Vladimir Oravsky av Elena Piligrim

Klippboksutdrag

Satt på SJ-tågets ”tysta avdelning” på väg mot Kastrup. Igen. Läste korrekturet till min kommande kortroman ”Mona Lisas leende”, som handlar om geniet Leonardo da Vinci under hans arbete på ...

Av: Vladimir Oravsky | 01 september, 2015
Gästkrönikör

Blir du lönsam lille vän?  Foto: Carl Henrik Tillberg

Cirkeln sluts i södra Frankrike, ett möte med ett av Sveriges främsta konstnärspar

Är du lönsam lille vän är utnämnd till Sveriges mest kända målning, men vad hände egentligen med upphovsmakaren Peter Tillberg? Katinka Kant har åkt ned till Aix-en-Provence och hälsat på ...

Av: Katinka Kant | 23 mars, 2017
Konstens porträtt

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

Den kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla ...

Av: Birgitta Milits | 07 december, 2013
Konstens porträtt

Carl Schmitts antiliberala partisaner

Carl Schmitts antiliberala partisaner Den rättshistoriska tidskriften Jur commune karakteriserade Heinrich Meiers bok Carl Schmitt, Leo Strauss und Der Begreiff des Politischen som "...une travail du grande qualité". Meier var 95 ...

Av: Bo Cavefors | 11 januari, 2007
Essäer om samhället

Lord Byron i Venedig



Lord Byron Dunk DUNK, dunk DUNK, dunk DUNK. Han går där uppe på golvet, det golv som är vårt tak, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vi bor i Palazzo Mocenigo, i samma hur där en gång Lord Byron levde under några år. Nervös, rastlös, febrigt orolig som om en olycka svävar över honom, eller att valmöjligheterna blir allt färre, att livsutrymmet blir snävare och mindre. Dunk DUNK, dunk DUNK. Varje sen kväll hörs hans steg genom historiens och tidens tunna väv. Den är som en hinna, ett otydligt raster, och det krävs inte mycket för att den ska spricka och andra sidan träda fram och bli tydlig. Lite fantasi, lite kunskap och en vilja till förståelse.

Han är blek och utmärglad. Hans kropp är inte bara mager. Den är tunn, anorektiskt benig. Han undviker att äta alltför mycket. Periodvis intar han endast skorpor och vatten, och inget annat. Det är ett sätt att hålla sig smal. Han vill vara tunn, anemisk. Han tycker på fullt allvar att han först då kommer till sin fulla rätt, att hans yttre blir till ett med hans plågade inre. Utseendet har alltid varit ett problem för honom, kanske på grund av hans handikapp och en tendens att bli en aning mullig som barn. Ändå har kvinnor alltid funnit Lord Byron högst attraktiv. De har tyckt att han är vacker med sitt nästan flickaktigt sköna ansikte. De långa ögonfransarna och det rödsvarta och lite vildvuxna håret och de blånade och insjukna kinderna har fått många damer att tråna efter honom i Londons noblaste salonger. Hans popularitet är ofattbar stor. Över en natt blir han samtalsämnet på allas läppar. Han är mannen som alla vill träffa. Inbjudningarna fullkomligt väller in.

 

När Lord Byron trycker de två första sångerna i "Childe Harold's Pilgrimage" i mars 1812 med sina högstämda och känslomättade intryck från sin första utlandsresa så för poesin honom in i den mondäna världens innersta och högsta kretsar. Societeten, eller som Byron kallar dem - "de fyratusen människor som är uppe, när vanliga dödliga sover" - tog honom till sitt hjärta. "Jag vaknade en morgon och fann mig berömd", skriver han själv lite lagom blasé. Han är "nästan olycksbådande vacker", skriver en äldre kvinna av allra högsta och ädlaste börd i London efter att sett den unge Lord Byron anlända till kvällens soaré. Han blir ett namn, en myt, långt innan dess han själv hunnit börja odla sin image på allvar. Något Lord Byron snart skulle ändra på - i allra högsta grad.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Venedig på Lord Byrons tidDamerna dånar i salongerna, flickor trånar i sina rum när de läser hans poetiska utgjutelser och under kudden gömmer de hans porträtt och tror att deras hjärta sprungit i tusen bitar. Han har blivit en mytisk gestalt, en overklig hägring. Den romantiske hjälten, ädel och skön, en man som gör vad som faller honom in, en frihetens och det okonventionella och hänryckta livets förespråkare. Han är snart sin tids mest kända och uppburna och omskrivna skald.

Men själv lider han av tidens stora farsot, som sprider sig som en själslig pest bland romantikerna och poeterna, de intellektuella och till de litterära salongerna. Leda, spleen, är tidens stora modenyck och Lord Byron dess okrönte profet. Eller som han en dag skriver när han sitter ute på sitt gods, i det stora och djupt förfallna slottet Newstead Priory - egentligen ett ombyggt gammalt medeltida kloster - med sina trogna hundar och älskade hästar: "Vad som helst - bara jag slipper att behöva böja det fördömda verbet: ledas."

Till Venedig, dit han länge längtat att få åka, kommer Lord Byron redan i november år 1816. Den store Giacomo Casanovas tid i staden var sjuttonhundratalet och den epoken är förbi. Nu är det Lord Byrons tur att pröva lyckans förrädiska hjul och kvinnornas gunst. Med blek hy, sina dandyfasoner och sitt smäktande hjärta och sina högstämda och sorgesamma dikter erövrar han de fatala och fala kvinnorna och intar staden med storm. Men det är inte hans avsikt. Åtminstone inte om man ska tro honom själv. Hans melankoli förföljer honom, ja hemsöker honom som en mardröm i vaket tillstånd. Han söker enbart lugn och ro. Han vill vara ifred, finna en plats där han kan dra sig undan och ägna sig åt sitt skrivande. Allt i hans liv är rörigt och osammanhängande, kaotiskt och fullt av ouppklarade och ofta sårigt smärtsamma affärer. Kärleken till den äldre halvsystern Augusta Leigh vill inte släppa sitt grepp om hans medvetande och känslor - deras gemensamma barn föddes två år tidigare, 1814.

Han skriver brev efter brev till henne och hon svarar med samma glöd, samma intimitet och förståelse. Hans före detta hustru baronessan Anne Isabella Milbanke - kallad Annabelle - sitter kvar i England med deras dotter Augusta Ada. Det är Annabelle som begärt skilsmässan, eller rättare sagt hennes far, medan Lord Byron gör vad som helst för att slippa träffa henne igen eller överhuvudtaget tvingas ha med henne att göra. Och Clara Mary Jane Clairmont - hängiven och övertygad feminist och uppväxt tillsammans med styvsystern Mary Shelley - går samtidigt havande med deras gemensamma barn. Han har lovat att erkänna barnet som sitt när det väl är fött. Fram till dess har poetkollegan Percy Bysshe Shelley tagit på sig ansvaret för Claire - som hon kallas - liksom han även givit sitt bindande löfte om att ta hand om barnets uppfostran under dess första år.

Venedig idag. Foto: Lotta NylanderDet är inte precis något lugnt och behagligt familjeliv han lämnar bakom sig när han mer eller mindre tvingas att fly från England för att undkomma allt skvaller, rykten som riskerar att hamna i domstol. På vägen till Italien har han sammanträffat med paret Mary och Percy Bysshe Shelley i Schweiz där han också under en sommar levde i ett fritt förhållande tillsammans med Claire.

Lord Byron är inte mer än tjugoåtta år gammal när han i början av november anländer till Venedig. Intensiteten i hans liv går sannerligen inte att klaga på. Till en början tar han in på hotell, närmare bestämt det ståndsmässiga och eleganta Hotel de Grande-Bretagne vid Canal Grande. I ett brev till sin vän och förläggare John Murray skriver Byron: "Venedig tilltalar mig lika mycket som jag väntat, och jag väntade mig mycket. Det är en av dessa städer, jag känt redan innan jag sett dem, och som jag näst Orienten svärmat mest för. Jag älskar gondolernas vemodiga munterhet och tystnaden på kanalerna. Jag tycker inte ens illa om stadens påtagliga förfall".

Snart flyttar han ut från hotellet och hyr i stället en privat lägenhet hos en lokal köpman, klädeshandlaren Signor Segati. Huset ligger vid la Frezzeria, en liten gränd nära Piazza San Marco. Lord Byron inleder ganska omgående ett förhållande med köpmannens unga och eldfängda hustru, dock med dennes tysta medgivande. Hennes namn är Marianna Segati. I brev hem till sina vänner är Lord Byron riktigt entusiastisk inför sin nya erövring, även om hans sedvanligt cyniska tonfall, det lite raljerande och distanserade självfallet lyser igenom. Den 17 november skriver han till sin nära och trogne vän Thomas Moore: "För övrigt har jag råkat bli kär, vilket näst efter att råka ramla i kanalen (som inte skulle göra något, alldenstund jag kan simma) är det bästa eller sämsta jag kunnat göra. Jag har fått en utomordentlig präktig våning hos en 'köpman i Venedig', som är mycket upptagen av sina affärer och har en 22-årig hustru. Marianna (hon heter så) är i hela sin uppenbarelse lik en antilop.

Hon har stora, svarta, orientaliska ögon med det egendomliga uttryck, som är så sällsynt hos européer - t o m hos italienare - och som turkiska kvinnor ofta åstadkomma genom att färga ögonbrynen - en konst som jag tror är okänd utanför Turkiet. Detta uttryck har hon fått av naturen - och någonting ändå mera än det. Kort sagt, jag kan inte beskriva den verkan detta slags ögon utövar - åtminstone på mig. Hennes drag är regelbundna, med någonting av örn - munnen liten - hyn klar och len, med en viss hektisk färg - pannan utmärkt vacker. Hon har samma mörka, glänsande lockiga hår som lady J. Figuren är smidig och nätt och hon är en berömd sångerska - vetenskapligt utbildad. Hennes naturliga röst (jag menar när hon talar) är mycket behaglig och den venetianska dialektens naiveté är alltid förtjusande i en kvinnas mun."

Det låter närmast som om Lord Byron besiktigar och beskriver ett djur han just inhandlat på närmaste kreatursmarknad. Kanske betraktar han sina amorösa erövringar på det sättet. I breven finns ständigt denna distans, denna irriterande svalhet och avslagna cynism, när han berättar om och skildrar sina många kvinnoaffärer. Samtidigt tycks verkligheten ha varit annorlunda än vad han ger sken av i sina raljanta beskrivningar. Lord Byron engagerar sig helt och fullt i sina förbindelser. Där finns inget halvhjärtat eller reserverat. Och flera gånger skriver han att han är oförmögen att vara kär i mer än en kvinna åt gången. Det lägger åtminstone ett litet försonande ljus över hans ganska outhärdliga cynism.

Dessutom gör inte Lord Byron något annat än att anpassa sig till det venetianska sättet att vid den här tiden hantera kärleksaffärer. Det är kutym och fullt ut accepterat att kvinnor tar sig en älskare, och att de äkta männen inte förväntas vara sina hustrur trogna. Det finns till och med outtalade regler för hur de amorösa affärerna ska skötas; regler som inte får brytas eller överträdas - åtminstone inte inom societeten. En ung kvinna förväntas förbli sin make trogen under ett års tid. Därefter kan, ja bör hon ta sig en älskare, en cavaliere servente. Äktenskapen är ofta arrangerade, bruden i regel rejält mycket yngre än sin make. Dessutom har den unga flickan i de flesta fall tillbringat stora delar av sin uppväxttid i ett av stadens nunnekloster. Frivoliteten och det amoraliska levernet är ett självklart inslag i Venedigs vardagsliv. Staden försöker kanske - en aning desperat och krampaktigt - leva upp till sitt skandalomsusade rykte och förföriska förflutna.

På förmiddagarna besöker Lord Byron nästan dagligen ett armeniskt kloster, Monastero di San Lazzaro degli Armeni, som ligger vackert på en egen liten ö och är aktivt än idag. Han försöker med stor beslutsamhet lära sig armeniska och hjälper en av munkarna med att skriva en engelsk-armenisk grammatik. Han trivs där ute på den lilla ön, i lugnet och stillheten. Klosterträdgården är ovanligt intagande och där finns cypresser, österländska växter och många apelsinträd. Han för långa och ingående samtal med Pater Pascal Aucher. "Min andliga uppfostrare, herde och läromästare, fader Pascal, är också en lärd och from själ: han har varit två år i England."

Efter förmiddagens besök i klostret åker han ofta ut till Lido och rider i sporrsträck på någon av sina hästar utmed den långa sandstranden. Han älskar att rida och simma, kanske för att han då inte hindras av sin klumpfot. Sedan på kvällarna är det åter tid för tumult och umgänge med Signora Segati. Men Lord Byron har missbedömt henne och - antagligen - hennes man. Hon är bland grannar och vänner känd för att vara både girig och grälsjuk. Och snart vill hennes man ha betalt för att Lord Byron lever tillsammans med hans hustru. Det heter förvisso att hans affärer går dåligt och att han behöver ett lån, men bilden är ändå glasklar.

Lord Byron anser sig till slut, efter att i över ett år ha varit inhyrd hos familjen Segatis, tvungen att flytta. Det har blivit ohållbart. Och efter att ha tagit en längre tur till Rom blir det till Palazzo Mocenigo han flyttar. Det är i början av juni år 1818 som han tar ett av de tre palatsen i besittning. Han skaffar sig omedelbart en egen gondoljär, en stor biffig karl med en imponerande mustasch. Gondol kallar för övrigt Lord Byron för "en kista omgjord till kanot". Tita heter gondoljären och anses lika skicklig med åran som han är på att hitta unga trånande och otrogna hustrur till sin husbonde. Byron anställer även inte mindre än fjorton personer som tjänare och tjänstefolk på heltid. På nedre våningen, som är fuktig och kall, hyser han in vad som närmast liknar ett helt menageri. Två apor, två hundar, flera olika sorters fåglar - bland annat en korp och en falk - en räv och en livs levande varg.

Snart tar han också sin dotter tillsammans med Claire Clairmont till sig. Han är djupt fäst vid sin lilla Allegra. Han ägnar henne mycket tid och uppmärksamhet. Han leker ofta och länge med henne. "Min dotter Allegra var också kry och är på väg att bli vacker; hennes hår har blivit mörkare och hennes ögon är blå. I lynne och sätt liknar hon mig". Åtminstone har de en lekfull och öppen relation fram till dess han anser att det är hög tid för flickan att sättas i skola. Då ska flickan enligt faderns nya nyck plötsligt sättas i klosterskola. Modern är självfallet ytterst upprörd borta i England och gör allt hon kan för att försöka stoppa Byron. Men han envisas och framhärdar i sina åsikter att barnet ska få en strikt katolsk uppfostran och bli en anständig flicka som sedermera ska gifta sig med en bra och stabil man. Allegra får också gå i skola i klostret Bagnacavallo utanför Ravenna.

Lord Byron i albanska folkkläder"Claire skriver de mest oförskämda brev beträffande Allegra", utgjuter sig Byron, "där ser ni vad man har för tack för att man tar hand om sina naturliga barn! Om det inte vore för de stackars lilla barnets egen skull, vore jag nästan frestad att skicka henne tillbaka till sin ateistiska moder, men det vore för illa... Om Claire tror att hon får lägga sig i barnets moraliska uppfostran, misstar hon sig. Det kommer hon aldrig att få göra".

Palazzo Mocenigo fylls med ljud och rörelser, skrik och stoj och alla djurens tjattrande och ylande. Tjänstefolket är i ständig fejd med varandra. De bråkar om allt. Den kvinna som Byron nu har inlett ett förhållande med, den unga hustrun till en bagare, är också ett riktigt rivjärn och har ett minst sagt lättantändligt humör. De anställda är livrädda för henne - även gondoljären Tita - och nästan omedelbart lyckas hon halvera kostnaderna för den gode lordens stora hushåll. Byron själv är mest av allt road av Margarita Cogni som hon heter.

"Hennes ansikte är av den gamla tidens vackra venetianska typ", skriver han den 1 augusti 1819 till John Murray, "och hennes figur, fastän kanske alltför högväxt, gör icke mindre vackert totalintryck, när hon är klädd i sin nationaldräkt... Som mina förhållanden på den tiden var en smula oordnade, så uppstod det ofta stor förvirring, och frisyrer och näsdukar blev illa åtgångna; när mina tjänare sökte avstyra slagsmålen mellan henne och de andra kvinnopersonerna, fick de många gånger mera slag än tack för sina fredliga bemödanden... när någon förargade henne, blev hon så ursinnig, att hon var en skräck för män, kvinnor och barn - ty hon var stark som en amason och hade ett lynne som Medea... Korteligen, hon var, som jag förut sagt, ett mycket vackert djur, med stor skönhet och energi, med många goda och flera roande egenskaper, men underlig som en häxa och vildsint som en ond ande... Sant är, att alla försökte få bort henne, men utan att lyckas".

Det liv han nu lever sliter hårt och tär på Lord Byrons krafter. Därom råder ingen tvekan, och någon gång strax efter att han har fyllt trettio år i januari 1818 skriver han i "Don Juan" följande strof:

Jag är nu trettio år, min hjässa grånad
(Hur ser jag ut när jag är fyrtio år?
Har jag ej då peruk blir jag förvånad)
och hjärtat knappast grönare. I vår
är sommaren förslösad i maj månad
och kan ej återgäldas. Snabbt förgår
med kapital och ränta livet. Jag
är nu beredd på själens nederlag.

Mitt i all denna kaotiska röra, med smällande dörrar och eruptiva utbrott av ilska från omgivningen skriver även Lord Byron en hel del dikter. "Beppo" till exempel och när han väl flyttat dröjer det inte länge förrän han på allvar tar itu med det diktverk som skulle bli hans mest bestående och läsvärda, "Don Juan". Han sitter på nätterna i sitt palats, omgiven av den sällsynta tystnaden i det stora huset och vattnets rogivande kluckande i Canal Grande utanför fönstret och skriver samtidigt som han dricker ansenliga mängder gin utspätt med vatten. Det finns mycket av Byron själv nerlagt i diktverket om Don Juan. Han kan identifiera sig med den store förföraren, även han av ädel börd och med ett ganska misantropiskt sinnelag och en ombytlig läggning. Därav verkets styrka i tonfall och stundtals klarsynta och smittsamma insikter. Tonen skiftar alltifrån det allra mest högstämda till det satiriska, snudd på rabulistiska. Hans förläggare och vän, Thomas Moore, insisterar på att en del av skildringarna av de sexuella utsvävningarna måste strykas, liksom ett elakt utfall mot den brittiske krigsministern lord Castlereagh. "Jag måste meddela dig att de var så oerhört chockerande", skriver förläggaren John Murray, "att jag inte skulle kunna ge ut dem om du så skänkte mig din lantegendom - din titel och ditt Geni - för Guds skull revidera dem".

Under tiden i Venedig nås Lord Byron av underrättelsen att Madame de Staël avlidit. Han verkar uppriktigt ledsen över nyheten. Han läste hennes böcker med intresse. I brev till Murray skriver han: "Underrättelsen om m:me de Staëls död har gjort mig mycket ledsen, icke bara på grund av den stora vänlighet, hon visade mig på Coppet, utan därför att jag nu aldrig kan återgälda den. Hon kommer för övrigt att lämna efter sig ett stort tomrum i sällskapslivet och litteraturen." Kan verkligen Madame de Staël gjort ett så i grunden annorlunda intryck på Lord Byron än vad hon gjorde på till exempel Schiller och Goethe? Tittar man i hans dagbok några år tidigare så skriver Lord Byron i stället: "I dag har jag blivit bjuden till Middelton av lord Jersey - att resa sextio mil för att träffa Madame de Staël. En gång har jag rest tre tusen mil för att komma bland tyst folk; och damen ifråga skriver oktavband och pratar folianter. Jag har läst hennes böcker - tycker om de flesta och är förtjust i den sista; men jag vill inte höra den också, sedan jag läst den."

Det är självfallet vanskligt, för att inte säga omöjligt, att mäta allvaret eller styrkan i alla de förälskelser som drabbar Byron i Venedig. Samtidigt har han en mycket seriös sida, en tyngd i sitt sätt att betrakta både sig själv och världen som gör det svårt att tro att han skulle ägna sig åt att enbart leka med människor och deras känslor. Ändå är det nog en hel del av äventyrslystnad och galanteri inblandad i affärerna med såväl Marianna Segati som Margarita Cogni. Och där finns även en hel del andra men ytterst kortvariga förhållanden som Byron hinner med mellan de mer långvariga förbindelserna. Men kärleken är på väg att drabba honom fortare och kraftfullare än han anar och är beredd på.

Det är ljummen och vacker kväll alldeles i början av april. Lord Byron är trött, han känner sig sliten och utarbetad. Staden har inte kvar nyhetens behag. Han har bott i Venedig i snart tre år; tre omtumlande och händelserika år. Han trivs här. Det är en plats där han kan leva och skriva och se de dramatiska händelserna och stadens intensiva och lättsamma liv passera revy. Den brittiska stelheten, dess konservatism och konventionella livssyn, slipper han helt och hållet. Lord Byron passar in och Venedig passar honom. Ändå är det med en viss motvilja och motstånd som Byron denna ljumma aprilkväll år 1819 tar sig till grevinnan Benzonis salong, conversazioni som de kallas. Det är en sorts halvlitterära aftnar med smattrande skvaller, lite musik och rika tillfällen till amorösa förvecklingar. Tidigare besökte Byron oftast grevinnan Albrizzis conversazioni, men har på senare tid tröttnat på sällskapet som samlas där och i stället börjat gå till grevinnan Benzoni.

Från andra hållet i detta drama under uppsegling närmar sig en lika motvillig gäst grevinnan Benzonis vackra och imponerande palats där det ligger alldeles bredvid Ponte di Rialto. Hon bråkar med sin man. Hon vill inte gå in. Hon är trött. De kommer just från teatern och själv har hon sorg efter att dels hennes nyfödda barn just avlidit, dels hennes mor och syster. Det är den nittonåriga Teresa Guiccioli, sedan något år gift med greve Guiccoli. Hon hämtades som sextonårig direkt ur klostret för att gifta sig med den då femtioåttaårige mannen, det är för övrigt hans tredje äktenskap. Till slut övertalar maken henne att kliva ur gondolen och följa med in. "Fem minuter stannar jag", säger hon.

Efter flera timmar säger greve Guiccioli ifrån. De fem minuterna har passerat med råge. Teresa Guiccioli och Lord Byron har suttit till långt in på småtimmarna och pratat, helt uppslukade av varandra. Det träffas redan nästa dag, och dagen därpå inleder de en affär. Teresa vill att Lord Byron ska bli hennes cavaliere servente. Det är hennes krav för att fortsätta umgänget, annars blir förbindelsen i hennes och omgivningens ögon amoralisk och anstötlig. Byron är blixtförälskad; som slagen till marken av ödet. Detta är något fullständigt väsensskilt från de affärer han tidigare haft här i Venedig. Detta är allvar, blodigt och stort och överväldigande allvar.

den döende poetenAv samtida skildringar framgår att Teresa Guiccioli inte enbart är vacker och intagande. Hon är också ovanligt bildad, inte minst kan hon grundligt sin Dante, som också är en av Byrons största och mest beundrade förebilder. Tio år senare avger den inte helt sympatiskt inställde Leigh Hunt följande skildring av henne: "Madame Guiccioli, som vid denna tid var i tjugoårsåldern, var vacker och en dam ut i fingerspetsarna med ett behagligt uppträdande och en röst som trots en viss italiensk hetta ändå var mild... Hennes hår var som poeten har beskrivit det, eller ganska blont med en dragning åt gult; en väldig ljus och vacker gul färg hur som helst inom ramarna för det poetiska. Hon hade regelbundna anletsdrag, av den typ som med rätta kallas vackra, till skillnad från söta eller pikanta... Hennes näsa var den vackraste jag någonsin sett; och jag har bevittnat hur hon både kunde le ljuvt och se intelligent ut när lord Byron hade sagt något vänligt till henne."

Några veckor efter att de träffats, i slutet av april månad, skriver den annars så ironiske och lätt högdragne brevskrivaren Byron till sin älskade som då tillsammans med sin make befinner sig på deras gods i Ravenna: "Min Skatt - mitt liv har blivit ytterst monotont och sorgligt; varken böcker eller musik eller hästar (ovanliga i Venedig - men du vet att mina finns vid Lido) - eller hundar - skänker mig något nöje. Kvinnors sällskap lockar mig inte; manligt sällskap skall vi inte tala om, ty det har jag alltid avskytt. Sedan flera år har jag systematiskt försökt undvika starka passioner, eftersom Kärlekens tyranni orsakat mig så mycket lidande... Jag tänkte inte älska någon mer, och inte heller hade jag något hopp om att få mottaga Kärlek. Du har jagat alla mina föresatser på flykten - nu är jag helt och hållet din - jag skall bli det du önskar - kanske lycklig i denna kärlek, men aldrig mer finna ro. Du borde inte ha väckt upp mitt hjärta på nytt - ty min kärlek har (åtminstone i mitt hemland) visat sig ödesdiger för dem jag älskar - och för mig själv. Men dessa eftertankar kommer för sent. Du har varit min - och vad som än händer - är jag, och skall förbli, helt och hållet din."

Han är snart förvandlad till något som mest liknar en lydig liten hund. När hon kallar på honom, kommer han. Lord Byron beger sig till Ravenna. Det har Teresa bestämt. Byron borde i den här situationen ha känt en större tveksamhet inför att följa efter greveparet. Greve Guiccioli har ett tvivelaktigt förflutet, eller åtminstone en historia med vissa ytterst oklara punkter. Hans första hustru grevinnan Placidia Zinanni, som var omåttligt rik, dog under mystiska omständigheter och det är den allmänna meningen att han låtit mörda henne. Två män som misshagat greven hade också avlidit dramatiskt och brutalt. Även i det fallet ansåg man att greve Guiccioli helt sonika kallblodigt mördat männen. Och det var en sådan mans unga hustru som Byron nu uppvaktade och hade en intim affär med. Det är i den mannens hus i Ravenna han bor i. Det är inte lite Teresa begär av sin engelske diktarlord.

I början är det också helt och hållet hon som har initiativet och makten i deras relation. Byron lyder, hon befaller. När hon till exempel på franska - engelska kan hon inte - läser några få strofer ur "Don Juan" förbjuder hon Byron att forstsätta skriva på den långa diktsviten. Hon tycker verket förefaller vara amoraliskt och inte värdigt en sann och äkta romantisk diktare. Lord Byron lyder och lägger undan det stora arbete där han redan satsat allt sitt kunnande och alla sina innersta känslor. "På madame Guicciolis uttryckliga begäran har jag lovat att ej fortsätta med Don Juan", skriver Byron i brev. "Hon har läst den franska översättningen och tycker det är ett avskyvärt verk... Som jag är foglig, har jag givit efter."

Samvaron blir snart extremt invecklad, turerna många och utspelen ännu fler. Greve Guciccioli finner sig plötsligt inte längre i sin hustrus otrohet, en lite senkommen insikt kan man tycka. Han börjar antagligen dessutom att bli innerligt trött på Lord Byron och dennes konstiga vanor och beteende. Byron hyr en hel våning i grevens eget palats. Det blir stor dramatik, gentlemannamässiga överenskommelser mellan greven och baronen som sedan bryts och ingås på nytt, scener som mest påminner om en dålig sängkammarfars. Det slutar likväl med att Teresa Guicciolis far, greve Gamba, får nog och skriver till påven och begär sin dotter skild från hennes ohyfsade och otrevlige man.

"Skilsmässoaffären fortgår", skriver Byron den 1 juni 1820 till Thomas Moore, "och hela världen är indragen, präster och kardinaler inberäknade. Den allmänna meningen rasar emot honom, emedan han bort göra slut på saken genast och inte vänta tolv månader, innan han började... Alla hennes släktingar är ursinniga på honom. Fadern har utmanat honom - en onödig tapperhet, ty han slåss inte, fastän han är misstänkt för två lönnmord - det ena på den ryktbare Monzoni da Forli. Man varnade mig för att företa så långa ridturer i pinjeskogen utan att ta mina försiktighetsmått; jag har därför min dolk och ett par pistoler i fickan under mina dagliga ritter."

Efter en viss väntan förklarar påve Pius VII äktenskapet för upplöst i juli år 1820, därmed är det ändå inte möjligt för Teresa att gifta sig med Byron - om hon eller han nu velat det. En katolik kan aldrig ingå äktenskap mer än en gång. Men de börjar snart leva under alltmer äktenskapliga former, vilket leder till att Lord Byron - som så många gånger tidigare - blir uttråkad, less och mer och mer irriterad på Teresa. Rastlös, grinig och med ett allt större behov av att få vara ifred med sitt skrivande drar han sig undan, eller snarare försvinner han in i sig själv.

Ett typiskt sätt för honom att formulera saken kan lyda så här: "Jag har lärt mig av långvarig erfarenhet att gravskrifter alltjämt är en smula trovärdigare än kvinnor."

Det är som om den allvarliga och djupa kärleken skrämmer Lord Byron, blir den vardag och intimitet, vänskap och närhet i stället för dramatik och omvälvande möten i mörka gränder så är det som om han ryggar tillbaka. Han verkar på en och samma gång bli skrämd, uttråkad och ångestfull. Ledan återvänder, allt omkring honom blir till ett gråmelerat helvete i vilket han själv är den ende fången. Hans integritet är hotad och han försvarar sig alltid med att fly. Han är tveklöst känslomässigt skadad, hans själ är sedan länge sårad och sargad. Hans uppväxt är en ovanligt absurd historia. Han lever ensam tillsammans med sin mor. Fadern dör tidigt. De lever ett fattigt och ytterst enkelt liv. Modern är en halvfnoskig eller heltokig skotska, det är inte alldeles lätt att avgöra graden av hennes sinnesförvirring. Snål och missunnsam är hon i alla fall utan tvekan och hon dricker allt mer och mer och är snart alkoholiserad. Hon är smärtsamt svår att leva med, eller som en av Lord Byrons biografer skriver, att nu är han ensam med en kvinna "som med sitt oberäkneliga humör ömsom lät slagen hagla över honom, ömsom överhöljde honom med kyssar." När Byron fortfarande är i nedre tonåren kan han till sin halvsyster Augusta skriva: "Måste jag kalla en sådan kvinna min moder? Måste jag låta henne trampa så på mig, emedan naturens lag ger henne myndighet över mig?"

En sådan uppväxt måste givetvis ha format den unge lordens känsloliv på ett hämmande sätt. Hur som helst leder barndomens svårigheter till att han ofta flyr in i fantasins friare föreställningsvärld och han tyr sig till sina hundar. Hela sitt liv omger sig sedan Lord Byron med mängder av djur och han har alltid en hund, ofta flera.

Det har han även med sig på båten när han till slut bryter upp från Italien och ger sig iväg för att delta i det grekiska frihetskriget mot den turkiska ockupationen. Barndomens drömmar om hjältedåd och heroiska krigarbragder vaknar åter till liv. Sanningen kan dock vara värre än så. Det är möjligt att Lord Byron helt enkelt vill dö. Många som studerat hans liv har tolkat Lord Byrons beteende på det sättet. Till en början är det dock mest en komisk uppvisning i ett verklighetsfrämmande sinnelag och en ansenlig uppsättning knäppa idéer. Han beställer guldpråliga och scharlakansröda uniformer, hjälmar låter han tillverka efter antika förebilder. När poetkollegan Edward J Trelawny - som tidigare varit soldat inom marinen - får se uniformerna och hjälmarna börjar han hånskratta. Även den båt som Byron köper, Herkules, framkallar Trelawnys ohämmade gyckel. Han beskriver båten som "en kolpråm... en badbalja som är i stånd till vad som helst utan att gå framåt".

Byron slänger hjälmarna och låter avbeställa de resterande uniformer han beställt av skräddaren, men den 13 juli 1823 avseglar de. Med honom ombord är Teresa Guicciolis bror, Pietro Gamba och Trelawny. Det grekiska frihetskriget är dock inte alls vad Lord Byron föreställt sig i sina romantiska och högstämda hjältedrömmar som antagit enorma proportioner i hans överhettade föreställningsvärld innan han äntligen kom iväg. Allt är illa organiserat, disciplin saknas helt och flera grekiska smågrupperingar ligger även i inbördes fejder med varandra. Det hela slutar i ett tumultartat kaos och Lord Byron avlider den 19 april 1823 snöpligt nog i sviterna efter en svår förkylning på ön Missolongi. Han blir blott trettiosju år.

Hans livs lyckligaste tid tillbringade han i det Venedig som han älskade livet igenom. Där fann han ändå en form av förnöjsamhet och stillhet som annars inte var honom förunnat. Dikten "Venedig" som han lät trycka som en del av "Childe Harold" avslutas på följande sätt:

Från barndomen var hon mig kär - jag såg
en sagostad som skön och drömlik drev
med vattenpelare i havets våg.
En glädjens rika marknadsplats hon blev.
Vad Otway, Radcliffe, Schiller, Shakespeare skrev
har präglat hennes bild i mig. Jag har
sett henne skimra så, och hon förblev
minst lika kär för mig i sorgens dar
som då när i sin prakt hon ett mirakel var.
Jag kan ge det förflutna liv - och i
vår samtid finner ögat syner här
som åt min tanke skänker harmoni,
ja, kanske mera än jag trodde när
jag först kom hit. En brokig vävnad är
mitt liv, där många lyckostunder har
vävts in, som än Venedigs färger bär.
Ty det finns känslor Tiden ej förtar;
mot Plågan värnade finns de i själen kvar.

 

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Ur arkivet

view_module reorder
Tablighi Jamaat Foto CC BY SA 2.0

Bort och hem igen

Tolkiens saga om Bilbo, en äventyrlig hobbit från Fylke, har undertiteln ”Bort och hem igen”. Jag vill använda samma rubrik när jag berättar något om min resa in och ut ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 10 april, 2017

En resa till makedonien-ett annorlunda minne av första världskrigets utbrott

Thessaloniki är Greklands andra stad med ungefär en och en halv miljon innevånare och belägen i mellersta Makedonien, en region som har varit utsatt för många konflikter under 1900-talet. Staden var ...

Av: Jens Wallén | Kulturreportage | 04 juni, 2014

Från Bosch till Sollman - Game Art i Holland på 2000-talet

Det dröjer visserligen till 2016 innan Jheronimus Boschs 500-årsjubileum ska firas i Holland, men man har redan tjuvstartat. Under 2013 arrangerades en tävling om att göra ett dataspel som inspirerats av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juni, 2014

Magnus Göransson

Hästbilder

Idioten vaknar mitt i en väpnad konflikt med sin väckarklocka. Klockan hade tydligen kastat första stenen men när idioten kom till sans var kriget redan över. Ingen vinner krig och ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 16 mars, 2016

Vem äger grönskan? – Att förvalta det gröna rummet

Runtomkring är stubbar. Buskar som skulle blommat. Träd som skulle slagit ut.Runtomkring mig är stubbar. Jag har inget lantställe. Det gröna rummet i staden Stockholm där jag bor, är min trädgård ...

Av: Syster Ehlisabel | Gästkrönikör | 07 maj, 2009

Omöjliga intervjuer. Nikanor Teratologen intervjuar Archilochos

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Nikanor Teratologen | Övriga porträtt | 09 juli, 2012

Rödskinn och blekansikten

Häromdagen dök ur kökkenmöddingen upp en amerikansk barnbok från 1948, utgiven av Simon and Schuster som den gången höll till i Rockefeller Center i New York. Den är i stort ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 01 december, 2017

Byn Adak har en alldeles egen Saga

TEMA VÄSTERBOTTEN På Arlanda tittar jag efter en kvinna i grön linnedräkt och igelkottsfrisyr. Det var så hon beskrev sig själv, Eivor Jonsson från Adak. Med en kopp starkt svart lappkaffe ...

Av: Erika Hesselgren | Kulturreportage | 18 februari, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts