Hunter Jonakin “Jeff Koons Must Die!!!“ (2011)

Jeff Koons måste dö!!! och andra arkadspels baserade konstverk

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där ...

Av: Mathias Jansson | 13 oktober, 2017
Konstens porträtt

Helmer Osslund – Norrlandsskildraren

”En o annan gång har jag väl haft god kredit. Annars vete tusan hur det gått. Och att jag hittills verkligen lyckats hanka mig fram – öfver det fenomenet står ...

Av: Thomas Notini | 06 april, 2013
Konstens porträtt

Stranger Visions (2012-2013) av Heather Dewey-Hagborg

Självlysande kaniner och kvantkonst

Mathias Jansson med en essä om konst vid den yttersta gränsen för forskningen.

Av: Mathias Jansson | 18 september, 2015
Essäer om konst

Hur påverkades Ingmar Bergman av August Strindberg?

År 1986 fick Ingmar Bergman stora problem med en uppsättning av August Strindbergs Ett Drömspel. Sjuka skådespelare och annat elände försvårade repetitionerna. Makterna tog över, tyckte han. Den där djävla ...

Av: Kurt Bäckström | 28 mars, 2012
Essäer om film

"Kritikernas kritiker" - ny konstform bringar förtjusning och förtret



altJag sällar mig minsann till alla andra tyckare som i detta nu besätter varenda blank ruta där man kan få in en stavelse eller två. Jag njuter av att kommentera kommentarer utan att egentligen ha djupare insikt än att jag anser något vara si eller så. Nog för att jag skulle kunna hitta några källor, referat, till och med citat att stötta mina teser med. Men idag flyger vi fritt. Vi brukade ha något som kallades för debatt och replikskifte. Idag hävdar jag att det är en ny konstform i sig som gör anspråk på en bit av kakan, eller, en rätt så stor bit snarare. Jag kan inte hyckla om att jag finner detta tillstånd med kritikernas kritiker i epicentrum ganska underhållande, inte nödvändigtvis värdefullt men underhållande.

Alla som skriver har, anar jag, åtminstone en kritiker som av olika skäl verkar förfölja ens alster i vilken form de än ter sig. Den förändrig av teknik och forum vi ständigt jagar har varit en premiss och likaväl en födelse för kritikernas kritiker, oförskämt utbredd och levande i brinnande intensitet. Ingen skonas från vare sig det väsentliga eller löjliga. Sätt inte ett ord fel om Du är skribent, nonsens mikroskåpet ligger alltid hack i häl.

 Men så vitt jag vet har ingen trillat av pinn än och jag misstänker att vi förskonats av den simpla anledningen att kritikernas kritiker har en inbyggd funktion av extrem förbindelse fobi. Förr användes gärna uttrycket att det som står i dagens tidning ligger på botten av fågelburen imorgon. Kritikernas kritiker har oftast gått vidare inom kortare tid än så - mycket kortare.

Men lägren delar sig, det är ingen idé att förneka. Från utsidan är det som att iaktta en identitetskris vecklas ut, texter som skriker ut den konventionella stilens medelålderskris. I det här läget skulle nog många köpa en sportbild som klassiskt utlopp, men lika klassiskt är skribenten utan likvida medel. Så alla i bubblan gör det de kan. Skriver och karusellen rullar på. En del mår illa och andra har rätt skoj åt den absurda situationen. Kanske borde 2000-talets blogg våg förberett oss men i all ärlighet tror jag att många, mig själv inkluderad, inte förstod att en sådan icke formell form av skrivande skulle bli så långlivad. Absolut inte att det skulle bli en form som belönades med priser.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kritiker, recensenter, åh ja vi älskar och vi hatar. När jag var yngre var recensent fint, ett drömgig att få skriva om vad man tycker. Något äldre, och jag kan inte säga om det blev mer blasé eller om det varit så hela tiden men gömdes bättre, fick jag en glimt av insidan. Budade travar av skivbolagens säkra kort och litteratur, något nysläpp eller något som någon hört en annan recensent påstå vara bra. Dra fem ur högen, skriv fyra meningar om varje och släng på getingar, guldstjärnor eller vad nu just den tidningen valt som vägledare till dem som inte orkar leda sig själva. Nu behöver ingen bli skogstokig, det finns naturligtvis bra redaktioner och seriösa recensenter också, man får hoppas och tro i alla fall. Men min mening är att många slutade efter ett tag att välja.

Fast kulturskribenterna hade åtminstone en produkt att belysa och det är där kritikernas kritiker hamnar i hetvattnet. Tongångarna nu är att det inte är boken, skivan, pjäsen eller utställningen som är aktuell. Mer, kanske törs man säga mycket mer, skrivs om recensionen än om det som recenserats. Mer om kritikern än konstnären.

Tillgänglighet är skoj, men jag gillar konspirationer lika mycket. För i det hierarkiska knakandet kom under 2009 något av en uppenbarelse som jag egentligen inte har kunskap nog att bevisa men som ändå inte saknar rimlighet. Kultursidorna. Jag är på intet sätt belevad men visst känns det lite märkligt emellanåt? Kultur och kulturdebatt, så långt är jag med, men slinker det inte in väldigt mycket tyckande och exponerande som inte belyser det kulturella skapandet i någon egentlig mening? Tyvärr känns det i ryggraden att många tidningar har kulturredaktioner som faktiskt säljer av sitt utrymme, och därmed i mitt tycke även sitt syfte, i förmån för chock och skandal. Och lika mycket måste jag återigen säga att tyvärr kan jag förstå det. Dels för att saker måste synas och säljas men framför allt för att kulturbegreppet har en ständigt blottad Akilles häl. Kultur saknar universell definition, benämningen kan slängas på det mesta och det är både en frihet och en belastning. Bytbar och förhandlingsbar.

Kritikernas kritiker kan stå med möjligheter i sina laptops. De kan skjuta framåt, motivera och tvinga vidare en vassare kulturdebatt. Men med ordet möjlighet förbinder sig också ett val och val kräver gärna en bit självrannsakan. Att ta ställning för nivå och forum. Men även om jag uppskattar att bada fötterna i idealism från tid till tid är det segregationen av syften som bekymrar mig med kritikerna och dess kritiker. Det har uppstått en spännande plattform för uttryck och debatt, men det är en lurig form som lätt flyter ihop med annan sorts journalistik. Vem ställer frågorna och vem besvarar dem, är bloggar nyheter och nyheter monologer?

Och vad är den uppskattade livstiden för kritikers kritiker?   

 Linda Bönström

Ur arkivet

view_module reorder

Ungdomlig revolt i bildningsromanen Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe

Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin instängda borgerliga familj och ge sig ut i världen. Efter upptäckten av att hans ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 18 januari, 2014

Vikingatiden slår tillbaka- med ”den nye Röde Orm”

“The Empire Strikes Back” är en klassiker bland alla Star Wars fans. Imperiet kommer alltid tillbaka! Även om Sverige faktiskt en gång varit Stormakt och haft ett Imperium är det ...

Av: Belinda Graham | Essäer | 15 oktober, 2013

Harpan på Drachmanns grav

På skalden Holger Drachmanns grav bland klittren på Skagens Sønderstrand finns det en harpa, eller kanske är det en lyra. En lyra i järn på det minnesmonument som Peder Severin ...

Av: Kerstin Dahlén | Essäer | 05 november, 2017

Ryttarstatyn - Några anteckningar om August Strindberg

Året är 1887. Natten är sen. Men på Rydbergs Kælder är stämningen hög. Röster sorlar, skratten rungar. Champagnen och spriten flödar. Lokalen är full av människor, trots den sena timmen ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 01 maj, 2010

Vet nagon hur det gick för "brassen"i fotbolls-VM i somras?

Jag brukar nogsamt undvika sportevenemang i TV. Av misstag rakade jag jag hamna i en uppgörelse pa liv och död mellan Brasilien och Colombia? Jag tvingades bevittna en scen som ...

Av: Eva-Karin Josefson | Gästkrönikör | 18 november, 2014

Hönö Fiskemuseum- en resa tillbaka till storfiskets tid och en inblick i en…

En halvsolig dag i början på augusti följde jag med min pappa ut till Hönö. Pappa skulle ställa ut sina tavlor på Hönö Fiskemuseum, och jag tänkte passa på att ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 28 augusti, 2014

Mademoiselle Oiseau

Paris ske pris

Sedan Conan Doyle skrivit flera romaner och många berättelser om Sherlock Holmes blev han grundligt trött på honom och hans morfinsprutor, pipor och fiol. För att bli av med sin ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 28 november, 2015

Mitt i Köpenhamn

1984 beger sig familjen Nordström inklusive en cigarrökande farmor tappert till Köpenhamn medelst orange Volkswagen buss av numera klassiskt retrosnitt. Målet var en retrospektiv av Picasso på Louisiana samt ...

Av: Jesper Nordström | Gästkrönikör | 03 september, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.