En porrkrönika från Loserförfattarfabriken del II

blivit lätt i bruksanvisning närmare stådd, ändå fastnade detta, penumbran bockade i lock om opp höjt ovanfört, palindromt är förstört ditt namn karbottnat på språk, tillrop, vilje, rikt; krypin plus ...

Av: Stefan Hammarén | 17 januari, 2012
Stefan Hammarén

Ett självporträtt: Sensuellt och färgstarkt

Under en tid har jag upplevt att jag står på en välvd bro och tittar ner i vattnet. Mitten på bron har blivit min fasta punkt i tillvaron. Landskapet på ...

Av: Helena Svensson | 01 januari, 2011
Konstens porträtt

D'Annunzio, Michetti och Jorios dotter

Plötsligt fylls det lugna torget i en by i Abruzzo i mellersta Italien av förtvivlade skrik. En ung, vacker, skräckslagen kvinna kommer springande. Hon förföljs av en skock berusade, liderliga ...

Av: Johan Werkmäster | 16 maj, 2010
Essäer om konst

Celans Geburtshaus in Czernowitz. Foto Wikipedia

Paul Celan - verkligheten och sanningens dubbeltydiga språkbärare

Den tyskspråkige lyrikern Paul Celan (1920-1970) framstår idag som en av vårt förra sekels stora modernister. Med sina rötter i den judiska mystiken tolkar hans poesi 1900-talsmänniskans hemlöshet och längtan ...

Av: Linda Johansson | 26 april, 2015
Litteraturens porträtt

Förnyelse höjer seriestatus



WatchmenBland kännare är Alan Moores album klassiska och ingår självklart i serieläsarnas kanon. Böckerna kommer i ständigt nya upplagor och mästerverket Watchmen, som kom första gången på 1980-talet, har för första gången blivit film och visats på biografer denna vår.

Watchmen handlar om en grupp män och kvinnor som bestämmer sig för att bilda ett slags medborgargarde, att bli "vigilanter". De antar olika alias och syr upp kostymer i bästa superhjältestil. Det kan verka udda, men Alan Moore har inte skapat några fåniga, platta karaktärer, utan en grupp rätt knepiga typer som är ute efter äventyr och rättvisa. Dessutom är de framgångsrika. Deras resultat är så imponerande att president Richard Nixon bestämmer sig för att förbjuda gruppen. För Watchmen utspelar sig i ett alternativt 1980-tal där Nixon är inne på sin tredje period som president. Så plötsligt hittas en efter en av dessa lagens väktare mördad. Rorschach, vars mask påminner om bläckplumparna i det kända testet, förblir aktiv även sedan gruppen förbjudits. Han tror inte att morden är en tillfällighet. Det är en våldsam men samtidigt vilseledd man. Han lyckas övertala sin tidigare partner Nite Owl att hjälpa till att hitta förövaren. Nite Owl har sedan svartlistningen dragit sig helt tillbaka, impotent utan hjältekostymen och är bara skuggan av sitt forna jag. Nu lever han återigen upp.

Serien är skickligt tecknad av Dave Gibbons. Förutom att sätta superhjältekläder på riktiga människor, som dessutom åldras och får mage, fångar han även ordens lek med tid och rum, med verkligt och overkligt. Även språklekarna lyckas han omsätta i bild: Watchmen - män eller människor som vakar över andra (som för övrigt är basen för ordet 'vigilante', det ordet som används för illegala medborgargarden i engelskan), men samtidigt återfinns här också ordet 'watch', som i klocka. Klockans oundvikliga gång som används som ett bildligt ledmotiv och återkommer vid varje nytt kapitel.

Watchmen finns på Times lista på de 100 bästa romanerna sedan tidskriftens grundande 1923. Tillsammans med John Steinbecks Vredens druvor och Joseph Hellers Moment 22.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Serier förknippas fortfarande ofta med superhjältar och Alan Moores serieromaner, inte bara Watchmen utan även V for Vendetta eller The League of Extraordinary Gentlemen, är på det temat, även om Moore väljer att problematisera sina berättelser.

Superhjälten är en älskad figur inom populärkulturen. Och det är där man traditionellt valt att förankra serieromanerna som litterär stil. Vissa av författarna som Art Spiegelman gillar inte att förknippas med genren på grund av dess närhet till superhjältarna. Art Spiegelman blev även han bekant på 1980-talet, då han gav ut Maus, en av de bästa skildringarna av Förintelsen överhuvudtaget och att se berättelsen om sina föräldrars och släktingars historia i Auschwitz bredvid serieförlaget Marvels häften om Spiderman & Co kan ta emot. Det får man förstå.

Men något verkar vara på gång. För inte sedan Art Spiegelmans Maus kom ut har serieromaner varit så omskrivna på svenska kultursidor. Att räkna upp dem alla är omöjligt. De senaste åren är det amerikanen Jason Lutes serieromaner om Berlin på 1920- och 1930-talen, Stad av sten och Stad av rök, som blivit uppmärksammade. Strax före jul var det den svenske Jakob Nilssons bearbetning av Stieg Trenters Roparen som behandlades. Senast dök Anneli Furmark upp. Hon har tagit sig an Strindberg och skapat en serieroman med titeln August & jag. I tur står Jens Lapidus tredje roman om Stockholms undre värld, Gängkrig 145.

RoparenHur kan serieromanen tävla med prosaberättelsen? Varför läsa Roparen som serie och inte direkt i originalversion? En risk med att omarbeta stora litterära verk till grafiska roman är att de blir till "illustrerade klassiker" för stressad skolungdom som vill läsa in Moby Dick eller Illiaden och Odyssen på en kväll. Den känslan får man inte i Roparen och överhuvud taget mycket sällan av dagens serieromaner: De försöker inte bara återge huvudhandlingen utan använda teckningens medium att återge även de underliggande strömningarna och försöka tolka texten i bild. Dessutom är de ofta väldigt drivet tecknade. (slängda)

Däremot kan ju serien tilltala en generation av människor som vuxit upp väldigt visuellt, med TV, dataspel Internet dygnet runt. Här får bilden ta över en stor del av berättandet och texten får stå tillbaka. Här skulle man kanske kunna dra en parallell från bloggandet till "twittradet". Vi har så mycket text omkring oss att vi måste få budskapet levererat kort och koncist. På samma gång får man inte dra slutsatsen att en serieroman kan läsas snabbare än en vanlig roman eller den på något sätt skulle vara lättare att "skriva". Tvärtom. Det är nog många gånger lättare att beskriva ett skeende i ord än i bild. Även i en serieroman måste allt stämma, tonen i text och bild, koloreringen, karaktärernas uttryck. Samtidigt behöver man egentligen inte kunna läsa alls för att läsa serier. Här pågår ju en slags parallell berättelse, å ena sidan i text, å andra sidan i bild. Anledningen till att många barn uppskattar serier är att de kan läsa handlingsförloppet utifrån bilderna, utan att veta så noga vad som står i pratbubblorna. De tolkar bilderna utifrån egna erfarenheter och kokar naturligtvis ibland ihop historier som kanske inte alltid har så mycket att göra med originaltexten. Serier ger dessutom dess skapare möjligheten att väva in direkt filmiska element som att låta en "outsagd" historia utspelas bakom huvudskeendet, ofta som en slags komisk effekt. Detta är naturligtvis omöjligt i en prosaberättelse.

Tintin, Lucky Luke och Asterix i all ära, men genren breddas till innehåll och form och många av de bästa grafiska romanerna är inga enkelspåriga hjälteepos. Äventyret väntar på den traditionelle romanläsaren som vågar sig in i serievärlden. Det är bara att gratulera.

 Elin Schaffer

Ur arkivet

view_module reorder

Arthur Adamov. Skrivandet, ett andrum som gjorde den oundvikliga fångenskapen lite mer uthärdlig

I gruppen av teatermän, som under 1950-talet dominerade de intellektuellt präglade och exklusiva scenerna på den vänstra stranden i Paris, utmärker sig Arthur Adamov på många sätt. Huruvida denna, icke ...

Av: Cicilia Traband | Reportage om scenkonst | 24 september, 2012

”En kulturskandal av stora mått”

1947 inträffade ett märkligt fenomen, när en rad arbetarförfattare och kulturprofiler understödda av tidskrifterna Vi och Folket i Bild gick ut med ett manifest som krävde att tilldelningen av ransonerat ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 20 mars, 2012

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

4. Ingrid

Ingrid öppnade ögonen som hon reflexmässigt stängt för höstsolen som sköt in genom fönstret. Det skulle kanske bli årets sista fina höstdag, med hög luft och gulnade blad som långsamt ...

Av: Ingrid | Lund har allt utom vatten | 06 januari, 2012

Omöjlig intervju med Aleister Crowley – del 2 av 666; att uppfylla sig…

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Räihä | Essäer | 09 augusti, 2012

Svetlana Petrova “Edouard Manets Olympia med katten Zarathustra”

Virala memelingar-  min feta katt och andra kändisar i konsthistorien  

Det var många kändisar som avled under 2016 som David Bowie, Leonard Cohen, Prince och George Michael. För att definiera vem som är en kändis kan man idag räkna antal ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 januari, 2017

22. Kjell

Kjell sjunker ner på stolen i hallen. Mor är död, inget kan ändra på det. Han börjar snöra på skorna som han nyss klivit ur. Döden kommer aldrig vid en ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 11 maj, 2012

"Jag måste utplåna fantasin / Jag måste utveckla föraktet"

Om Johan Jönson, en textmaskin på liv och död och om realismen och litteraturens repressiva tolerans. Johan Jönson har genom att ta tag i det ogripbara nått en svart realism. En ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 02 mars, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts