Förex i Danmark Foto CC BY 3.0 Wikipedia

Att förstå orsaken bakom ett förbud kan knappast vara till nackdel

FOREX Bank är inkonsekvent i sitt handlande och ligger dessutom långt efter sin tid åtminstone på en punkt. Denna belyser jag med följande händelse som jag själv varit med om: ...

Av: Vladimir Oravsky | 02 Maj, 2016
Gästkrönikör

En finurlig fransk kriminell rosett

Eftersom deckare, för att bli läsbara och trovärdiga, måste spegla och tolka samhället och människorna så brukar ett lands historia, traditioner och levnadsvillkor smitta av sig på landets kriminallitteratur. Deckare ...

Av: Bengt Eriksson | 17 april, 2009
Kulturreportage

Regler og regelstyring

Innledning Eksempler på aktiviteter som er regelstyrt, er sjakk og fotball: I det tjuende århundre dukket det opp filosofer som hevdet at språk er regelstyrt (Austin; Searle).Ut fra en oppfatning om ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 juni, 2013
Agora - filosofiska essäer

Den institutionella plikten och den svårmanövrerade referenspunkten

”Det är institutionernas ansvar att sörja för en konstnärlig återväxt som inte räds att ta ut svängarna och i en del fall rasera daterade förväntningar på konstformen som sådan.” Frågan ...

Av: Magnus Bunnskog | 03 mars, 2013
Essäer om musik

Att läsa mellan raderna



SyncopesFråga: Är pauserna (som ligger mellan raderna) platsen där man kommer ett steg närmre?

Kanske är det så.

Svårt att avgöra, gränsen blir ganska otydlig när varken viskningar eller rop och man måste hålla sina egna rytmer. Lokalisera gränsen, svänga fram och tillbaka, typ i huvudet och inte tappa balansen och förlora fotfästet. Detta 'förlora' händer om inte rytmen är jämn.

Kanske vara synkroniserad men inte nödvändigtvis. Låta tankar och ord stampa takten, mellan raderna, kanske så man måste sitta på avbytarbänk. Nakna fötter på avbytarbänk och så vänta på refrängen helt enkelt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Kanske i tomte-land med människor i allra högsta grad och röda mössan på och dricka glögg, i allra högsta grad människa då och nå klimax och refräng. Eventuellt.

Alternativt sluta gunga eller gunga högre och ramla av. Kanske i hans famn, på avbytarbänken, med röd luva i fickan nu och vänta förgäves på att den ska bli gul (som på maskros-kvinnan).

I väntan-väntan på vinden som ska komma och sprida henne i tusen bitar, göra pollen, så hon kan börja om på nytt någon annanstans. Ingen vet var (kanske i tystnaden) men det är det som är poängen, att inte veta var och tvingas leta-leta tills nakna fötter under avbytarbänken blivit tillräckligt känsliga. Jag antar att det är först då de kan komma upp ur jorden.

Under tiden väntan pågår, mellan raderna på avbytarbänk, kan man tygla Venus de Milo tills hon inte längre är avhuggen och vacker. Lära henne använda händer och naglar och inte vara stel som av marmor (eller sten) och kanske får hon röd luva eller annat som värmer när man är kall. För

Venus de Milo ska lockas ned från piedestalen och liksom omfamnas.

Omfamnas fast inte mellan raderna där man kan pausa och leta tystnad-tystnad (mellan raderna) om man vill.

Skall alltså inte skrivas i sten, utan ses mer som en ordlek, att ta seriöst bara om rädd för V.A.D.S.O.M.F.A.K.T.I.S.K.T.E.X.I.S.T.E.R.A.R, så att säga, 'men jag tror redan att det är sagt', viskar maskros-kvinnan och frågar om armarna någonsin kan bli mjuka igen eller om det är såhär de ska vara. Mjuka och runda och cirklar och ellipser och annat sfäriskt, som inte är Schopenhauers egentligen utan någon annans. (Jag tror han glömde vems de var, och stal dem.)

Det är säkert, för att hon sa det, det är fastslaget och skrivet, kanske ingraverat, kanske i sten: människa. Människa och man måste prata (ingravera), eller välja mellan två saker:

- att breda ut vingar

- eller att låta löven falla överallt.

Det är frågan och jag har fortfarande inget svar. Rent spontant låter det där med löven som en upprepning av naturen: Löv faller - nedåt av nödvändighet - och av nödvändighet växer det nya. Om träd inte skadat under vintern vill säga, måste hålla värme i stenhus, men inte för mycket värme (människa), då bli tung och inte kunna flyga någonsin, så kanske lika bra att välja det där med vingarna redan från början.

Om rätt val (redan från början) kan luva bli gul -bli vit och ett-två-tre nu, och kanske är det en karta i sig? Komma långt bort från start (jord) och från väggen som är av sten och som kommer att existera väldigt länge fast inte för alltid. Väggen av sten, som är fast där den sitter (jord).

Den insikten (att man måste breda ut vingar och vara kall för att inte fastna i kretslopp) är behaglig och obehaglig på samma gång. Ni kan säkert räkna ut varför. (Varför människan väljer, och pratar).

Om hon väljer fel står nakna fötter på stengolv och det blir till att lägga ned mycket möda för att kunna flyga en decimeter (inte mer) ovanför marken. Ta hjälp av huvud och annan del av kroppen kanske, som hon kan använda bara för att den rör sig lite lättare.

Se där, så lätt ett svar kan komma mellan raderna:

'Är han blond?'

'Han är blond.'

'Är han gråspräcklig?'

'Han är gråspräcklig.'

Konglomerat som fått färg av att ha funnits på riktigt (i sten), och det är just det man lutar sig tillbaka mot. Klippan, man kan vila hela dagen, 'men det ska man helst inte göra', säger maskros-kvinnan.

För då stannar det upp här i gult. Och vi vill vitt sen faktiskt, och det är svårt se himmel i stenhus. Svårt se himmel när konglomerat överallt som skymmer sikten, och då hjälper bara att blunda-blunda hårt.

Alternativt ackumulera syre så man kan växa högt-högt och komma närmre vitt rent fysiskt. Molnen kanske, men så mycket sol och vatten finns nog inte tillgängligt, så man måste leta någon annanstans, man måste leta i stenväggen.

Kanske kan man hitta där, hitta öppningar som går att se ut igenom. Öppningar som går att se ut igenom är det vackraste av allt vackert, de bör bli fixerade med ögonen.

Då blir det tystnad absolut (fixera med ögonen) men bara inne i öppningen där den faktiskt finns. Eller också fanns den bara där förut, försvann för att någon gick och ingraverade.

Slutsats (rimlig):

Stenvägg har öppningar. Att cirkulera runt (om nakna fötter är känsliga nog) och man kan blunda-blunda, knipa ihop ögon, inte ingravera men fokusera.

Då kanske flyga genom öppning och spridas i alla väderstreck som maskros-kvinnan som blev till pollen. Perfektion blir det då, men jag är inte säker på det. Kanske tvärtom ändå (vara människa).

Det är därför det är viktigt med jämn rytm. Låta sig omslutas av sten (och jord) och skrapa väggar med näbb och med klor, vidga hålet och en decimeter ovanför och breda ut vingar. Som i den där myten (den jätte gamla - ingraverade), fast mindre fixerat i tiden.

Icke-kronologisk, skriva om från början eller bara vara tyst - icke kronologisk - cirkulera mellan raderna på gränsen mittemellan?

Nej: Flyga fram och tillbaka mellan innanför och utanför, för att stenhuset också ska bli tidlöst.

Ida Thunström, text och bild

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Var är författarna?

På författarkongressen i Neptun vid Svarta havet frågar Paulo Moro från Portugal: Var är författarna? Mitt svar: de är i Bagdadh, Falluja, Teheran! Men också här i Neptun vid Svarta havet. Men vad tänker de ...

Av: Peter Curman | Utopiska geografier | 01 mars, 2010

Grattis Sverige

När medicine doktor Naděžda Kavalírová dog 93 år gammal i början av 2017, förlorade Förbundet av politiska fångar i Tjeckien (Konfederace politických vězňů České republiky) och Institutet för studier av totalitära regimer (Ústav pro studium ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 11 februari, 2017

Zoroastrismens högsta gudomlighet, Ahura Mazda

Lunds gnostiska kebabhak

I hjärtat av Lund står hon där. Domkyrkan. Denna romanska 1100-talsjuvel tillägnad martyren Laurentius, vars existens i ett kallt och nordiskt vikingaland ytterst beror på förekomsten av en omkringvandrande judisk ...

Av: Thomas Hermansson | Essäer om samhället | 26 juni, 2017

Julius Evola - från dadaismen till traditionen

Julius Evola - från dadaismen till traditionen   Tidningen Kulturens Bo I Cavefors porträtterar Julius Evola, esoterisk författare och dadaavantgardist, fortfarande á part i det dekadenta Europa.

Av: Bo Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 21 december, 2006

En påskbetraktelse

Berättelserna om Jesus Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 01 april, 2012

The Matrimandir, en sfär i metall i mittev av Auroville. Foto: Wikipedia

Att leva med en vision eller, möjligen, att leva visionärt

Varje land har sin personlighet, sitt språk, sitt eget uttryck i tillvaron. Ungefär så sammanfattar jag innehållet i de artiklar jag läser i magasinet ”Collaboration” (vinter 2012) som jag nöp ...

Av: Annakarin Svedberg | Resereportage | 25 september, 2015

Umbra solis - Om Aldous Huxley och Michel Houellebecq

Michel Houellebecq och Aldous Huxley är två ikoniska men väldigt olika författare, som båda blev berömda på grund av sina drömmande och fördömande visioner om mänsklighetens framtida möjligheter i en ...

Av: Nicholas Padellaro | Essäer om litteratur & böcker | 03 Maj, 2010

Boken som förändrade Astrid Lindgrens liv

Det kan gott kallas ödets ironi att när något som man försöker skaka av sig, klibbar fast sig ännu mer. Likt sömnlöshet som håller sig kvar ju mer man anstränger ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 Maj, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.