Röjar-Ralf ”dags att röja” - livet som en transit hall

I Shakespeares klassiska komedier går huvudpersonerna, både de goda och de onda, ofta från civilisationen till naturen och tillbaka till civilisationen igen, alla har blivit trevligare (och lärt sig att ...

Av: Belinda Graham | 18 september, 2013
Gästkrönikör

Michael D. Main – från språk till Språk

Main är en amerikansk språkpoet vars bokdebut just utkommit som ett samarbete med fotografiskultptören Henry Avignon; boken ges ut på Howling Dog Press och sägs av författaren vara skriven med ...

Av: Freke Räihä | 20 augusti, 2012
Litteraturens porträtt

Det som verkligen hände i Gaza

Den allmänna skildringen av vad som hände i Gazaremsan mellan den 27 december 2008 och den 18 januari 2009 har gjort gällande att ett krig utbröt och utkämpades av två ...

Av: Mohammad Khalil | 26 maj, 2010
Essäer om samhället

Three ladies in Cairo. Del III. New family member

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 15 juli, 2014
Utopiska geografier

Vår fascination inför de Sade



altJohannes Flink om Juliette eller Lastbarhetens fördelar, Vertigo Förlag

Låt oss klara två saker genast: för det första är Vertigos De Sade-utgåvor en estetiskt ambitiös och fantastiskt glädjande händelse. Layouten är brilliant, hela paketeringen med omslagen och de tecknade illustrationerna är utsökt. För det andra är översättningarna extremt tillfredsställande, såväl lexikalt som läsbarhetsmässigt och stilistiskt. Det var min recension av Vertigos och Hans Johanssons arbete. Det har därmed blivit dags att recensera de Sade. Men kan man recensera honom? Kommer man inte oundvikligen att snarare diskutera honom? Vad ska man göra ... ska man diskutera (postmodernisera) om möjligheten att recensera honom? Klart är att de Sade befinner sig mitt i ett antal viktiga skärningspunkter, och samtidigt yttersta gränser, för vad vi kallar litteratur: pornografisk satir, ironisk politik, radikal filosofi ... vilket gör uppgiften svår.

De Sade uppvaktades ganska tvetydigt av naturalisterna och symbolisterna, avgudades av Apollinaire, fick ett rejält allmänt uppsving med surrealismen, vilket sedan fortplantade sig i existentialisternas och poststrukturalisternas debatter. Under hela nittonhundratalet förblev han förknippad med radikalismen i en hel rad strömningar som intresserade sig för frågan om friheten - den religiösa, politiska, sexuella, etc. friheten - gentemot konservatismen och hyckleriet. Under hela denna mångfacetterade epok var han en vattendelare, en knivskarp prövosten mellan frihet och moral.

I vår tid, som redan är pornografins och postpolitikens tid, blir frågeställningen naturligtvis något annorlunda. Men frågan är om inte de Sade, som inte har förlorat auran av sina tidigare funktioner, nej som faktiskt är en av de mycket få som fortfarande starkt utövar dem, inte har blivit ännu oövervinnerligare nu när hans verk också bildar en unik produkt på den pornografiska arenan?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Här har vi en pornografi förstärkt med litterärt berättande (i sin tur förstärkt av de Sades egen livsberättelse), med en filosofi eller ett knippe filosofier (framhävda av den franska nittonhundratalsfilosofin), med psykologi och psykiatri (de Sade är ett fantastiskt freudianskt fallstudium) och dessutom med en ambient tendens (i anknytning till den allra senaste, till och med dagsaktuella, konsten)! Så svaret är naturligtvis jo, de Sade är just nu oövervinnerlig, och att nu kritisera honom vore extremt inopportunt - det skulle faktiskt gå emot hela vår tids ikoniseringskultur. Vore det inte det futtigaste av allt att fråga oss om denne pornograf är en bra pornograf, denne filosof en bra filosof, denne satiriker en god eller dålig satiriker? Och om bra - hur bra? Och om dålig - hur dålig? Och varför? Och ändå är det just det som jag tänker försöka göra här.

Men först behöver vi bakgrunden igen, bakgrunden till den hjälte- eller anti-hjältedyrkan som gör de Sade till en av de verkligt stora giganterna (dvs. en av de få som förtjänar denna tautologi). Och då vill jag genast påpeka att jag inte tänker kritisera själva ikonen. Och inte heller avser jag dra någon förment tydlig skiljelinje mellan ikonen och produktionen, som om ikonen vore något som förvirrade kritiken, och där vi sedan kunde skilja ut dessa beståndsdelar för att sätta oss i stånd att, även i ett exceptionellt fall som detta, utöva våra normala kritiska kapaciteter. Vad jag vill göra är bara att, utan att på allvar utmana vår hjältedyrkan, se om det överhuvudtaget går att recensera en bok som Juliette.

Varför är vi så fascinerade av De Sade? Den frågan är nog enklast i världen att svara på. Han är en symbol för ett fritt leverne, för sexuellt gränsöverskridande och för allt tänkande som har med dessa saker att göra. Lägg därtill en smula våld, skandaler, galenskap, vanrykte ... och receptet blir ännu mer perfekt. Lägg därtill hyllningskören av filosofer, filmare, konstnärer, frihetsivrare av alla slag. Lägg därtill det berömda ordet sadism, detta stimulerande, energiska begrepp på randen av njutning, lekfullhet och ondska. De Sade lyser som en svart sol på den radikala himlen. Och det välförtjänt. Jag menar, se bara på hans liv:

Donatien Alphonse François, marquis de Sade, föddes 1740 i Paris och dog 1814 på ett sinnessjukhus i Charendon. Däremellan utspelar sig vad som låter som en lång äventyrsfilm. Han föds in i den absoluta högadeln. Allting är upplagt för honom, familjen är mycket rik och har kontakter med hovet. Som brukligt är sätts han i elitskola och uppfostras av jesuiterna, och skickas sedan som 17-årig fanbärare ut i sjudagarskriget mot Preussen i Ludvig XVI's brors regimente. Men redan här börjar saker gå fel (dvs. rätt) : han försöker bli militär men nekas eftersom han är en notorisk spelare, pengaslösare och bordellbesökare. Fadern försöker gifta bort honom rikt men det fungerar dåligt beroende på det dåliga rykte han redan skaffat sig. Själv är han djupt förälskad i en ung kvinna vars familj förkastar hans frieri. Till slut hittar man dock en någorlunda rik hustru åt honom (Renée-Pélagie Cordier de Montreuil, ironiskt nog äldsta dottern till en kronofogde), de verkar harmoniska ... och där slutar harmonin, eftersom de Sade fortsätter med sina hänsynslösa utsvävningar. Redan tre månader efter giftermålet kommer den första av tusen arresteringar, flykter, återarresteringar, misshandel av prostituerade, uppretade fäder som försöker mörda honom, etc. Polisen har fått upp ögonen för honom och är honom ständigt på spåren. Men som den högättade person han är får han många chanser att ändra sig, familjen griper in, tårar fälls, pengar byter hand. Efter en större skandal med piskning och strypförsök av älskarinna döms han att hålla sig undan på familjens lantgods. Han gör det, men utnyttjar samtidigt hustruns pengar till att hålla salonger, bygga en teater, sätta upp radikala pjäser av upplysningsförfattare. Nu är Sade 30 år och har en del kontakter har kanske möjlighet att  slå sig fram kulturellt, men så kommer nästa skandal där han förgiftar fyra prostituerade med ett afrodisiak i en bisexuell orgie, döms till döden för mordförsök och analsex, flyr till italien, kommer tillbaka i hemlighet och anställer tjänare av båda könen som han outtröttligt sätter på, Skulle vi straffa De Sade idag?ibland misshandlar, hela tiden invecklad i olika ekonomiska bedrägerier. Och så avslöjas han igen, flyr åter till italien, luras till Paris av polisen under förevändningen att modern är döende, arresteras, döms till döden, benådas, flyttas mellan fängelserna, flyr ... lever så här i 20 år ... hamnar till slut på Bastiljen men lyckas, på grund av dåligt uppförande, flyttas därifrån tio dar innan det stormas den 14 juli 1789 . Men hursomhelst, nu är revolutionen här och alla gamla kungliga domar upphävda, de Sade är en fri man, avsvär sig sitt aristokratiska förflutna, kallar sig « medborgare Sade », klättrar i revolutionshierarkin, tar plats i parlamentet i den yttersta vänsterfalangen, skriver ateistiska pamfletter och ingår i viktiga, revolutionära nätverk, hyllar Marat, avgår i protest mot terrorn, fängslas ett år pga. « moderatism », döms till döden men räddas med en hårsmån från giljotinen av Robespierres död. Nu följer några år i fattigdom när det visar sig att hans litterära produktion är oförmögen att dra in pengar, pjäserna floppar, romanerna Justine och Juliette ges ut anonymt och kommer till den nyss kejsarkrönte Napoleons kännedom ... vilken utan omsvep dömer « vem som än har skrivit dessa böcker » till - ja, just det - döden.  Han spåras upp och ska till att avrättas ... men blir benådad som sinnessjuk, tillbringar resten av sitt liv på anstalt, blir ganska humant behandlad, försöker - och lyckas ibland - förföra de medintagna, sätter upp pjäser inne på dårhuset, drar på sig myndigheternas missnöje ... fråntas sina skrivdon och tystas till slut igen, för sista gången. Dör.

Och därifrån över till kritiken, vilken speglar De Sade i så mån att den är lika labyrintisk och svåröverblickbar som hans livsföring. Var han en föregångare till anarkismen, kommunismen eller fascismen ? Var han kvinnohatare eller tidig feminist ? Var han ironisk eller menar han varje ord på blodigt (i bokstavlig bemärkelse) allvar ? Socialisterna tog avstånd från hans « socialdarwinism » men de kommunistiska surrealisterna såg honom helt enkelt som en i rörelsen. Efter andra världskriget fick man problem, eftersom vissa av hans romankaraktärer liknar fascister (som i Pasolinis filmatisering av Sodoms sista 120 dagar). Men vad tyckte fascisterna själva ? De tog ju ofta på ytan avstånd från perversionen, även om de gillade herremoralen. De Sade kunde lika gärna hamna på bokbålen som i Mussolinis bokhylla. Men var inte Napoleon i stället dåtidens diktator som dömde de Sade till döden och sedan inspärrning, i ett slags tidig parallell till entusiastiska konstnärers upphöjelse-följd-av-utmanövrering under totalitära revolutioner (jfr Majakovski, Marinetti, etc) ? Så var inte de Sade då i stället den perfekta upprorsanden, fängslad och dödsdömd av, i tur och ordning, en monarki, en republik och ett kejsardöme ? Men borde vi i så fall inte egentligen tolka hans hänsynslösa individualism som liberal snarare än anarkistisk? Det var ju statens tyranni han vände sig  emot, i en « ultraliberalism » som bara någon med hans erfarenheter kunde ha kommit fram till :  han förespråkade att lustmord skulle legaliseras men tyckte dödsstraff borde förbjudas ! Och kvinnorna då ? De Beauvoir tog honom i alla fall på allvar som existentialistisk individualist även om hon kritiserade hans cynism. Men sen går uppfattningarna isär bland feminister, från pro-porr feminister som i honom ser den stora föregångaren till kritiker som tycker att han endast är en gammal milstolpe i manschauvinismens hela porrbemängda historia.

Och går vi ut till ett almännare perspektiv igen hittar vi kopplet av intellektuella med sina avancerade, överlappande och ibland mot varandra stridande teorier : Fromm, Bataille, Frankfurtskolan, Blanchot, Klossowski, Lacan ... Ärligt talat är det nog lika svårt att få fatt i de Sade som det en gång i tiden var att ta död på honom.  Samhället försökte ta kål på honom i 50 år. Vi har snart diskuterat honom i 250. Men, visst ja, det var ju inte diskutera jag skulle göra utan recensera. Juliette, nämligen. Så låt mig göra ett försök. Låt mig göra ett försök, inte att förneka eller se bort från myten eller den vindlande diskussionen, men att åtminstone ta mig närmare själva romantexten. Vad är en bokrecension ? Jo, den innehåller ett antal karakteriseringar, några ansatser till textanalyser, några omdömen, samt några kvicka formuleringar om vem som kunde  tänkas gilla boken. Låt oss försöka !

 

JULIETTE SOM PORR

altLåt oss börja med porren, eftersom den ändå är den tyngsta posten i Juliette. Juliette är ju, om man säger så, snarare filosofisk PORR än pornografisk FILOSOFI (vad nu det skulle vara ?). Hursomhelst, om vi som allegori i stället tar porr och poesi och jämför med exempelvis Bellman, där det ju också förekommer ihärdigt knullande, så ger oss slutet på Fredmans epistel Solen glimmar...  (« maka åt er, Sjöblom, frun hör ju till oss alla !») snarare POESINS kött än KÖTTETS poesi. Eller tänk på Baudelaire, som till och med säger rakt ut i Ondskans blommor att han vill bli « en diskretare de Sade » ...

Juliette är alltså först och främst porr. Men kan vi ringa in det mer ? Vilken slags porr är det vi talar om  här? Om vi tänker på de där kategorierna som finns på porrsajter, vad skulle de Sade, om han hade filmatiserats fullt ut, sortera under ? Handjob, blowjob, cumshots, big dicks, teen, kinky ... jo, allihop naturligtvis, och dessutom ett antal andra genrer - barnporr, våldsporr, snuff, etc - som inte finns på vanliga sajter utan reserveras för finsmakarna slash fulsmakarna. Helt klart skulle Juliette riskerat censur om den hade skrivits idag (men det skulle ju som några påpekat även Bibeln). Men om vi fortsätter att ringa in Juliette som porr, så får vi lov att konstatera att de Sade främst ägnar sig åt sadomasochistiska, bisexuella gruppsexorgier med avancerade, ofta rent otroliga koreografier samt en stark betoning av analsex. Här tangerar han några allt mer framträdande tendenser inom den nutida, normaliserade filmporren. Skillnaderna är då dels de ohämmade inslagen av eskalerande våld, hot, våldtäkt, mord ... dels männens vilja att även dra över och dras över av varandra. Denna sista kategori med full bisex finns i och för sig rikligt på nätet, dessutom påbättrad med hela trans- och könsbytartemat, så det är kanske ändå främst Juliettes nuvarande ställning som fullt legal vålds- och barnporr, tillsammans med dess fortfarande ohotade världsrekord i  sexuell akrobatik, som gör den unik på marknaden (alltså i rent pornografisk bemärkelse, dess filosofiska och kulturhistoriska tyngd obeaktad). Vidare : eftersom « rövhål », « munsprut » och diverse anatomiska detaljer utmålas rör det sig om hårdporr snarare än mjukporr. Vidare : eftersom vi hela tiden befinner oss bland den välklädda och sofistikerade adeln, inomhus i fina slottsgemak och salonger, handlar det givetvis om så kallad kostymporr, där hela settingen talar om hög budget. Man kommer att tänka på den slott-och-herresätesporr som bredde ut sig i Frankrike och Italien från och med sextiotalet och som man fortfarande ägnar sig åt där - eventuellt till och med i ett slags arv från de Sade själv ? Hur det nu än är med det : dessa avgränsningar torde räcka till en genre-inringning av Juliette : sadomasochistisk,  högbudgeterad kostymporr med massiva gruppsexscener och bisarra våldsinslag.

JULIETTE SOM FILOSOFI

altNästa aspekt att genrebestämma är såklart Juliettes filosofi, filosofin i romanen Juliette, dvs. den filosofi som berättaren Juliette förespråkar. Om vi sätter in den filosofin i sin tidsliga kontext, upplysningstiden, finner vi här liksom hos Rosseau, Voltaire, etc, intensiva spekulationer kring religion och moral, tematiserade som ett tänkande kring naturen i allmänhet och den mänskliga naturen i synnerhet. I upplysningstidens spektrum befinner sig de Sade på den absoluta, ateistiska ytterkant som etablerades av Holbach och de la Mettrie. Vad det gäller dessa materialistiska, mekanistiska, deterministiska, etc. tendenser är de Sade väldigt uppriktig, och det finns inga som helst skäl att betvivla att en materialistisk livssyn verkligen annamades av de Sade och hans medateisters som en hel livsupplevelse och livsstil. När de Sade exempelvis tog plats i det revolutionära parlamentet var en av de viktigaste frågorna på hans falangs dagordning att verka för en ateistisk och strängt antikyrklig utveckling av revolutionen. Detta handlar alltså om något mer än bara det Gudsraljeri och frigörande hån som libertinska katoliker, satanister, surrealister (och även de Sade) ofta ägnar sig åt. Det handlar inte bara om att Gud är död och allt är tillåtet, utan faktiskt om en djupt metafysisk övertygelse om att världen och människan ytterst sett är maskiner i ett mekaniskt kosmos utan yttre meningsinramningar.

Som ateist är de Sade minst originell - han snarare instämmer helt och hållet med Holbach och de la Mettrie, till den grad att han ofta helt enkelt plankar långa stycken rakt av, och vill man studera detta slags filosofi är det nog bättre att gå till originalen. Däremot är den nya ateismen under 1700-talet inte bara en abstrakt fond, utan de Sade arbetar med att dra konsekvenser ur dess mekaniska visioner, konsekvenser vars nihilistiska sting inte kan förstås utan denna bakgrund. Men det är som moralfilosof eller vad vi brukar kalla praktisk filosof som de Sade är originell, och faktiskt till och med så nyskapande att « sadismen » skulle kunna vara namnet på en filosofi, en livsfilosfi i ordets antika mening. Hur ska man leva sitt liv ? Det var denna fråga som antikens människor ställde sig och på vilken Stoikerna och Epikuréerna gav sina svar. De Sade följer den epikuréiska linjen, eftersom han definierar livets mening i termer av hedone, lust. Men medan i Grekland lusten, även hos de uttalade hedonisterna, alltid åtföljdes av måttfullhet, var det för de Sade måttlösheten som blev lustens följeslagare. Men denna manöver är allt annat än enkel : för Epikuréerna skulle lusten vara måttlig för att kunna vara av bättre kvalitet. Och då skulle man kunna tänka sig att vad de Sade gör är att, likt vissa tidiga utilitarister, slopa kravet på kvalitet till förmån för en rent kvantititativ  lustdefinition. Så är det absolut inte. Snarare menar de Sade att det är i måttlösheten, förstådd på ett raffinerat sätt, som lusten antar sina verkligt subtila och rika kvaliteter.  Inte bara det : det är först när den är måttlös som njutningen blir verkligt kvalitativ.

Till denna aspekt lägger vi sedan idéer om den starkes rätt och människans natur som egoistisk hämtade från Hobbes, Montesqieu, osv.  och vi får den egoistiska, sociofoba hedonism som är sadismen. Och här avtecknar sig en annan originell aspekt i de Sades manövrer , den att han hämtar spekulationerna om människans natur från avhandlingar vars yttersta mål är politisk stabilitet och för över deras premisser i hedonismens tjänst. När detta sedan kombineras med nyssnämnda  maximeringsstrategier får vi en egoism som använder den hänsynslösa hedonismen i processer där njutningen ständigt stegras samtidigt som den blir mer nyansrik, precis som när Furstens makt växer och berikas hos Macchiavelli.  Och slutligen generaliseras denna filosofi i en föregångare till vad som senare skulle komma att kallas « socialdarwinism », nämligen idén att det är bättre om de starka slår ut de svaga, både hedonistiskt på kort sikt och samhällsmässigt på lång sikt, eftersom vi då får en allt starkare mänsklighet. Och allt detta intvinnat i ett estetiskt och etiskt desensibiliseringsprogram där den starka individen bör njuta på bekostnad av den svaga, både pragmatiskt för att öka sin lust och metafysiskt för att kunna leva i harmoni med sin egen och världens natur. Och allt detta i sin tur intvinnat i ett kunskapsteoretiskt projekt, framställt i ett slags platonsk dialogform med invändningar och ständigt nya bevis, där « insiktens väg » tecknas som en väg av allt större grymhet och allt mer psykopatiska sexualakter. Och det är alltså så som människan ska leva sitt liv, enligt « sadismen » : som 1) en egoistisk och hänsynslös njutningssökare som ständigt finner nya vägar att öka njutningen genom att tillfoga andra smärta och förnedring ; 2) som en hänsynslöst « naturlig » maktvarelse som kastar av sig samvetet och finner att den sanna världen hela tiden bekräftar och belönar grymheten.

 JULIETTE SOM LITTERATUR

altDet är alltså mellan ovanstående två perfekt formade och med varandra harmoniserande skinkor, förlåt matchande delar, som de Sades prosa tränger sig. Här är det trångt : berättelsen får knappt plats mellan all filosofi och all porr. Vad som händer i boken är inte precis någon story med handlingar och överraskningsmoment, utan snarare rör sig Juliette förutsebart som en projektil mot pengar, makt och allt mer gastkramande handlingar. Berättandet har hela tiden följande upplägg : 1) en samling översexuella « övermänniskor » diskuterar om hur de ska kunna maximera sina njutningar ; 2) vissa förvecklingar uppstår, man reser betänkligheter ; 3) man skrider till verket med nästa mordiska orgie där offren sätts på, piskas, trampas sönder, sprättas upp, grillas och till sist garneras med allehanda kroppsvätskor, allt under det att själva retoriken fortgår. Upphetsningen är så stor, både den retoriska och sexuella, att de Sade/Juliette knappast hinner med miljöbeskrivningar. Människan står hela tiden i centrum, hennes kroppsbyggnad och drifter, hennes flödande konversationer och sexuella aktiviteter ...

Det mest utmärkande för de Sades stil, förutom de monomana upprepningarna av sexets och våldets konkretioner, är det extatiskt energiska språket. Det liderliga tonfall som alltid varit den skrivna porrens begränsning och öde gäller även de Sade  (« Himmel, vilken ljuvlig bakdel ! ») Men de Sade har, med allt sitt filosofiska driv och sitt sätt att låta karaktärerna ägna sig åt mycket intensiva konversationer samtidigt som de knullar, åstadkommit den säkerligen mest intensiva  skriftporren genom tiderna. All denna energi som utstrålar från de Sades eget liv och som kryddar berättelsen med ett litet men verkbart drag av autenticitet, all denna rent filosofiska extas över att finna en livsväg höjd över all moral, all denna produktiva energi som flödar med sin särskilda långdistansverkan över alla dessa likartade och samstämmiga, tusentals porr-och-filosofi-sidor : allt detta höjer naturligtvis de Sade skyhögt över 99 % av de övriga porrtexter vi har att tillgå, från gamla klassiker till 1900-talets massproducerade kioskalster och porrtidningarnas schablonartade löpande-band-kåtheter. Och vi får heller inte glömma att de Sades filosofiska ambitioner på ett raffinerat sätt sammanvävs med psykologiska beskrivningar och slående porträtt av människans handlingssätt i olika pressade situationer. Å ena sidan öppnar sig här ett perspektiv av ondska som ifrågasätter läsarens egen trygga position, å andra sidan stänger inte de Sade, vilket den mesta porr och även mesta filosofi tvingas göra, dörren mot helt och hållet ironiska och satiriska läsarter. Snarare vävs dessa in i berättelsens egen stämning, där extas och avtrubbning, skratt och förfäran, tankeskärpa och idioti, blandas på en rad mycket tänkvärda sätt.

Nu har vi karaktäriserat Juliette :  extatisk och satirisk retorik-poetik-filosofi-porr utformad som sadomasochistisk,  högbudgeterad kostymporr med massiva gruppsexscener och bisarra våldsinslag, uttryckande  en hysteriskt egoistisk hedonism. Och därmed har det blivit dags att på allvar recensera.

FÖRSÖK TILL SUBJEKTIV RECENSION AV JULIETTE

Risken att hänsynslöst subjektivistiska texter leder till ett slags försåtlig objektivism i själva responsen bör här undvikas. Jag ska försöka göra vad en recensent bör göra, dvs. vara subjektiv och på basis av denna subjektivitet dels tjäna som exempel på läsare, dels komma med några allmänna och andvändbara utlåtanden för olika målgrupper. Och om jag då börjar mer subjektivt bör två saker klaras av genast : för det första är jag ingen moralist och har en ganska hög toleranströskel, både rent praktiskt och teoretiskt, inför själva orgieaspekten av Juliette. För det andra känner jag ingen förvirring i mina begär, och sysslar inte själv speciellt intensivt vare sig med frågor om moral eller frågor om hur man sliter sig ur dess grepp. Således är jag kanske inte den ultimata läsaren av Juliette, dvs. en sådan läsare som kan identifiera sig med berätterskan och vägledas från relativ försiktighet och sedan ut i fördärvets hisnande famntag. Men å andra sidan kanske det är bra, för då kan jag behålla en vis distans både till moralisternas storögda och skrämda fascination över bokens ondska och anhängarnas lika storögda, och för mig ganska skrattretande argument, nämligen att varje människa måste ha en Juliette inom sig och att varje motstånd bara är ett försök att värja mig från alla de dunkla drifter och begär som ofrånkomligen väntar på mig i mina innersta skrymslen.

Men vad tycker jag då ? Jo, jag tycker att Juliette är utmärkt som satir över de besuttna klassernas förfall och över cynismens dekadens, och jag tycker likaledes att de Sades produktion, med hänsyn till dess nyskapande och kreativa sätt blanda olika genrer, och med hänsyn till den unika stämning och energinivå som hans verk alstrar, är ett av de verkligt intressanta, litterära och psykologiska experimenten. Själv läser jag Juliette som sprudlande retorik, stor humor och rent fantastisk gore. Vad det gäller dess cyniska och « onda » pretentioner förhåller jag mig naturligtvis avståndstagande  om de tas på allvar och därmed tangerar fascistiska synsätt. Och här hjälper det föga att våldet inpackas i hetsig retorik, storslagna livsdramer och estetisk fascination, eftersom det faktiskt är just de funktionerna som rättfärdigar de fascistiska våldsorgierna varje gång det bär av. Och lika litet imponeras jag, själv hedonist, av de Sades version av hedonismen, eftersom jag tror att det finns vägar som leder till mycket mer och mer kvalitativ njutning än mordet och sadismen, även om jag kan hålla med honom i en viss del av kritiken mot måttfullheten. Men jag vägrar blankt att erkänna att bokens Norceuil och Juliette skulle känna mer lust och nå högre insikt i njutningens principer än en förälskad människa i blom. Här kan jag ibland tycka att boken blir tråkigt repetitiv i sitt tjat om mord, skit och blod, inte så att jag blir upprörd och vill stoppa den ... nej, det är bara det att jag inte delar bokens filosofi och att jag helt enkelt inte skulle klicka på just de porrknapparna. Här betraktar jag som rent löjeväckande vissa delar av lovprisandet av de Sade som « den friaste anden någonsin », samt den monopolisering av hedonismen i sadistisk och rent köttslig riktning som har förknippats med de Sades inflytande. Intressant för mig som författare i detta sammanhang är också att just denna tendens, genom att bekräfta vissa moraliska fördomar, krånglar sig förbi censuren samtidigt som man skulle kunna tänka sig en helt annan hedonism, utan skit och blod, som säkerligen skulle bli mycket mer censurerad. Och slutligen måste jag säga att jag själv tänder på tystare och mer subtila tillvägagångssätt, där jag tycker att uttryck som « O, himmel, vilken förträfflig utlösning ! » snarare minskar upphetsningen än ökar den. Fast bortsett från dessa irritationer tillhör jag, det måste jag tillstå, den stora skara för vilka en sådan levnadskonstnär, som har alstrat en sådan häxbrygd av litteratur och en sådan häxbrygd av kritisk respons, för alltid kommer att fortsätta att vara fascinerande.

Vem borde då läsa de Sade ? Alla borde pröva att läsa honom, det är mycket intressant och lär oss något om oss själva. Mest av allt naturligtvis om man är hämmad och har moraliska skrupler. I så fall kanske man når högre tillstånd av njutning och avsmak i själva läsningen än vad jag kan uppnå. Och om man är en smula intellektuell och behöver bryta med altruismen, och samtidigt går hårt igång på sadomasochistiska gruppsexscener med bisarra våldsinslag ... ja, då måste de Sade vara rena himmelriket.

Johannes Flink

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Utvinningen av Arktis

Arktis är ett av de få områden på jorden som ännu är relativt oberörd av de giriga västliga människorna. Jag läste nyligen i Hufvudstadsbladet att ”Finland gör för litet för ...

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 03 november, 2013

Livet selv, ett sammendrag

  På sidene som følger setter jeg fram enkelte betraktninger om hva jeg denoterer som «'livet selv'»: Den første delen er negativ, det vil si at jeg bestrider at veien inn ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 september, 2009

Mannens råstyrka och visuella skönhet

Jag hade svårt att hitta till Bergsjön, helt ärligt, fastän jag är en infödd Göteborgare, så har jag aldrig någonsin satt min fot i denna stadsdel, söndermärkt av fördomar och ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 23 maj, 2009

Illustration av slaget om Kurukshetra.

Krigarens ljus

”Din omsorg gäller bara gärningen inte gärningens frukter, låt inte dessa förföra dig att handla eller kedja din höga själ i den icke-gärningens klumpighets band” (Bhagavad-Gita II, 47 )

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 oktober, 2016

William Ralph Inge

”Den dystre domprosten” och den eviga filosofin

”The Gloomy Dean” kallades han litet spefullt av sina kritiker och av dem som välvilligt uppmärksammade hans svagare sidor. Varför, återkommer jag till strax. Han hette William Ralph Inge (1860-1954) ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 08 juli, 2016

Robert James Waller

Robert James Waller 1939-2017

Människor möts och ljuv musik uppstår i hjärtat - efter en kort romans följer ett långt livs minnen. En slitstark film på det beprövade temat gjordes i England på fyrtiotalet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 16 mars, 2017

Nina Karp och havet. Foto: Anna Vörös Lindén

Bok om livet och verklighetens intrång

Anna Nyman träffade Nina Karp för en intervju om liv och författarskap.

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 23 augusti, 2015

Hugo Ball

   Hugo Ball

Av: Stefan Hammarén | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.