Med en författare sittande i basen

Svenne Spjut kommer från Köpenhamn, efter att ha spelat där på sommaren med danska musiker, till Lund för ett engagemang på Grand Hotel. Året är 1946. På kvällarna lever han ...

Av: Elzbieta Jasinska Brunnberg | 02 augusti, 2009
Essäer om musik

Keepalive (2015), skulptur av Aram Bartholl

Den trådlösa konsten

I fotografiets barndom, när tekniken ännu inte var fulländad, uppstod ibland tekniska fel på kameror och film som gjorde att när filmen framkallades i mörkrummen så upptäckte fotografen att det ...

Av: Mathias Jansson | 03 september, 2016
Essäer om konst

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2012
Gästkrönikör

Franco Donatoni

The Heart's Ear

Italienske Franco Donatoni var en portalfigur inom den nutida ljudkonsten och han undervisade minst tre generationer av nya kompositörer under sin verksamhetstid. Till minne av Donatonis bortgång för femton år ...

Av: Guido Zeccola | 10 juli, 2015
Musikens porträtt

Det finns en sjö...



Hjalmar GullbergYddingesjön ligger såsom orörd av människohand. Vattnet vattrar sig och skimrar lekfullt i solen. Inte en människa så långt ögat kan nå. Inte ett enda hus syns runt sjöns stränder. Den mäktiga och majestätiska ekskogen breder ohämmat ut sig. Idyllen är rent pastoral.

Det är tidig morgon den 19 juli, året 1961. Vädret är soligt, luften hög och klar. Då reser sig Hjalmar Gullberg upp efter att vid morgonkaffet skrivit en lapp till sin älskade Greta Thott. Hans tid var kommen. Livet, som han känt det, var för hans del slut.

Efter år av svår sjukdom, med plågsamma och långa perioder i respirator, hade Hjalmar Gullberg beslutat sig för att inte en gång till utsätta sig för det fängelse där han sängbunden låg förlamad och inte ens kunde andas själv.

Kvällen före hade Hjalmar Gullberg suttit tillsammans med sin livsledsagerska Greta Thott på deras avhållna Bökeberg, där de tillbringade flera månader varje sommar, och eftertänksamt lyssnat på Brahms tyska Requiem.

På morgonen bad han sedan att få sin medicin avsevärt tidigare än vanligt. Greta Thott visste redan då att hans beslutat var fattat. Det var inte  ögonblickets desperata ingivelse. Han hade nogsamt planerat sitt självmord och pratat igenom det med henne.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Greta Thott hade efter sin make Stig Thotts död fått överta änkesätet Bökeberg som ligger med utsikt över sjön Yddingen. I Hjalmar Gullbergs diktning figurerar det under namnet "Det vita huset".

Tre år tidigare, på våren 1958, fick Hjalmar Gullberg och Greta Thott brådstörtat flyga hem från Sicilien. Sjukdomen blommade ut för första gången, och väl hemkommen konstaterades att han led av förlamningssjukdomen Myastenia gravis. Han var då mitt uppe i en av sina intensiva skaparperioder, och skrev snabbt färdigt den dödsmedvetna samlingen "Terziner i okonstens tid". Där antyds på flera ställen hans nya livssituation:

"Lömskt i en sena träffad av förlamning
ser jag tillbaka på ett liv i sång."

Hjalmar Gullberg var fullt och fast övertygad om att detta var hans sista diktsamling. Livets tråd krympte, döden närmade sig. Men när han året därpå lades in på Södersjukhuset vaknade dikten till liv på nytt. Han kunde knappt tala. Hans handstil var nästintill oläslig. Men de lappar han skrev så gott som varje dag tydde, tolkade och renskrev Greta Thott. Det var på hennes förslag och initiativ dikterna lämnades in till förlaget.

Diktsamlingen "Ögon, läppar", som skulle bli Hjalmar Gullbergs mest folkkära, var klar och kom ut på senhösten 1959. Ansiktet som skönjs i titeln är Greta Thotts, och adressen som hans sena kärleksdikter bär så tydligt är också hennes. Snart inträdde en tillfällig förbättring. Hjalmar Gullberg kunde lämna både respiratorn och sjukhuset. Han ville då en sista gång åka till Bökebergs slott, han ville ännu en gång få se Yddingesjön och hjortarna, och få lyssna på näktergalen. I "Ögon, läppar"" skriver Hjalmar Gullberg:

Var du är hos mig är det vita huset
som var ditt hem och blev i solnedgången,
innan jag låg med ansiktet i gruset,
mitt hem och några somrars hem för sången
till sig och skogen och det vita huset.

När han gick ner till sjön på morgonen den 19 juli var det sista Hjalmar sade till Greta:

- Det ligger ett brev till dig på nattduksbordet.

"Älskade, du som har gjort allt för mig", står det där. "Nu kan jag inte längre och det står fast som jag redan skrev i januari och upprepat för så många: aldrig mer trachotymeras och respirator. Om jag nu skall få ett slut på min ångest och fruktan så hoppas jag att den plats där jag vinner detta inte ska bli en ond plats utan en god och vacker.
Det finns en sjö...
Din egen Hjalmar"

Tag bort fotografierna! Vi döda
är känsliga för dylikt första tiden.
Anpassningen sker inte utan möda
till friden över allt förstånd, till friden

som ni har unnat oss i dödsannonsen.
Släpp oss! Er sorg förlänger vår begravning.
Namn och profil i marmorn och i bronsen
när vi ska byta form och ändra stavning

är hinder som vi hellre vore utan.
I natt är vi den snö som faller flinga
vid flinga ljudlöst. Ansikte mot rutan,
vems namn är det du ropar? Vi har inga.

altHjalmar Gullbergs liv fick ett tragiskt slut.  Men även dess början var sorglig och präglad av motgångar. Gullberg föddes - i Malmö den 30 maj 1898 - som son i en utomäktenskaplig förbindelse. Hans mor, Hilda Johnson, lämnade bort honom redan som spädbarn; den biologiska fadern var Robert Brand. Hans titel var direktör, men i verkligheten var han en grosshandlare på bred fot. Att paret lämnade bort sin son berodde kanske inte enbart på tidens hårda och oförsonliga moraliska inställning till barn födda utom äktenskapet, utan styrdes kanske även av Hilda Johnsons nervösa läggning. Men denna upplevelse av att inte vara önskad, att inte vara älskad som barn och bli bortlämnad, präglade länge Hjalmar Gullbergs läggning och självuppfattning; ja, formade honom för alltid. Den födde och närde en osäkerhet inte bara gentemot omgivningen utan även en starkare osäkerhet som riktade sig inåt, mot själva hans jaguppfattning. Det återkommer ofta i hans dikter, detta frågande och undrande perspektiv; "detta missljud som är jaget", skriver han till exempel med en typisk formulering. Eller som det heter i upptakten till en av Hjalmar Gullbergs mest kända dikter, "Till en näktergal i Malmö":

Från vilket paradis är stämman lånad
som tränger in i rummet där jag bor?
Så sjöng du, när jag föddes i din månad,
för en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det som ingen visste;
vår stora hemlighet kom ingen åt.
Den som försökte spåra oss tog miste:
i toner dränkte du min första gråt.

Ändå mötte den unge Hjalmar Gullberg förståelse och kärlek i sitt adoptivföräldrahem. Men det var i ett enkelt arbetarhem han växte upp, beläget på Södra Förstadsgatan 78, för övrigt ett kvarter ifrån det hus där den blivande socialministern Gustaf Möller såg dagens ljus. Så Hjalmar Gullberg kom att präglas djupt av att han saknade hemhörighet. Han växte upp i ett hem där inga böcker fanns, där inga kulturella eller andliga intressen existerade överhuvudtaget. Samtidigt visste han, inte minst genom de biologiska föräldrarnas återkommande besök, att hans rätta hemortsadress var en annan, en förnämare och bättre. Han klövs liksom i två delar; en del som uppfostrats och präglats av det proletära och rejäla hemmet och en annan som var formad av den klassiskt bildade borgerligheten. Tvesyn och dubbelhet blev bärande i Hjalmar Gullbergs syn på både sig själv och omvärlden. Redan hans ovanliga utseende markerade utanförskap och främlingskap. Kort till växten, mörk till både hår och hy, nästan sydländsk, med stora ögon, inte utan feminina drag ställde honom vid sidan av hans nya familj som var robust svenska och blonda. Vännen och skaldekollegan Tristan, Sigfrid Lindström, skrev följande skildring av Hjalmar Gullberg i ett brev till deras gemensamme vän Olle Holmberg:

"Jag såg i G. H. T. ett fotografi av Gullspång som nyintagen akademiledamot. Han såg där lika egendomligt, utomvärldsligt skön ut som när jag något umgicks med honom. Jag brukade säga att han såg ut som 'Jesus vid 12 års ålder i templet' på de bilder med detta motiv som jag hade sett (det var troligen verk av medelmåttiga tyska 1800-talskonstnärer), och han såg inte alls judisk ut; själv berättade han att han på sin Balkanresa träffade några turkar som tog för givet att han var turk. Jag tyckte också att när han var glad, så såg han ut som en liten snäll flicka (vilket inte alls betyder att han verkade effeminerad) som tittar på julgranen."

Före sin diktdebut levde Hjalmar Gullberg ett alldeles vanligt studentliv fyllt med spex och skriverier i den då nystartade studenttidningen Lundagård vars redaktör han blev 1924. Länge pendlade studenten Gullberg mellan Malmö och Lund men senare flyttade han in i en liten trång lägenhet i Akademiska föreningens stora tegelhus vid Tegnérplatsen mitt i Lundagård. Kanske rentav i samma dubblett där en gång Bengt Lidforss huserat? Umgängesvänner blev Ivar Harrie, Ingvar Andersson, Tristan Lindström, Frans G Bengtsson och Karl Ragnar Gierow - i sanning ett lysande sällskap. Hjalmar Gullberg trivdes vid universitet, var flitig och studerade latin, grekiska, nordiska språk, pedagogik och litteraturhistoria. När han sedan gick vidare blev det med en licentiatavhandling om Ola Hansson i litteraturhistoria, klar 1927. Ola Hansson tillhörde de litterära föregångare som Hjalmar Gullberg alltid höll mycket högt, och han kom snart att arbeta med Ola Hanssons efterlämnade papper. Hjalmar Gullberg färdigställde av det omfattande materialet fem volymer av "Efterlämnade skrifter i urval" under åren  1928 - 31. Avsikten var också att skriva en doktorsavhandling om Ola Hansson. De planerna skrinlade dock Gullberg när en annan kollega visade sig ha behandlat samma ämne.

Den största och mest betydelsefulla förändringen i Hjalmar Gullbergs liv skedde när hans biologiska mor avled 1928. Redan år 1900 hade hans biologiske far och mor gift sig. Genom Hilda Brands oväntade död fick han del av ett ganska omfattande arv, vilket bland annat vid sidan av ansenlig summa pengar bestod av en fastighet som låg mitt inne i Falsterbo, kallad Villa Lundhem. För en del av pengarna köpte han ett stenhus inne i centrala Lund, närmare bestämt på Västergatan 11. Hjalmar Gullberg var nu trettiotvå år och princip ekonomiskt oberoende för resten av sitt liv. Han flyttade in till Lund och bad även sin fostermamma och syster att flytta med honom.

Året före hade Hjalmar Gullberg debuterat som poet med diktsamlingen "I en främmande stad". Mottagandet var allt annat än positivt. "En trasig ungdom som inte kan göra sin trasighet intressant", skrev till exempel Bo Bergman i Dagens Nyheter. "Bleksiktig och konstnärligt osäker", dundrade Sten Selander. Inte heller Hjalmar Gullbergs nästa diktsamling, "Sonat" från 1929, mötte vare sig välvillig kritik eller någon större läsekrets. Genombrottet - och det var verkligen fråga om ett stort och kraftfullt genombrott som i ett slag gav Hjalmar Gullberg en stor publik och rykte om sig att vara ungdomens och samtidens skald framför andra - kom med "Kärlek i tjugonde seklet" från 1933.

Idag är det svårt att inse att dessa dikter då kunde betraktas både som vågade och frispråkiga. "Hjalmar Gullberg var utnämnd till mellankrigskrisens stämma i Sverige", skriver Ivar Harrie, "och de unga intellektuellas poetiske själasörjare."

Man är modern och fördomsfri.
Jag tillhör tydligtvis de polygama.
En kvinna lockar. Vem kan låta bli?
Du teg och ställde inte till ett drama.

Framgångarna höll sedan i sig. Hjalmar Gullberg var i ett slag en diktens celebritet, uppmärksammad och omskriven, hyllad och beundrad. Den tystlåtne och tillbakadragne poeten tog steget ut i offentligheten. Även om han alltid bevarade både sin distans och sin tystnad i större sammanhang blev han emblemet för den elegante, bildade och världsvane gentlemannen. Han bar så att säga upp sin frack med en stil och elegans som få andra förmådde och det krävdes för år 1940 valdes han efter Selma Lagerlöf in i Svenska Akademien.

Till sitt väsen var Hjalmar Gullberg annars tillbakadragen och reserverad, ja rentav hemlighetsfull. Sina innersta tankar behöll han oftast för sig själv. Det var med tystnaden han slutit ett privat förbund. Med ett maliciöst leende, svårtolkat och gäckande, betraktade han sin omgivning och omvärld. Det var som om han inte helt och fullt tillhörde denna värld, som om hans osäkerhet om sin tillhörighet och plats i tillvaron genomsyrade hela hans världssyn; gjorde den osäker och temporär.

Även i hans poesi går hemlighetsmakeriet och den en aning kyliga distansen igen. Hjalmar Gullberg gömmer sig gärna bakom en liknelse, en antik eller lekfull allegori, ett eller annat retoriskt grepp. Myterna genomkorsar hans dikt, ofta hämtade från den grekiska antiken. Bildspråket är ofta arkaiserande, fullt av lärda allusioner. Ändå är dikterna i regel glasklara, enkla och präglade av hans långt drivna känsla för rytm och melodiska tonfall.

altDet finns överhuvudtaget ingenting i Hjalmar Gullbergs karaktär som förenar honom med alla de gängse myterna om poeters läggning och bohemiska livsföring. Där var han mycket lik sin vän och skaldebroder Anders Österling. Hjalmar Gullberg drog aldrig några växlar i banken och han var alltid mycket försiktig och sparsmakad med alkohol. Det sades under Gullbergs Lundatid att han utfordrade sin katt med en blandning av grädde och likör. Olle Holmberg gör det tillägget att han möjligen på sin höjd "någon gång delade ett glas med katten". Ordning och reda var hans honnörsord. Hjalmar Gullberg var dessutom en mycket nogsam pedant; hans alltid rena och tomma skrivbord var allmänt känt. Han var alltid korrekt klädd. "I sin klädsel var han vårdad redan på den tiden då han hade mycket lite pengar att röra sig med", skriver Olle Holmberg, "efteråt snarast elegant."  Och Hjalmar Gullberg utmärktes, fortsätter vännen Holmberg, av "ordentlighet, prydlighet, ett visst pedanteri".

Denna sin strikta och aningen formella sida kom han att ha stor nytta av som chef före Radioteatern under åren 1936 - 1950. Dock avböjde han senare erbjudandet att bli chef för hela Radiotjänst.

Det fanns inte heller ens en knivsudd rebellblod i Hjalmar Gullbergs naturell. Inte heller anslöt han sig till någon av de stora poetiska upprorstraditionerna. Snarare verkar han ha nöjt sig med att betrakta världen med resignationens svärtade glasögon och var tillfreds med den litet världsfrånvända och melankoliska position han kom att inta. Om Hjalmar Gullbergs politiska diktning - om det nu över huvud går att tala om en sådan - skriver Carl Fehrman att den strider mot "en så individualistisk diktare, som alltid betonat poetens rätt till ensamhet, avstånd och isolering". Men helt oproblematisk för Hjalmar Gullberg var dock inte hans hållning, vilket dikten "Det reser sig ett torn" tydligt visar. En dikt som Vilhelm Ekelund, en annan av Hjalmar Gullbergs föregångare och förebilder, kände sig träffad av och skrev en upprörd kommentar till i sin bok "Plus salis" (1945). Gullbergs dikt lyder:

Det reser sig ett torn av elfenben -
Vallgraven speglar det i gotiskt mönster.
Kapell och salar står i magiskt sken,
ty tornet har ej fönster.

Ni håller sinnet rent och ögat torrt,
ni drömmer vackra ting på huvudgärden.
Bekvämast är att vända blicken bort
från lidandet i världen.

Jag var ej den som följde er med spott.
Det är av vikt att somliga går undan.
Det är av vikt att riket har ett slott
för andakt och begrundan.

Blott grova stövla trampar med förakt
de liljor som i era händer blommar.
Vårt liv vart armt, om några ej höll vakt
i tysta helgedomar.

Ni vet att jag till er församling hör.
Men inga regler höll mig kvar till slutet.
En dag ska ni mig hitta utanför
med hjärtat sönderskjutet.

Hjalmar Gullberg lämnade studentstaden Lund först år 1936, vid 38 års ålder. Då var styvmodern död, men systern - även hon fosterbarn i familjen - flyttade med honom upp till Stockholm. Elisabeth Andersson kom att vara en ganska sträng husföreståndarinna för det gullbergska hemmet fram till sin död 1947.

Han gifte sig aldrig. Därmed inte sagt att han levde ett munkliv. Långt därifrån. Där fanns många förbindelser, kortvariga såväl som mer långvariga. En allvarligare relation, som bland annat resulterade i diktsamlingen "Paradismyt", var med en tjugo år yngre kvinna. Eva Drangel hette hon och de inledde sitt förhållande 1947. Men det ansågs opassande att den store och kände skalden umgicks intimt med en så mycket yngre kvinna. Därför höll de förbindelsen hemlig och möttes utomlands bland annat i Nizza. Däremot hade Hjalmar Gullberg säkerligen gift sig med Greta Thott, hans sista och kanske största kärlek, om det inte hade medfört att hon då skulle ha förlorat deras älskade "Vita Huset", änkesätet på Bökebergsslätt. Sådan var nämligen de friherrliga testamentsvillkoren.

Av stor vikt för Hjalmar Gullberg var arvet av huset, Villa Lundhem, i Falsterbo. Där vistades han i princip varje år under flera sommarmånader. Miljön och den flacka naturen ute på näset med det omgivande havet var av betydelse och bildar ett återkommande och ständigt närvarande motiv i hans diktning. Men även hans umgängeskrets på näset spelade en stor roll. Här umgicks han med Anders Österling och från det närbelägna Ljunghusen kom ofta litteraturprofessorn Olle Holmberg cyklande. De bildade ett lärt triumvirat när de tidigt tog sina morgondopp och diskuterade dagens begivenheter. Ofta spelade de dessutom tennis och badminton och ett och annat stillsamt parti krocket. De träffades på middagar hos varandra, drack i varandras sällskap en och annan sval whisky i kvällningen. Idyllen i den lilla staden var i det närmast total och själv kallade Hjalmar Gullberg dess förnämare borgerskap för "pfalsternackor".

Här kunde han gömma sig, och under långa promenader utmed stranden kunde han få vara ifred och umgås med tystnaden. Ett typiskt uttalande i brev från den 12 januari 1946 lyder: "Själv vill jag helst dra mig tillbaka från världen." Längtan till ensamheten fanns där ständigt. Hjalmar Gullberg var i mycket en solitär, en ensamvandrare och sökare. De kristna motiven i hans dikt är många och frekventa, även om hans brottning med trosfrågorna ledde honom bort från - och inte till - tron. Utanförskapet hade för alltid präglat honom. Och kanske var det enbart i ensamheten han kunde finna ro och tid för tankar värda att tänka.

Vad heter jag, var döljer jag
för världen mina anletsdrag?
Min blick ha slocknat och min mun
Är djupa hemligheters brunn.
Ni ropar och får intet svar.
Fjärran
dröjer jag stum och ogripbar.

Hjalmar Gullberg blev en av sin tids i särklass mest folkkära och lästa poeter. Och än idag tillhör han det utvalda fåtal av svenska diktare vars diktsamlingar förvånansvärt fort försvinner från antikvariatens bokhyllor. Det är säkerligen hans långt drivna känsla för det svenska språket, den klarhet och stilfullhet vilken bär upp hans poesi, som fortfarande ger honom nya läsare. Ty trots all den lärdom och tyngre symbolik som finns i hans diktning är ändå Hjalmar Gullbergs dikter lätta som ett svanfjun, öppna och välkomnande. Han förmådde på ett ovanligt och överrumplande lyckligt sätt förena folklighet och bildning. I sin poesi blev kanske den evigt kluvne Hjalmar Gullberg äntligen hel.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Ur arkivet

view_module reorder
Peter J Edström

Om Peter J Edström

Peter J Edström är en tidigare lärare, som nu gör vad han vill, för det mesta ingenting särskilt, men ändå måsten, som han vill bli kvar med innan han beställer ...

Av: Bo Bjelvehammar | Gästkrönikör | 25 juli, 2017

8 000 tecken om Tornedalen

Skriv något om Tornedalen, sa han, Gregor Flakierski. Nästa nummer av Tidningen Kulturen ska handla om Norrbotten och vi vill att du skriver något om Tornedalen. Jag lovar att skriva ...

Av: Mona Mörtlund | Kulturreportage | 04 december, 2007

Yoga i öst och väst

I hela västvärlden finns idag ett ständigt ökande intresse för österlandets religioner. Det talas ofta om stress och utbrändhet i dagens västerländska värld. Mängder av tidningsartiklar och politiska uttalanden har ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 27 maj, 2009

Göran Sonnevi

Den unge Göran Sonnevi och språket

1961 skriver Göran Sonnevi: Nästan ingenting – Varsamhet. Dess klang. Också frågor är möjliga. Det är ur dessa fyra korta rader som Göran Sonnevis diktning tar form. Kortfraserna visar upp en trevande början. En ...

Av: Hans-Evert Renérius | Litteraturens porträtt | 17 september, 2017

Ralph Waldo Emersons två filosofier

Vem läser Ralph Waldo Emerson idag i Sverige? De sista seriöse läsarna av honom var Ekelund och Geijerstam. Sedan har det varit tyst om den amerikanske filosofen. Ändå har han ...

Av: Bo Gustavsson | Agora - filosofiska essäer | 10 november, 2013

Familjen Facebook – framsidan och baksidan

Det fanns något som hette Facebook, berättade man. Det var ett slags mötesplats på Internet. Jag som författare borde gå med, sa man. Knyta kontakter, nå ut, hålla mig a ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 31 augusti, 2013

Det är vår..!

Snön smälter blöt på marken. Kommit små vårblommor, Krokus eller Snödroppe. Dagarna blir långa nu, skönt att va ute mer. Solen värmer mycket mer. Varmare luft, det är härligt. Knopparna på träden ...

Av: Suzan Yassine | Utopiska geografier | 11 april, 2011

Conrad Rooks: "Jag ville egentligen bli poet"

I slutet av år 2000 befann jag mig i Pattaya i Thailand och det kändes riktigt, riktigt bra. Nej, jag var inte där för att sexturista utan för att möta ...

Av: Carl Abrahamsson | Filmens porträtt | 11 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.