La Décoration Suspect (2014)

Färgernas språk

Monokrom av Melker Garay pågår till den 30 september Galleri Kameleont i Norrköping

Av: Ida Thunström | 14 september, 2016
Essäer om konst

”De dricker energi, kaffe och jobbar”

Det är samtiden jag lyssnar till. I smyg, jag deltar inte, känner inte, vet inte varför ordet ”samtid” pressar fram någon typ av besatthet inom mig. Jag vill berätta om ...

Av: Linda Bönström | 26 april, 2013
Gästkrönikör

Johan Rasmundson. En dikt

Jag heter Johan Rasmundson och är bosatt i Uppsala och har skrivit poesi de senaste tio åren. Jag har varit publicerad i några antologier, tidskrifter och i år även tryckt ...

Av: Johan Rasmundson | 03 december, 2017
Utopiska geografier

Dr Krabba 12

Av: Janne Karlsson | 23 december, 2011
Kulturen strippar

Raymond Queneaus stilövningar



altFransmannen Alfred Jarry skrev en gång i tiden en novell där han beskrev Jesu Golgatvandring och korsfästelsen som ett cykellopp, vilket i sin tur inspirerade engelsmannen J. G. Ballard till en novell där han beskrev lönnmordet på USA:s president John F. Kennedy som en biltävling i utförsbacke.

Någonstans mitt emellan dessa båda skrönor kom Raymond Queneaus bok Stilövningar där han på ett liknande sätt beskriver en händelse som om den vore 99 olika saker, dock varken cykellopp eller biltävling. J. G. Ballard fick alltså sin idé från Alfred Jarry. Raymond Queneau kände naturligtvis till denne sin landsman, men det var inte från Alfred Jarry som han fick idén till sina stilprover.

Det gick i stället till så här. På 1930-talet var Raymond Queneau på en konsert och lyssnade till Johan Sebastian Bachs Die Kunst der Fuge, som utgår från ett enkelt musikaliskt tema och sedan varierar det i all oändlighet. Raymond Queneau tycks ha blivit helt tagen av upplevelsen och inspirerad av denna uppenbarelse fick han för sig att det skulle gå att göra samma sak som den tyske kompositören gjort, fast inom litteraturen.

Tänkt blev gjort. 1942 hade han satt ihop sina första tolv stilövningar, som refuserades av en, som det har sagts "mycket berömd tidskrift". 1946 hade han fått ihop 99 stilprov och 1947 publicerades Exercices de style.

Författaren utgick i Stilövningar från en bagatellartad liten historia, en sorts poänglös anekdot helt enkelt. Den lyder ungefär så här: En berättare ser en ung man med lång hals som bär hatt ombord på en fullsatt buss vid rusningstid. Mannen beskyller en medpassagerare för att trängas med flit. En plats blir ledig och han sätter sig ned. Något senare på en annan plats i staden får berättaren syn på samme man som nu uppmanas av en god vän att sy i en knapp i sin överrock.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

altDet är allt, men denna minimalistiska lilla anekdot utgör kärnan i Stilövningar.
En variant av denna berättelse är rubricerad "Överraskningar" och lyder så här:

Så tätt packade vi var på den där bussplattformen! Och så löjlig och dum den där unge mannen såg ut! Och vad höll han på med? Jo, han höll faktiskt på att mucka gräl med en herre som knuffade honom! Hävdade han! Den sprätten! Och sedan kunde han inte hitta på något bättre än att rusa åstad och lägga beslag på ett säte som hade blivit ledigt! I stället för att lämna platsen åt någon dam!
Gissa vem jag två timmar senare möter framför Saint-Lazare-stationen! Samme fjant! I färd med att ta emot något slags ekiperingsråd! Av en vän!
Otroligt!

Redan här ser vi den metod som Raymond Queneau använder och anekdoten är fullt igenkännbar precis som en variation av fugan hos Johan Sebastian Bach. Detsamma gäller den variation som han kallar "Prognos":

Vid middagstid kommer du att befinna dig på bakre plattformen på en buss som kommer att vara proppfull av passagerare bland vilka du kommer att lägga märke till en löjlig yngling med skelettlik hals och utan hattband på filthatten. Han kommer inte att känna sig obesvärad, stackars liten. Han kommer att tro att en herre avsiktligt knuffar honom varje gång någon går förbi eller stiger av. Han kommer att säga det till honom, men herrn kommer inte att bevärdiga honom med något svar. Och den löjlige ynglingen kommer att gripas av panik och dra sig undan herrn i riktning mot en ledig sittplats.

Du kommer att se honom något senare, på Cour de Rome framför Saint-Lazare-stationen. En vän kommer att vara tillsammans med honom och du kommer att höra dessa ord: "Din överrock går inte ihop riktigt; du måste sy i ytterligare en knapp.

Vi har nu helt klart för oss att man kan berätta den här historien på hur många olika sätt som helst, och att det vidare innebär att vilken historia som helst kan berättas på hur många olika sätt som helst, vilket faktiskt har skett i litteraturhistorien om och om igen. Raymond Queneau har faktiskt berättat sin anekdot som alexandrin och även som sonett under iakttagande av versmåttets regler med rimflätade kvadenarer och terziner:

altHans nylle var helt slätt och hatten vidrig,
En lymmel klen med tungsint hals att föra
Och lån, var nu i färd med dagligt göra;
Att ta en buss som aldrig är för tidig.
Så kom ett fordon: tio eller S,
Med skakig plattform längst därbak på bussen,
Där mot sin vilja man blir klämd på stussen,
Där herrar tänder rökverk med finess.
Giraffen, omnämnd i min första strof,
Blev genast arg och började att bråka:
Det kunde slutat med en katastrof.
En ledig plats fick slut på denna tvist.
Tid gick. På väg tillbaka sågs han språka
Om knappar eller något annat trist.

Men anekdoten kan också berättas i den japanska anekdotens form. Här sedd med den knapphändiga haikuns starkt förkortade perspektiv:

S-bussen lång hals
trampa tår attack reträtt
station vän och knapp

Lars Hagström konstaterar helt riktigt "att det vore helt meningslöst att på svenska försöka återge exempelvis hur befolkningen i vissa före detta franska kolonier, eller italienare, plägar uttala franska, eller vilken diktion franska bönder hade på 1800-talet." Därför har han översatt en version som om salig George Stiernhielm hade skrivit den. Det sker i den tolkning han har kallat "1600-talssvenska":

altHercules arla stod vpp, en mid-dagh, i sidsta sin vngdom,
Opå ett seglande Skep, vutan Styre; faar hijtom och dijtom;
Fnyste och pyste så mädan hon gick, hon rullade foot-lös.
Han var klädd opå fransk, där-å alt war brokot, och krokot;
Owulin i sin drätt, obörstad, och solkot i Klädom.
Han baar en Krantz å sitt hufwud, infletad' i reefwor och litsor,
Och med swan-hwijtanhals: som röök förswinner i Wädret.
Öden molmar i mull, wanskar, och knossar i kras;
Döden trampar i träck, opå han som war tröger å fotom;
Fuller af ångst, och twijk. Snart snawer, och störter, och tumblar
Hercules särla wältande fram som stinner en Sälle.
Där han nu sitter; han stäner, och stankar; är spaker i werkom.
Men där tijden så blefwe lång, och skulle sig hända,
At een man; een annan kom, hans sam-qweda broder;
Renlig i drächt, sniöhwijt,af silfwer-blänckiande klädnat,
Slätt och rätt, och skiär, på dätt ährlige gamble maneret.
Denne lät vp sin munn, och talte medh alfwarsam ordom:
Hercules, tag dijne gåfwor i acht, mädan dagarne liijda;
Sätt dijne krafter i bruk, och knappas dijn drächt lite högre.

altHär har vi hamnat så pass långt från den ursprungliga anekdoten att om vi inte redan visste vad texten handlar om, så hade vi inte gissat att denna anakronistiska version med "ett seglande Skep, vtan Styre" avser en buss i 1940-talets Paris. Och etter värre blir det när vi läser en geometrisk version:

I en rektangulär parallellepiped som rör sig längs den  rätlinjiga ekvationen 84x + S = y, manifesterar en homoid A, med en sfärisk kupol omgiven av två sinuskurvor ovanför ett cylindriskt element av längden l < n, en kontaktpunkt med en trivial homoid B. Visa på det här stadiet att kontakten är ett bråk.

Om homoid A sedan sammanfaller med en homolog homoid C, då är kontaktpunkten en cirkel med radien r < l. Bestäm höjden h vid denna kontaktpunkt i förhållande till den vertikala axeln på homoid A.

Vi har här sett sex variationer på det ursprungliga temat och ska ta oss en titt på en till varefter vi kan dra vissa slutsatser. Apokope är ett begrepp med innebörden att ett språkljud, både vokal och konsonant, tonas bort, försvinner i slutet av ett ord. Raymond Queneau har inte oväntat hanterat sin anekdot även under den rubriken. Det ser ut så här:

Jag st på en bu full av pas. Jag la mär t en u ma vars h lik en gir och sm be en ha med en flä re r. Han bl å en an passa, kla på att han tram ho på tår var gång nå st a ell p. Se g han och sat sig för att en sitt ha ble.
På v till s jag ho i gå f och till till med en v som vi hu man bl ele, ge att pe på den ö knap.

altVi finner att texten, eller snarare den underliggande texten, som vi ju nu väl känner till, har antagit formen av något som påminner om exempelvis edward estlin cummings dikter och sonetter. Raymond Queneau kan kanske rentav hjälpa oss i våra ansträngningar, om vi nu alls vill anstränga oss, att förstå texter som vi finner alltför främmande.

Tomas Lidbeck har porträtterat Raymond Queneau i  boken Kult (2003) och i förbifarten har han därvid påpekat något väsentligt: "Förutom att boken är oerhört rolig så infinner sig efter en stund tanken att den blottlägger ett filosofiskt djup. Hur är egentligen tillvaron beskaffad? Finns det några objektiva kriterier för hur en händelse ska beskrivas? Beror hela vår omvärldsuppfattning uteslutande på språket? Här närmar sig och gestaltar Queneau de grundläggande vetenskapsteoretiska resonemangen om vår verklighetsuppfattning."

Detta är naturligtvis det berömda huvudet på den minst lika berömda spiken. Och vad litteraturkritik beträffar så går min tanke osökt till salig Thomas Thorild som i sin En Critic af En Criticer emfatiskt hävdade att var sak ska bedömas efter sin art. Och arterna är många, som Raymond Queneau så tydligt demonstrerar med sina stilövningar.

I Frankrike är Stilövningar inte bara en bästsäljare utan också en repertoarbok, som alltid finns att köpa. Utanför Frankrike är den något av en nutida klassiker.

Bertil Falk

Ur arkivet

view_module reorder

Äntligen sex års forskning gått till sin ände,

 resultatet rörande osvikligt: bokstaven C blev T när jag föddes, och fortsatt som loserförfattare.   Ni några minns kanské mina små rapporter under årens lopp från Loserförfattarfabriken om eller till blodläkarna. Från ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 10 maj, 2012

Vem ska man tro på – val 2014

Snart är det val igen och våra etablerade partiledare syns precis överallt. Det är löften och hot, tjuvnyp och flirt. Alla är både med och mot varandra i en salig ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 september, 2014

Den hårda lotten att vara författare. Och författarfamilj

”Förr i tiden hade författare inget annat att göra än att ofreda sin familj. Idag kan man ju alltid kylskåpsäta, kolla sina e-mail, surfa lite på nätet, gå ut på ...

Av: Belinda Graham | Litteraturens porträtt | 22 november, 2012

Stillbild ur filmen Sunspring skriven av en AI

Artificiell intelligens skapar framtidens kultur

Artificiell intelligens (AI) beskrivs ofta i Science Fiction i dystopiska ordalag. Det är en HAL i Kubricks 2001 A Space Odysseus, ett ondskefullt Skynet i Terminator-filmerna eller en Matrix som ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 02 juli, 2016

Vladimir Oravsky som västanvinden Zefyros i Botticellis Venus födelse Foto Hedvig Wallin

Svenska Dagbladet, Gefle Dagblad, Wikipedia och andra kunskapsliberaler

 I inledningen till min bok ”I skuggornas hetta” skriver jag bland annat ”Om en läsare stöter på tolkningar som han eller hon har svårt att anamma omedelbart, söker han kanske ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2015

Fredriksson om Wittgenstein

Fredriksson om Wittgenstein En gammal bok av Gunnar Fredriksson om Ludwig Wittgenstein aktualiserad i en artikel av Bo I Cavefors. "Hälsa alla att jag har haft ett underbart liv"; det verkar ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 26 oktober, 2006

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | Resereportage | 31 maj, 2015

Personligt inför den 8 mars

Den internationella kvinnodagen är min födelsedag. Det är jag stolt över. Även om jag haft och har svårigheter att kalla mig feminist. Dels beroende på en ovilja och oförmåga att ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.