Heteronormens paradis

Den 8 april 2006 gjorde sig den jamaicanska dagstidningenSunday Herald's skyldig till hets mot folkgrupp med löpsedeln:"No homos!" Uppmaningen följdes upp av en ingående artikel i vilken dåvarande oppositionsledaren Bruce Golding ...

Av: Klas Lundström | 17 februari, 2010
Reportage om politik & samhälle

Hatet är vår hemlighet. Skriva är politik. Om Lundberg & Enander. Hat &…

Kristian Lundberg och Crister Enander är två författare som tagit på sig ett grannlaga uppdrag i sitt skrivande, att använda sin förmåga att berätta för att visa på en sida ...

Av: Benny Holmberg | 05 mars, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Åskådandets ros

Om vi verkligen tänkte oss döden som utplåning, som tillståndet efter utplåningen, då vore de döda inte möjliga att tilltala. Ett intet bör rimligtvis inte skilja sig från ett annat ...

Av: Thomas Sjösvärd | 22 december, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Sekelskiftet 1900 – Konst, design och protest

Musée d’Orsay i Paris har i år lockat besökare från världens alla hörn som velat bekanta sig med konstnärers estetiska grundsyn. I utställningen ”Beauté, morale et volupté dans l’Angleterre d’Oscar ...

Av: Eva-Karin Josefson | 23 augusti, 2012
Essäer om konst

Att läsa mellan raderna



SyncopesFråga: Är pauserna (som ligger mellan raderna) platsen där man kommer ett steg närmre?

Kanske är det så.

Svårt att avgöra, gränsen blir ganska otydlig när varken viskningar eller rop och man måste hålla sina egna rytmer. Lokalisera gränsen, svänga fram och tillbaka, typ i huvudet och inte tappa balansen och förlora fotfästet. Detta 'förlora' händer om inte rytmen är jämn.

Kanske vara synkroniserad men inte nödvändigtvis. Låta tankar och ord stampa takten, mellan raderna, kanske så man måste sitta på avbytarbänk. Nakna fötter på avbytarbänk och så vänta på refrängen helt enkelt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Kanske i tomte-land med människor i allra högsta grad och röda mössan på och dricka glögg, i allra högsta grad människa då och nå klimax och refräng. Eventuellt.

Alternativt sluta gunga eller gunga högre och ramla av. Kanske i hans famn, på avbytarbänken, med röd luva i fickan nu och vänta förgäves på att den ska bli gul (som på maskros-kvinnan).

I väntan-väntan på vinden som ska komma och sprida henne i tusen bitar, göra pollen, så hon kan börja om på nytt någon annanstans. Ingen vet var (kanske i tystnaden) men det är det som är poängen, att inte veta var och tvingas leta-leta tills nakna fötter under avbytarbänken blivit tillräckligt känsliga. Jag antar att det är först då de kan komma upp ur jorden.

Under tiden väntan pågår, mellan raderna på avbytarbänk, kan man tygla Venus de Milo tills hon inte längre är avhuggen och vacker. Lära henne använda händer och naglar och inte vara stel som av marmor (eller sten) och kanske får hon röd luva eller annat som värmer när man är kall. För

Venus de Milo ska lockas ned från piedestalen och liksom omfamnas.

Omfamnas fast inte mellan raderna där man kan pausa och leta tystnad-tystnad (mellan raderna) om man vill.

Skall alltså inte skrivas i sten, utan ses mer som en ordlek, att ta seriöst bara om rädd för V.A.D.S.O.M.F.A.K.T.I.S.K.T.E.X.I.S.T.E.R.A.R, så att säga, 'men jag tror redan att det är sagt', viskar maskros-kvinnan och frågar om armarna någonsin kan bli mjuka igen eller om det är såhär de ska vara. Mjuka och runda och cirklar och ellipser och annat sfäriskt, som inte är Schopenhauers egentligen utan någon annans. (Jag tror han glömde vems de var, och stal dem.)

Det är säkert, för att hon sa det, det är fastslaget och skrivet, kanske ingraverat, kanske i sten: människa. Människa och man måste prata (ingravera), eller välja mellan två saker:

- att breda ut vingar

- eller att låta löven falla överallt.

Det är frågan och jag har fortfarande inget svar. Rent spontant låter det där med löven som en upprepning av naturen: Löv faller - nedåt av nödvändighet - och av nödvändighet växer det nya. Om träd inte skadat under vintern vill säga, måste hålla värme i stenhus, men inte för mycket värme (människa), då bli tung och inte kunna flyga någonsin, så kanske lika bra att välja det där med vingarna redan från början.

Om rätt val (redan från början) kan luva bli gul -bli vit och ett-två-tre nu, och kanske är det en karta i sig? Komma långt bort från start (jord) och från väggen som är av sten och som kommer att existera väldigt länge fast inte för alltid. Väggen av sten, som är fast där den sitter (jord).

Den insikten (att man måste breda ut vingar och vara kall för att inte fastna i kretslopp) är behaglig och obehaglig på samma gång. Ni kan säkert räkna ut varför. (Varför människan väljer, och pratar).

Om hon väljer fel står nakna fötter på stengolv och det blir till att lägga ned mycket möda för att kunna flyga en decimeter (inte mer) ovanför marken. Ta hjälp av huvud och annan del av kroppen kanske, som hon kan använda bara för att den rör sig lite lättare.

Se där, så lätt ett svar kan komma mellan raderna:

'Är han blond?'

'Han är blond.'

'Är han gråspräcklig?'

'Han är gråspräcklig.'

Konglomerat som fått färg av att ha funnits på riktigt (i sten), och det är just det man lutar sig tillbaka mot. Klippan, man kan vila hela dagen, 'men det ska man helst inte göra', säger maskros-kvinnan.

För då stannar det upp här i gult. Och vi vill vitt sen faktiskt, och det är svårt se himmel i stenhus. Svårt se himmel när konglomerat överallt som skymmer sikten, och då hjälper bara att blunda-blunda hårt.

Alternativt ackumulera syre så man kan växa högt-högt och komma närmre vitt rent fysiskt. Molnen kanske, men så mycket sol och vatten finns nog inte tillgängligt, så man måste leta någon annanstans, man måste leta i stenväggen.

Kanske kan man hitta där, hitta öppningar som går att se ut igenom. Öppningar som går att se ut igenom är det vackraste av allt vackert, de bör bli fixerade med ögonen.

Då blir det tystnad absolut (fixera med ögonen) men bara inne i öppningen där den faktiskt finns. Eller också fanns den bara där förut, försvann för att någon gick och ingraverade.

Slutsats (rimlig):

Stenvägg har öppningar. Att cirkulera runt (om nakna fötter är känsliga nog) och man kan blunda-blunda, knipa ihop ögon, inte ingravera men fokusera.

Då kanske flyga genom öppning och spridas i alla väderstreck som maskros-kvinnan som blev till pollen. Perfektion blir det då, men jag är inte säker på det. Kanske tvärtom ändå (vara människa).

Det är därför det är viktigt med jämn rytm. Låta sig omslutas av sten (och jord) och skrapa väggar med näbb och med klor, vidga hålet och en decimeter ovanför och breda ut vingar. Som i den där myten (den jätte gamla - ingraverade), fast mindre fixerat i tiden.

Icke-kronologisk, skriva om från början eller bara vara tyst - icke kronologisk - cirkulera mellan raderna på gränsen mittemellan?

Nej: Flyga fram och tillbaka mellan innanför och utanför, för att stenhuset också ska bli tidlöst.

Ida Thunström, text och bild

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Talmud diskuteras av Carl Schleicher

Talmud som diskussionsform par excellence

Marcus Myrbäck om antologin Rum i Talmud (red: Bertil Adania, Artos 2002).

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 20 februari, 2017

Vladimiro Sirenetto  Oravsky. Bild: Ole Schwander

April april din dumma strömming - en kunskapslyftspaus

Den första april försöker många institutioner och ännu fler människor överträffa varandra med vitsar, absurditeter och practical jokes av varierade underhållnings- och surhetsgradsvärde. Jag tycker att det är en trevlig tradition ...

Av: Vladimiro Sirenetto Oravsky | Gästkrönikör | 01 april, 2016

C'est la vie!

Vår granne, vi kan kalla henne Ewa, huvudsakligen för att hon hette så, levde fram till sin 12-årsålder hos en familj som slog och skändade henne från morgon till kväll ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 september, 2013

Giovanni Scognamillo Foto Yücel Tunca

Den mångfacetterade Giovanni Scognamillo

Giovanni Scognamillo gick bort den 8 oktober 2016, 87 år gammal. Han har inspirerat många författare och har blivit en kultpersonlighet i Turkiets litteraturkretsar. Vem var han då?

Av: Aylin Ünal | Konstens porträtt | 17 oktober, 2016

Den spirituella jakten

Jag har, såsom många andra, länge hänförts och förundrats av den franske poeten och handelsmannen Arthur Rimbaud (1854-1891). Så mycket att jag bestämde mig, återigen såsom många andra, för att ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 02 september, 2012

"Själens grundpelare är kroppen"

Yoga är ett verktyg för att själen ska vistas i en väl grundad kropp - ungefär som vi vill vistas i ett väl grundat hus. När Eva Lewenhaupt talar om yoga ...

Av: Anne Edelstam | Litteraturens porträtt | 22 december, 2009

Rutten lax, rutten jul och arg på pappa, tre musikbiografier

Jultips från Belinda Det finns självbiografier och det finns julböcker. Genren julsjälvbiografi är inte en vanlig genre. Men Peter Jöback och hans medarbetare har lyckats skapa ett verk i denna genre ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 17 december, 2012

Vladimir Oravsky av Elena Piligrim 2015

Gasconnad i tiden  

Den 22 januari, på August Strindbergs och min födelsedag visade SVT2 filmen ”Erik Nietzsche - De unga åren”. Jag fick läsa manuset långt innan filmen spelades in och kan konstatera att ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 28 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts