John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | 17 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Benjamin 30

   

Av: Håkan Eklund | 10 mars, 2012
Kulturen strippar

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | 25 mars, 2013
Stefan Hammarén

”Så lunka vi så småningom!” Bellmans musik- och berättarkonst

Carl-Michael Bellman använde som skald både texten och musiken i sitt skapande och uppnådde med detta dubbla verktyg ett djupare och mer accentuerat uttryck än vad som varit möjligt med ...

Av: Benny Holmberg | 20 februari, 2013
Litteraturens porträtt

Hundra år av Hjärtatsoro



Havet är kav lugnt; blankt som en förtrollad spegel. I dag går inga vita gäss på Sundet. Solen lyser varm och luften är hög och klar. I hamnen hörs vilda skrän från de ettriga Hjalmar Söderbergmåsarna och överallt vankar och kväker de tusentals och åter tusentals gödgässen. Hjalmar Söderberg har för några dagar sedan tagit in på det nästan nybyggda Dragør Badehotel. Året är 1909 och det är i början av juni. Hans långa tid, som kom att vara trettio år, i Danmark har inletts.

Han sitter på hotellverandan och spanar intensivt i den "kolossala kikaren" efter ångbåten som avgår från Köpenhamn till Bornholm. På den finns den vackra Emelie Voss, som har semester från sitt arbete som kontorist på Spårvagnsförvaltningen i Köpenhamn. Ledigheten ska hon tillbringa i sommarvärmen på Bornholm hos sin syster.

Själv tänker Hjalmar Söderberg försöka skriva. Han söker lugnet och stillheten, kanske också ensamheten. Det har gått trögt ganska länge nu, om man undantar pjäsen "Gertrud" som han skrev för tre år sedan såsom i ett rus under några veckor i ett soffhörn av "Guldkuren" på Hotel d'Angleterre. Några romaner har det inte blivit på fyra år, inte sedan "Doktor Glas" kom ut 1904. Den senaste "Lydia" har han kört fast i och inte kunnat skriva klart. Hans ekonomi är grundligt körd i botten och han inser att Karl Otto och Lisen Bonnier - som varit mäktigt generösa och vänliga mot honom - inte hur länge som helst kan förskottera pengar.

Hjalmar Söderberg har till slut, hals över huvud, flytt från Stockholm. Han fick helt enkelt nog av sin hysteriska hustru och hennes besvärliga och ogina släkt. Det är längesedan, ja över tre år sedan han inledde regelrätta förhandlingar om att få skilja sig från Märta, men hon tvärvägrar och ställer till stora uppträden om i princip allting. Hon släpper honom inte och nu har dessutom hennes släkt börjat bråka om pengar. Trots att de är miljonärer låter de Hjalmar Söderberg som vissa perioder knappt har pengar till mat stå för alla hennes utgifter. Han har tvingats hyra två lägenheter i Stockholm och Märtas räkningar från olika vilohem bara växer. De tre barnen kommer ständigt i kläm. De olika barnjungfrur som ska ta hand om dem säger ständigt upp sig då de vägrar att ha med Märta och hennes koleriska utbrott att göra.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hjalmar Söderbergs är slutkörd. Han har i sin dystra ensamhet i Stockholm druckit alldeles för mycket för att döva nerverna, bota ensamheten och stilla den tilltagande orons tyranni. Samtidigt har han längtat - mycket och intensivt - efter Emilie Voss som han träffade i Mölle för två år sedan. Om och om igen har han bedrövad fått skriva till henne från Stockholm att hans planerade resa till Danmark måste inställas på grund av hustrun eller för att situationen för barnen inte varit tillfredsställande. "Jag älskar dig", skriver han i flera brev till Emilie."Det är underligt, och jag förstår det inte själv - att jag ännu kan älska."

Den smärtsamma historien med Maria von Platen har så sakteliga börjat läka. Länge har den gjort honom känslomässigt bedövad. Han har känt sig sviken, nästan bitter. Kanske har skrivandet av pjäsen "Gertrud" hjälpt honom. Det är ett drama som helt hämtar sin energi och laddning ur det förödda förhållandet med Maria von Platen.

Maria von Platen hade, som ung officershustru i Kristianstad, på avstånd förälskat sig i författaren till "Martin Bircks ungdom". Hon inledde en brevväxling med Söderberg. Hon var drabbad av ett hårt öde, instängd i ett äktenskap som höll på att kväva henne. Redan som nittonåring hade hon mer eller mindre 1890 blivit bortgift med en tjugosex år äldre man, ryttmästaren Wilken von Platen. Kring slutet av år 1902 var hon beredd att överge både sin man och Kristianstad. Hon ville fly och börja leva ett eget liv. Det var till Stockholm hon reste. Det var också då hon mötte Hjalmar Söderberg. De inledde snart ett komplicerat och stormigt förhållande. Maria von Platen backade ideligen, flydde till andra män. Redan under det första året inledde hon på hösten ett nytt förhållande med den lovande unge författaren Henning von Melsted. Men Hjalmar Söderberg och Maria von Platen återförenades. Den slutgiltiga brytningen kom när Maria von Platen träffade författaren Gustaf Hellström med vilken hon hade ett mycket kort förhållande. Det står helt klart att hon intresserade sig för författare, ty kort tid efter att Gustaf Hellström fått respass inledde hon ett fjärde förhållande med en pennans hantverkare. Nu var det John Landquists tur.

Affären skadade Hjalmar Söderberg hårt. Det märktes inte minst när han flera år senare skrev "Den allvarsamma leken" (1912). Lydia Stilles förebild i romanen är Maria von Platen liksom hon även är i pjäsen "Gertrud". Han var länge djupt olycklig, därtill plågad av hustrun som envist vägrade ge honom skilsmässa.

När han träffade Emilie Voss i Mölle var han själv överrumplad över att han återigen kan känna kärlek. Mötet med Emilie förändrade hans liv. Och nu 1909 är han här i Danmark, till Köpenhamn och Emilie kom han förra hösten. I ett brev till sin syster Frida skriver han: "Här fanns bara en utväg: bort! Bort från galen hustru och från stackars hjälplösa barn, som jag inte kan hjälpa, då deras mor förstör allt vad jag i den vägen försöker, bort från skulder och möbler och damm och smuts och flyttningar och ursinniga husvärdar... bort från alltsammans!

Och för mig behöver du inte oroa dig. Ensam reder jag mig nog. Mitt yrke kan jag utöva var som helst".

Till systern skriver han ännu inte om Emilie. De måste dessvärre smyga med sin kärlek, annars kan Söderbergs efterlängtade skilsmässa gå om intet. Ändå skulle det dröja ända fram till 1917 - alltså sammantaget elva långa år - innan skilsmässan äntligen blir av. Fram till dess vägrar Märta och hennes bröder.

I Dragør skriver han nu under dessa sommarmånader "Hjärtats oro". Denna märkliga tankebok springer upp som ur ett klart källflöde inom honom. Tanke fogas lätt och obesvärat till tanke. Hjalmar Söderberg framträder här i helfigur och med sin egen röst - helt omaskerad i en förädlad dagboksform - riktad direkt till läsaren utan att han behöver gå omvägen över fiktionen.

En dag skriver han i boken att han tröttnat på att skapa påhittade gestalter. "Egentligen skulle jag skriva en roman, men jag orkar inte med det... Att skära sig själv i remsor och småbitar och av bitarna lappa ihop figurer: en tjänsteman, en läkare, en murvel, en politiker också vidare... Jag orkar inte längre med den komedin." Den 27 augusti anländer 100 färdiga sidor till Karl Otto Bonnier. I november kommer de resterande sidorna och den 5 december lämnar boken färdig och tryckt förlaget, lagom till julhandeln.

"Jag har inget hem och ingen varaktig stad, och mitt hjärtas oro driver mig hit och dit som ett blad för vinden." Så lyder "tänkebokens" första mening. Snart fann han sitt hem och sin stad i Köpenhamn och hjärtat fick ro hos Emilie Voss. Den 23 augusti 1917 gifter de sig borgerligt i Köpenhamns Rådhus i all enkelhet. Deras gemensamma dotter Betty - som för att undvika skvallret föddes i München - är då sju år gammal. De bor sedan på olika adresser intill den stora och lummiga Frederiksbergsparken fram till år 1935 då de flyttar till den sista adressen invid Ørstedsparken på Nørre Farimagsgade. Där bor de sedan fram till Hjalmar Söderberg avlider vid en ålder av sjuttio år 1941. Han, den store stockholmsskildraren, ligger begravd på Vestre Kirkegaard i Köpenhamn.

 Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Roman Anthin. Foto: Gotlands Tonsättarskola

Kejsarens nya kläder – Möte med Ramon Anthin

Tonsättareleverna lärde sig att hantera hela processen för komponerande från den första idén, från embryot, till framförandet av det egna stycket. Komponerande och dirigerande skulle gå hand i hand, en ...

Av: Ineta Svärd | Essäer om musik | 24 juni, 2015

Ur led är tiden – en betraktelse nu när vi ställt tillbaka klockan

När högertrafiken infördes klockan fem på morgonen den 3 september 1967 stod alla bilar stilla en kort stund, och körde sedan vackert över på andra sidan mot vad de var ...

Av: Ivo Holnqvist | Gästkrönikör | 31 oktober, 2017

Turbulenta skyar – ett porträtt av Vincent van Gogh…

Jag ligger på rygg. Himlen virvlar högt där uppe. Några kråkor cirkulerar över mitt huvud. Jag hör pojkarnas uppjagade röster och grimaserar åt den djupsvarta smärtan i bröstkorgen och magen ...

Av: Jonas Wessel | Konstens porträtt | 24 maj, 2013

Huset som kay fisker ritade 1930

Om ett märkvärdigt hus, ritat av Kay Fisker

I Köpenhamns burgna norra stadsdelar finns mängder av vackra villor. Häromdagen var vi bjudna på lunch i en av de intressantaste, i Charlottenlund på en behaglig villaväg kantad av kastanjeträd ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 24 oktober, 2017

Tänk om du vore ditt första steg - och ut i rymden?!

Om Hanna Hallgrens diktande Fredag ger mig en bukett blommor som jag inte vet namnet på, ingen vet vad de heter. Jag har frågat på torget där de står men ...

Av: Eleonora Bru | Litteraturens porträtt | 05 juli, 2008

Den poetiska Eddan enligt Lars Lönnroth

Vårt behov av översättare och översättningar är omättligt. Men den yrkeskategorins ansträngningar har inte särskilt ofta uppskattats eller förtjänst. Av slentrian har försvenskningarna antingen förbigåtts helt i bokrecensionerna, eller så ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 03 september, 2017

Fragment av surrogatpyret XII

Vi sprecke, tjompe å bultre oss ut i hallen me Tjååsers livaktit galna jiayu cunyanlegend ekande i skallarna (”Our firste fo, the serpent Sathanas...kitte his throte, and in a pit ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 18 december, 2007

William Blakes tankevärld

Det andliga klimatet: en kort historikUnder renässansen fanns en bildpoesi, Emblem-Poetry. En bildpoesi som byggde på den vid denna tid rådande mystikens kosmologi. Blake kan räknas till efterföljarna av denna ...

Av: Violet Tengberg | Essäer om konst | 16 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.