Från Friskatorpet: Gräsmattevärlden

Från ovan är gräsmattan enhetligt böljande grön men när man byter perspektiv och kommer närmare uppenbarar sig en ny värld. Det som verkat homogent byter gestalt och blir till allt ...

Av: Emma Ehrlekrona | 27 maj, 2010
Gästkrönikör

Stockholm Filmfestival Junior, en blandning av etablerat och nytt

När den ordinarie filmfestivalen (Stockholm Filmfestival) går av stapeln, brukar visningarna kunna karaktäriseras av att besökarna nästan tävlar om att vara den bästa biobesökaren - här måste minsann filmen vara ...

Av: Jim Jonsson | 11 maj, 2010
Kulturreportage

”The Lovers” (2001) North Tyneside UK. av Sneha Solank

Svartsjuka, otrohet och brustna hjärtan i konsten

De står nära varandra, sammankopplade som en enhet, omgivna av ett rött varmt sken. Mellan de två älskande växlas romantiska strofer av poesi. Men kärleken är bedräglig, ett virus smittar ...

Av: Mathias Jansson | 30 juni, 2015
Essäer om konst

De mystiska talen eller talens mystisk

  1 En allt mer spridd diskussion under de senaste åren är hur talet 11: 11 har blir allt vanligare i vår digitaliserade värld. Om vi bortser från frågeställningen om änglar försöker ...

Av: Alexander Sanchez | 11 november, 2011
Kulturreportage

Det första tänkandet



altDen amerikanske poeten Wallace Stevens (1879 - 1955) var en paradoxernas man som levde ett dubbelliv. Mellan nio och fem arbetade han som jurist och så småningom direktör på ett försäkringsbolag i Hartford, Connecticut, medan han ägnade kvällar och helger åt poesi. Han tyckte om att promenera och mycket av hans diktning kom till under promenader då han gjorde anteckningar på små papperslappar. Stevens förde en asketiskt inrutad tillvaro samtidigt som han var något av en livsnjutare som uppskattade god mat, goda viner och god konst. Även hans språk speglade hans dubbelnatur såtillvida att det å ena sidan präglades av en intellektuellt hög abstraktionsnivå och å andra sidan av en språksensualism och ordglädje som var unik inom modernismen.

1923 debuterade Stevens 44 år gammal med diktsamlingen Harmonium som fick ett svalt mottagande. Kritikerna klagade över att han egentligen skrev om ingenting och att hans dikter bestod av ett barockt ordfyrverkeri. På sätt och vis hade de rätt eftersom Stevens ägnade sig åt metapoesi men för honom blev metapoesin ett medium för att utarbeta en giltig metafysik i en tid då metafysiken ansågs omodern. Han menade att skrivandet och tänkandet var synonyma aktiviteter och att reflektera över skrivandet innebar då samma sak som att reflektera över tillvaron. I sin diktning lyckades han utveckla en amerikansk pragmatisk version av metafysiken baserad på konkreta erfarenheter. Annars var nog den allmänna uppfattningen under Stevens livstid, i synnerhet i USA, att metafysiken inte hörde hemma i den moderna världen utan snarare på historiens soptipp. Varje diktrad hos Stevens handlar direkt eller indirekt om skrivandet som det första tänkandet. Tvärtemot tidsandan ville han på något vis hitta tillbaka till det första tänkandet, det vill säga metafysiken. Under hela sin karriär laborerade han med olika nyckelbegrepp för att smälta samman metapoesin och metafysiken. Att läsa hans poesi är som att vandra i en labyrint av gåtfulla reflexioner. Det gäller att hitta formler som kan leda ut ur labyrinten. En sådan formel är noteringen i en av hans anteckningsböcker att det finns två slags poeter: den berättande typen representerad av Homeros och den reflekterande typen exemplifierad av Platon. Stevens själv tillhör definitivt den senare kategorin. Det är intressant att notera att han ser Platon som en poet som genom sitt kreativa tänkande, genom fantasins bilder, skapar sin metafysik. Detta är också Stevens projekt - att förklara verkligheten utifrån det poetiska bildskapandet - men han söker det absoluta i det relativa och därmed existentialiserar han den platonska filosofin. Det absoluta finns att söka i denna världen och paradoxalt nog blir medlet för ett sådant sökande metapoesin vilket innebär att det är estetiken som alstrar det första tänkandet. Estetiken sätts före metafysiken eller rättare sagt metafysiken blir estetiken. Det sköna inbegriper därför det sanna och det goda.

Två föreläsningar som Stevens höll 1951 kastar ljus över hans uppvärdering av estetiken som den primära källan till kunskap: "Two or Three Ideas" och "A Collect of Philosophy". Fokus ligger där på konsten som levnadskonst. Eftersom den gamla metafysiken är död, gäller det för poeten att skapa en ny metafysik utifrån den kreativa fantasin. Om den gamla metafysiken grundats på religiös tro och det filosofiska förnuftet, måste den nya metafysiken grundas på fakta genomlysta av den poetiska fantasin. Nyckeln till verkligheten blir då fantasins abstraktioner i form av bilder och idéer. Det är tankar som Stevens återkommer till om och om igen både i sina föreläsningar och i essäboken The Necessary Angel (1951). Den stora dikten om det faktiska varat återstår enligt honom att skrivas och därför tar han på sig den uppgiften i sin diktning. Målet är att leva "den högsta fiktionen" eller "den första idén", att träda in i den nya verklighet som är modernitetens värld.

altStevens tes är att människan skapar sin livsvärld vara genom imaginativa symbolbyggen i egenskap av homo symbolus. Religionen, filosofin och den politiska ideologin utgör estetiska skapelser som i det förflutna gjorde det möjligt att leva meningsfullt. I likhet med Henry Adams menar Stevens att människans historia är en historia om medvetandetillstånd. I den moderna världen blir poeten den som skapar ett nytt medvetandetillstånd eftersom han är "fantasins vältalare". Hans språkarbete utvecklas till ett kunskapsarbete om verklighetens natur i syfte att förvärva lycka enligt modellen att konsten att tänka imaginativt är konsten att leva meningsfullt. Och konsternas konst består i att finna det slags lycka som Stevens formulerar på detta vis i en av sina aforismer: "Fantasin är tankens frihet och därmed verklighetens frihet." I estetiken ligger en ontologisk frigörelse.

I två andra centrala aforismer säger Stevens att poesin utgör en form av "hälsa" därför att den för med sig ett "botande av medvetandet". Dikten gör människan fri från illusioner genom att förankra medvetandet i den faktiska verkligheten. Det rätta seendet uppnås av poeten då han/hon positionerar sig i sitt eget erfarenhetsfält och samtidigt abstraherar erfarenheten till ett metafysiskt kunskapsmedel. I föreläsningen "A Collect of Philosophy" talar Stevens om att det finns tre primära poetiska idéer: 1) poesin är förnimmandets konst, 2) världen är oändlig, 3) idén om Gud är den främsta poetiska idén. Sedan slår han samman idén om Gud och iden om världens oändlighet medan utforskandet av denna ontologiska grundföreställning bygger på förnimmandets konst - poesin.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Teoriserandet om poesin blir hos Wallace Stevens identiskt med teoriserandet om verkligheten vilket kan sägas definiera hans författarskap. Enligt formuleringen i långdikten "The Auroras of Autumn" från 1950 är poeten världens "nödvändige ängel" som genom sin konst uppenbarar tillvarons essens. Mot trycket från den moderna historien med dess kriser och krig sätter han fantasins förmåga att värdeladda erfarenheten. Stevens var väl medveten om hoten mot medmänsklig värdighet och mänskliga värden från nazismen, kommunismen och den kapitalistiska materialismen. Sann frihet innebar för honom skapandet av sanningar och idéer utifrån en kreativ okunskap om världen. Den nödvändige ängeln representerar därför den som befriat sig från ideologiska tvångströjor för att gå själva verkligheten till mötes. Okunnighet är den största tillgången för nytänkande står det på ett ställe i den postumt utgivna aforismsamlingen Adagia, och därför blir okunnighet den nödvändige ängelns attityd till världen.

altFörutsättningen för en sådan livshållning skisseras i "The Latest Freed Man" ur Parts of a World från 1942. Här skildras hur den "befriade människan" vaknar klockan sex på morgonen men blir sittande på sängkanten i tankar. Han betraktar solljuset som lyser in i rummet och löven på ekarna utanför fönstret och upplever att han befinner sig i verklighetens mitt. Han känner sig fri att bara "vara utan en beskrivning av att vara". Detta utgör ett epifaniskt ögonblick i Stevens verk då han öppnar sig för tingen som de är utan någon "lära om detta landskap". Långdikten "Notes Toward a Supreme Fiction" handlar om hur man ska leva utan en färdig livssyn. Det är en central dikt i Stevens författarskap där han gör metapoesin till bas för sin metafysik. Sviten är extremt svårtillgänglig vilket beror dels på den höga abstraktionsnivån och dels på Stevens subtila ironi. Menar han det han tycks mena eller menar han något annat? Det är frågan. "Notes Toward a Supreme Fiction" kan läsas som en modern lärodikt om att skriva och leva "den högsta fiktionen" - "the supreme fiction". Dikten består av tre avdelningar, "It Must Be Abstract", "It Must Change" och "It Must Give Pleasure", och den beskriver hur den högsta fiktionen kan realiseras i praktiken.

Sviten riktar sig till en "efeb" (av grek ephebos), en oerfaren yngling i antikens Grekland som har allt att lära i livet och som ännu inte blivit full medborgare. De båda inledande stroferna lyder så här:

Börja, efeb, med att förnimma idén
 till denna fiktion, denna fiktiva värld,
den ofattbara idén om solen.
Du måste bli okunnig på nytt
för att på nytt se solen med naket öga
och sedan se den klart genom dess idé. (Min övers.)

Wallace StevensEfeb är ett ord med en positiv laddning hos Stevens därför att det representerar en människa som står i början av erfarenheten och som därmed kan lära sig en ny okunnighet genom att förnimma den "ofattbar idén om solen". Egentligen är detta en attityd som han intar i varje ny text i syfte att upptäcka verkligheten på nytt. Den sista dikten i Collected Poems utgiven 1954, året innan Stevens dog, handlar just om att åter igen återvända till den existentiella början i egenskap av ephebos för att få "en ny kunskap om verkligheten". Sceneriet är också det vanliga: poeten vaknar i soluppgången klockan sex en vårvintermorgon då han hör ropet från en fågel utanför fönstret. Under hela sin karriär förblev Wallace Stevens en ephebos under solen, en central symbol i författarskapet.

Uppdraget för efeben i "Notes Toward a Supreme Fiction", liksom för poeten själv och även läsaren, blir att förverkliga varat, med andra ord att "vara / i det svåra i att finnas till". Vad består då denna svårighet i? Det som krävs är att först befrias från den moderna människans illusoriska ha-mentalitet som är en materialistisk drift att äga. Efeben måste ersätta ha-mentaliteten med en vara-mentalitet vilket utgör det initiala steget. Han måste bli medveten om en fundamental brist i tillvaron och låta sig ledas av denna insikt till "den första idén" om varat-i-världen som en främmande plats. Sådana tankar påminner inte så lite om Martin Heideggers filosofiska begrepp Dasein, en tänkare som Stevens kom i kontakt med först på 1950-talet efter det att han hade avslutat "Notes Toward a Supreme Fiction".

Efeben blir "den myndiga människan" då han reflekterar över varat-i-världen som den rätta platsen för att utarbeta "idén om människan". När Stevens vill beskriva en sådan ontologisk idealgestalt, verkar det som om han beskriver Walt Whitman, den amerikanske urpoeten, klädd i säckiga byxor och en gammal rock i färd med att ge sig ut på tillvarons öppna vägar. Harold Bloom, utan tvekan en av Stevens bästa kritiker, kallar för övrigt "Notes Toward a Supreme Fiction" för vår tids "Song of Myself".

För att vara sann måste den högsta fiktionen spegla världens föränderlighet vilket betonas i svitens andra avdelning: "It Must Change". Det levande språket och den levande människan liksom den levande tanken förändras eftersom allt i denna världen lyder under föränderlighetens lag. Ur verklighetens föränderlighet abstraheras "fiktionen om något absolut" vars mål är glädje och lycka enligt rubriken på den avslutande sektionen "It Must Give Pleasure". Lyckan består i det medvetandearbete som det innebär att delta i tillvarons cykel av tider och aktiviteter till dess att "detta att gå runt blir något slutgiltigt gott". Därmed omvandlas det vardagliga livet med sina rutiner till det goda livet vilket sker tack vare poetens förmåga att skapa den högsta fiktionen.

Enligt Bloom syftar dedikationsstrofen till "Notes Toward a Supreme Fiction" inte på vännen Henry Church utan snarare på dikten själv eller skrivandet som ett medel till meningsskapande. Poetens intimaste "du" är skrivakten, denne älskade vän som visar på ett sätt att vara i världen. Det första tänkandet blir därför själva skrivakten som ständigt befinner sig i världens början.

Bo Gustavsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Tanker om moral og etikk, livssyn og likeverd

Moralen og det moralske  For å komme under vær med begrep som  moral og etikk, er det praktisk formålstjenelig å foreta en grenseoppgang mellom disse begrep og det begrepene er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 juli, 2009

En ganska rutten historia

“En ganska rutten historia”, så sa hon damen i den beiga kappan på uteserveringen i parken, när jag frågade henne om hon visste vem Harald Edelstam var. Efter en stund ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 12 maj, 2013

Veckan från... Sarà mago?

Hela den svenska politiska eliten, de som verkligen är det, de som tror att de är det, och de som vill vara det, är på plats i Almedalen. Med vad ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 juli, 2011

Fem dikter av Göran af Gröning

Med stor varsamhet överlämnar jag här mina fem senaste dikter:

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 19 juni, 2016

Sahin Paksoy Foto Aylin Unal

Sahin Paksoy, bildkonstnär och shaman

Sahin Paksoy är konstnär och samlare. Han föddes och växte upp i Adana, en stad i Anatolien i östra Turkiet. När han började studera konst flyttade han till Istanbul för ...

Av: Aylin Unal | Konstens porträtt | 27 september, 2016

“Sök sanningen! Och om de så bär till helvetes portar så klappa på!“…

Det är den femte maj. Våren har kommit tidigt detta år. Solen skiner och en stor skara studenter har samlats i Uppsala för att följa filosofen Benjamin Höijers vagn till ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 11 oktober, 2012

Pierre Angell

Pierre Angell. Medelhav Fostervatten Östersjöar

Pierre här. Är vid liv på en ort nära havet. Söker förstå språket och vad som finns bortom språket. Gillar orden men framförallt vad orden gör. När jag skriver detta ...

Av: Tidningen Kulturen | Utopiska geografier | 05 oktober, 2015

Scenen sitter som en smäck

Att vara statist handlar i stor utsträckning om att förhålla sig till tiden. Någon ser oavbrutet otåligt på klockan och undrar varför det aldrig händer någonting. Varför man ska vara ...

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 30 november, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts