Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2017
Kulturreportage

Litteraturen är språket, litteraturen är människan

Om Gayatri Chakrovorty Spivak Gayatri Chakrovorty Spivak, den produktiva nutida feministisk-marxistisk-dekonstruktivistiska litteraturkritikern, ofta kritiserad för sin svårtillgänglighet genom ett språk som endast talar till de invigda, men trots det populär som ...

Av: Anna Nyman | 28 april, 2008
Essäer om politiken

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 23 november, 2012
Filmens porträtt

GIBCA – Fernando Sanchez Castillo gräver där han står – och minns

Lund 2010 En gång fick jag i uppdrag skriva om en konstutställning i min hemstads studenttidning, Lundagård. Utställningen skulle invigas med att ett stort huvud av brons rullades genom universitetets centrala ...

Av: Frida Sandström | 23 oktober, 2013
Essäer om konst

Förnyelse höjer seriestatus



WatchmenBland kännare är Alan Moores album klassiska och ingår självklart i serieläsarnas kanon. Böckerna kommer i ständigt nya upplagor och mästerverket Watchmen, som kom första gången på 1980-talet, har för första gången blivit film och visats på biografer denna vår.

Watchmen handlar om en grupp män och kvinnor som bestämmer sig för att bilda ett slags medborgargarde, att bli "vigilanter". De antar olika alias och syr upp kostymer i bästa superhjältestil. Det kan verka udda, men Alan Moore har inte skapat några fåniga, platta karaktärer, utan en grupp rätt knepiga typer som är ute efter äventyr och rättvisa. Dessutom är de framgångsrika. Deras resultat är så imponerande att president Richard Nixon bestämmer sig för att förbjuda gruppen. För Watchmen utspelar sig i ett alternativt 1980-tal där Nixon är inne på sin tredje period som president. Så plötsligt hittas en efter en av dessa lagens väktare mördad. Rorschach, vars mask påminner om bläckplumparna i det kända testet, förblir aktiv även sedan gruppen förbjudits. Han tror inte att morden är en tillfällighet. Det är en våldsam men samtidigt vilseledd man. Han lyckas övertala sin tidigare partner Nite Owl att hjälpa till att hitta förövaren. Nite Owl har sedan svartlistningen dragit sig helt tillbaka, impotent utan hjältekostymen och är bara skuggan av sitt forna jag. Nu lever han återigen upp.

Serien är skickligt tecknad av Dave Gibbons. Förutom att sätta superhjältekläder på riktiga människor, som dessutom åldras och får mage, fångar han även ordens lek med tid och rum, med verkligt och overkligt. Även språklekarna lyckas han omsätta i bild: Watchmen - män eller människor som vakar över andra (som för övrigt är basen för ordet 'vigilante', det ordet som används för illegala medborgargarden i engelskan), men samtidigt återfinns här också ordet 'watch', som i klocka. Klockans oundvikliga gång som används som ett bildligt ledmotiv och återkommer vid varje nytt kapitel.

Watchmen finns på Times lista på de 100 bästa romanerna sedan tidskriftens grundande 1923. Tillsammans med John Steinbecks Vredens druvor och Joseph Hellers Moment 22.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Serier förknippas fortfarande ofta med superhjältar och Alan Moores serieromaner, inte bara Watchmen utan även V for Vendetta eller The League of Extraordinary Gentlemen, är på det temat, även om Moore väljer att problematisera sina berättelser.

Superhjälten är en älskad figur inom populärkulturen. Och det är där man traditionellt valt att förankra serieromanerna som litterär stil. Vissa av författarna som Art Spiegelman gillar inte att förknippas med genren på grund av dess närhet till superhjältarna. Art Spiegelman blev även han bekant på 1980-talet, då han gav ut Maus, en av de bästa skildringarna av Förintelsen överhuvudtaget och att se berättelsen om sina föräldrars och släktingars historia i Auschwitz bredvid serieförlaget Marvels häften om Spiderman & Co kan ta emot. Det får man förstå.

Men något verkar vara på gång. För inte sedan Art Spiegelmans Maus kom ut har serieromaner varit så omskrivna på svenska kultursidor. Att räkna upp dem alla är omöjligt. De senaste åren är det amerikanen Jason Lutes serieromaner om Berlin på 1920- och 1930-talen, Stad av sten och Stad av rök, som blivit uppmärksammade. Strax före jul var det den svenske Jakob Nilssons bearbetning av Stieg Trenters Roparen som behandlades. Senast dök Anneli Furmark upp. Hon har tagit sig an Strindberg och skapat en serieroman med titeln August & jag. I tur står Jens Lapidus tredje roman om Stockholms undre värld, Gängkrig 145.

RoparenHur kan serieromanen tävla med prosaberättelsen? Varför läsa Roparen som serie och inte direkt i originalversion? En risk med att omarbeta stora litterära verk till grafiska roman är att de blir till "illustrerade klassiker" för stressad skolungdom som vill läsa in Moby Dick eller Illiaden och Odyssen på en kväll. Den känslan får man inte i Roparen och överhuvud taget mycket sällan av dagens serieromaner: De försöker inte bara återge huvudhandlingen utan använda teckningens medium att återge även de underliggande strömningarna och försöka tolka texten i bild. Dessutom är de ofta väldigt drivet tecknade. (slängda)

Däremot kan ju serien tilltala en generation av människor som vuxit upp väldigt visuellt, med TV, dataspel Internet dygnet runt. Här får bilden ta över en stor del av berättandet och texten får stå tillbaka. Här skulle man kanske kunna dra en parallell från bloggandet till "twittradet". Vi har så mycket text omkring oss att vi måste få budskapet levererat kort och koncist. På samma gång får man inte dra slutsatsen att en serieroman kan läsas snabbare än en vanlig roman eller den på något sätt skulle vara lättare att "skriva". Tvärtom. Det är nog många gånger lättare att beskriva ett skeende i ord än i bild. Även i en serieroman måste allt stämma, tonen i text och bild, koloreringen, karaktärernas uttryck. Samtidigt behöver man egentligen inte kunna läsa alls för att läsa serier. Här pågår ju en slags parallell berättelse, å ena sidan i text, å andra sidan i bild. Anledningen till att många barn uppskattar serier är att de kan läsa handlingsförloppet utifrån bilderna, utan att veta så noga vad som står i pratbubblorna. De tolkar bilderna utifrån egna erfarenheter och kokar naturligtvis ibland ihop historier som kanske inte alltid har så mycket att göra med originaltexten. Serier ger dessutom dess skapare möjligheten att väva in direkt filmiska element som att låta en "outsagd" historia utspelas bakom huvudskeendet, ofta som en slags komisk effekt. Detta är naturligtvis omöjligt i en prosaberättelse.

Tintin, Lucky Luke och Asterix i all ära, men genren breddas till innehåll och form och många av de bästa grafiska romanerna är inga enkelspåriga hjälteepos. Äventyret väntar på den traditionelle romanläsaren som vågar sig in i serievärlden. Det är bara att gratulera.

 Elin Schaffer

Ur arkivet

view_module reorder

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Fotokomposition  Hebriana Alainentalo

Poetisk form eller formens poesi

Käre läsare, tanken på förståelse blir inte av följdintresse - allt kan ändras, kastas om. Det är enbart skilda känslodjup som texten vill frammana. Detta genom det mest förbjudna – ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 11 december, 2015

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Augustinus och Sanningen

Filosofen och kyrkofadern Augustinus skriver i Bekännelser från 300-talet om ett begär efter smärta, som han får utlopp för på teatern. Men det är en smärta som bara får finnas ...

Av: Hedvig Ljungar | Gästkrönikör | 10 april, 2014

August och lasterna

Den pietistiska tron, en from riktning inom kristen religion, präglade August Strindbergs uppväxt. Modern Nora, som dog i lungsot när August var tretton, bad till Gud och sökte tröst hos ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2011

Eleonora Bru · Dikter

Bild: Hebriana AlainentaloOm det inte var för ditt ansikte som vänder sig om hela tiden blir denna rörelse en gåta som smugit sig igenom två hundra år, för att passera ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 16 oktober, 2008

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Carsten Palmer Schale som poet inför det nya året

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 11 januari, 2017

Tidiga Petrarcaspår i nordisk litteratur

The importance of Petrarch’s (1304-74) poetry has been immense. Lars Burman 1993 Icke sedan 600-året för Francesco Petrarcas födelse har den italienske poeten, filosofen og lärofadern fått så mycken uppmärksamhet i Norden ...

Av: Søren Sørensen | Litteraturens porträtt | 04 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts