En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | 15 augusti, 2010
Kulturreportage

Bitskt tandlösa krokodiler

När Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var ...

Av: Bo I. Cavefors | 19 Maj, 2014
Essäer

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | 22 oktober, 2008
Scenkonstens porträtt

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien…

Om man går utmed huvudgatan i svenskbygdens Bishop Hill mellan hus med 1800-talsinspirerad svensk bruksbyggnadsstil som Steeple Building och vidare förbi Colony Store och presentshopen Svenska Hjarta (Svenska Hjärtan), krukmakeriet ...

Av: Benny Holmberg | 16 mars, 2014
Kulturreportage

Åskådandets ros



Pablo Picasso: SaltimbanquesOm vi verkligen tänkte oss döden som utplåning, som tillståndet efter utplåningen, då vore de döda inte möjliga att tilltala. Ett intet bör rimligtvis inte skilja sig från ett annat intet. Ett lik är ett annat likt. Men redan då vi talar om döden som frånvaro av liv har vi börjat ge den ett specifikt innehåll. Långsamt sipprar fiktionen in. I Rilkes Duinoelegier tycks en förutsättning för att tilltala det som icke kan tilltalas vara att det talande subjektet själv går förlorat. I de allra första raderna är det ängeln, den gestalt som traditionellt fungerat som metafor för kontakten mellan den sinnliga världen och den transcendenta, som skulle ha tilltalats, om det hade varit möjligt:

 Vem, om jag ropade, hörde mig då i änglarnas
kretsar? Och även om en av dem plötsligt
toge mig till sitt hjärta: förintades jag av hans
starkare Väsen.

Mycket ryms i denna inledning som det är viktigt att iaktta och att hålla fast vid allteftersom texten utvecklar sig. Man hamnar lätt fel. En inflytelserik myt är den beskrivning furstinnan Marie von Thurn und Taxis-Hohenlohe ger av hur gästen på hennes slott Duino, bekymrad över "ett tråkigt affärsbrev", plötsligt drabbas av inspiration: "Rilke gick av och an, helt försjunken i tankar, eftersom svaret på brevet sysselsatte honom. Då plötsligt, mitt i grubblet stannade han, ty det tycktes honom som om en röst hade ropat till honom genom stormens brus." Hur det än förhåller sig med episodens sanningshalt - skrivandet följer onekligen egendomliga vägar - så är det något märkligt med hur den återberättas. Det är som om vissa, så till exempel Lars Gustafsson, velat få det till att Rilke verkligen mottog en audition, en uppenbarelse i ljud. Märkligt är det inte i första hand för att änglar inte finns, utan för att orden inte gör anspråk på att vara ett budskap från en annan verklighet. Tvärtom uttrycker raderna poetens misströstan inför möjligheten att nå ett sådant plan. Jämför det budskap Muhammed skall ha mottagit av en ängel, som de första orden i vad som skulle komma att bli Koranen: "Läs, i din herres namn, Han som har skapat - skapat människan av en grodd som sätter sig fast! Läs! Din Herre är den Främste Givaren, som har lärt [människan] pennans [bruk], lärt människan vad hon inte visste!" (Sura 96, Bernströms tolkning.) Här framhålls ju på flera sätt skillnaden mellan den som vet, som skall framställa skriften, och den ynkliga människa som skall mottaga. Hos Rilke rör det sig om en aldrig framförd bön till ett tyst väsen. Jaget bara leker med tanken på denna vädjan, och man kan diskutera huruvida han på allvar framför den. Få diktverk innehåller ett så rikligt bruk av konjunktiv som Duinoelegierna, något som Erik Lindegrens precisa tolkning från 1967 skickligt fångar upp. I andra elegin åkallas verkligen änglarna, men som en hypotetisk princip:

Toge nu ärkeängeln, den hotande, bortom stjärnorna,
blott ett steg i vår riktning: högt sloge vårt
eget hjärta oss då till döds. Vilka är ni?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Svaret är nedslående. Antingen är änglarna rena, såsom man önskar dem, eller så kan något av människan nå dem, men då vore det som en kontamination, smuts:

                                Uppfångar änglarna
verkligen blott sitt eget, sin egen utstrålning,
eller finns stundom, liksom av misstag, någonting
av vårt väsen däri?

Frågan rör inte bara kommunikationen med något abstrakt frånvarande väsen, utan lika mycket vårt begrepp om tiden. Människan, åtminstone den vuxna människans predikament består hos Rilke i omöjligheten att betrakta en ros utan att samtidigt se dess ursprung och, vilket är värre, det tillstånd som väntar den, den vissnade till slut försvunna rosen. Den omedelbara impulsen för var och en som konfronteras med Duinoelegierna är att avvisa de läsarter som leder till en annan syn på detta problem än den man själv kommit att utveckla. De olika sätten att förstå sviten skulle kunna delas in i de färgstarka, som gör Rilke till något av en förkunnare, och de bleka. Artur Lundkvist i en essä från 1941 lyser med hoppets färger: "Rilke har på ett oförgätligt sätt strävat till en lösning på det inre planet, inom tankens, känslans, medvetandets område. Det är nog; mer kan ingen begära av diktaren. Men likafullt återstår det ju att finna en motsvarande lösning på det sociala och materiella planet."

Min egen konception hör till de bleka.

Den femte elegin skiljer sig från de övriga genom sitt sätt att arbeta med referenser till en bild: Picassos La Famille de Saltimbanques. Dikten liknar det sätt på vilket de starkaste männen rullas samman vid hur en starke August själv knycklar ihop en tenntallrik. Alla skall vi ju en gång rullas ihop. Men se på de starkaste männen i Picassos målning, en yngre och en äldre, hur deras armar dras som av en okänd gravitation, så att de bildar linjer i en cirkel. Det är inte utan betydelse att mitten i denna cirkel är en ros i håret på en flicka, ett barn, som i sin tur betraktar en korg med andra rosor. Omedelbart efter att tenntallriken nämnts följer:

 Ack och kring denna
mittpunkt åskådandets ros:
blommar och fäller bladen. Kring detta
stampande, denna pistill, den av det egna
blommande stoftet träffande, till olustens
skenfrukt nu åter befruktade, de om sig
själva aldrig medvetna - glänsande med den
tunnaste ytans lätt skenleende olust.

Åskådandets ros är rosen såsom den framträder för vår blick, och därigenom färgad av vår tidsmedvetenhet. Den ros som blommar är den som fäller bladen. Men det är därmed också rosen som metafor för det av tiden ihopknycklade medvetandet. Olusten är förbunden med en skenfrukt, där sken - Schein - inte i första hand konnoterar förljugenhet, utan framträdelse. Ytterst är det en fråga om att se frukten ur de möjliga olika tidsperspektiven: som det här röda äpplet här nu, som det här äpplet som varit frö och kan bli maskföda och det här eviga äpplet som alltid/ aldrig funnits. Det första perspektivet gör att det ruttna äpplet är ett annat äpple än det vackra glänsande röda. Så är den unge tyngdlyftaren en annan än den som senare inte ens längre lyfter tyngder:

 ...gubben som nu blott får trumma,
hopkrympt i en hud så väldig, som om den förr omslutit
två män, och den ene låg
redan på kyrkogården och han nu, ensam, överlevde,
döv och ibland litet
virrig i sin älsklingshud.

Men ges ingen vila, lyckas Rilke aldrig finna en punkt som inte infekterats av tid? Många har ansett att den sjunde och den nionde elegin åtminstone väcker sådana anspråk. Den sjunde säger ju: "Hiersein ist herrlich." (Lindegren lyckas inte fullt: "Härligt är att leva här.") Som Torsten Pettersson visat i en artikel gör emellertid frasens, och liknande frasers, inramning att det snarare rör sig om ett uttryck för den erotiska längtan som tidigare presenterats som ett hinder för jagets existentiella projekt, inte olikt den fågelns locksång som skildrats i inledningen till samma elegi. Där beskrivs en stigande entusiasm:

Därefter steg för steg, uppför ropandets trappa, till framtidens
drömda tempel; sedan drillen, fontänen
som med den stigande strålen i löftesrikt spel
redan fallandet förebådar .... Och somnar i väntan.

Är denna tolkning av de extatiska utropen giltig skulle den åttonde elegins nykterhet, där det versmått som tidigare dominerat, modernistiskt uttänjda elegiska distika, övergivits för blankvers, ha ungefär samma funktion som när Stagnelius i "Kärleken" just när jaget håller på att nå paradisets kust avbryter med: "Så jag sjöng." Det ljus som brunnit inte bara utsläcks, utan visar sig aldrig ha funnits. I detta ljus skall den avslutande elegin läsas. Där ledsagas en död av en allegorisk gestalt Klagan, som förevisar honom ett antal gåtfulla symboler för sorg och död, i ett sådant överflöd att dikten närmar sig parodin. Mot slutet omfamnar hon honom och han vandrar bort. Men eftersom döden verkligen är döden: "Och ej ens hans steg ekar ur klanglösa ödet." Men eftersom döden, såsom vi brukar förstå den, redan är ett fabulerande sätt att förstå intet tillåts en sista gissning om hur den skulle egentligen tänkas:

 Men om de ändlöst döda ville en sinnebild ge oss,
se, då kanske de visade på den nakna
hasselns hängen, eller menade
regnet, som faller över den mörka jorden om våren. -

Och vi, som tänker oss lyckan
stigande, förnam då en rörelse,
närmande sig bestörtning,
när något lyckligt faller.

 Thomas Sjösvärd
 Slutnot:
Källa till dikterna, liksom citatet ur furstinnans brev, är Duinoelegierna, i tolkning av Erik Lindegren, med inledningar av Artur Lundkvist och Jacob Steiner, Albert Bonniers Förlag (Stockholm 1967).
Torsten Petterssons artikel "Internalization and Death: A Reinterpretation of Rilke's Duineser Elegien", som också summerar delar av den tidigare diskussionen, står att finna i Modern Language Review 94 (1999).

Ur arkivet

view_module reorder

Från Bosch till Sollman - Game Art i Holland på 2000-talet

Det dröjer visserligen till 2016 innan Jheronimus Boschs 500-årsjubileum ska firas i Holland, men man har redan tjuvstartat. Under 2013 arrangerades en tävling om att göra ett dataspel som inspirerats av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juni, 2014

Jakten på den röda ballongen – en essä om ballongen i konsten

Ett rött hjärta stiger mot himlen. Kvar på marken står en liten flicka och ser hur hennes ballong flyger iväg. Det går inte riktigt att se om flickan är ledsen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 oktober, 2012

August och människorna

Två år före döden gick August till angrepp mot kulturetablissemangets gullegris Verner von Heidenstam (som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist), charlatanen Sven Hedin (som upptäckte tredje världen i ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2011

Bomber över Tyskland. Kommentarer till bombandet av Tyskland under andra världskriget

Bilden av bombandet av Tyskland under andra världskriget har i den versionen av historien som sprids i allmänna media försetts med ett dämpande filter. Den som haft oturen att ha ...

Av: Olof Hirn | Essäer om samhället | 16 Maj, 2011

En livskraftig hundraåring: ”På spaning efter den tid som flytt”.

I mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 09 Maj, 2013

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Upplopp av Torsten Renqvist

Upplopp av Torsten Renqvist Torsten Renqvist: Född 1924. Debuterade som målare och grafiker 1950. Fick pris på Biennalen 1964. Lämnade några år senare måleriet helt. Sedan dess har han skulpterat ...

Av: Anders Forsberg | Bildreportage | 02 november, 2006

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.