyste och pyste så mädan hon gick, hon rullade foot-lös.
Han var klädd opå fransk, där-å alt war brokot, och krokot;
Owulin i sin drätt, obörstad, och solkot i Klädom.
Han baar en Krantz å sitt hufwud, infletad' i reefwor och litsor,
Och med swan-hwijtanhals: som röök förswinner i Wädret.
Öden molmar i mull, wanskar, och knossar i kras;
Döden trampar i träck, opå han som war tröger å fotom;
Fuller af ångst, och twijk. Snart snawer, och störter, och tumblar
Hercules särla wältande fram som stinner en Sälle.
Där han nu sitter; han stäner, och stankar; är spaker i werkom.
Men där tijden så blefwe lång, och skulle sig hända,
At een man; een annan kom, hans sam-qweda broder;
Renlig i drächt, sniöhwijt,af silfwer-blänckiande klädnat,
Slätt och rätt, och skiär, på dätt ährlige gamble maneret.
Denne lät vp sin munn, och talte medh alfwarsam ordom:
Hercules, tag dijne gåfwor i acht, mädan dagarne liijda;
Sätt dijne krafter i bruk, och knappas dijn drächt lite högre.

altHär har vi hamnat så pass långt från den ursprungliga anekdoten att om vi inte redan visste vad texten handlar om, så hade vi inte gissat att denna anakronistiska version med "ett seglande Skep, vtan Styre" avser en buss i 1940-talets Paris. Och etter värre blir det när vi läser en geometrisk version:

I en rektangulär parallellepiped som rör sig längs den  rätlinjiga ekvationen 84x + S = y, manifesterar en homoid A, med en sfärisk kupol omgiven av två sinuskurvor ovanför ett cylindriskt element av längden l < n, en kontaktpunkt med en trivial homoid B. Visa på det här stadiet att kontakten är ett bråk.

Om homoid A sedan sammanfaller med en homolog homoid C, då är kontaktpunkten en cirkel med radien r < l. Bestäm höjden h vid denna kontaktpunkt i förhållande till den vertikala axeln på homoid A.

Vi har här sett sex variationer på det ursprungliga temat och ska ta oss en titt på en till varefter vi kan dra vissa slutsatser. Apokope är ett begrepp med innebörden att ett språkljud, både vokal och konsonant, tonas bort, försvinner i slutet av ett ord. Raymond Queneau har inte oväntat hanterat sin anekdot även under den rubriken. Det ser ut så här:

Jag st på en bu full av pas. Jag la mär t en u ma vars h lik en gir och sm be en ha med en flä re r. Han bl å en an passa, kla på att han tram ho på tår var gång nå st a ell p. Se g han och sat sig för att en sitt ha ble.
På v till s jag ho i gå f och till till med en v som vi hu man bl ele, ge att pe på den ö knap.

altVi finner att texten, eller snarare den underliggande texten, som vi ju nu väl känner till, har antagit formen av något som påminner om exempelvis edward estlin cummings dikter och sonetter. Raymond Queneau kan kanske rentav hjälpa oss i våra ansträngningar, om vi nu alls vill anstränga oss, att förstå texter som vi finner alltför främmande.

Tomas Lidbeck har porträtterat Raymond Queneau i  boken Kult (2003) och i förbifarten har han därvid påpekat något väsentligt: "Förutom att boken är oerhört rolig så infinner sig efter en stund tanken att den blottlägger ett filosofiskt djup. Hur är egentligen tillvaron beskaffad? Finns det några objektiva kriterier för hur en händelse ska beskrivas? Beror hela vår omvärldsuppfattning uteslutande på språket? Här närmar sig och gestaltar Queneau de grundläggande vetenskapsteoretiska resonemangen om vår verklighetsuppfattning."

Detta är naturligtvis det berömda huvudet på den minst lika berömda spiken. Och vad litteraturkritik beträffar så går min tanke osökt till salig Thomas Thorild som i sin En Critic af En Criticer emfatiskt hävdade att var sak ska bedömas efter sin art. Och arterna är många, som Raymond Queneau så tydligt demonstrerar med sina stilövningar.

I Frankrike är Stilövningar inte bara en bästsäljare utan också en repertoarbok, som alltid finns att köpa. Utanför Frankrike är den något av en nutida klassiker.

Bertil Falk

Ur arkivet

view_module reorder

Vladimir Oravsky blickar i systrarna Nina Marjavaara, Yvonne Teifell och Marie Lundströms dekolletage

Mina barn brukar fråga mig, vad har du gjort idag pappa? och jag svarar, läst en massa mail och funderat över om jag har råd att avstå från att svara ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 06 januari, 2013

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | Lund har allt utom vatten | 31 december, 2011

Simon O. Pettersson: Diatriber i aftonsolsken

Simon O. Pettersson – Fil. kand. i tyska. En mångfrestare på humanismens område. Skriver skönlitterärt, för att han där kan få utlopp för sådant som inte ryms – eller bör ...

Av: Simon O. Pettersson | Utopiska geografier | 28 januari, 2013

Hölderlin

Polyfona kontexter – cirkulära texter

Fortsätter så min växelverkande resa med korta prosastycken, reflexioner, egna och andras dikter: allt för att visa hur det osökta, tillsynes slumpartade och kontextfria, ändå hänger ihop, måste hänga ihop ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 27 april, 2017

Postum hyllning till Annemarie Schwarzenbach

Annemarie SchwarzenbachI år är det hundra år sedan Annemarie Schwarzenbach föddes. Hon var på många sätt något av en rebell som levde mot sin epoks förväntningar. Hennes föräldrar tillhörde den ...

Av: Anna Mezey | Essäer om litteratur & böcker | 02 december, 2008

"Jag tycker om opolerade, smutsiga ljud."

Ett samtal med Pan Sonics Mika Vainio. Pan Sonics musik är både enkel och svår att beskriva. Schematiskt kan man väl säga att monotona rytmer och djupa basljud skapar ett ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 14 juli, 2010

Giallo - skräckens anatomi och mörka fantasier

   Dario Argento Giallo - skräckens anatomi och mörka fantasier Att döden fascinerar och skrämmer hör till livets få existentiella självklarheter. Att denna fascination har tagit och tar olika uttrycksformer i till exempel konst ...

Av: Mirva Huusko | Essäer om film | 02 november, 2006

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.