En bemerkning om selvbestemmelse som grunnverdi

Det gis mange ulike verdier og grunnverdier, verdier og grunnverdier som ikke alltid lar seg forene innenfor en og den samme matrise/struktur. Eksempler på verdier og grunnverdier, i denne forstand ...

Av: Thor Olav Olsen | 07 september, 2011
Agora - filosofiska essäer

Den ”okända” svenska deckardrottningen

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå? Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon ...

Av: Bengt Eriksson | 07 november, 2012
Litteraturens porträtt

Ulf lundell som rockmusiker  Foto betasjufem

Ulf Lundell - 40 år

Ulf Lundell firade 40 år som rockpoet i fjol, ända in på småtimmarna, med en turné, en dubbel-CD hits och den skönt överdådiga, KK-befriade boxen ”Hemåt genom Rift Valley” (68 ...

Av: Stefan Whilde | 02 januari, 2016
Stefan Whilde

Musans förvandling

”Le Ciel est mort” (”Himlen är död”) utropar symbolisten Mallarmés plågade diktjag i poemet ”l’Azur” (1864), som en nästan kuslig föraning av Nietzsches berömda uttalande i Der fröhlichen Wissenschaft (1882): ...

Av: Mattias Lundmark | 03 januari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Att läsa mellan raderna



SyncopesFråga: Är pauserna (som ligger mellan raderna) platsen där man kommer ett steg närmre?

Kanske är det så.

Svårt att avgöra, gränsen blir ganska otydlig när varken viskningar eller rop och man måste hålla sina egna rytmer. Lokalisera gränsen, svänga fram och tillbaka, typ i huvudet och inte tappa balansen och förlora fotfästet. Detta 'förlora' händer om inte rytmen är jämn.

Kanske vara synkroniserad men inte nödvändigtvis. Låta tankar och ord stampa takten, mellan raderna, kanske så man måste sitta på avbytarbänk. Nakna fötter på avbytarbänk och så vänta på refrängen helt enkelt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Kanske i tomte-land med människor i allra högsta grad och röda mössan på och dricka glögg, i allra högsta grad människa då och nå klimax och refräng. Eventuellt.

Alternativt sluta gunga eller gunga högre och ramla av. Kanske i hans famn, på avbytarbänken, med röd luva i fickan nu och vänta förgäves på att den ska bli gul (som på maskros-kvinnan).

I väntan-väntan på vinden som ska komma och sprida henne i tusen bitar, göra pollen, så hon kan börja om på nytt någon annanstans. Ingen vet var (kanske i tystnaden) men det är det som är poängen, att inte veta var och tvingas leta-leta tills nakna fötter under avbytarbänken blivit tillräckligt känsliga. Jag antar att det är först då de kan komma upp ur jorden.

Under tiden väntan pågår, mellan raderna på avbytarbänk, kan man tygla Venus de Milo tills hon inte längre är avhuggen och vacker. Lära henne använda händer och naglar och inte vara stel som av marmor (eller sten) och kanske får hon röd luva eller annat som värmer när man är kall. För

Venus de Milo ska lockas ned från piedestalen och liksom omfamnas.

Omfamnas fast inte mellan raderna där man kan pausa och leta tystnad-tystnad (mellan raderna) om man vill.

Skall alltså inte skrivas i sten, utan ses mer som en ordlek, att ta seriöst bara om rädd för V.A.D.S.O.M.F.A.K.T.I.S.K.T.E.X.I.S.T.E.R.A.R, så att säga, 'men jag tror redan att det är sagt', viskar maskros-kvinnan och frågar om armarna någonsin kan bli mjuka igen eller om det är såhär de ska vara. Mjuka och runda och cirklar och ellipser och annat sfäriskt, som inte är Schopenhauers egentligen utan någon annans. (Jag tror han glömde vems de var, och stal dem.)

Det är säkert, för att hon sa det, det är fastslaget och skrivet, kanske ingraverat, kanske i sten: människa. Människa och man måste prata (ingravera), eller välja mellan två saker:

- att breda ut vingar

- eller att låta löven falla överallt.

Det är frågan och jag har fortfarande inget svar. Rent spontant låter det där med löven som en upprepning av naturen: Löv faller - nedåt av nödvändighet - och av nödvändighet växer det nya. Om träd inte skadat under vintern vill säga, måste hålla värme i stenhus, men inte för mycket värme (människa), då bli tung och inte kunna flyga någonsin, så kanske lika bra att välja det där med vingarna redan från början.

Om rätt val (redan från början) kan luva bli gul -bli vit och ett-två-tre nu, och kanske är det en karta i sig? Komma långt bort från start (jord) och från väggen som är av sten och som kommer att existera väldigt länge fast inte för alltid. Väggen av sten, som är fast där den sitter (jord).

Den insikten (att man måste breda ut vingar och vara kall för att inte fastna i kretslopp) är behaglig och obehaglig på samma gång. Ni kan säkert räkna ut varför. (Varför människan väljer, och pratar).

Om hon väljer fel står nakna fötter på stengolv och det blir till att lägga ned mycket möda för att kunna flyga en decimeter (inte mer) ovanför marken. Ta hjälp av huvud och annan del av kroppen kanske, som hon kan använda bara för att den rör sig lite lättare.

Se där, så lätt ett svar kan komma mellan raderna:

'Är han blond?'

'Han är blond.'

'Är han gråspräcklig?'

'Han är gråspräcklig.'

Konglomerat som fått färg av att ha funnits på riktigt (i sten), och det är just det man lutar sig tillbaka mot. Klippan, man kan vila hela dagen, 'men det ska man helst inte göra', säger maskros-kvinnan.

För då stannar det upp här i gult. Och vi vill vitt sen faktiskt, och det är svårt se himmel i stenhus. Svårt se himmel när konglomerat överallt som skymmer sikten, och då hjälper bara att blunda-blunda hårt.

Alternativt ackumulera syre så man kan växa högt-högt och komma närmre vitt rent fysiskt. Molnen kanske, men så mycket sol och vatten finns nog inte tillgängligt, så man måste leta någon annanstans, man måste leta i stenväggen.

Kanske kan man hitta där, hitta öppningar som går att se ut igenom. Öppningar som går att se ut igenom är det vackraste av allt vackert, de bör bli fixerade med ögonen.

Då blir det tystnad absolut (fixera med ögonen) men bara inne i öppningen där den faktiskt finns. Eller också fanns den bara där förut, försvann för att någon gick och ingraverade.

Slutsats (rimlig):

Stenvägg har öppningar. Att cirkulera runt (om nakna fötter är känsliga nog) och man kan blunda-blunda, knipa ihop ögon, inte ingravera men fokusera.

Då kanske flyga genom öppning och spridas i alla väderstreck som maskros-kvinnan som blev till pollen. Perfektion blir det då, men jag är inte säker på det. Kanske tvärtom ändå (vara människa).

Det är därför det är viktigt med jämn rytm. Låta sig omslutas av sten (och jord) och skrapa väggar med näbb och med klor, vidga hålet och en decimeter ovanför och breda ut vingar. Som i den där myten (den jätte gamla - ingraverade), fast mindre fixerat i tiden.

Icke-kronologisk, skriva om från början eller bara vara tyst - icke kronologisk - cirkulera mellan raderna på gränsen mittemellan?

Nej: Flyga fram och tillbaka mellan innanför och utanför, för att stenhuset också ska bli tidlöst.

Ida Thunström, text och bild

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Tankens ambivalens VII

”En bok är en spegel: tittar en apa in Kan förvisso ingen apostel blicka ut.” / Lichtenberg Ambivalent i mina tankar, så även min yttre bild av identitet. Tänker därför skriva fram en ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 18 december, 2013

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Ulf Stark

En av våra främsta barn-och ungdomsförfattare, ULF STARK, är död, det skedde den…

Framför mig har jag boken Kan du vissla Johanna, från 1992, på omslaget flyger Ulf och Berra med sin drake, den arbetar lugnt i ett oroligt väder, björkarna viker sig ...

Av: Bo Bjelvehammar | Litteraturens porträtt | 24 juni, 2017

Om Bodil Malmsten och hennes senaste bok

Vardagen rör sig framåt på ett smått obegripligt sätt som gör den svårfångad om uppmärksamheten brister bara för ett ögonblick. Nyss var det måndag och snart är det redan helg ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2012

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 05 december, 2017

Stina Kajaso – politisk scenkonstnär med självdistans

Foto: Suzanne Vikström Scenkonstnären Stina Kajaso började med teater redan som sexåring på Vår Teater i Stockholm. Tjugotre år senare använder hon skådespelarkonsten som ett uttryckssätt för att underhålla på gott ...

Av: Suzanne Vikström | Konstens porträtt | 04 Maj, 2008

Isolda Dychauk om rollen som Margarete iSukurovs ”Faust” från 2011

Relativt ovanligt är det med tyska skådespelerskor som har lyckats bli kända för sina älskarinneroller. Två möjliga undantag är Marlene Dietrich och Diane Krüger, men nu har den euroepiska filmen ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 januari, 2013

Eckermann och Goethe

  Den unge Johann Peter Eckermann är på väg att möta sitt öde. Själv tror Eckermann att han ska göra en kort visit i Weimar för att få träffa Goethe. Hans ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 03 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.