Möten och betraktelser i kristidernas Rethymnon 2014

Det är olidligt varmt på Kreta nu i augusti och badstranden är överfylld av människor. Jag simmar ut i den långgrunda bukten och ligger sedan och flyter runt i det ...

Av: Lilian O. Montmar | 30 augusti, 2014
Resereportage

Veckan från begravningsplatsen

 Anders Behring Breivik är psykiskt sjuk och var det när han begick massmorden på Utöya i juli. Enligt den rättspsykiatriska undersökningen lider Breivik av paranoida schizofrena drag. Breivik anses psykotisk ...

Av: Gregorz Flakierski | 03 december, 2011
Veckans titt i hyllan

Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd

  Bitte Andersson. fotografier Kim Varga  Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd Agneta Tröjer och Kim Varga har träffat bokhandlerskan, serietecknerskan, filmarbeterskan och queerfeministen Bitte Andersson i hennes butik Hallongrottan på söder i ...

Av: Agneta Tröjer och Kim Varga | 19 juni, 2007
Övriga porträtt

Unterwegs zur Musik. Om Anton Webern

Anton Webern var den mest radikala bland Schönbergs lärjungar och en portalfigur för alla musikpionjärer under andra hälften av nittonhundratalet. Teoretiker av en integral serialism och, framför allt, grundaren av ett ...

Av: Guido Zeccola | 06 november, 2013
Musikens porträtt

Att läsa mellan raderna



SyncopesFråga: Är pauserna (som ligger mellan raderna) platsen där man kommer ett steg närmre?

Kanske är det så.

Svårt att avgöra, gränsen blir ganska otydlig när varken viskningar eller rop och man måste hålla sina egna rytmer. Lokalisera gränsen, svänga fram och tillbaka, typ i huvudet och inte tappa balansen och förlora fotfästet. Detta 'förlora' händer om inte rytmen är jämn.

Kanske vara synkroniserad men inte nödvändigtvis. Låta tankar och ord stampa takten, mellan raderna, kanske så man måste sitta på avbytarbänk. Nakna fötter på avbytarbänk och så vänta på refrängen helt enkelt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Kanske i tomte-land med människor i allra högsta grad och röda mössan på och dricka glögg, i allra högsta grad människa då och nå klimax och refräng. Eventuellt.

Alternativt sluta gunga eller gunga högre och ramla av. Kanske i hans famn, på avbytarbänken, med röd luva i fickan nu och vänta förgäves på att den ska bli gul (som på maskros-kvinnan).

I väntan-väntan på vinden som ska komma och sprida henne i tusen bitar, göra pollen, så hon kan börja om på nytt någon annanstans. Ingen vet var (kanske i tystnaden) men det är det som är poängen, att inte veta var och tvingas leta-leta tills nakna fötter under avbytarbänken blivit tillräckligt känsliga. Jag antar att det är först då de kan komma upp ur jorden.

Under tiden väntan pågår, mellan raderna på avbytarbänk, kan man tygla Venus de Milo tills hon inte längre är avhuggen och vacker. Lära henne använda händer och naglar och inte vara stel som av marmor (eller sten) och kanske får hon röd luva eller annat som värmer när man är kall. För

Venus de Milo ska lockas ned från piedestalen och liksom omfamnas.

Omfamnas fast inte mellan raderna där man kan pausa och leta tystnad-tystnad (mellan raderna) om man vill.

Skall alltså inte skrivas i sten, utan ses mer som en ordlek, att ta seriöst bara om rädd för V.A.D.S.O.M.F.A.K.T.I.S.K.T.E.X.I.S.T.E.R.A.R, så att säga, 'men jag tror redan att det är sagt', viskar maskros-kvinnan och frågar om armarna någonsin kan bli mjuka igen eller om det är såhär de ska vara. Mjuka och runda och cirklar och ellipser och annat sfäriskt, som inte är Schopenhauers egentligen utan någon annans. (Jag tror han glömde vems de var, och stal dem.)

Det är säkert, för att hon sa det, det är fastslaget och skrivet, kanske ingraverat, kanske i sten: människa. Människa och man måste prata (ingravera), eller välja mellan två saker:

- att breda ut vingar

- eller att låta löven falla överallt.

Det är frågan och jag har fortfarande inget svar. Rent spontant låter det där med löven som en upprepning av naturen: Löv faller - nedåt av nödvändighet - och av nödvändighet växer det nya. Om träd inte skadat under vintern vill säga, måste hålla värme i stenhus, men inte för mycket värme (människa), då bli tung och inte kunna flyga någonsin, så kanske lika bra att välja det där med vingarna redan från början.

Om rätt val (redan från början) kan luva bli gul -bli vit och ett-två-tre nu, och kanske är det en karta i sig? Komma långt bort från start (jord) och från väggen som är av sten och som kommer att existera väldigt länge fast inte för alltid. Väggen av sten, som är fast där den sitter (jord).

Den insikten (att man måste breda ut vingar och vara kall för att inte fastna i kretslopp) är behaglig och obehaglig på samma gång. Ni kan säkert räkna ut varför. (Varför människan väljer, och pratar).

Om hon väljer fel står nakna fötter på stengolv och det blir till att lägga ned mycket möda för att kunna flyga en decimeter (inte mer) ovanför marken. Ta hjälp av huvud och annan del av kroppen kanske, som hon kan använda bara för att den rör sig lite lättare.

Se där, så lätt ett svar kan komma mellan raderna:

'Är han blond?'

'Han är blond.'

'Är han gråspräcklig?'

'Han är gråspräcklig.'

Konglomerat som fått färg av att ha funnits på riktigt (i sten), och det är just det man lutar sig tillbaka mot. Klippan, man kan vila hela dagen, 'men det ska man helst inte göra', säger maskros-kvinnan.

För då stannar det upp här i gult. Och vi vill vitt sen faktiskt, och det är svårt se himmel i stenhus. Svårt se himmel när konglomerat överallt som skymmer sikten, och då hjälper bara att blunda-blunda hårt.

Alternativt ackumulera syre så man kan växa högt-högt och komma närmre vitt rent fysiskt. Molnen kanske, men så mycket sol och vatten finns nog inte tillgängligt, så man måste leta någon annanstans, man måste leta i stenväggen.

Kanske kan man hitta där, hitta öppningar som går att se ut igenom. Öppningar som går att se ut igenom är det vackraste av allt vackert, de bör bli fixerade med ögonen.

Då blir det tystnad absolut (fixera med ögonen) men bara inne i öppningen där den faktiskt finns. Eller också fanns den bara där förut, försvann för att någon gick och ingraverade.

Slutsats (rimlig):

Stenvägg har öppningar. Att cirkulera runt (om nakna fötter är känsliga nog) och man kan blunda-blunda, knipa ihop ögon, inte ingravera men fokusera.

Då kanske flyga genom öppning och spridas i alla väderstreck som maskros-kvinnan som blev till pollen. Perfektion blir det då, men jag är inte säker på det. Kanske tvärtom ändå (vara människa).

Det är därför det är viktigt med jämn rytm. Låta sig omslutas av sten (och jord) och skrapa väggar med näbb och med klor, vidga hålet och en decimeter ovanför och breda ut vingar. Som i den där myten (den jätte gamla - ingraverade), fast mindre fixerat i tiden.

Icke-kronologisk, skriva om från början eller bara vara tyst - icke kronologisk - cirkulera mellan raderna på gränsen mittemellan?

Nej: Flyga fram och tillbaka mellan innanför och utanför, för att stenhuset också ska bli tidlöst.

Ida Thunström, text och bild

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Jenny Westerström: Den unge Anders Österling

”Skymningen faller, det brusar från Östersjön, och om en stund skall jag höra helgringningen från den lantliga kyrkan, ty det är lördagsafton.” Med de vackra orden avslutade Anders Österling sina ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2014

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna   Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 05 januari, 2007

Tillbaka hos Poesin!

Att först visa sig synlig (synlig för de synliga), och bli upptagen av den ”rätta” vägen, verkar nästan som en norm i dag. Därefter kommer texten, som ett bekräftelse-vara för ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 30 augusti, 2014

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Förfallsperiodernas uppgift är att blottlägga en civilisation

En kväll på tunnelbanan tittade jag mig uppmärksamt omkring: vi hade samtliga kommit någon annanstans ifrån...Bland oss fanns dock två eller tre ansikten härifrån, besvärade silhuetter som tycktes be om ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 22 april, 2017

Ett res nullius en plazas de toros

Efter att äntligen slitit med h;ströms korrektur, behövde jag utlopp och mening. Då här om kvällen och en del av natten cyklade jag till evigheten nära inpå det det trots ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 09 september, 2010

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 16

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 24 juli, 2017

Ayatollor

Uppvigling, Irans nya taktik mot landets bahá’i-minoritet

År 1863 tillkännagav Baha’u’llah offentligt  att han var Babs och alla profeters utlovade  återkomst och att Gud hade en plan för  mänsklighetens framtid. De som accepterade  hans ställning började kallas för bahá’ier. Samma ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson Text och bilder | Kulturreportage | 12 Maj, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.