Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | 23 november, 2011
Resereportage

Vad är musikkritik?

Musikkritiken som vi känner den idag är omöjlig att tänka sig utan framväxten av dels den borgerliga offentligheten, dels de moderna teknologierna för reproduktion, distribution eller konservering. Likväl är det ...

Av: Thomas Sjösvärd | 25 maj, 2009
Essäer om musik

från utställningen

Alice i Underlandet 150 år

Ivo Holmqvist om Alice i underlandet, Lewis Carroll, Martin Gardner och annat Fin de siècles prouderie (och lite senare).

Av: Ivo Holmqvist | 13 juli, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | 26 januari, 2009
Utopiska geografier

Fru Gregorius egen berättelse



Tankeflykt foto Lotta NylanderHjalmar Söderberg skrev sin mästerliga kortroman "Doktor Glas" år 1905. Nästan hundra år senare skrev Bengt Ohlsson "Gregorius" med utgångspunkt i Hjalmar Söderbergs bok. Bengt Ohlsson belönades med Augustpriset samma år, 2004. Och nu har Kerstin Ekman gett ut "Mordets praktik", ytterligare en kommentar i romanform till "Doktor Glas".

Men aldrig har Helga Gregorius fått komma till tals. Här hör vi hennes egen röst för första gången.

Så står hon där i senvinterns köld. Omsluten av sin ensamhet. Sorgsen, full av vemod och med återstoden av en längtan som sedan länge brunnit ut och inte lämnat några spår.

Avklädd, utnyttjad och kastad på sophögen, som någonting förbrukat som vi snart vill glömma.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hennes historia blev aldrig berättad. Vem hade tid för hennes tankar? Vem var redo att förklara vad hon såg, kände och drömde? Hennes innersta funderingar och känslor blev aldrig nedtecknade.

Kanske var det samtiden som var hennes värsta fiende. Den tidens tärande dubbelmoral och bråddjupa falskhet och den allestädes närvarande lutherdomens stränga krav på trohet mot den hämnande Guden. Därtill tidens grymhet att förtiga och hemlighålla allt av vikt och värde för unga flickor. De skulle ingenting veta om livet. De skulle förbli små skira och charmfulla fåglar, behagfullt kvittrande och intagande i sin okunskap och lockande naivitet.

Hennes öde var ett grymt öde. Men Helga Gregorius uppvaknande från en ung, lycklig och ovetande flicka till den manliga brunstens brutalitet är en historia som förblir gömd och glömd i hennes hemsökta hjärta. En gång i ungdomen var hon kär på riktigt. Det brann i henne. Varje tanke på den unge mannen kittlade och skrattade i hela hennes kropp. Det sjöng om dagarna. De kysstes. De lekte med varandra på det sätt som enbart unga älskande kan roa sig med varandra. Men när han, den unge pojken, en dag tog henne i handen och ledde in henne i skogen blev hon genast skräckslagen. Gud blickade ner på henne. Föräldrarnas stränga ögon trängde in i henne med brännande förmaningar och kärva ord om förtappelse och evig fördömelse.

Så hon sprang; sprang som hon aldrig tidigare sprungit. Bort från sin kärlek, bort från sin framtid. Hon sprang bort från den lycka som trots allt kunde ha blivit hennes.

Nu står hon där ensam och övergiven. Hon går sina ensliga promenader utmed havet. Ingen berättar hennes historia. Ingen minns hennes längtan eller drömmar.

Doktor Glas, som mördade hennes man, har fått ge sin cyniska och kvalfyllda syn på saken. Med vilken glädje han egentligen, innerst inne, tog livet av den förskräcklige och hycklande prästen, en kåtbock förklädd till svartrock.

Det var en fruktansvärd sommar. Rötmånaden härskade med sin kväljande och klibbigt svettiga värme ända från maj månad fram till hösten äntligen kom och regnen rev ner drivhusets väggar. Helga Gregorius växande äckel inför sin man blev som ett med den kvava luften som dag efter dag tycktes stå alldeles stilla. Bara hon såg skymten av hans feta nacke kände hon hur illamåendet kom krypande. Och hans fula, gråa nästan gulaktiga ansikte och det ständigt självgoda draget kring de slappa och lite blöta mungiporna.

Wardi Rafael.  Kvinnan vid fonstretHan log alltid mot henne, alltid detta leende med överlägsenheten spelande i de giriga ögonen - fulla av brinnande begär och otillfredsställda lustar. Hon hatade Gregorius när han log. Hon hatade honom när han vankade fram och tillbaka genom våningen när han skulle skriva veckans predikan. Hon hatade honom när han låg bredvid henne i sängen och snarkade så att tavlorna nästan vibrerade på sovrumsväggarna.

Varför ska hans historia berättas? Vem vill lyssna till hans lögner och självgoda bedrägerier? Vem är egentligen den där Bengt Ohlsson? tänker Helga där hon står i sin ensamhet vid fönstret och tittar ut på gatan. Hon kan inte förstå det. Att höra den mannen tala om kärlek låter som en prostituerad som hyllar samlagets fröjder. "Så vad är då synd? Min definition av synd är att man avhänder sig möjligheten att bli en älskande människa." När hon läste den meningen kastade Helga Waller boken ifrån sig med avsmak. Med en hård smäll slängde hon romanen rakt i väggen. Däremot uppskattade hon Kerstin Ekmans porträtt i "Mordets praktik" av den läkare som ansåg sig vara förebild till Gabriel Tyko Glas. Där visades den låga manliga moralen sitt äkta ansikte. Allt är hämningslös lustutlevelse, allt är lågt och fult och smutsigt. Världen är en sjaskig plats där inga drömmar får rum eller syre nog för att överleva.

Tänk hur han, den skenhelige prästen, kastade lystna och kletiga blickar på henne när hon inte var mer än tretton år. Var det då pastor Gregorius ansåg sig vara "en älskande människa"? Idag skulle de kallat honom pedofil och låst in honom.

Det är svårt för en utomstående att förstå hur svårt det var att vara gift med en så förgrämd och bitter människa som Gregorius, tänker Helga. Det var inte bara det att det skiljde så mycket i ålder mellan oss. Han var liksom redan död i livet. Dödsskräcken var det enda som på allvar levde i honom och den kunde han endast jaga på flykten genom att vältra sin tunga, feta och slappa kropp över mig. Det var som han sög ungdom och kraft och livslust ur mig. När han efteråt äntligen rullade bort från mig smackade han alltid belåtet och liksom sög sina tänder rena.

Som om jag varit en god måltid han just avnjutit. Inget annat än en bit välstekt fågel, serverad mellan nymanglade lakan.

Jag ångrar att jag någonsin gick till Doktor Glas, hur snäll och förstående han än var och trots att han verkligen hjälpte mig att bli av med Gregorius. Men varför mördade jag honom inte själv? Det skulle inte ha varit alltför svårt. Litet gift i portvinet eller kanske med en kudde över huvudet när han sov tungt som en död flodhäst efter någon av alla middagarna han gick på?

Då hade jag åtminstone sluppit att läsa om vad som skedde den där hemska sommaren. Då hade Hjalmar Söderberg aldrig fått reda på det. De kände ju varandra, Hjalmar Söderberg och Gabriel Glas. De satt ofta på eftermiddagarna i Kungsträdgården tillsammans med Martin Birck och Martel och delade ett eller två eller fem glas whisky med litet porlande källvatten till. Doktorn måste ha fått i sig ganska mycket när Hjalmar Söderberg lyckades locka ur honom historien. Han var annars så tystlåten och tillbakadragen. Ja, han var verkligen en diskret liten man. Men han började dricka väl hårt efter att Gregorius var röjd ur vägen.

Gabriel. Av Guido ZeccolaJa, nog skulle jag ha kunnat mörda Gregorius själv.

Det var nära den där natten när han våldtog mig. Jag glömmer det aldrig. Det var den första juli. Dagens hetta klibbade fortfarande mot huden, låg som en kvävande hinna över varje por. Luften stod alldeles stilla i sovrummet när han väckte mig mitt i natten genom att ruska och skaka på mig. Han stod där i sin fula nattsärk som hunnit bli smått gul av ålder och sade att han "måste". Att han inte kunde kontrollera sig längre. Sedan höll han fast mig med ett hårt grepp om båda mina armar och tvingade sig på mig. När jag sedan låg där på rygg i sängen - chockad av hans brutalitet och totala brist på medkänsla - och kände hur hans ejakulation kallt rann ur mig ner på lakanet skulle jag ha kunnat vänt mig om i sängen och med mina egna händer om hans feta hals ha strypt honom.

Men det blev inte så, tänker Helga i sin ensamhet och sätter sig ner i stolen med stela och värkande leder. Hon sitter ofta här vid fönstret. Det finns inte mycket annat att göra nuförtiden. Antingen sitter hon här vid sitt fönster eller på bänken nere vid havet och ser hur måsarna dyker. Ingenting blev som hon hoppats. Inga drömmar går någonsin i uppfyllelse. Inte för mig i alla fall. Han lyckades förstöra mig med sitt hat, sin svartsjuka och med en bitterhet som var som malört. Det var som om varje andetag jag tog i hans närhet gjorde att jag fick i mig en del av den där hårda och oförsonliga bitterheten. Jag blev helt enkelt förgiftad av Gregorius. När Glas mördade honom var det redan för sent. Gregorius gift hade redan trängt in genom min huds porer, trängt sig djupt ner i mitt sinne. Han lyckades fördärva mig.

Jag minns att jag till Gabriel Glas en gång sade att "jag är gjord att trampas på". Tänk om jag då hade vetat att även Klas Recke, som jag älskade med sådan styrka och kraft att jag blev yr av blotta tanken på honom, att också han skulle trampa på mig. Han glömde mig nästan genast när han fått den där fondmäklaren Lewinsons dotter på kroken. Det var pengarna som lockade Recke mer än vad kärleken till mig klarade att stå emot.

Om han nu någonsin älskade mig? Jag var kanske bara ett tidsfördriv, en förlustelse? Förbjuden frukt smakar alltid bäst, heter det som bekant.

Det är inte mycket att göra åt det liv som förrunnit alltmedan jag ensam har suttit här vid mitt fönster. Livet, ja det gick mig förbi. Jag återtog mitt flicknamn samma år han dött, Helga Waller. Jag stod inte ut med att bära hans efternamn. Men jag förstår inte varför ingen berättar min historia. Det var ju mitt liv det handlade om, inte om Glas och allra minst om Gregorius eller Pontus Revinge. Hjalmar Söderberg ansträngde sig åtminstone att försöka förstå mig, även om han gjorde mig alltför naiv och ovetande. Som om jag inte skulle ha förstått att doktor Glas gick och planerade att mörda Gregorius! Han var verkligen kär i mig, den lille gode Gabriel Glas. Men Bengt Ohlsson, vem det nu är, vad har han med mitt liv att göra? Han har inte förstått mycket av vad som verkligen skedde där bakom väggarna i den skräckens boning som var mitt hem i över sju år. Men igår var jag inne på Nordiska Kompaniet och köpte en vacker anteckningsbok. Kanske måste jag tvinga mig till att skriva ner min egen historia? Att genomlida det som hände den sommaren ännu en gång, tänker Helga och suckar smärtsamt.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Wagner och det musikaliska dramat

I år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 25 februari, 2013

Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | Konstens porträtt | 24 mars, 2008

Versailles från korridorerna. Intervju med Benoît Jacquot

Filmen ”Farewell My Queen”av Benoît Jacquot är ett ganska kallt och tämligen oengagerat reportage om tre, fyra dagar under ödesåret 1789 i Versailles när den franska monarkin upphör. I centrum ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 30 november, 2012

Emmakrönika X jag tror mig existera i en blomma

vad kan mina tårar smaka, som nog hennes tårar, droppen som slutligen tidigt klarade separator, efter det min droppe jag fällde i världshav med tesil skilt, vilken hon tog upp ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 13 januari, 2009

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

I ljuset av Människoriket

Den teater som dominerar och har dominerat scenerna är för det mesta en välbekant underhållningshistoria. Den visar ibland ett misslyckande som man kan skratta åt eller lära sig någonting av ...

Av: Percival | Essäer | 21 mars, 2012

Rödskinn och blekansikten

Häromdagen dök ur kökkenmöddingen upp en amerikansk barnbok från 1948, utgiven av Simon and Schuster som den gången höll till i Rockefeller Center i New York. Den är i stort ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 01 december, 2017

Körsbärspaj utan förbannat gott kaffe – om David Lynchs Twin Peaks: Fire Walk…

Through the darkness of future’s past,The magician longs to see.One chants out between two worlds …”Fire … walk with me.” När tv-serien Twin Peaks lades ner efter två säsonger sommaren 1991 ...

Av: Jonas Wessel | Essäer om film | 14 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts