Från tjejer till killar och allt däremellan

Från tjejer till killar och allt däremellan - En massa glitter, skägg och politik, svarar Kristin på frågan om vad vi har att vänta oss i Gallerian på Pride.

Av: Sara Degerhammar | 04 augusti, 2007
Reportage om politik & samhälle

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 28 januari, 2011
Filmens porträtt

Marcel Proust och litteraturens lins

För hundra år sedan i år publicerades Swanns värld –första boken i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt – på förlaget Grasset efter ett antal refuseringar ...

Av: Carl Magnus Juliusson | 04 oktober, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Romantiska återstoder: tre dikter

"It seemed that the first thoughts he had ever known were given to him as at first from her eyes, and he knew her hair to be the golden veil ...

Av: Sven André | 02 augusti, 2010
Utopiska geografier

Förnyelse höjer seriestatus



WatchmenBland kännare är Alan Moores album klassiska och ingår självklart i serieläsarnas kanon. Böckerna kommer i ständigt nya upplagor och mästerverket Watchmen, som kom första gången på 1980-talet, har för första gången blivit film och visats på biografer denna vår.

Watchmen handlar om en grupp män och kvinnor som bestämmer sig för att bilda ett slags medborgargarde, att bli "vigilanter". De antar olika alias och syr upp kostymer i bästa superhjältestil. Det kan verka udda, men Alan Moore har inte skapat några fåniga, platta karaktärer, utan en grupp rätt knepiga typer som är ute efter äventyr och rättvisa. Dessutom är de framgångsrika. Deras resultat är så imponerande att president Richard Nixon bestämmer sig för att förbjuda gruppen. För Watchmen utspelar sig i ett alternativt 1980-tal där Nixon är inne på sin tredje period som president. Så plötsligt hittas en efter en av dessa lagens väktare mördad. Rorschach, vars mask påminner om bläckplumparna i det kända testet, förblir aktiv även sedan gruppen förbjudits. Han tror inte att morden är en tillfällighet. Det är en våldsam men samtidigt vilseledd man. Han lyckas övertala sin tidigare partner Nite Owl att hjälpa till att hitta förövaren. Nite Owl har sedan svartlistningen dragit sig helt tillbaka, impotent utan hjältekostymen och är bara skuggan av sitt forna jag. Nu lever han återigen upp.

Serien är skickligt tecknad av Dave Gibbons. Förutom att sätta superhjältekläder på riktiga människor, som dessutom åldras och får mage, fångar han även ordens lek med tid och rum, med verkligt och overkligt. Även språklekarna lyckas han omsätta i bild: Watchmen - män eller människor som vakar över andra (som för övrigt är basen för ordet 'vigilante', det ordet som används för illegala medborgargarden i engelskan), men samtidigt återfinns här också ordet 'watch', som i klocka. Klockans oundvikliga gång som används som ett bildligt ledmotiv och återkommer vid varje nytt kapitel.

Watchmen finns på Times lista på de 100 bästa romanerna sedan tidskriftens grundande 1923. Tillsammans med John Steinbecks Vredens druvor och Joseph Hellers Moment 22.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Serier förknippas fortfarande ofta med superhjältar och Alan Moores serieromaner, inte bara Watchmen utan även V for Vendetta eller The League of Extraordinary Gentlemen, är på det temat, även om Moore väljer att problematisera sina berättelser.

Superhjälten är en älskad figur inom populärkulturen. Och det är där man traditionellt valt att förankra serieromanerna som litterär stil. Vissa av författarna som Art Spiegelman gillar inte att förknippas med genren på grund av dess närhet till superhjältarna. Art Spiegelman blev även han bekant på 1980-talet, då han gav ut Maus, en av de bästa skildringarna av Förintelsen överhuvudtaget och att se berättelsen om sina föräldrars och släktingars historia i Auschwitz bredvid serieförlaget Marvels häften om Spiderman & Co kan ta emot. Det får man förstå.

Men något verkar vara på gång. För inte sedan Art Spiegelmans Maus kom ut har serieromaner varit så omskrivna på svenska kultursidor. Att räkna upp dem alla är omöjligt. De senaste åren är det amerikanen Jason Lutes serieromaner om Berlin på 1920- och 1930-talen, Stad av sten och Stad av rök, som blivit uppmärksammade. Strax före jul var det den svenske Jakob Nilssons bearbetning av Stieg Trenters Roparen som behandlades. Senast dök Anneli Furmark upp. Hon har tagit sig an Strindberg och skapat en serieroman med titeln August & jag. I tur står Jens Lapidus tredje roman om Stockholms undre värld, Gängkrig 145.

RoparenHur kan serieromanen tävla med prosaberättelsen? Varför läsa Roparen som serie och inte direkt i originalversion? En risk med att omarbeta stora litterära verk till grafiska roman är att de blir till "illustrerade klassiker" för stressad skolungdom som vill läsa in Moby Dick eller Illiaden och Odyssen på en kväll. Den känslan får man inte i Roparen och överhuvud taget mycket sällan av dagens serieromaner: De försöker inte bara återge huvudhandlingen utan använda teckningens medium att återge även de underliggande strömningarna och försöka tolka texten i bild. Dessutom är de ofta väldigt drivet tecknade. (slängda)

Däremot kan ju serien tilltala en generation av människor som vuxit upp väldigt visuellt, med TV, dataspel Internet dygnet runt. Här får bilden ta över en stor del av berättandet och texten får stå tillbaka. Här skulle man kanske kunna dra en parallell från bloggandet till "twittradet". Vi har så mycket text omkring oss att vi måste få budskapet levererat kort och koncist. På samma gång får man inte dra slutsatsen att en serieroman kan läsas snabbare än en vanlig roman eller den på något sätt skulle vara lättare att "skriva". Tvärtom. Det är nog många gånger lättare att beskriva ett skeende i ord än i bild. Även i en serieroman måste allt stämma, tonen i text och bild, koloreringen, karaktärernas uttryck. Samtidigt behöver man egentligen inte kunna läsa alls för att läsa serier. Här pågår ju en slags parallell berättelse, å ena sidan i text, å andra sidan i bild. Anledningen till att många barn uppskattar serier är att de kan läsa handlingsförloppet utifrån bilderna, utan att veta så noga vad som står i pratbubblorna. De tolkar bilderna utifrån egna erfarenheter och kokar naturligtvis ibland ihop historier som kanske inte alltid har så mycket att göra med originaltexten. Serier ger dessutom dess skapare möjligheten att väva in direkt filmiska element som att låta en "outsagd" historia utspelas bakom huvudskeendet, ofta som en slags komisk effekt. Detta är naturligtvis omöjligt i en prosaberättelse.

Tintin, Lucky Luke och Asterix i all ära, men genren breddas till innehåll och form och många av de bästa grafiska romanerna är inga enkelspåriga hjälteepos. Äventyret väntar på den traditionelle romanläsaren som vågar sig in i serievärlden. Det är bara att gratulera.

 Elin Schaffer

Ur arkivet

view_module reorder
Meg Rosoff, årets ALMA-pristagare. Foto Belinda Graham.

Möte med Meg Rosoff - årets ALMA-pristagare

- Jag var väldigt olycklig som tonåring! berättar Meg Rosoff. Idag är hon framgångsrik och kritikerhyllad författare och hennes böcker är högt älskade av barn och tonåringar över ...

Av: Belinda Graham | Litteraturens porträtt | 28 november, 2016

Bo Gustavsson. Tilltal, påstående, svar. Nyåret 2014

Andra dagar, andra ansikten. En tid slutar, en annan börjar. Vi är tilltalet av det vi inte vet, det som ska skriva sina tecken i våra ansikten. Träden svartnar i parken mot natt och en flock ...

Av: Bo Gustavsson | Utopiska geografier | 29 december, 2013

Livsytringer

Innledning For mennesker er det ha et liv å leve det hardeste av alt som er hardt, der hardhet springer ut av at det er livet selv som yter motstand mot ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 06 december, 2013

Vantablack, Källa: Wikipedia

Konstnären som äger det svartaste svarta i konsten

Till konstvärldens förtret har konstnären Anish Kapoor exklusiv rätt till det svartaste svarta i konsten. Han äger sedan 2014 rätten att använda Vantablack som kan absorberar 99.96% av allt ljus.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 mars, 2017

Vladimir Oravskys sommarföljetong Dagmar Daggmask Del 7

Skulle denna underbara berättelse slutat här och skulle dessutom korpen återvända och fått syn på Dagmar igen, då skulle man kunna konstatera att visst är det så, att högmod går ...

Av: Vladimir Oravsky | Utopiska geografier | 19 juli, 2014

Foto Gilda Melodia

Inuti och inpå huden

Religionen skulle försvinna, trodde tänkare som Emile Durkheim och Karl Marx. Människan skulle frigöra sig. I dagens samhälle ser vi en förändring från människa som samhällsvarelse till individ, som hellre ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om religionen | 14 oktober, 2015

Hemuppgift modernt slaveri

Modernt slaveri innebär skuldslaveri, tvångsprostitution, tvångsarbete på grund av kast eller fängelsedom, kidnappning av hemlösa eller föräldralösa barn, trafficing, och utnyttjande av illegala invandrare:”Globally todays slavery is most prevalent in ...

Av: Martin Oskarsson | Essäer om politiken | 30 december, 2017

Ekelunds frihet

Den offentliga bilden av Vilhelm Ekelund (1880-1949) är minst sagt schizofren: å ena sidan betraktas han som en svärmisk naturlyriker och å andra sidan som en vresig enstöring som decennium ...

Av: Bo Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.