”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Bandet som Gud glömde men som Djävulen älskade

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Av: Peter Sjöblom | 09 Maj, 2015
Essäer om musik

Isabella Lundgren

Den osjälvständiga individen och den bedrägliga gruppmentaliteten

Självkännedom och kritiskt tänkande gör oss mindre lättmanipulerade. I en tid där vi allt oftare löper risken att manipuleras och förledas av de som utövar makt över oss, är detta ...

Av: Isabella Lundgren | 27 juli, 2017
Essäer om politiken

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | 22 december, 2014
Essäer om konst

"hennes sanna namn är att vara någon annan". Intervju med Bo Gustavsson

Att en oanständig bok samtidigt kan vara den vackraste... det är något fullständigt skandalöst. För mig som tidigare läst Bo Gustavssons böcker (dikter, essäer, etc.) ter sig Howdy, jag är ...

Av: Guido Zeccola | 30 april, 2013
Litteraturens porträtt

Könets mystiker



Image
Illustration av Guido Zeccola efter Beato Angelico
Hermann Kesten, Joseph Roth och Albert Camus, med korridorförbindelse till André Gide, häckade en gång i tiden i en lägenhet på sjätte våningen i ett hyreshus vid Rue Vaneau i Paris 7:e arrondissement. I samma lägenhet bor, senare, Julien Green, med älskaren och adoptivsonen Eric Jourdan. Där skriver Green sina mästerverk, svarta romaner, fantastiska visioner av det ockulta, av det fantasirika. Lidelsefulla bekännelseskrifter.

Likt Kafka är Green en hemlös ensamvarg. Han skriver avgrundsdjupt demoniska böcker om människans synder, om skuld och erotiska specialiteter. Green har, som Bernanos, Mauriac och Pasolini, till huvudtema Kyrkans lära om att människan är fördärvad och endast genom dopet kan förlösas från det onda. Den praktiserande katoliken Green protesterar mot denna Vatikanförankrade teologi, som hårt drabbade Pasolini, och menar att människan själv är det onda, det sjuka som strävar efter makt, ägodelar och räntor.

Maktbegäret förstör ideal människan intellektuellt och religiöst extatiskt vet är en del av Gudsarvet som gavs henne i begynnelsen. Människan fjärmar sig från det som är kristet och franciskanskt, från friheten hon själv kan välja eller förkasta och från friheten det är att vara Guds barn, att stå fri från jordiska värderingar och oavhängig av trånaden efter makt. Människans maktberusning ligger som gröngul galla över samhällets institutioner, Kyrkan inberäknad, menar Green. Hoppet finner han hos den helige Francesco av Assisi; den gudomliga helgongloria som belyser den Helige Francesco, lyser runt varje människas huvud, även om det sällan är märkligt, synligt. Green berättar om Stalin som en gång sagt att endast om han diktatoriskt kunde städsla fyrtio Francesco av Assisi vore det möjligt rädda Ryssland. Stalins dröm ärvdes av Solzjenitsyn.

Ont och gott samsas på samma planhalva. Religiös och erotisk extas leder till insikt om det egna Varat. Insikt om det onda, om att synden i kristet teologisk mening låter Paradiset stråla klart med trolldomsglans som motpol till det gudomliga, är en del av synden, av synden som utgår ifrån Gud. Rimbaud följer Pascal när denne i sitt divertissement summerar frestelserna som leder bort från Gud. Baudelaire och Green accepterar denna filosofi men de ser längre än så, bort mot oändligheten där bekännelser till såväl kärlek som tro, till erotik och frihet, till extas och död, är det rena vatten vari det sanna dopet sker.

När Sartre talar om Saint Genet, om den heliga Genet, menar han att denne storkukade bög bär drag av franciskansk helighet. Green, nådens diktare, förhäxad av synd och skam, av Helvetet, menar att ett liv utan Gud är absurt, att människan måste igenom skärselden, den bästa vännen och det värsta lidandet. Skärselden är samtidigt glädje och obeskrivlig pläga. Tveksamt för Sartre men självklart för Greene, är Gud närvarande i varje människa. Greens Gud är icke-rationell och Sartres "gud" är Varats svarta hål. För Green är kyrkomystiker som Francesco av Assisi, Teresa av Avila, Johannes av Korset och Ignatius av Loyola vägvisare till Gud och de gör världen förståelig och uthärdlig.

Georges Bataille och Maurice Blanchot är som Green erotikens och trons mystiker. Green talar ofta, men Bataille talar aldrig om helgonblivandet som en värdig väg för den som vill förkunna det goda budskapet. Bataille analyserar istället människans inre tystnad. I Varats meningslöshet ser han en uppmaning till att inte förtvivla eller resignerat Skrattet är hans arvedel. Bataille rekommenderar ingen terapi, ingen hednisk kukkultur, ingen ars erotica; Bataille inbjuder invigda till vänskap med bibehållen egen suveränitet. Extas är för Bataille inte ett medel till individuell befrielse; i extas finns ångest.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vällust och ångest sköljer över människan när hon i skräck förlorar Jaget. Ernst Jüngers In Stahlgewittern handlar om detta. Dödsfascination innebär att Jagets potens stärkes då människan förlorar fast mark under fötterna och träder in i den horisontlösa världen. Människan föddes till en värld av subjekt och objekt, Varat är kontinuativt från livet in i dödens värld. Övergångens orgasm är samtidigt ett erotiskt och ett religiöst-mystiskt rus.

Bataille avvisar all engagemangs litteratur eftersom den leder till att såväl författare som litteratur nyttjas av makter vilka förråder människans, konstens, extasens, innersta väsen. Människan som vill bevara sitt egenvärde låter sig inte reduceras till pusselbit. Lycka, förlösning och kamp för frihet kan endast ske om författaren, filosofen, konstnären och människan i allmänhet bekänner sig till den frihet hon givits av Gud, som hon bär inom sig. När författare leder läsare mot politiska, sociala, religiösa och vetenskapliga mål, reduceras litteraturen till autenticitetens, suveränitetens skugga.

Bataille, Blanchot, Jünger och André Malraux, ser lycka i excessen; även Nietzsche, Genet, Gide, Cocteau, T.E.Lawrence, Green, Pasolini, Gombrowitz, Klaus Mann och många andra vet att uppskatta det apokalyptiska ruset i undergångens ögonblick, då erotisk och mystisk extas skapar det totala utanförskap som samtidigt är dödsglädje. Att utlämna sig själv, att gå utanför sig själv betyder alltid Jagets död, den med livssperma exploderande kukens inträde i Nirvana.

Image
Sebastian av Jose Antolinez.
Hos såväl tyska romantiker, som Novalis och von Kleist, som hos Nietzsche, är smärtans höjdpunkt identisk med vällustens klimax då Jaget dör och den människa som är emot förintandet, förintas. Att överträffa sig själv, att uppnå det som icke anses uppnåbart och övervinna sig själv för att med hänförelse offra sig själv, besudla sig, det är att förenas med Gud, menar många mystiker. Så icke Bataille, möjligen Blanchot, säkerligen Green. Bataille och Blanchot finner intet eller föga bortom det som är här och nu. De förblir i sig själva och avvisar asketiska vägar såsom varande icke-suveräna vägar till extas. Hos Bataille är filosofien tydligare än hos Blanchot, men även denne vet att transcendensens mål endast nås med medel som kräver ett definitivt överskridande av alla gränser, att alla hämningar bör plöjas ned i myllan. Blanchot är mer tveksam än Bataille om gränsernas art och karaktär.

Blanchot är den store frånvarande i detta sekels franska litteratur och filosofi, en metafysiker som möter friheten avklädd varje förklädnad, en näst intill okänd man som få känner och än färre räknar till sina vänner, en dödens estetiker och analytiker som med och i sina verk, med öppen ögonspringa, vågar möta Varat. Den kristna metafysiska tron på kärleken som förutsättning för att Vara, för människans inre frihet, förhållandevis samstämmigt applåderad av Augustinus, Descartes och Kant, är även för Blanchot ett av tillvarons stora mysterier. Att människans metafysiska medvetande dessutom bör tjäna uppgiften att stärka hennes motståndskraft mot yttre påtryckningar ägnade att begränsa hennes frihet, framgår av den tyske filosofen Rüdiger Safranskis böcker Wieviel Wahrheit braucht der Mensch? och Ein Meister aus Deutschland. Heidegger und seine Zeit.

Endast fragment av Blanchots omfattande författarskap har publicerats på svenska. Även i Tyskland är han relativt okänd trots att positionen där borde vara likvärdig med Jüngers och Heideggers starka ställning i Frankrike. Blanchot, som flitigt medarbetade i Sartres och Batallies tidskrifter och som in i märgen känner de Sade, Mallarmé, Lautréamont, Hölderlin, Michaux, Heidegger och René Char, har varit och är alltsedan trettiotalet en ytterst viktig interpretor i fransk filosofisk teoridiskussion.

L'arrêt de mort bör läsas och kan förstås på två skilda nivåer, dels som en rak och förhållandevis okomplicerad historia om kärlek och död, dels som en filosofisk betraktelse om metafysikens irrgångar. Författarens alter ego, berättaren, i den första av bokens två avdelningar, ser den unga döda kvinnan "så levande" som vore hon "redan som huggen i sten. Det var då jag såg hennes händer. De var lyckligtvis inte knäppta, men när de låg där på filten, lite snett, stelnade i en sista krampaktig rörelse som förvridit fingrarna en aning, verkade de så små, nästan tillintetgjorda av den sista tafatta ansträngningen, alltför svaga för den ofattbara tvekamp som denna beundrade människa utkämpat, att jag för ett ögonblick övermannades av sorg".

Image
L’ anus solaire. Bild: Guido Zeccola
Hos Georges Bataille balanserar erotiken på gränsen till könets mystik under människans förberedelser för mötet med döden, han älskar döden villkorslöst och hänsynslöst, Varat glädes vid gränsöverskridandet; Blanchots dödsmystik är mer svårfångad, omvänd surrealism, människorna i L'arrêt de mort går ut och in i händelsen, vandrar genom yttre och inre rum. Blanchot talar om ögonblick och händelser, om skeenden så fruktansvärda att han inte kan återge dem här och nu, först senare. Men tillfället återkommer aldrig. Mysteriet kan inte beskrivas men samtidigt som författaren de facto indirekt berättar om det som sker bortom det som synes ske så är sorgen över att "ha brutit tystnaden - - - gränslös", trots att detta att ha "brutit tystnaden" inte innebär "vad man skulle kunna tro".

Total visshet om transcendensens mål och medel "kräver ett definitivt överskridande av alla gränser, att alla hämningar plöjes ned i myllan". Dialektiken i L'arrêt de mort och författarens ontologiska relation till materialet ingår i en klassisk tradition inom litteratur och konst alltifrån tidig romantik till 1980-talets postmodernister och dagens nyromantiker. För Blanchot är stor litteratur detsamma som distanserad litteratur. Berättelsen skall ha ett genomgående motiv som i sig består av ett flertal begrepp inordnade i en icke-konceptualiserbar motpol till huvudtemat, la parole plurielle. Världen och dödens värld är hos Blanchot en icke-värld, konstruerad av tankar och språk.

Nietzsche talar om en evig återkomst och den icke-dialektiska pluralitet Blanchot praktiserar med sitt gränsöverskridande då förnuftet förvandlas till spel i det spel där världen är ogenomskådbar litteratur, är texter utan förtexter, utan ursprung, utan inre samband.

Blanchots écriture blanche är ett anonymt och neutralt subjektlöst språk där Varat försvinner, där döden är en icke-död med Gud och Människa som likvärdiga partners. I L'arrêt de mort njuter den unga kvinnan av att "tvinga döden till rent spel och större äkthet", samtidigt som läkaren kommer till korta med morfinsprutor och ordinationer. Den döden är en del av livet, en samspelt deltagare i maktspelet om tullhandlingarnas giltighet vid gränsöverskridandet. Med berättarens hjälp återkallas den unga kvinnan till livet, själsstyrka ger henne "makt att låta döden vänta så länge hon vill".

I Blanchots romaner och berättelser återskapas författarens beroende av seklets litterära rikslikare, Joyce, Proust, Camus, dadasurrealister, tyska expressionister och fransk noveau roman. Berättaren i L'arrêt de mort befinner sig på stadiet mellan hallucination och verklighet, rusar som en jagad kokainist mellan älskog och möten med den väntande döden. Likt Bataille och Jünger ser Blanchot lycka i excesserna i undergångens ögonblick, i det apokalyptiska ruset, men medan för Bataille den erotiska och mystiska extasen ger det totala utanförskap som är dödsglädje, då detta att utlämna sig själv också är att gå utanför sig själv för att uppleva Jagets död, fäster Blanchot sin operativt kyliga blick på döden för att analysera offret: "...om jag rör vid en hand, så som jag gör nu, om min hand ligger under denna hand, så är den handen mindre kall än min, men denna lätta kyla är djup, inte den svaga spridningen från en yta, utan något genomträngande, omslutande, man måste följa det ut i en gränslös rymd, ett tomt och overkligt djup där det inte finns någon väg tillbaka till kontakt med det yttre".

Detta blanchotska förslag till förlösning avvisar Bataille och hävdar att det inte finnes något bortom det som är. Blanchot saknar Batailles lidelse och extas och bländas ej som denne av de himlens blixtar ur vilka skapas svart erotik och helig eroticism. Berättaren i L'arrêt de mort säger att den som "villigt ger sig hän åt kylan finner i den välbehaget, ömsintheten och friheten hos ett riktigt liv" . Likt Bataille är Blanchot en mystiker utan Gud - de är båda mystiker som längtar efter Gud. I "rummet" finnes varken "skugga eller minnen, varken dröm eller djup", skriver Blanchot, men samtidigt vet han att rummet vibrerar av liv, ett påtagligt levande liv som "trycker sin kropp emot min" och, fortsätter han, den som "inte begriper detta", må "komma hit och dö. Ty detta liv gör till lögn det liv som skyggat för det".

Image
Balder den nya Kristus
Det är varken mörkret eller döden som är skrämmande, utan gränsområdet, den av Någon dragna linje som skiljer två världar från varandra. Som Marguerite Duras i Hiroshima, mon amour, kastar sig Blanchot mellan förfluten tid och nuet. Den filosofiska frågan är möjligen existentiell men det handlar djupare sett inte om existens utan om att existera, för att med förnuftet i behåll "varje gång min grav öppnar sig, uppväcka en tanke mäktig nog att återkalla mig till livet".

Detta är vad Mallarmé kallar postkulturell verklighet, när det anonymt neutrala icke-jaget subjektlöst går in i döden. Blanchot talar om människans oförmåga och brist på beredskap att tillgodogöra sig litteratur när den erbjudes utanför bokpärmar, det vill säga att människan alltför sällan förverkligar och levandegör filosofi och metafysik i sitt liv och i sin död.

Blanchot är iakttagare, Bataille passivt aktiv. Även de andra, tidigare nämnda författarna och filosoferna, är involverade i extasdramat och vet att gränsen mellan hallucination och verklighet å ena sidan och extas och verklighet å andra sidan, är hårfin och ofta skönjbar endast med hjälp av droger.

Bataille korsar ej sällan Nietzsches pilgrimsvandring till Taormina. Det heliga och det suveräna och det meningsfullt dionysiska jag-förnekandet ser Bataille som människans strävan mot Jagets totalitet, identitet och fullkomning. Bataille är en ovanligt insiktsfull analytiker och kommentator av Nietzsche. För att rätt och meningsfullt förstå Nietzsche måste lärjungen "vara" Nietzsche.

Vad är att "vara" Nietzsche?

Mer än något annat är det att, i brist på möjligheten att kroppsligt förflytta sig bakåt i tiden, genom den tyske fotografen Wilhelm von Gloedens fotografier med nakna sicilianska pojkar, resa till staden Taormina på Monte Tauros sluttningar.

Image
L’impossible. Bild: Guido Zeccola
När filosofen tröttnat på baselborgerskapets tissel-tassel jagar han i Taomiina arkaiskt vackra bronsglänsande nakna kroppar, suggoda kukar och rundade pojkstjärtar. Där finner Nietzsche sin Zarathustra. I en pojke upptäcker masochisten sin Övermänniska. När Nietzsche talar om det omöjliga i att skilja kropp från själ utgår han ifrån erfarenheterna som bög.

Eftervärldens svårigheter med Nietzsche är att enslingen aldrig engagerar sig för någon konkret uppgift. Hangår aldrig med i demonstrationståg för världen eller för kvinnans emancipation. Denna suveränitet implicerar ett non serviam, ett avståndstagande från varje tjänande handling eller givmilt given gentjänst som icke står i masochistisk relation till sadism. Detta räddar Nietzsche från att bli slav, servil, knekt.

Oron för framtiden är grunden för varjemoral, varje disciplin och varje försök att rycka människan bort från insikten att individens suveränitet består i att inse var hon befinner sig och att inte veta vart hon är på väg.

Till skillnad från motspelaren Sartre avvisar Bataille tids engagemang. Vänskapen med Blanchot blir meningsfull först sedan vännen uppmanat honom att leva som vore han Nietzsches Zarathustra, den sista människan, som också är den vackraste människan. Inre erfarenheter är för Blanchot det svar som väntar människan när hon beslutat sig för att endast ställa frågor, endast ana gåtors svar. Att inget veta leder människan in i tomhetens och intets natt, in i den erotiska och mystiska extasens totala icke-existens.

Bataille söker själens andliga upplösning, förintandet av varje "sannings" värden, upphävandet av alla auktoriserade filosofier. Uppmanad av Blanchot läser han Heideggers verk och bekänner sig till tyskens erfarenheter av det icke motsägbara, att upphävandet av skillnaden mellan subjekt och objekt, att övervinnandet av medvetandet och uppfattningen att det existerande som en form av meddelanden, är den verkliga kommunikationen mellan själar och tider.

Varat som Tid. Tiden är nu. Nietzsche vill i nuet läka och hela den av psykologiserande och humanistiska slaktare styckade, fragmenterade människan. Om människan överlever beror på om hon förmår skilja sin sanna identitet från kälkborgarens förnuft, nyttighetsmoral och meningsfyllda liv.

Människan är en dåre, sin egen gud, en pellejöns, en dostojevskijskansk idiot. I Nietzsches verklighet och i Batailles återskapande av Nietzsches verklighet är människan universums dåre, en gudomliga dionysisk vansinnig och helig människa som existerar till fullo först sedan hon övervunnit Varat. Då är hon fri och endast sin egen slav, en Övermänniska.

Nietzsches filosofi är i sig extas, en orgie om människans möjligheter till total frihet. William Blake talar om himlens och helvetets bröllop, att frihet är att praktisera det onda; Bataille uppfattar Nietzsches vilja till makt som vilja till det onda. Nietzsches eviga återkomst innebär inte ett monotont återupprepande av det ständigt återkommande, likartade, likvärdiga, utan är ett försök att ständigt förbli i sig själv, koncentrerad i sitt inre. Återkomsten är i extasens ögonblick i sig självt mediet att nå målet, makten över sig själv genom en extatisk orgasm, det ögonblick då liv och död förenas, då det goda och det onda smälter samman.

Bataille och Blanchot ser inte lustans väg som automatisk upprepning av trauma. Däri skiljer de sig från de Sade och Genet. Filosofernas mål är den generösa och utplånande extasen. Batailles mystik är inte inre meditation och eremitliv utan djup och öppen kommunikation och konfrontation. I solen inkarneras ren och svart energi. Himlens blixtar belyser svart erotik. Pasolini visste vad det handlar om.

Ett annat exempel: Klaus Manns förhäxade fascination inför Rilkes änglaallegorier av vilka han skapar narcissiskt transfigurativa fantasibilder med vars hjälp det blir möjligt för honom att pejla in sig på suicid utifrån kombinationen religiös identitet, erotisk extas och död. Klaus Mann tar emot Rilkeängelns budskap att det är rätt och riktigt att längta efter såväl döden som livet, att oro och dödslängtan är fröjd och totalitet, att den vackra utbåtsmatrosen Henk, med kåtigt randig sjömansblus och härlig kuk, är en del av vännen Ernst Tollérs själv - valda död i amerikansk emigration. Vällusten är i sig meningsfull, ett mystiskt och mytiskt rättfärdigande för Mann att som en hund strö sin säd för vinden.

Batailles språk är rent och klart. Hos Blanchot är språket kyligt och avvaktande. Bataille skriver om sexualitet, sado-masochism, voyeurism, exhibitionism och oral-anala lekar utan obscenitet samtidigt som de svarta pilar hans hjärta, hjärna och kuk avfyrar, med precision når det kultiverade samhälle som lever högt och framgångsrikt med hjälp av det språk Bataille av raffinerad ondska avstår ifrån.

Bataille skriver om Lust, om Kuk och om Fitta. Bataille avskyr konsumtionshedonism och räntepromiskuitet - han talar sig varm för en allt genomträngande Lidelse. l läsarens själ och kropp väcker Bataille lustan till extas och heligt horeri. I hans romaner är språket änglalikt rent men leder läsaren rakt in i vällustens och den dödens suveräna obscenitet som intet har att göra med Kierkegaards bleka död, med Heideggers intellektualism eller med Freuds dödsfröjd. Inte med orden men genom Ordet polerar Bataille marmorhårda kukar; i dödens ögonblick låter han mannen njuta orgasmens martyrium.

Bataille och Blanchot blir inte mindre trovärdiga därför att de använder det kultiverade språk de vet att läsaren själv aldrig använder. Kvinnans och mannens kön förvandlas i extasens ögonblick till vad de verkligen är, fitta och kuk, till saft och flödande sperma, spända bröstvårtor och trånga pojkstjärtar. Batailles heta och Blanchots kyliga prosa retar och irriterar läsaren till egen förlösning, att med författarens texter som avstamp av egen kraft och med egen fri vilja söka sig till mysterierna, till extasen.

Samspelet mellan metafor och metonymi innebär att orgasmens mystik får full genomslagskraft först då den uppfattas utan icke-hedonistiska omskrivningar. Stora vackra kukar och smidiga fittors kyssgoda läppar, den afrikanska kvinnans blåsvarta bröstvårtor och arabpojkens lena hud är erotikernas mystiska verklighet. Utan detta brutala språk hos den som läser Batailles och Blanchots kultiverade prosa, blir "varje slag av erotism" (Barthes) omöjlig. Författarna kräver att läsaren själv formulerar sina erfarenheter, att läsaren förvandlar litteratur till verklighet.

Stålblanka kukar med harmyntare huvuden i naken väntan på orgasmens och dödens frälsning, fångade i mannens mun eller av kvinnans blygdläppar, är hos såväl Genets sköna matroser, hos bögar som Klaus Mann, Green, Gide, Lawrence, Pasolini, Nietzsche, det eukaristiska offer som föräras Gud, Himlens postillon d'amour mellan liv och död.

Bo I. Cavefors




Ur arkivet

view_module reorder

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 04 januari, 2013

En hobbit, tretton dvärgar och möjligen en drake på slutet

Regissören Peter Jackson är igen aktuell med ytterligare ett mastodontverk. Efter trilogin ”Sagan om Ringen”, har det nu blivit dags för Peter Jackson att ta sig an ”Hobbiten” som även ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 09 januari, 2013

Foto: Johan Werkmäster

Jeansens historia börjar i Bayern

Jeansen föddes inte i Bayern. Det gjorde däremot dess skapare Levi Strauss, närmare bestämt i Buttenheim i forna stamhertigdömet Franken i den tyska delstatens norra trakt. Hans barndomshem på Marktstrasse ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 13 februari, 2016

Foto Gilda Melodia

Inuti och inpå huden

Religionen skulle försvinna, trodde tänkare som Emile Durkheim och Karl Marx. Människan skulle frigöra sig. I dagens samhälle ser vi en förändring från människa som samhällsvarelse till individ, som hellre ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om religionen | 14 oktober, 2015

Veckan från hyllan. Vecka 12-2013

Det har valts en ny påve, alltid en spännande och viktig tilldragelse, i synnerhet som själva valet har sina egna mycket speciella ceremonier och tillvägagångssätt. Själva valet kallas för konklav, conclave ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 16 mars, 2013

Hector Berlioz. Lithographie de Charles Baugniet

Med både måttlösa och tygellösa känslor

Även om Berlioz' personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor.

Av: Eva-Karin Josefson | Kulturreportage | 23 december, 2015

Den indre sammenhengen mellom venting og følelser

Innledning Emnet for artikkelen min er den begrepsmessige sammenhengen mellom venting og følelser. Resonnementet mitt er slik. For det første, venting som fenomen må læres, venting faller ikke under studiet av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 september, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 21-2013

Veckans megahändelse, och pseudo dito, är utan tvekan Eurovisionsschlagerfestivalen i Malmö. Gapigt, glittrigt, hurtfriskt, inställsamt och utslätat. Ett evenemang som säger ganska mycket om vår tid. Och så har Arktiska rådet ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.