Zoroastrismens högsta gudomlighet, Ahura Mazda

Lunds gnostiska kebabhak

I hjärtat av Lund står hon där. Domkyrkan. Denna romanska 1100-talsjuvel tillägnad martyren Laurentius, vars existens i ett kallt och nordiskt vikingaland ytterst beror på förekomsten av en omkringvandrande judisk ...

Av: Thomas Hermansson | 26 juni, 2017
Essäer om samhället

Fragment av surrogatpyret XVI

Ja vill bara säja dej en sak, Holger Holmlund från Hebbershålet, framhärda Göte grälsjukt å klia sitt aldri läkta å ständit varande sår i ljumsken, där en lömsk minderåri ...

Av: Nikanor Teratologen | 30 april, 2008
Teratologisk sondering

Konsten att att skapa världar (i Venedig)

Konstbiennalen i Venedig är världens äldsta och möjligen viktigaste internationella konstutställning. Stor är den också och det verkar som om ständigt fler vill vara med: i år deltar 77 nationer ...

Av: Nancy Westman | 15 juni, 2009
Reportage om scenkonst

Milla-Elina Bylund Lepistö

Jag är född 1979 och bosatt i Sundsvall. Mitt bidrag består av texter och bilder. För att förstå mitt uttryck kan en beskrivning av min bakgrund, mina idéer och tankar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | 08 april, 2012
Kulturen strippar

En dystopisk hjälte i var mans hand



altPennans makt är starkare än svärdet. Hur ofta har vi inte hört den slitna frasen utan att djupare reflektera över innebörden? Pennan, en symbol för det skrivna ordet, ett överlägset medium för att förmedla idéer, tankar och känslor. Det finns därför inte en diktatur eller totalitär stat i hela världen som inte fruktar pennan och det fria ordet. I klassiska dystopierna som George Orwells "1984" (1949), Ray Bradburys "Fahrenheit 451" (1953) och Aldous Huxleys "Du sköna ny värld" (1932) får ordet och litteraturen därför symbolisera den enskilda människans uppror och revolt mot statsmaktens diktatur.

I "Fahrenheit 451" rycker brandkåren ut för att släcka oroshärdar, som paradoxalt nog innebär att man sätter eld på böcker. Bokbål är något som vi annars brukar förknippa med Nazister, Röda Khemer och andra totalitära stater som hyser en stark rädsla för det fria ordet. Den tyska författaren Heinrich Heine har i ett välkänt citat sagt att "där man bränner böcker bränner man till slut även människor". Ett uttalande som stämmer mycket väl, för ett samhälle som inte tolererar böcker och andras tankar är inte heller speciellt rädd om den enskilda individen.

I Ray Bradburys framtidsskildring lever brandmannen Montag i ett samhälle där det är brottsligt att läsa och skriva. Det finns ett djupt rotat förakt mot allt som har med kunskap och bildning att göra. Det enda sättet att bevara innehållet i böckerna är därför att memorera dem utantill och bära med sig dem som ett muntligt bibliotek precis som äldre tiders barder och skalder.

I Huxleys dystopi är det "Vilden" som får stå för den litterära upplysningen. Han växter upp i djungeln, isolerad från det övriga samhälle, och lär sig läsa med hjälp av Shakespeares samlade verk. Huxleys roman är fylld med citat från Shakespeares pjäser. Till och med titeln "Brave New World" är hämtad ur pjäsen "Stormen" från 1610. Shakespeares dramatik får i romanen representera människans längtan efter fantasi, kärlek och känslor, egenskaper som staten ser ner på. Ett annat exempel på samhällets förakt för litteraturen möter vi i Huxleys roman när läraren Hemholtz berättar att han vid en föreläsning läst upp en egen dikt om ensamhet. "Jag försökte driva dem till att känna, vad jag kände, då jag skrev verserna" förklarar Hemholtz. Naturligtvis blir detta tilltag bestraffat för samhället tillåter inte att någon uttrycker sina personliga känslor och inte heller förmedla dem till andra. Även i " Fahrenheit 451" konfronteras Montag med dikter, och i "1984" får vi träffa poeten Ampleforth som blir arresterad eftersom han vid en översättning av Kiplings dikter till nyspråk lämnat kvar ordet Gud, det fanns helt enkelt inte något annat ord att rimma på. Poesin framstår som den farligaste litterära formen i det dystopiska samhället, eftersom den är väldigt personlig och intim. Språket i dikten är ofta mångtydigt och symboliskt, det finns därför en risk att staten inte upptäcker dolda budskap som författaren har vävt in i dikten. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

altI Orwells roman "1984" går staten därför ännu ett steg längre för att kontrollera tanken. Man försöker att införa "nyspråk", ett språk som ska göra det omöjligt att tänka fel. Man rensar språket från nyanser och dubbeltydigheter. Språket ska bli funktionellt och minimalistiskt för att utesluta framtida tankefel. När språket är utarmat kommer det inte längre att kunna användas för något annat än enkla instruktioner. Det kommer inte längre att vara möjligt att skriva skönlitteratur eller återge åsikter och känslor som kräver ett rikt och varierat språk.

Det språk som den dystopiska staten använder sig av har istället lånat sin syntax från reklamen och propagandans värld. I "Du sköna nya värld" lever medborgarna efter det slagkraftiga mottot "Gemenskap, identitet, stabilitet" och medborgarna matas med enkla reklamslogans. Med ett banalt grötrim marknadsförs drogen Soma som ska hålla oroliga själar i schack: "Soma förtära är alltid bättre än att svära." I "1984" är det tre paradoxer som staten ständigt basunerar ut med hjälp av sitt propagandamaskineri: "Krig är fred", "Okunnighet är styrka" och "Frihet är slaveri". I en totalitär stat är det viktigt för staten att kontrollera och övervaka sina medborgare. Den enskilda måste därför alltid underordna sig det kollektiva. Litteraturen blir därför ett allvarligt hot mot staten, för där kan människan vara privat, hon kan uttrycka och förmedla sina innersta känslor och tankar som staten inte kan kontrollera. I "1984" är det särskilt tydligt. Staten har insett att man visserligen kan bränna böcker och hela tiden ändra historien, men man kan inte kontrollera vad den enskilda människan tänker. Lösningen blir en brutal hjärntvätt som huvudpersonen Winston utsätts för i slutet av romanen, han tvingas att accepterar det absurda påståendet att förhörsledaren håller upp fem fingrar fastän det bara är fyra.  

Den dystopiska staten försöker på alla sätt att förhindra människorna från att läsa, skriva och tänka, sysselsättningar som kan skapa fördjupning, reflektion och förståelse om vårt eget och andras människors liv. Men statsmakten har svårt att ändra på det faktum att människan i grunden är en tänkande varelse som behöver stimuleras. Man erbjuder därför sina medborgare enkla och snabba upplevelser som ska stimulera och hålla dem sysselsatta. I "Du sköna ny värld" har medborgarna tillgång till lättsamma nöjen, som bio, musik, sport, sex (utan reproduktion) och droger som "Soma". I " Fahrenheit 451" har alla människorna jättestora TV-skärmar som pumpar ut billig och ytlig underhållning, man "umgås" bara framför TV:n och att inte se på TV anses som avvikande. Även i "1984" håller partiet medborgarna sysselsatta med sina ständiga massmöten och TV-sändningar fylld med propaganda. För att ytterligare förhindra att individerna reflekterar över sin situation skapar det dystopiska samhället en stor stress på sina medborgare. Det sker genom att landet ständigt befinner sig i krig, man använder desinformation, propaganda, massmöten, angiveri och ständig övervakning. I ett sådant samhällsklimat blir det primära att överleva, att uttrycka sig själv och reflektera finns det inte längre något utrymme till. Men eftersom staten ännu inte kan kontrollera den enskildes tankar och fantasier finns det fortfarande en dröm om räddning.

altDet är här den dystopiska hjälten kliver fram. Han, som nästan alltid är en man, är en vanlig medborgare, men betraktas av sin omgivning som annorlunda och avvikande. Det som skiljer honom från andra medborgare är att han har börjar göra ett inre uppror, han har börjat reflektera över sin tillvaro. Anledningen till detta uppvaknade är nästan alltid en bok. "Vilden" läser Shakespeares samlade verk, brandmannen Montag räddar en bok från bokbålet och Winston i "1984" får till slut tag i den mytomspunna boken som sägs vara skriven av statens fiende nummer ett Emmanuel Goldstein. Men Winston begår redan i inledningen av romanen ett ännu farligare brott i statens ögon, han börjar nämligen skriva ner sina tankar och upplevelser i en bok. Han blir helt enkelt författare.

Det finns en form av metanivå i den dystopiska romanen, där huvudpersonen genom det skrivna ordet börjar ifrågasätter och utmanar statsmakten precis som bokens författare. De klassiska dystopierna tillkom i skuggan av världskrigen då demokratin och det fria ordet på olika sätt hotades av totalitära stater. Orwell, Huxley och Bradbury skrev sina romaner för att påverka samhället och peka på en hotande dystopisk framtid där det fria ordet och författarens roll var hotad. Den dystopiska hjälten är helt enkelt en representant för författaren och det fria ordet.

I en dystopi kan nu inte hjälten vinna mot samhället. Hans "brott" leder nästan alltid till döden kroppsligen eller själsligen, genom självmord, avrättning eller hjärntvättning.

Hjälten dör, men under berättelsens gång har det visat sig att han inte är ensam i sin kamp. Det finns en hemlig motståndsrörelse som med hjälp av litteraturen för kampen vidare. Om hjälten symboliskt är författaren så är motståndsrörelsen läsaren. Litteraturen blir den brygga som förenar och sammanbinder dem bägge. I texten kan motståndet fortsätta, det är en stafettpinne som överlämnas till nästa person. Därför är ordet så farlig för den totalitära staten och som måste bekämpas med alla medel. Det fria ordet utrycker inte bara den enskildas tankar utan har också möjlighet att föra idéerna vidare och påverka andra människor.

 altDen dystopiska romanen är lika aktuell idag som för sextio år sedan. Efter den 11 september har hotet mot det fria ordet konstant ökat i vårt samhälle. Nya diffusa hotbilder har effektivt använts som förevändning att inskränka den enskilda individens integritet. FRA, IPRED och andra lagar har antagits, stenhårda kontroller vid flygplatser, massövervakning med hjälp av övervakningskameror, avlyssning och samkörning av databaser har ringat in den enskilda medborgarens liv.  På sikt är denna utveckling ett allvarligt hot mot ordet, litteraturen yttrandefriheten och demokratin. För i den dystraste av alla dystopisk framtidsbilder finns det inte längre någon litteratur kvar. Men så länge vi kommer ihåg att vi alla bär en dystopisk hjälte i vår hand finns det hopp. Orwell, Huxley och Bradbury lämnade för länge sedan över stafettpinnen, eller rättare sagt pennan, till oss. Allt vi behöver göra är att lyfta den och dela med oss av våra tankar och idéer. För det finns inte en statsmakt eller regering i hela världen som i längden orkar stå i mot det fria ordets kraft. Det är det som är innebörden i den slitna frasen "Pennans makt är starkare än svärdet".

Mathias Jansson
Bilder:  ur The Trial av Orson Welles som inspirerades av Frank Kafkas roman Processen.

Ur arkivet

view_module reorder

”Så lunka vi så småningom!” Bellmans musik- och berättarkonst

Carl-Michael Bellman använde som skald både texten och musiken i sitt skapande och uppnådde med detta dubbla verktyg ett djupare och mer accentuerat uttryck än vad som varit möjligt med ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 20 februari, 2013

Magna Grecia Tomba del tuffatore

Med anledning av Internationella mansdagen

Det finns pojkar och även kvinnor som menar att Internationella mansdagen är ett skämt, trots att den enligt Wikipedia ”avser att fokusera på pojkars och mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 19 november, 2016

Oväder

Nog går det att läsa Nick Caves omarbetning av John Lee Hookers "Tupelo Blues" som en dikt:Looka yonder! Looka yonder!Looka yonder! A big black cloud come!A big black cloud come!O ...

Av: Thomas Sjösvärd | Essäer om litteratur & böcker | 03 januari, 2011

Konsten att radera

Den stora skrivstilsboken låg framför mig, det fanns en glädje blandad med prestationsångest när lektionen började. Min lärare, Julia, studerade noga varje bokstav jag svarvade över min axel, med sina ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 10 augusti, 2013

Magnus Göransson

En höstkrönika

Här kommer natten, här kommer mörkret, nu kommer hösten. Plötsligt står den där med all sin fundamentala jävlighet och långsamt knackar på din dörr. Inte för att du tyckt sommaren ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 11 oktober, 2016

Vy över Sherman Fairchild Physical Science Center och Wheeler Hall från Baker Memorial Library. PDW

Resa i New England 2: Tillbaka till Dartmouth.

”Över floden in bland träden” heter en sen och som jag minns det inte särskilt bra roman av Ernest Hemingway, om en amerikansk general i Venedig. Den är minnesvärd mest ...

Av: Ivo Holmqvist | Resereportage | 17 Maj, 2016

Marco Missiroli

Skrivkonsten mellan väsentlighet och dikt

En intervju med Marco Missiroli. Marco Missiroli är född 1981 i Rimini men bor sedan många år tillbaka i Milano, där han givit ut flera böcker och fått prestigefulla priser som ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2014

Matilda Lilja. Prosa

Matilda Lilja är 20 år och uppväxt i norra Stockholms förort. Hon studerar drama vid Södertörns Högskola och har sedan våren 2011 arbetat för att skapa en alternativ scen för ...

Av: Matilda Lilja | Utopiska geografier | 13 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.