När romanen blir politisk

Barn och ungdomsboksförfattaren Per Nilsson, som år 2006 fick Augustpriset för ungdomsromanen Svenne, är kanske inte den första som kommer på tal när man diskuterar författare med politisk tematik. Ändå ...

Av: Emilia Aalto | 30 maj, 2014
Övriga porträtt

Del. 40 Jenny

Jenny satt i baksätet och såg ut över de brunande, skånska fälten. I horisonten låg mörka, dystra moln och hotade. Några kajor svepte i svarta bågar bakom en plöjande, grön ...

Av: Jenny | 28 september, 2012
Lund har allt utom vatten

Johanna Lindberg. Ur de osaliga breven

Johanna Lindberg är ett synonym för ord, det är så jag vill existera. Jag är 33 år, har skrivit sedan jag var liten och är på ständig jakt efter utveckling och ...

Av: Johanna Lindberg | 16 juni, 2014
Utopiska geografier

Kreativiteten hos en teater som fått växtnäring och har nerv

Sommaren 2011 satte Tornedalsteatern i Pajala upp Kesälintu/ En marknadstango som drog fulla hus. I och med detta invigde de också sina nya lokaler i Pajalas gamla Tingshus. Samtidigt firar ...

Av: Anna Nyman | 22 augusti, 2011
Scenkonstens porträtt

"Kritikernas kritiker" - ny konstform bringar förtjusning och förtret



altJag sällar mig minsann till alla andra tyckare som i detta nu besätter varenda blank ruta där man kan få in en stavelse eller två. Jag njuter av att kommentera kommentarer utan att egentligen ha djupare insikt än att jag anser något vara si eller så. Nog för att jag skulle kunna hitta några källor, referat, till och med citat att stötta mina teser med. Men idag flyger vi fritt. Vi brukade ha något som kallades för debatt och replikskifte. Idag hävdar jag att det är en ny konstform i sig som gör anspråk på en bit av kakan, eller, en rätt så stor bit snarare. Jag kan inte hyckla om att jag finner detta tillstånd med kritikernas kritiker i epicentrum ganska underhållande, inte nödvändigtvis värdefullt men underhållande.

Alla som skriver har, anar jag, åtminstone en kritiker som av olika skäl verkar förfölja ens alster i vilken form de än ter sig. Den förändrig av teknik och forum vi ständigt jagar har varit en premiss och likaväl en födelse för kritikernas kritiker, oförskämt utbredd och levande i brinnande intensitet. Ingen skonas från vare sig det väsentliga eller löjliga. Sätt inte ett ord fel om Du är skribent, nonsens mikroskåpet ligger alltid hack i häl.

 Men så vitt jag vet har ingen trillat av pinn än och jag misstänker att vi förskonats av den simpla anledningen att kritikernas kritiker har en inbyggd funktion av extrem förbindelse fobi. Förr användes gärna uttrycket att det som står i dagens tidning ligger på botten av fågelburen imorgon. Kritikernas kritiker har oftast gått vidare inom kortare tid än så - mycket kortare.

Men lägren delar sig, det är ingen idé att förneka. Från utsidan är det som att iaktta en identitetskris vecklas ut, texter som skriker ut den konventionella stilens medelålderskris. I det här läget skulle nog många köpa en sportbild som klassiskt utlopp, men lika klassiskt är skribenten utan likvida medel. Så alla i bubblan gör det de kan. Skriver och karusellen rullar på. En del mår illa och andra har rätt skoj åt den absurda situationen. Kanske borde 2000-talets blogg våg förberett oss men i all ärlighet tror jag att många, mig själv inkluderad, inte förstod att en sådan icke formell form av skrivande skulle bli så långlivad. Absolut inte att det skulle bli en form som belönades med priser.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kritiker, recensenter, åh ja vi älskar och vi hatar. När jag var yngre var recensent fint, ett drömgig att få skriva om vad man tycker. Något äldre, och jag kan inte säga om det blev mer blasé eller om det varit så hela tiden men gömdes bättre, fick jag en glimt av insidan. Budade travar av skivbolagens säkra kort och litteratur, något nysläpp eller något som någon hört en annan recensent påstå vara bra. Dra fem ur högen, skriv fyra meningar om varje och släng på getingar, guldstjärnor eller vad nu just den tidningen valt som vägledare till dem som inte orkar leda sig själva. Nu behöver ingen bli skogstokig, det finns naturligtvis bra redaktioner och seriösa recensenter också, man får hoppas och tro i alla fall. Men min mening är att många slutade efter ett tag att välja.

Fast kulturskribenterna hade åtminstone en produkt att belysa och det är där kritikernas kritiker hamnar i hetvattnet. Tongångarna nu är att det inte är boken, skivan, pjäsen eller utställningen som är aktuell. Mer, kanske törs man säga mycket mer, skrivs om recensionen än om det som recenserats. Mer om kritikern än konstnären.

Tillgänglighet är skoj, men jag gillar konspirationer lika mycket. För i det hierarkiska knakandet kom under 2009 något av en uppenbarelse som jag egentligen inte har kunskap nog att bevisa men som ändå inte saknar rimlighet. Kultursidorna. Jag är på intet sätt belevad men visst känns det lite märkligt emellanåt? Kultur och kulturdebatt, så långt är jag med, men slinker det inte in väldigt mycket tyckande och exponerande som inte belyser det kulturella skapandet i någon egentlig mening? Tyvärr känns det i ryggraden att många tidningar har kulturredaktioner som faktiskt säljer av sitt utrymme, och därmed i mitt tycke även sitt syfte, i förmån för chock och skandal. Och lika mycket måste jag återigen säga att tyvärr kan jag förstå det. Dels för att saker måste synas och säljas men framför allt för att kulturbegreppet har en ständigt blottad Akilles häl. Kultur saknar universell definition, benämningen kan slängas på det mesta och det är både en frihet och en belastning. Bytbar och förhandlingsbar.

Kritikernas kritiker kan stå med möjligheter i sina laptops. De kan skjuta framåt, motivera och tvinga vidare en vassare kulturdebatt. Men med ordet möjlighet förbinder sig också ett val och val kräver gärna en bit självrannsakan. Att ta ställning för nivå och forum. Men även om jag uppskattar att bada fötterna i idealism från tid till tid är det segregationen av syften som bekymrar mig med kritikerna och dess kritiker. Det har uppstått en spännande plattform för uttryck och debatt, men det är en lurig form som lätt flyter ihop med annan sorts journalistik. Vem ställer frågorna och vem besvarar dem, är bloggar nyheter och nyheter monologer?

Och vad är den uppskattade livstiden för kritikers kritiker?   

 Linda Bönström

Ur arkivet

view_module reorder

Odens öga

I Röstånga i Skåne ligger en märklig sjö, Odensjön. Den torde ha fått sitt namn efter guden Oden. Det är en liten, helt rund sjö inne i Söderåsen och en ...

Av: Birgitta Milits | Resereportage | 13 september, 2011

Luther spikar upp de 95 teserna. Målning av Julius Hübner. Foto: Wikimedia

Ett jubileum med komplikationer

”Om inte om hade funnits...” - så börjar ett känt talesätt med många mer eller mindre burleska varianter. Sensmoralen tycks ändå alltid vara, att så kallade kontrafaktiska spekulationer om historiens ...

Av: Thomas Notini | Kulturreportage | 30 maj, 2017

Blanchot och Levinas med några vänner i Stradsbourg i slutet av 1920talet

Maurice  l'obscur

I sin intressanta artikel om surrealisten André Breton och hans tre romaner "Nadia", "Galen Kärlek" och "Arcane XVII" citerar Guido Zeccola vad Maurice Blanchot hade att säga om den första: ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 03 juni, 2016

Dansens närvaro

MADE-festivalen, 5-8 maj 2009 Koreografier och dans och performance av: Alexander Ekman och Cullbergbaletten, Ina Christel Johannessen, Tørmoen, Elton Hammer, Lindeman Steen, Sende, Søetorp, Nagelhus Schia, Holte Østbye, Meland, Wigdel, Biong ...

Av: Nils Jernelius | Reportage om scenkonst | 10 maj, 2010

En nödvändig bok. Om det Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm

Med beteckningen ”Sällskapet” i ovannämnda boktitel avses en sammanslutning som grundades för 107 år sedan under namnet Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm. Det har aldrig hört till de stora välkända akademiska ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 05 december, 2013

Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | Kulturreportage | 29 november, 2012

Senmoderniteten. Del 2

Det desillusjonerte menneske Del 1 ble avrundet med at jeg snakket om Internett, som er en bra ordning, i og med at via nettet er det ganske enkelt å oppdage svindel ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 juli, 2013

Vietnam ett leende land. I Vietnam mitten av 1980

Den första bilden som möter en nyanländ till Vietnam är vietnamesen som går till knäna i vatten ute på risfälten och arbetar, oftast är det kvinnornas syssla. Det är en ...

Av: Rolf Zandén | Resereportage | 13 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.