Jack Uppskäraren. En ikon för massmördarna

Även om man kanske inte vet vilka offren var eller hur han tog livet av dem, känner de flesta människor än idag till namnet Jack the Ripper. Den bakomliggande personen ...

Av: Sofie Nikolajsen Bergh | 08 januari, 2013
Porträtt om politik & samhälle

Osynliga på den uppblåsbara jordgloben

Utanför fönstret dånar maskiner. Sten, betong och metall läggs till rätta på järnvägen mellan sjön och huset där jag lever. Jag är på väg in i sömnen mellan två varma ...

Av: Karin Poppius | 20 juli, 2011
Gästkrönikör

Anne på Grönkulla - föräldralös, men aldrig fantasilös

Mark Twain hyllade Anne på Grönkulla som “det käraste och mest älskvärda barn inom skönlitteraturen ända sedan den klassiska Alice!”. Anne är “älskvärd” och lätt att tycka om. Dessutom är Anne ...

Av: Belinda Graham | 25 november, 2013
Kulturreportage

Veckan från hyllan Vecka 25 2013

Det har varit partiledardebatt, och jag kan inte annat än att beundra regeringen. Efter sju års vid makten får Reinfeldt det att låta som om arbetslösheten var oppositionens fel, Hägglund ...

Av: Gregor Flakierski | 15 juni, 2013
Veckans titt i hyllan

Att läsa mellan raderna



SyncopesFråga: Är pauserna (som ligger mellan raderna) platsen där man kommer ett steg närmre?

Kanske är det så.

Svårt att avgöra, gränsen blir ganska otydlig när varken viskningar eller rop och man måste hålla sina egna rytmer. Lokalisera gränsen, svänga fram och tillbaka, typ i huvudet och inte tappa balansen och förlora fotfästet. Detta 'förlora' händer om inte rytmen är jämn.

Kanske vara synkroniserad men inte nödvändigtvis. Låta tankar och ord stampa takten, mellan raderna, kanske så man måste sitta på avbytarbänk. Nakna fötter på avbytarbänk och så vänta på refrängen helt enkelt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Kanske i tomte-land med människor i allra högsta grad och röda mössan på och dricka glögg, i allra högsta grad människa då och nå klimax och refräng. Eventuellt.

Alternativt sluta gunga eller gunga högre och ramla av. Kanske i hans famn, på avbytarbänken, med röd luva i fickan nu och vänta förgäves på att den ska bli gul (som på maskros-kvinnan).

I väntan-väntan på vinden som ska komma och sprida henne i tusen bitar, göra pollen, så hon kan börja om på nytt någon annanstans. Ingen vet var (kanske i tystnaden) men det är det som är poängen, att inte veta var och tvingas leta-leta tills nakna fötter under avbytarbänken blivit tillräckligt känsliga. Jag antar att det är först då de kan komma upp ur jorden.

Under tiden väntan pågår, mellan raderna på avbytarbänk, kan man tygla Venus de Milo tills hon inte längre är avhuggen och vacker. Lära henne använda händer och naglar och inte vara stel som av marmor (eller sten) och kanske får hon röd luva eller annat som värmer när man är kall. För

Venus de Milo ska lockas ned från piedestalen och liksom omfamnas.

Omfamnas fast inte mellan raderna där man kan pausa och leta tystnad-tystnad (mellan raderna) om man vill.

Skall alltså inte skrivas i sten, utan ses mer som en ordlek, att ta seriöst bara om rädd för V.A.D.S.O.M.F.A.K.T.I.S.K.T.E.X.I.S.T.E.R.A.R, så att säga, 'men jag tror redan att det är sagt', viskar maskros-kvinnan och frågar om armarna någonsin kan bli mjuka igen eller om det är såhär de ska vara. Mjuka och runda och cirklar och ellipser och annat sfäriskt, som inte är Schopenhauers egentligen utan någon annans. (Jag tror han glömde vems de var, och stal dem.)

Det är säkert, för att hon sa det, det är fastslaget och skrivet, kanske ingraverat, kanske i sten: människa. Människa och man måste prata (ingravera), eller välja mellan två saker:

- att breda ut vingar

- eller att låta löven falla överallt.

Det är frågan och jag har fortfarande inget svar. Rent spontant låter det där med löven som en upprepning av naturen: Löv faller - nedåt av nödvändighet - och av nödvändighet växer det nya. Om träd inte skadat under vintern vill säga, måste hålla värme i stenhus, men inte för mycket värme (människa), då bli tung och inte kunna flyga någonsin, så kanske lika bra att välja det där med vingarna redan från början.

Om rätt val (redan från början) kan luva bli gul -bli vit och ett-två-tre nu, och kanske är det en karta i sig? Komma långt bort från start (jord) och från väggen som är av sten och som kommer att existera väldigt länge fast inte för alltid. Väggen av sten, som är fast där den sitter (jord).

Den insikten (att man måste breda ut vingar och vara kall för att inte fastna i kretslopp) är behaglig och obehaglig på samma gång. Ni kan säkert räkna ut varför. (Varför människan väljer, och pratar).

Om hon väljer fel står nakna fötter på stengolv och det blir till att lägga ned mycket möda för att kunna flyga en decimeter (inte mer) ovanför marken. Ta hjälp av huvud och annan del av kroppen kanske, som hon kan använda bara för att den rör sig lite lättare.

Se där, så lätt ett svar kan komma mellan raderna:

'Är han blond?'

'Han är blond.'

'Är han gråspräcklig?'

'Han är gråspräcklig.'

Konglomerat som fått färg av att ha funnits på riktigt (i sten), och det är just det man lutar sig tillbaka mot. Klippan, man kan vila hela dagen, 'men det ska man helst inte göra', säger maskros-kvinnan.

För då stannar det upp här i gult. Och vi vill vitt sen faktiskt, och det är svårt se himmel i stenhus. Svårt se himmel när konglomerat överallt som skymmer sikten, och då hjälper bara att blunda-blunda hårt.

Alternativt ackumulera syre så man kan växa högt-högt och komma närmre vitt rent fysiskt. Molnen kanske, men så mycket sol och vatten finns nog inte tillgängligt, så man måste leta någon annanstans, man måste leta i stenväggen.

Kanske kan man hitta där, hitta öppningar som går att se ut igenom. Öppningar som går att se ut igenom är det vackraste av allt vackert, de bör bli fixerade med ögonen.

Då blir det tystnad absolut (fixera med ögonen) men bara inne i öppningen där den faktiskt finns. Eller också fanns den bara där förut, försvann för att någon gick och ingraverade.

Slutsats (rimlig):

Stenvägg har öppningar. Att cirkulera runt (om nakna fötter är känsliga nog) och man kan blunda-blunda, knipa ihop ögon, inte ingravera men fokusera.

Då kanske flyga genom öppning och spridas i alla väderstreck som maskros-kvinnan som blev till pollen. Perfektion blir det då, men jag är inte säker på det. Kanske tvärtom ändå (vara människa).

Det är därför det är viktigt med jämn rytm. Låta sig omslutas av sten (och jord) och skrapa väggar med näbb och med klor, vidga hålet och en decimeter ovanför och breda ut vingar. Som i den där myten (den jätte gamla - ingraverade), fast mindre fixerat i tiden.

Icke-kronologisk, skriva om från början eller bara vara tyst - icke kronologisk - cirkulera mellan raderna på gränsen mittemellan?

Nej: Flyga fram och tillbaka mellan innanför och utanför, för att stenhuset också ska bli tidlöst.

Ida Thunström, text och bild

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Bild: Melker Garay

Ensamheten

Melker Garay talar om ensamheten.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 27 mars, 2016

Genus och Makt

Kiselstenen Kiselstenen är ett föremål som inte utan vidare låter sig definieras. Om man nöjer sig med en enkel beskrivning, kan man inledningsvis påpeka, att den är en form eller ett ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 29 augusti, 2011

Vi ses i Nangiala!

Från bron där de såg hela världen kastade de bort sina drömmar med vänsterhanden. Mellan de och vattnets mörka yta, i en kort evighet, seglade några dästa måsar mätta på ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 16 maj, 2012

Fem dikter av Göran af Gröning

Med stor varsamhet överlämnar jag här mina fem senaste dikter:

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 19 juni, 2016

Agnes Gällhagen. Det finns ingen dans i frekvens och balans

Det finns flera rum. Rummen existerar samtidigt, intill varann. Helt tillgängliga är de olika rummen inte. Trösklar separerar dem, och några av dörrarna är stängda. Det vore en felaktighet att ...

Av: Agnes Gällhagen | Utopiska geografier | 30 september, 2013

Vincent van Goghs rum i Arles. Foto: Public Domain

På besök i van Goghs värld

Vincent van Goghs konst och liv slutar aldrig att fascinera människor. Irving Stones berömda biografi Han som älskade livet från 1934 filmatiserades 1956 med Kirk Douglas i huvudrollen som den ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 05 april, 2016

Bo Gustavsson

Låt oss befria oss från vår förljugna självbild

Bo Gustavsson om krig, våld, dubbelmoral och rädsla för oliktänkande.

Av: Bo Gustavsson | Gästkrönikör | 27 januari, 2015

Att dela sitt liv med sig själv

I början av året bestämde jag mig för att läsa om en roman: Fredag eller den andra ön. Jag hittade boken av en slump i en andrahandsbutik och insåg att ...

Av: Daniel Svederud | Essäer om litteratur & böcker | 15 maj, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.