Det omoderna lever

Det brukar heta att den som inte följer modets växlingar kommer förr eller senare att bära moderna kläder. Idealen skiftar, men kanske finns det också sådant som är tidlöst. Den ...

Av: Anders Björnsson | 04 juni, 2017
Kulturreportage

Konungens ring

Fransmännen slår vakt om sina äventyrsförfattare. Victor Hugo räknas som en klassiker. Hans Samhällets olycksbarn läses också hos oss. Och den har blivit en jättesuccé som musikal. Men vem omhuldar ...

Av: Bertil Falk | 22 oktober, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Stillbild ur Julian Rosefeldt ”Manifesto” (2015)

Julian Rosefeldt ”Manifesto” på Hamburger Bahnhof i Berlin tom den 18 september

Ibland hamnar man på en utställning som ger en gåshud. Julian Rosefeldts videoinstallation ”Manifesto”(2015) på Hamburger Bahnhof i Berlin är en sådan. Egentligen skulle den ha slutat i juli men ...

Av: Mathias Jansson | 12 september, 2016
Essäer om konst

Veckan från hyllan. Vecka 5, 2012

Nej, det ska inte handla om sossarnas partiledarval. Det händer annat viktigt i världen. Faktiskt viktigare. I fredags var det Förintelsens minnesdag. Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska ...

Av: Gregor Flakierski | 28 januari, 2012
Veckans titt i hyllan

Det första tänkandet



altDen amerikanske poeten Wallace Stevens (1879 - 1955) var en paradoxernas man som levde ett dubbelliv. Mellan nio och fem arbetade han som jurist och så småningom direktör på ett försäkringsbolag i Hartford, Connecticut, medan han ägnade kvällar och helger åt poesi. Han tyckte om att promenera och mycket av hans diktning kom till under promenader då han gjorde anteckningar på små papperslappar. Stevens förde en asketiskt inrutad tillvaro samtidigt som han var något av en livsnjutare som uppskattade god mat, goda viner och god konst. Även hans språk speglade hans dubbelnatur såtillvida att det å ena sidan präglades av en intellektuellt hög abstraktionsnivå och å andra sidan av en språksensualism och ordglädje som var unik inom modernismen.

1923 debuterade Stevens 44 år gammal med diktsamlingen Harmonium som fick ett svalt mottagande. Kritikerna klagade över att han egentligen skrev om ingenting och att hans dikter bestod av ett barockt ordfyrverkeri. På sätt och vis hade de rätt eftersom Stevens ägnade sig åt metapoesi men för honom blev metapoesin ett medium för att utarbeta en giltig metafysik i en tid då metafysiken ansågs omodern. Han menade att skrivandet och tänkandet var synonyma aktiviteter och att reflektera över skrivandet innebar då samma sak som att reflektera över tillvaron. I sin diktning lyckades han utveckla en amerikansk pragmatisk version av metafysiken baserad på konkreta erfarenheter. Annars var nog den allmänna uppfattningen under Stevens livstid, i synnerhet i USA, att metafysiken inte hörde hemma i den moderna världen utan snarare på historiens soptipp. Varje diktrad hos Stevens handlar direkt eller indirekt om skrivandet som det första tänkandet. Tvärtemot tidsandan ville han på något vis hitta tillbaka till det första tänkandet, det vill säga metafysiken. Under hela sin karriär laborerade han med olika nyckelbegrepp för att smälta samman metapoesin och metafysiken. Att läsa hans poesi är som att vandra i en labyrint av gåtfulla reflexioner. Det gäller att hitta formler som kan leda ut ur labyrinten. En sådan formel är noteringen i en av hans anteckningsböcker att det finns två slags poeter: den berättande typen representerad av Homeros och den reflekterande typen exemplifierad av Platon. Stevens själv tillhör definitivt den senare kategorin. Det är intressant att notera att han ser Platon som en poet som genom sitt kreativa tänkande, genom fantasins bilder, skapar sin metafysik. Detta är också Stevens projekt - att förklara verkligheten utifrån det poetiska bildskapandet - men han söker det absoluta i det relativa och därmed existentialiserar han den platonska filosofin. Det absoluta finns att söka i denna världen och paradoxalt nog blir medlet för ett sådant sökande metapoesin vilket innebär att det är estetiken som alstrar det första tänkandet. Estetiken sätts före metafysiken eller rättare sagt metafysiken blir estetiken. Det sköna inbegriper därför det sanna och det goda.

Två föreläsningar som Stevens höll 1951 kastar ljus över hans uppvärdering av estetiken som den primära källan till kunskap: "Two or Three Ideas" och "A Collect of Philosophy". Fokus ligger där på konsten som levnadskonst. Eftersom den gamla metafysiken är död, gäller det för poeten att skapa en ny metafysik utifrån den kreativa fantasin. Om den gamla metafysiken grundats på religiös tro och det filosofiska förnuftet, måste den nya metafysiken grundas på fakta genomlysta av den poetiska fantasin. Nyckeln till verkligheten blir då fantasins abstraktioner i form av bilder och idéer. Det är tankar som Stevens återkommer till om och om igen både i sina föreläsningar och i essäboken The Necessary Angel (1951). Den stora dikten om det faktiska varat återstår enligt honom att skrivas och därför tar han på sig den uppgiften i sin diktning. Målet är att leva "den högsta fiktionen" eller "den första idén", att träda in i den nya verklighet som är modernitetens värld.

altStevens tes är att människan skapar sin livsvärld vara genom imaginativa symbolbyggen i egenskap av homo symbolus. Religionen, filosofin och den politiska ideologin utgör estetiska skapelser som i det förflutna gjorde det möjligt att leva meningsfullt. I likhet med Henry Adams menar Stevens att människans historia är en historia om medvetandetillstånd. I den moderna världen blir poeten den som skapar ett nytt medvetandetillstånd eftersom han är "fantasins vältalare". Hans språkarbete utvecklas till ett kunskapsarbete om verklighetens natur i syfte att förvärva lycka enligt modellen att konsten att tänka imaginativt är konsten att leva meningsfullt. Och konsternas konst består i att finna det slags lycka som Stevens formulerar på detta vis i en av sina aforismer: "Fantasin är tankens frihet och därmed verklighetens frihet." I estetiken ligger en ontologisk frigörelse.

I två andra centrala aforismer säger Stevens att poesin utgör en form av "hälsa" därför att den för med sig ett "botande av medvetandet". Dikten gör människan fri från illusioner genom att förankra medvetandet i den faktiska verkligheten. Det rätta seendet uppnås av poeten då han/hon positionerar sig i sitt eget erfarenhetsfält och samtidigt abstraherar erfarenheten till ett metafysiskt kunskapsmedel. I föreläsningen "A Collect of Philosophy" talar Stevens om att det finns tre primära poetiska idéer: 1) poesin är förnimmandets konst, 2) världen är oändlig, 3) idén om Gud är den främsta poetiska idén. Sedan slår han samman idén om Gud och iden om världens oändlighet medan utforskandet av denna ontologiska grundföreställning bygger på förnimmandets konst - poesin.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Teoriserandet om poesin blir hos Wallace Stevens identiskt med teoriserandet om verkligheten vilket kan sägas definiera hans författarskap. Enligt formuleringen i långdikten "The Auroras of Autumn" från 1950 är poeten världens "nödvändige ängel" som genom sin konst uppenbarar tillvarons essens. Mot trycket från den moderna historien med dess kriser och krig sätter han fantasins förmåga att värdeladda erfarenheten. Stevens var väl medveten om hoten mot medmänsklig värdighet och mänskliga värden från nazismen, kommunismen och den kapitalistiska materialismen. Sann frihet innebar för honom skapandet av sanningar och idéer utifrån en kreativ okunskap om världen. Den nödvändige ängeln representerar därför den som befriat sig från ideologiska tvångströjor för att gå själva verkligheten till mötes. Okunnighet är den största tillgången för nytänkande står det på ett ställe i den postumt utgivna aforismsamlingen Adagia, och därför blir okunnighet den nödvändige ängelns attityd till världen.

altFörutsättningen för en sådan livshållning skisseras i "The Latest Freed Man" ur Parts of a World från 1942. Här skildras hur den "befriade människan" vaknar klockan sex på morgonen men blir sittande på sängkanten i tankar. Han betraktar solljuset som lyser in i rummet och löven på ekarna utanför fönstret och upplever att han befinner sig i verklighetens mitt. Han känner sig fri att bara "vara utan en beskrivning av att vara". Detta utgör ett epifaniskt ögonblick i Stevens verk då han öppnar sig för tingen som de är utan någon "lära om detta landskap". Långdikten "Notes Toward a Supreme Fiction" handlar om hur man ska leva utan en färdig livssyn. Det är en central dikt i Stevens författarskap där han gör metapoesin till bas för sin metafysik. Sviten är extremt svårtillgänglig vilket beror dels på den höga abstraktionsnivån och dels på Stevens subtila ironi. Menar han det han tycks mena eller menar han något annat? Det är frågan. "Notes Toward a Supreme Fiction" kan läsas som en modern lärodikt om att skriva och leva "den högsta fiktionen" - "the supreme fiction". Dikten består av tre avdelningar, "It Must Be Abstract", "It Must Change" och "It Must Give Pleasure", och den beskriver hur den högsta fiktionen kan realiseras i praktiken.

Sviten riktar sig till en "efeb" (av grek ephebos), en oerfaren yngling i antikens Grekland som har allt att lära i livet och som ännu inte blivit full medborgare. De båda inledande stroferna lyder så här:

Börja, efeb, med att förnimma idén
 till denna fiktion, denna fiktiva värld,
den ofattbara idén om solen.
Du måste bli okunnig på nytt
för att på nytt se solen med naket öga
och sedan se den klart genom dess idé. (Min övers.)

Wallace StevensEfeb är ett ord med en positiv laddning hos Stevens därför att det representerar en människa som står i början av erfarenheten och som därmed kan lära sig en ny okunnighet genom att förnimma den "ofattbar idén om solen". Egentligen är detta en attityd som han intar i varje ny text i syfte att upptäcka verkligheten på nytt. Den sista dikten i Collected Poems utgiven 1954, året innan Stevens dog, handlar just om att åter igen återvända till den existentiella början i egenskap av ephebos för att få "en ny kunskap om verkligheten". Sceneriet är också det vanliga: poeten vaknar i soluppgången klockan sex en vårvintermorgon då han hör ropet från en fågel utanför fönstret. Under hela sin karriär förblev Wallace Stevens en ephebos under solen, en central symbol i författarskapet.

Uppdraget för efeben i "Notes Toward a Supreme Fiction", liksom för poeten själv och även läsaren, blir att förverkliga varat, med andra ord att "vara / i det svåra i att finnas till". Vad består då denna svårighet i? Det som krävs är att först befrias från den moderna människans illusoriska ha-mentalitet som är en materialistisk drift att äga. Efeben måste ersätta ha-mentaliteten med en vara-mentalitet vilket utgör det initiala steget. Han måste bli medveten om en fundamental brist i tillvaron och låta sig ledas av denna insikt till "den första idén" om varat-i-världen som en främmande plats. Sådana tankar påminner inte så lite om Martin Heideggers filosofiska begrepp Dasein, en tänkare som Stevens kom i kontakt med först på 1950-talet efter det att han hade avslutat "Notes Toward a Supreme Fiction".

Efeben blir "den myndiga människan" då han reflekterar över varat-i-världen som den rätta platsen för att utarbeta "idén om människan". När Stevens vill beskriva en sådan ontologisk idealgestalt, verkar det som om han beskriver Walt Whitman, den amerikanske urpoeten, klädd i säckiga byxor och en gammal rock i färd med att ge sig ut på tillvarons öppna vägar. Harold Bloom, utan tvekan en av Stevens bästa kritiker, kallar för övrigt "Notes Toward a Supreme Fiction" för vår tids "Song of Myself".

För att vara sann måste den högsta fiktionen spegla världens föränderlighet vilket betonas i svitens andra avdelning: "It Must Change". Det levande språket och den levande människan liksom den levande tanken förändras eftersom allt i denna världen lyder under föränderlighetens lag. Ur verklighetens föränderlighet abstraheras "fiktionen om något absolut" vars mål är glädje och lycka enligt rubriken på den avslutande sektionen "It Must Give Pleasure". Lyckan består i det medvetandearbete som det innebär att delta i tillvarons cykel av tider och aktiviteter till dess att "detta att gå runt blir något slutgiltigt gott". Därmed omvandlas det vardagliga livet med sina rutiner till det goda livet vilket sker tack vare poetens förmåga att skapa den högsta fiktionen.

Enligt Bloom syftar dedikationsstrofen till "Notes Toward a Supreme Fiction" inte på vännen Henry Church utan snarare på dikten själv eller skrivandet som ett medel till meningsskapande. Poetens intimaste "du" är skrivakten, denne älskade vän som visar på ett sätt att vara i världen. Det första tänkandet blir därför själva skrivakten som ständigt befinner sig i världens början.

Bo Gustavsson

 

Ur arkivet

view_module reorder
Palastorchesters porträt Foto Marchus Höhn

Han gjorde det igen

Stockholm har haft besök av 20- och 30-talets orkesterklanger, Max Raabe & Palast Orchester, på turné i Norden och Baltikum

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 13 september, 2016

Meningen med ett meningslöst berättande i elfte timmen

 Med Life and Times finns det ett före och ett efter – ett innan jag såg föreställningen och ett efteråt, säger Birgitta Winnberg Rydh, konstnärlig ledare för Göteborgs Dans och ...

Av: Frida Sandström | Reportage om scenkonst | 31 maj, 2013

En ostmacka kan också sitta fint

Jag är sannerligen ingen mästare i köket, men jag gillar att laga mat. Jag sätter mig aldrig framför teven för att se på matlagningsprogram, men hamnar jag ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 09 juni, 2011

Kafka i Frankfurt

 Nuria Amat Det finns få saker som är mer stimulerande för en god författare än att bli ifrågasatt, ignorerad eller förskjuten i sitt eget land. Ibland tänker jag mig att ...

Av: Nuria Amat | Litteraturens porträtt | 26 november, 2011

Pärlor på tråden trädda

  Kalilah är en sagobok ursprungligen berättad av indiern Bilpai, senare omarbetad i muslimsk anda. När Brahmanen som berättat sagorna för kung Dabshélim tar avsked av kungen, utber han sig en ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 12 augusti, 2017

Aktuella härskartekniker – då och nu

Jag lyssnade med stort intresse när Mona Sahlin (S) och Maud Olofsson (C) var gäster i söndagens Agenda med Camilla Kvartoft som programledare. Man diskuterade hur det är att vara ...

Av: Brigitte Strand | Gästkrönikör | 21 september, 2011

Marilyn Horne som  Adalgisa i Bellinis Norma.   Courtesy of the Marilyn Horne museum and exhibition

Dubbelt grubbel

Om Vincenzo Bellinis Norma, druiderna, madame Blavatsky och mycket annat

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om musik | 15 november, 2017

Den omöjliga platsen

Den omöjliga platsen Den omöjliga platsen är här. Det finns ingen annan plats. Det finns ingenting annat. Vi måste alltid återvända hit. Arbete, kamp. Varje dag ...

Av: Johan Jönson | Utopiska geografier | 18 oktober, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.