Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | 08 november, 2011
Resereportage

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | 06 november, 2013
Essäer

Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | 02 oktober, 2016
Agora - filosofiska essäer

Kulturförbittring II

Eftersom de värden som vi har haft hittills alltså drar sina slutliga följden, eftersom nihilism utgör den yttersta logiska slutsatsen av våra stora värden och ideal - eftersom vi måste ...

Av: Freke Räihä | 30 december, 2010
Essäer om litteratur & böcker

En strålande begåvning och hennes tre snillen



Image
Martina von Schwerin 1804
Sommaren går hastigt mot sitt slut. Dagarna i Lund har på ytan i stort sett varit sig lika. Värmen och den stillastående luften inne i staden har känts som en plåga. Det luktar illa av avfall och dynga från rännstenarna. Men om morgnarna rider han ofta ut en tur på sin gamla trogna häst, gärna upp mot Helgonabacken och den norra fäladen. Stillheten och den lantliga idyllen tilltalar professor Esaias Tegnér. Där får hans rörliga och poetiskt överhettade sinne en stunds lugn och vederkvickelse. Kanske är det också skönt att slippa hustrun Annas eviga tjat och hysteriska utbrott. Huset på Gråbrödersgatan är sannerligen inget lyckligt och harmoniskt hem.

Detta år dagtecknar Esaias Tegnér sina många och ofta alldeles lysande brev 1825. Men det gångna året har långt ifrån varit någon givande och god tid för den lärde professorn i grekiska; åtminstone inte på det privata planet. Alltför mycket i hans liv har ställts på sin spets. Hans viktigaste vänskap, relationen med hans främsta förtrogna och första kritiska läsare, hade avbrutits för över ett år sedan. Numera utväxlar inte ens Esaias Tegnér och Martina von Schwerin brev med varandra. Det plågar och stör honom och går honom djupare till sinnes än vad han först vill erkänna ens inför sig själv.

Inte heller är det med någon större glädje han ser fram emot att flytta från Lund. Men han har sökt och i hård konkurrens fått tjänsten som biskop i Växjö. Tärningen är kastad. Även om det måhända inte i första hand är Esaias Tegnér själv som kastat den, utan hans hustru. Hon har helt enkelt krävt det av sin make. Ekonomin är inte den bästa och Anna Tegnér är allt annat än sparsam.

Det är en tung och trist tid uti Tegnérs liv. Ingenting vill sig riktigt. Skrivandet har avstannat en aning; det var annars hans bästa och tryggaste tillflyktsort. Känslor av ensamhet och övergivenhet drabbar honom ofta. Han har ingen att prata med eller någon som han kan utbyta allvarsamma tankar med. "Om jag undantar Agardh", skriver han också i ett klagande brev till Brinkman, "hvars studier dock äro riktade åt helt annat håll, finnes här ingen, med hvilken ett utbyte af idéer kan komma ifråga, ännu mindre ett utbyte af känslor."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Image
Esaias Tegnér målad av Sandberg.
Och han märker också att ålderdomen börjar närma sig även om hans födelseattest enbart uppvisar slitage av fyrtiotre år. Han känner sig sjuk och sliten och ansatt av grubblerier. Svartalferna, som sedermera kom att bli så vanliga gäster i hans melankoliska medvetande, har visat sig för första gången. Redan i början av denna sommar, i slutet av maj månad då han varit på resa upp till Småland, hade han sökt bot och lindring. I ett brev till Heurlin skriver han: "Den obehaglige Ling, som nu öfvergått till uppenbar Charlatan med sin SjukGymnastik, skulle curera mig, hvaraf jag naturligtvis blef värre."

Samtidigt har Esaias Tegnér en annan anledning till att känna av den kreativa tomhet som lätt följer efter att ett stort arbete blivit klart. Det mäktiga och storslaget upplagda dikteposet "Frithiofs saga" - som kom att ge Tegnér genistatus och berömmelse över hela den europeiska kontinenten - hade efter mycket lång tid av hårt arbete blivit färdigt samma år. I maj månad hade det kommit från tryckeriet. Tomheten blev säkerligen inte mindre utan avsevärt mer krävande och påträngande genom att en av de centrala gestalterna i verket, den drottninglika och suveräna Ingeborg, i så hög grad hämtat sin inspiration från och förebild i den avhållna Martina von Schwerin. Ja, de flesta och mäktigaste av de starka känslorna som han fångat i sitt diktverk stammar från hans relation med henne.

Friherrinnan Martina von Schwerin och professorn Esaias Tegnér hade - som så många andra högreståndspersoner och bättre bemedlade vid denna tid - mötts första gången när de drack brunn. Platsen var det alltmer populära Ramlösa brunn och det hade detta år hunnit gå nästan tio år sedan deras första sammanträffande. Men starten var aningen trög. Först två år efter första mötet gästade Tegnér i augusti 1820 Sireköping för första gången. Martina von Schwerin hade då flera gånger förgäves försökt bjuda dit skalden. Vänskapen väcktes på allvar och blev innerlig när de båda ännu en gång träffades en längre tid på Ramlösa brunn sommaren 1822. Alltsedan dess var deras möten täta och brevväxlingen intensivare och allt innerligare - från och med nu inleder Tegnér alltid sina brev med "Älskade Martina". Året därpå kan Tegnér till exempel skriva att i soffhörnet på Sireköping har "konversationen ej varit lämpelig att föra protokoll över, åtminstone ej utan stark justering, men likväl den intressantaste jag haft i min lefnad".

Men vad är det egentligen för fel på Esaias Tegnér detta dystra år 1825? Själv beskriver han sitt sjukliga tillstånd och själsliga lidande på följande sätt i ett brev från den 14 augusti till Carl Gustaf von Brinkman. "Allt sedan jag sednast skref dig till, bäste Brinkman, har jag varit och är ännu, sjuk till själ och kropp. Egenteligen sängliggande har jag väl endast varit 8 dagar; men en fortfarande mattighet, svettning och aftynande till själ och kropp, är värre än all annan sjukdom. Jag magrar beständigt, och är egenteligen hvarken sjuk eller frisk; men en viss obeskriflig nedstämning och leda vid allt som fordom glädt mig, förenad likväl med en aldrig hvilande oro i hufvud och hjerta, säga mig tillräckligen att min organisation måtte ha förlorat jemvigten.

I synnerhet plågar mig en lättrörlighet i inbillningen som aldrig ger mig något lugn och merendels nätterna igenom håller mig vaken vid de äfventyrligaste föreställningar, dem det är mig omöjligt att bortvisa... Alla mina bekanta påstå att jag endast är Inbillningssjuk, och deri ha de verkeligen rätt; men jag vet ingen värre sjukdom än den som kommer ifrån en desorganiserad själ, som småningom upplöser sitt kroppsliga skal. Kroppsliga plågor har jag äfven, i synnerhet klämsel under bröstet, som vanligtvis försvinner med gråt. Jag lär med ett ord vara hysterisk eller nerfsvag eller hypochondrisk, eller Gud vet hur Läkarne kalla hvad de ej begripa... Hvad jag utan all både Medicin och Philosophie kan inse är att min sjukdom kommer från själen och verkar på kroppen, hvaremot andras tar den motsatta riktningen. För öfrigt hör jag allehanda namn, neml. Hemorrhoider, gikt, lefversjuka etc."

Nu hoppas Esaias Tegnér att ett besök i Köpenhamn förenat med ett antal konsultationer av deras mer framstående representanter av läkarkåren kanske skulle kunna hjälpa honom ur hans tilltagande mörker. Så Tegnér med familj reser över Sundet. Han går till den ena efter den andra prominente läkaren. Deras besked är luddiga, motstridiga och utan allt egentligt värde. Sjukan sitter i själen. Och den gräver snart allt djupare sår i skaldens redan sargade sinne.

På det vackra Sireköping, ett gods beläget mellan Landskrona och Lund, sitter Martina von Schwerin. Hon är orolig för vännen och den avhållne diktaren, även om de detta år inte har någon kontakt. Täta rapporter går till friherrinnan via Tegnérs och Martina von Schwerins gemensamma vän Carl Gustaf von Brinkman uppe i Stockholm. Och vid ett besök av doktor Schönbeck, som var en av de läkare Tegnér konsulterat i Köpenhamn, får hon lugnande besked om poetens hälsotillstånd. Problemet sitter i själen, inte i kroppen.

Image
von Brinkman av Maria Röhl 1835.
Martina von Schwerin är en gift kvinna med fyra barn. Detta plågans år för vännen Tegnér, 1825, är hon trettiosex år. Hennes intressen är utpräglat litterära och det på en mycket högtstående och avancerad nivå. Hennes plats i den svenska litteraturhistorien har aldrig varit omdiskuterad eller ens ifrågasatt trots att hon aldrig skrev vare sig poesi eller prosaverk. Hennes konst var brevskrivandets. Hade den litterära offentligheten vid denna tid sett annorlunda ut, och hade hon inte hållits tillbaka av tidens kvävande kvinnoroll, skulle Martina von Schwerin tveklöst ha varit en av sin tids mest framstående och klart lysande litteraturkritiker. Hennes beläsenhet är både mycket bred och djupgående. Med intresse följer hon den nya litteratur som kom ut - och det inte alls enbart här i Sverige. Obehindrat och lätt rör hon sig mellan såväl den tyska och engelska som den franska och svenska vitterhetens viktigaste alster.

Hon hade enligt tidens förhärskande sed uppfostrats och utbildats till att enbart vara till behag och för att kunna sköta och styra tjänare och ett stort hem. Franska var det språk hon fått lära sig, därtill självfallet att spela piano, sömnad och hushållsskötsel. Hon var enkom ämnad till att bli en representativ hustru och produktiv barnaföderska. Martina von Schwerin hade ursprungligen kommit från den mycket förmögna köpmannafamiljen Törngren utanför Göteborg. Barndomen tillbringar hon på Breda Säteri några mil utanför hamnstaden. Redan vid tretton års ålder blir hon bortlovad och förlovad för att två år senare, vid femton fyllda år, bli bortgift med en sjutton år äldre man.

Framtidsutsikterna såg då, år 1804, kanske inte alltför lysande ut för unga fru Martina von Schwerin. Märkligt nog blev det ett ovanligt harmoniskt äktenskap och hovstallmästare Werner von Schwerin gav sin unga fru förvånansvärt stor frihet och en hel del öm omtanke. Men hennes intressen kom han aldrig att vare sig dela eller på allvar förstå. Samtida vittnesmål beskriver honom ganska entydigt och elakt som en man utan både "bildning och begåvning".

Det nygifta paret bosätter sig först i Stockholm och Martina von Schwerin kom snart att umgås i de allra finaste och förnämsta hovkretsarna. Det är då hon möter landshövdingen och den åldrige sekreteraren i Svenska Akademien Nils von Rosenstein. Nu tar hennes liv en annan och oväntad riktning.

Nils von Rosenstein, på långt håll släkt med Martina von Schwerin, inser hennes ovanliga kapacitet; han ser hennes hunger efter bildning, kunskap och längtan efter att få fördjupa sig inom både litteratur och filosofi. Han tar sig an hennes utbildning med mild och uppmuntrande hand. Trots att den vänlige och alltid balanserade Nils von Rosenstein är trettiosex år äldre än sin skyddsling fäster han sig snart vid henne med måhända lite väl ömma och starka känslor. Men Nils von Rosenstein är fullt ut medveten om att hans känslor inte är besvarade så han nedlåter sig aldrig till att låta detta komma emellan dem. "Martina kan knappast ha upplevt honom som särskilt attraktiv," skriver också Nils Rosensteins biograf Torgny Segerstedt, "men han var säkert omtänksam, uppmärksam, vänlig och rolig i sina samtal. Kanske var han den första vuxna person som intresserade sig för hennes åsikter och tog dem på allvar."

Nils von Rosenstein ideal tillhörde numera en svunnen tid. Inför romantiken - och allra helst dess tyska filosofi - stod han fullkomligt främmande. Han var under hela sitt liv fast förankrad i och hängiven sjuttonhundratalets upplysningsrörelse. Tillsammans med sin vän och vapendragare Johan Henrik Kellgren hade han på 1780-talet gått till storms mot allehanda ockulta och esoteriska läror och slagits för förnuftets och upplysningens framsteg och hägrande seger.

Med sin skrift "Försök til en afhandling om uplysningen" från revolutionsåret 1789 (tryckt först 1793) hade han bättre, klarare och kraftfullare än någon annan svensk filosof eller författare sammanfattat och förklarat de centrala och bärande tankegångarna i upplysningsrörelsen. Och en av de många förtroendeposter han innehaft var den som informator åt den unge kronprinsen. Så man kan lugnt påstå att han var väl skickad att handleda och utbilda Martina von Schwerin. Det är svårt att tänka sig att hon skulle ha kunnat få en bättre lärare.

Nils von Rosenstein är en av svensk vitterhetshistorias allra märkligaste och vänligaste gestalter. Han var alltid sina vänners vän, aldrig hämndgirig eller missunnsam. Han hjälpte även ofta dem som borde framstå som hans uppenbara meningsmotståndare. Den store och alltid motarbetade filosofen Benjamin Höijer hade till exempel i Nils von Rosenstein sin ende inflytelserika välgörare och vän.

En enda last tycks ha hemsökt Nils von Rosenstein - frosseriet. Han var ingen gourmet utan en hämningslös gourmand och blev med åren oformligt fet. Dessvärre drabbades han även av en allt sämre syn och blev mot slutet av sitt långa liv helt blind. Hans avtagande syn avspeglar sig mycket tydligt i hans brev. De är hart när oläsliga med sina stora runda bokstäver som oregerligt far fram över sidorna. Ändå försökte han att arbeta ända i in det sista, men hans slut blev tragiskt. Alltfler av hans själsförmögenheter liksom även kroppen svek honom. Sommaren 1823 avlämnade Tegnér följande sorgliga rapport till Martina von Schwerin: "Gubben Rosenstein är nu mera blott en vandrande ruin.

Han har förlorat alla sina faculteter, utom aptiten. Det är i allmänhet rysligt att se en vålnad som går igen, men en vålnad, som går igen och äter är något vederstyggeligt. Gubben står icke att hålla hemma, utan han bjuder sig sjelf beständigt ut. Det är förödmjukande att se Materien sålunda beherska Anden, helst en ande som hans." Året därpå, 1824, avled till slut den sjuklige och helt blinde Nils von Rosenstein vid en ålder av sjuttiotvå år.

Efter att familjen von Schwerin flyttar till Sireköping 1812 inleder Martina von Schwerin och Nils von Rosenstein en intensiv brevväxling. Den förs självfallet, enligt tidens sed, på franska; först med breven till Tegnér övergick Martina von Schwerin till att skriva sina brev på svenska. Det är uppenbart att den gamle filosofen däruppe i Stockholm mycket saknade sin elev och avståndet tycks även ha lett till att han lite mer explicit vågade avslöja och ge ord åt sin kärlek till henne. "Ni är en ung människa", skriver han till exempel den 25 mars 1813 med spelad indignation, "intagande och begåvad, det är sant, men ni borde ändå respektera äldre personer och i synnerhet en person som jag, som är över 60 år gammal och filosof och författare. Jag kräver att ni säger, att jag alltid varit förnuftig eller också att jag inte är det nu heller. Enligt er uppfattning är jag ju likadan, som jag var då vi först råkades och innan vi skildes åt. Ni borde verkligen genom erfarenhet ha lärt er, att om ni förvrider huvudet på någon, så är det för hela livet. Lär er på samma gång att det inte är möjligt att sluta älska en kvinna som ni."

På Sireköpings gods går livet sin gilla gång. Dagarna är ganska inrutade och fulla av praktiska bestyr. Martina von Schwerin har mycket att stå i och ett stort hushåll att administrera och sköta. Barnen tar också mycket tid; en tid hon med entusiasm och glädje ger dem. Hon är dessutom mån om deras fortbildning och engagerar sig hårt och kunnigt i deras utbildning - dels genom att periodvis själv ge dem undervisning, dels är hon alltid mycket noggrann med sina val av informatorer. Hennes uppfostringsprinciper är förvånansvärt moderna och helt klart påverkade av Jean-Jacques Rousseau. Martina von Schwerin menar att varje barn ska fostras efter sina egna förutsättningar. Det är inte könet eller föräldrarnas krav eller förväntningar som ska avgöra vilken utbildning de ska få.

Det är deras olika begåvning, läggning och intressen. Dottern och namnen Martina - för övrigt född på moderns födelsedag den 3 januari 1809 - får till exempel en avsevärt mer avancerad utbildning än både sina yngre bröder Jules och Carl Filip och äldsta systern Ebba. Unga Martina läser bland annat latin och utbyter också många brev med gamle Rosenstein på romarnas ädla tungomål. "Jag vill att hon i allt skall vara en förbättrad upplaga av sin mor", skriver Martina von Schwerin. Men även om Martina II - som hon ofta kallas - är favoritbarnet så anser modern själv att det är sonen Jules som mest liknar henne själv. "Jag njuter nu rätt moderligt den glädjen att hafva återsett min pojke", skriver hon i ett brev till Tegnér, "som artar sig väl och är kvick, liflig, munter såsom hans ålder tillkommer. De, som känt mig från barndomen, påstå honom vara den af mina barn, som mest liknar mig. - Gudi lof naturen härvid bestämt honom till karl. Fattningsgåfva, liflighet, kraft och verksamhet kunna gagna till något, då de slippa utveckla sig bakom de kvinnliga sol- och kjortelskärmarne."

Tid är en ständig bristvara i Martina von Schwerins liv; tid till att läsa och skriva sina brev finns det aldrig tillräckligt av för att ens nöjaktigt kunna tillfredsställa hennes behov. En typisk dag i sitt hem skildrar hon samtidigt som hon sitter och försöker skriva ett brev till Brinkman. Året är 1813, och det är den 13 juli: "Ni är alltför god, min käre Brinkman, att kalla mitt brev förtjusande. Om ni visste det sätt varpå jag skrivit det, skulle ni medge att det är nästan omöjligt att det inte där finns språkfel och sammanhängande tankar. Knappast har jag satt mig till skrivbordet och börjat 1 eller 2 rader, strax hör jag någon komma, jag stannar och hör en skarp och skorrande stämma som säger: 'Söta hennes nåd, vilken kalv skall slaktas i morgon?' Eller en annan i full gråt: 'Herre Gud, tänk att råttorna har tagit tre kalkonungar i natt!' Jag skickar ut människorna det fortaste jag kan, en smula förargad på kräken av olika slag. Jag återtar min penna, jag fortsätter och vips en annan som kommer och säger på sin barbariska dialekt: 'Ack, jag har en gräbba som har en sådan skräckelig klämsel.' Dessa ord, som väl är helt och håller obegripliga för er, får jag väl lov att bokstavligen översätta så här: att det är en tjänsteflicka som har ont i magen. - Ni ser då i vilken grad jag är ovärdig att kallas en sånggudinna, om det inte skulle vara den som har inspirerat den ryktbara Kajsa Varg, vars namn och berömmelse kanhända nått edra öron".

Ändå ger Martina von Schwerin aldrig upp och tillåter sig inte att resignera. Det skulle väl annars vara alltför lätt i hennes situation. Ensam om sina intressen, isolerad ute på landet och omgiven av ett ganska drygt och inskränkt umgänge. Hennes man Werner von Schwerin delar inte på något sätt de litterära intressena. Men hennes längtan till läsning, hennes begär efter att bilda sig och vidareutveckla sitt litterära sinne och odla sin smak mattas aldrig. Två timmar varje kväll sätter hon sig för sig själv i sitt rum och läser. "När jag säger att jag läser", skriver hon, "betyder det att jag däråt ägnar två hela timmar av dagen, ty för återstoden är jag verkligen så upptagen av göromål av alla slag och av omsorgerna om barnen, att jag först mot aftonen kan med lugn hänge mig åt mina älsklingssysselsättningar."

Många av Martina von Schwerins brev är, som redan framgått, skrivna till Carl Gustaf von Brinkman. Han var en både sällsam och aningen udda herre med ett närmast passionerat förhållande till brevskrivandet och till - vittra damer. Dock var alltid förbindelserna platonska och Tegnér kallade smått elakt hans flitiga damumgänge för "Brinkmans seralj". Det var en samling förnäma högreståndsdamer i vars sällskap den utpräglat kvinnligt lagde Brinkman trivdes förträffligt med sitt svärmande och sentimentala väsen. Ingen av dessa förbindelser tog sig någonsin några sexuella uttryck. Eller som Fredrik Böök summerar det: "i hans eteriska väsen hade det knappast någonsin ingått någon erotisk lidelse." 

Över huvud taget var han en sällsam uppenbarelse i huvudstadens lärda och adliga kretsar. Han avskydde innerligt och ärligt ståndshögfärden och det ytliga umgänget som societetslivet krävde - en synpunkt han till fullo delade med Martina von Schwerin. Många elaka tungor betecknade Brinkman som en tandlös och evigt pladdrande liten gubbe som på många sätt ägde förmågan att väcka ett löjets skimmer över sin uppenbarelse. Det var på nätterna han levde upp. Då satt den lättrörde och smäktande Brinkman i sitt stora bibliotek - han ägde ett av de verkligt stora privatbiblioteken vid denna tid - och skrev sina många och ofta ytterst långa och aningen omständliga brev. Ändå, trots en mycket ringa litterär produktion, invaldes Brinkman i Svenska Akademien 1828.

Under sin ungdomstid hade Carl Gustaf von Brinkman studerat många år utomlands, framför allt vid olika tyska universitet. Därefter vidtog en längre period som diplomat - eller som det då hette som "medlem i konungens kabinett för utrikes brevväxlingen" - först som sändebud i Paris och Berlin och år 1807 utnämndes han till envoyé vid preussiska hovet. En befattning som sedan byttes mot minister vid hovet i England. Efter hemkomsten till Sverige utsågs han till ledamot i rikets allmänna ärendes beredning. Men det var alls inte som ämbetsman han närmade sig Martina von Schwerin, utan uteslutande på grund av sina starka och helt dominerande litterära intressen.

De båda hade träffats redan under tiden då Martina von Schwerin ännu bodde kvar i Stockholm. Carl Gustaf von Brinkman hade vid en ålder av fyrtiosex år återvänt till Sverige år 1810, men de träffades först under familjen Schwerins sista år i huvudstaden. Med bekantskapen med Brinkman, men framför allt genom deras intensiva brevväxling, öppnades i ett slag de nya romantiska litterära strömningarna för Martina von Schwerin. Ett förhållande som Nils von Rosenstein grumsade en aning svartsjukt över i sina brev. I mycket var Carl Gustaf von Brinkman en tidig banérförare i Sverige för den nya tyska romantiken som han grundligt lärt känna och studerat under sina utlandsår. Störst intryck tycks han ha tagit av filosofen Friedrich Heinrich Jacobi, vilken schematiskt uttryckt intog något av en mellanställning mellan å ena sidan förnuftstron och å den andra den nya metafysiken i Fichtes tappning.

Flera av de främsta och förnämsta företrädarna bland de tyska filosoferna och poeterna kände han sedan ungdomstiden dessutom personligen. Den store Goethe hade till och med bett Brinkman att hjälpa honom med att få ordning på hexametern i ett av sina långa diktepos och filosofen Schleiermacher tillägnade honom ett av sina verk. I ett brev till Tegnér, dagtecknat den 8 november 1829, uttryckte sig Brinkman på följande sätt: "Därför har jag också i mina yngre år över intet annat föremål så gärna sökt utforska de tänkare med vilka jag umgåtts, som Herder, Goethe, Schiller, Wieland, Jacobi; och oaktat deras ofta olika framställningar i sina offentliga skrifter, har jag nästan alltid funnit dem på samma sida av Rubicon som jag själv." När han skulle beskriva sig själv framställde han sig gärna som en självständig tänkare och kallade sig för både "fritänkare" och "självtänkare".

Martina von Schwerin var tjugotvå år när hon först träffade Brinkman. Han var en världserfaren herre och vittberest diplomat som närmade sig de femtio. Återigen fick hon, precis som i fallet med Nils von Rosenstein, en äldre mentor som med glädje och stort nit ägnade sig åt att fortbilda henne inom litteraturens område. Men det dröjde inte länge förrän deras inbördes relation blev avsevärt mer jämbördig och med tiden blev det allt mer tydligt och uppenbart att det var Martina von Schwerin som intog rollen av den mer känsliga och kunnigare litteraturkännaren av de båda.

Detta mörka år i Esaias Tegnérs liv oroar sig de båda vännerna för vad som drabbat den annars så godmodige och gladlynte skalden. Brevrapporterna om Tegnérs hälsotillstånd är både täta och bekymrade från Brinkman till friherrinnan på Sireköping. Det är alldeles tydligt att Brinkman led och kände sig mycket besvärad av den uppkomna brytningen mellan Martina von Schwerin och Esaias Tegnér. Han hamnade i kläm, mitt emellan två starka och stolta andar. Det var också Martina von Schwerin som en gång fört samman de båda herrarna och mycket aktivt uppmuntrat vänskapen mellan Brinkman och Tegnér. Det blev avgörande för dem båda. Brinkman "är den ende", skriver till exempel Tegnér till Franzén 1823, "med vilken jag kan idka fritänkeri, i högre och riktigare mening"

Upprinnelsen till brytningen var egentligen mycket enkel. Martina von Schwerin varken ville eller ansåg att Tegnér borde ha sökt tjänsten som biskop i Växjö. Hon kände sig i grunden sviken av sin vän och förtrogne. Känslovågorna gick höga i det lilla rummet på Sireköping. Hon kunde inte förstå varför Tegnér skulle sätta sig borta i Småland, långt ifrån henne. Nyligen hade hon glatt sig så storligen åt att han fått ett prebende - Reslöfs pastorat - i närheten av Sireköping för därigenom skulle deras möten i det på sin tid berömda "soffhörnet" på godset i Sireköping bli tätare och längre.

Tonen i breven till Tegnér är plötsligt oförsonlig. Martina von Schwerin kan inte ens inse varför den store skalden över huvud taget ska bli biskop. "Tegnér har talat med mig om sina planer", skriver hon upprört till Brinkman redan den 3 december 1823, "och han är överens med mig att ur pekuniär synpunkt vinner han föga med att byta sitt akademiska och personliga oberoende mot en kyrklig värdighet, för vilken han inte är skapad. Hans diktning skall ofelbart förlora därpå, och hans karaktär likaså. Ty som ni vet lika väl som jag har aldrig någon varit mindre präst än Tegnér."

Men Esaias Tegnérs beslut står fast. Inga påtryckningar hjälper. Han söker tjänsten i Växjö. Martina von Schwerin är dessutom fullt och fast övertygad om att det främst är Tegnérs hustru Anna som utövar påtryckningar på den stackars skalden. En biskopskräkla skulle inte enbart medföra en bättre ekonomi. Den sociala värdigheten och prestigen är avsevärt mycket större än en professorstjänst i Lund. Anna Tegnér vill helt klart gärna bli biskopinna.

Strax därefter åker Martina von Schwerin upp till Stockholm. Hon följer med sin Jules som ska skrivas in på Karlberg krigsskola för att inleda sin militära bana. Hon skriver den 22 januari 1824 ett sorgset och tungt brev till Tegnér. Det låter nästan som om hon skriver ett mer vittfattande avskedsbrev än vad en resa borde ge anledning till. "Förebrå mig ej en längre tystnad än vanligt, ty äfven i dag skrifver jag med tungt hjärta ett afskedsbref. Jag reser i nästa vecka till - Stockholm; och blott de, som veta huru mycket jag älskar min frihet och mitt soffhörn, kunna fatta det påkostande ett dylikt företag har för mig. För mängden skall den ledsnad jag verkligen känner endast synas tillgjord: det fruktar jag ej hos er, som vet huru litet jag i alla afseende är det." Och längre fram i brevet skriver hon om hur ensam hon kommer att bli när inte längre hennes vän Tegnér finns på det korta avståndet av tre timmars resa. "Jag blifver således ensam, långt mer än jag varit det i ensligheten, då jag visste, att blott trenne timmar fordrades för att upplyfta mina tankar och sinne till en höjd, som genom vänskapen blifvit så tillänglig för mig. Jag är nu bortskämd och lär dyrt få betala det." Det är också med största självövervinnelse och smärta som hon i Stockholm utövar sitt ansenliga inflytande för att hjälpa Tegnér att få sin biskopstjänst. Men hon gör det. Och han får den eftertraktade tjänsten.

Vänskapen mellan Martina von Schwerin och Esaias Tegnér är sannerligen ingen ytlig övning i konversation och tomt umgängesprat. Det är heller ingen av Tegnérs många billiga och smått maniska uppvaktningar av det motsatta könet. Det är allvar; blodigt allvar. Det de har att säga varandra i "soffhörnet" på Sireköping berör det viktigaste och mest avgörande i deras liv. Det är ingen tillfällighet att Tegnér ofta kallar Martina von Schwerin för sin "biktmoder". Hon får veta allt som rör sig i hans huvud, i hans allra innersta.

Dessutom är Martina von Schwerin den person som Esaias Tegnér på allvar och på djupet kan diskutera litteratur med. Det är hon och ingen annan som först av alla får ta del av hans utkast till nya dikter. Det är hennes reaktion han inväntar och oroar sig för när han inte är riktigt säker på värdet av sina diktade alster. Och Martina von Schwerin är sannerligen ingen okritisk läsare som enbart berömmer den store, numera världsberömde skalden. Hon säger ifrån, påpekar brister och avråder ibland publicering tills dikterna omarbetats till det bättre. De byter böcker med varandra; bokpaketen som går de tre milen mellan Sireköping och Lund är både många och tunga. De jämför sina intryck av vad de läst. De analyserar, diskuterar, jämför och kritiserar. I soffhörnet på Sireköping avhandlas samtidens samtliga författare, åtminstone alla de som är något att räkna med. De pratar om Goethe och Schiller, Atterbom och Franzén, om de förbannade fosforisterna - med Lorenzo Hammarsköld i spetsen - som alltid angriper Tegnér, om Adam Oehlenschläger och Lord Byron.

Det märkliga är att när Martina von Schwerin nu reser till Stockholm med sin fjortonårige son blir Tegnér plötsligt sur som ättika. Han hade sett fram emot att få besöka henne på Sireköping - också reser hon sin väg. Förhållandet mellan de båda vänner når här en kulmen. Tegnér hade medvetet skjutit på sitt besök hos friherrinnan. Han har avvaktat - varför är inte alldeles klart. I hans sinne eller snarare i hans överhettade fantasi måste tanken på att deras förhållande, som hittills enbart varit vänskapligt, nu skulle ta steget fullt ut och bli även en fysisk relation varit högst aktuell. Det är den kraftiga och smärtsamma besvikelsen han nu genomlider. Han känner sig sviken av Martina von Schwerin. Och hon känner sig i sin tur sviken av Tegnér.

När de sedan äntligen träffas är uppenbarligen Tegnérs förväntningar höga, kanske rentav smått hysteriskt uppskruvade. Den 30 augusti 1824 kommer han resande till Sireköping. Han stannar blott femton minuter och rider sedan iväg i sporrsträck. Vad som inträffat är att Tegnér uppvaktat Martina von Schwerin och fått kalla handen. Han blir avvisad, bortstött. "Solen i mitt liv är slocknad, bara mörker rundt omkring", skriver Tegnér. Nu går allt mellan dem fullkomligt i baklås. Tystnaden inträder och båda avvaktar förorättade på varsitt håll. Och stackars Carl Gustaf von Brinkman får inta rollen som deras förmedlare och mellanhand.

I de brev som Martina von Schwerin under denna period skriver till Brinkman dyker allt oftare Esaias Tegnérs hustru upp. Det är som hon plötsligt drabbats av en knivsudd svartsjuka - en känsla som annars var henne ytterst främmande. "Tegnér är själv för god för att ej tro sig vara lycklig inomhus", heter det till exempel i ett brev från den 1 september 1825, "men, oss emellan sagt, han är det ej, och häruti instämma alla hans vänner, utav vilka ej en enda tål hans hustru - ej för det hon icke har alla kvinnans prosaiska egenskaper av trohet, tillgivenhet, ordning och renlighet inomhus, men för det hon saknar varje själens högre åsikt och lyftning, hos henne så mycket oförlåtligare som hon ingalunda saknar kvickhet, men som endast användes på den mest småaktiga förtrytsamhet och avund - det mest småstadsaktiga skvaller, med vilket hon otillbörliga uppfyller den store skaldens öron." Sedan berättar Martin von Schwerin om hur hon själv varit med när Anna Tegnér fått några av sina hysteriska utbrott - som "ej äro att narras med".

Dessutom är Martina von Schwerin fullt och fast övertygad om att Esaias Tegnérs melankoli och tilltagande sjukdom förvärras av hustrun och hennes oregerliga beteende i hemmet. "Jag är visserligen ej den som vill eller bör uppehålla mig vid hennes svagheter, så lätt förlåtna, om de ej bidrog att i närvarande omständigheter förmörka Tegnérs sinne och fantasi." Och i Lund blir Esaias Tegnér allt sämre. Dagarna blir allt tyngre, sjukdomen hemsöker honom allt häftigare. Mjältsjukan är ett faktum. Själv sammanfattade han sin hemsökelse på följande sätt i den berömda dikten "Mjeltsjukan":

Jag stod på höjden av min levnads branter,
Där vattendragen dela sig och gå
Med skummig bölja hän åt skilda kanter;
Klart var där uppe, där var skönt att stå.
Jag såg åt solen och dess anförvanter,
Som, se'n hon slocknat, skina i det blå;
Jag såg åt jorden, hon var grön och härlig,
Och Gud var god och människan var ärlig.
 
Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt
Bet sig den svarte vid mitt hjärta fast;
Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,
Och sol och stjärnor mörknade i hast;
Mitt landskap, nyss så glatt, låg mörkt och höstligt,
Var lund blev gul, var blomsterstängel brast,
All livskraft dog i mitt förfrusna sinne,
Allt mod, all glädje vissnade där inne.
 
Vad vill mig verkligheten med sin döda,
Sin stumma massa, tryckande och rå?
Hur hoppet bleknat, ack, det rosenröda!
Hur minnet mulnat, ack, det himmelsblå!
Och själva dikten! Dess lindansarmöda,
Dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå.
Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,
Lös-skummande från ytan utav tingen.
 
Dig människosläkte, dig bör jag dock prisa,
Guds avbild du, hur träffande, hur sann!
Två lögner har du likväl till att visa,
En heter kvinna och den andra man.
Om tro och ära finns en gammal visa,
Hon sjunges bäst, när man bedrar varann.
Du himlabarn! hos dig det enda sanna
Är kainsmärket, inbränt på din panna.
 
Ett läsligt märke av Guds finger skrivet
Vi gav jag förr ej på den skylten akt?
Det går en liklukt genom mänskolivet,
Förgiftar vårens luft och sommarns prakt.
Den lukten är ur graven, det är givet;
Grav muras till, och marmorn ställs på vakt.
Men ack, förruttnelse är livets anda,
Stängs ej av vakt, är överallt till handa.
 
Säg mig, du väktare, vad natten lider!
Tar det då aldrig något slut därpå?
Halvätne månen skrider jämt och skrider,
Gråtögda stjärnor gå alltjämt och gå.
Min puls slår fort som i min ungdoms tider,
Men plågans stunder hinner han ej slå.
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!
 
Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
En urna blott med livets aska i.
Förbarma dig, du gröna moder Herta,
Och låt den urnan en gång jordfäst bli;
Hon vittrar bort i luften; jordens smärta,
I jorden är hon väl ändå förbi,
Och tidens hittebarn, här satt i skolen,
Får kanske se sin fader - bortom solen.

Den försmådde och kärlekskranke Esaias Tegnér kastar sig nu både huvudlöst och handlöst in i en förälskelse med en av sina i Lund bästa vänners hustru, Euphrosyne Palm. Det går inte. Det vill sig inte. Hon verkar förvisso mycket intresserad och smickrad av hans intensiva uppvaktning, men väl framme vid målet backar även hon inför att bedra sin man, Tegnérs vän. Vad som egentligen hände mellan dem, det vet ingen - förutom Martina von Schwerin. Ty efter återföreningen mellan biskopen och friherrinnan berättar Tegnér "i soffhörnet" ute på Sireköping för henne vad som hänt - mot tystnadslöfte. Ett löfte hon aldrig sviker, inte ens inför Brinkman.

De två vännerna kan självfallet inte hålla liv i sin tystnad och kyla. De saknar varandra alltför mycket. De träffas igen efter en inledande, aningen försiktigt trevande brevväxling där de båda intygar sin vördnad och uttrycker sin längtan efter att på nytt få träffas och utbyta tankar. Det är Tegnér som bryter tystnaden, under förevändning att han måste skicka en bok som Amalia von Helvig bett skalden att överlämna till sin väninna. Och snart bjuder Martina von Schwerin återigen in Tegnér till Sireköping. "Välkommen - hjärtligt välkommen under hvilken månad som helst! Alla årstider är blomstermånader, då man får se er." Och den 17 oktober 1825 åker Tegnér till Sireköping. Han stannar i tre dagar och de två återförenade vännerna pratar oavbrutet med varandra under de tre dygnen.

Till Brinkman skriver biskopen efter hemkomsten till huset på Gråbrödersgatan i Lund: "Jag hade icke talt ½ timma med Frih. innan allt var på den gamla foten, och - för dig kan jag väl berömma mig därav - på en förtroligare än någonsin. Ty henne, som fruntimmer, och vilket fruntimmer sedan! har jag sagt mycket som ej kan eller bör sägas någon annan."

Vänskapen är räddad. Och snart blir Tegnér mycket bättre. Tungsinnet lättar och han kan återigen se på livet med en mer ogrumlad och ljusare blick. Svartalferna drar sig för denna gång tillbaka. Men upplevelserna kom att förändra Esaias Tegnér för livet. Från och med nu lurar alltid mörkret och melankolin, tungsinnet och de svartaste demoner på nära håll, runt närmsta hörn. Med åren kom hans "mjältsjuka" att utveckla sig till plågsamma perioder av renaste galenskap då han inte längre förmådde skilja på fantasi och verklighet. Det är också nu, efter de uppslitande erfarenheter han varit med om detta år, som hans hysteriska och aningen besinningslösa jakt på kvinnor börjar.

Det är som om han inte kan låta bli. Den ene kvinnoaffären avlöser den andra. Enbart med några få blir det allvar som med Wendela Hebbe. Men vänskapen med Martina von Schwerin håller han fast vid. Periodvis kan hon bli innerligt trött på hans eviga "fruntimmershistorier". I början av år 1840 skriver hon till Brinkman inför dennes stundande möte med Tegnér: "Vid riksdagen råder jag er att nyttja samma recept med honom, som jag begagnar här: jag utfäster vanligtvis en viss stund på dagen att afhöra och samspråka om allt det oförklarliga lappri, som under namn af kärlek, fruar, kvinnogunst etc. etc. spökar i hans hjärna, men det med villkor att efter en gifven timma, stundom utfäst med klockan i handen, sedermera få tala och höra förnuft. På detta vis har det under senare år lyckats mig att framlocka några af de ljusare stunder, på hvilka hans umgänge fordom var så rikt."

Martina von Schwerin fick dessvärre rätt i sina farhågor och misstankar. Valet av den nya yrkesbanan, ingivelsen att bli biskop, var på det hela taget inte bra för Esaias Tegnér. Åtminstone inte för skalden Tegnér. De stora och avgörande diktverken har han nu bakom sig. En stor förändring efter flytten till Östrabo, biskopsgården i Växjö, är att förhållandet mellan makarna Tegnér blir påfallande bättre. Anna och Esaias Tegnér tycks komma varandra närmre och de eviga bråken och utfallen avtar. Men i sitt arbetsrum hänger Tegnér upp ett målat porträtt av Martina von Schwerin. Tegnér kan aldrig under hela sitt liv riktigt släppa tanken på sin förlorade kärlek.

På Sireköpings gods går livet sin gilla gång. Mångahanda vardagliga bestyr avbryts med bjudningar till grannskapets ganska trista umgänge, barnen växer, skördarna ska bärgas, djuren skötas. Men Martina von Schwerin upphör aldrig med att fortbilda sig. Hon läser sina böcker och skriver sina brev. Brevväxlingarna fortsätter med både Esaias Tegnér och Carl Gustaf von Brinkman; den sistnämnde kom sammanlagt att skriva 3 349 brev till "Stella" som han oftast kallade Martina von Schwerin. Hon kom att överleva dem båda med många år. Esaias Tegnér avlider sextiofyra år gammal 1846 och Carl Gustaf von Brinkman året därpå vid den högst ansenliga åldern av åttiotre år. Martin von Schwerin fick även genomlida två av sina barns död, däribland hennes älskade Martina.

När sedan även hennes make dör ger hon sig ut på en över ett år lång utlandsresa över hela Europa ner till Italien och Rom. Hon lever sedan sina sista år i barndomsstaden Göteborg, beundrad och mycket populär i umgängeskretsarna. "Ännu vid 80 år", skriver hennes biograf Ewert Wrangel, "visade hon lifligt intresse för all bildning ... Historiska arbeten och skönlitteratur såg man ständigt på hennes bord." År 1875, den 18 november, somnar hon själv sakta in vid en ålder av åttiosex år.

Martina von Schwerin är en för sin tid mycket ovanlig kvinna. Målmedvetet och utan att låta sig rubbas skaffar hon sig ett liv och en verklighet vid sidan av vardagens många och krävande sysslor. Hon bildar sig och utvecklar sin egen personlighet. Åtskilliga av tidens florerande fördomar - såväl sociala och moraliska som religiösa - ställer hon sig suveränt och obekymrat över.

Hon känner förakt eller snarare löje inför överklassens ytliga liv och lider av umgänget i både huvudstadens hovkretsar och bland den förstockade skånska adeln. Hon äger därtill en mycket stark vilja och en orubblig integritet, vilket inte minst visar sig i umgänget med Tegnér. Samtidigt är hon vänfast och därtill känd för sitt vänliga och trevliga sätt. Och enligt Henrik Schück är Martina von Schwerin den enda i sin samtid "som fullt förstått en natur som Tegnérs och som senterat hans verkliga storhet."

En samtida, grevinnan Adlersparre, beskriver Martina von Schwerin på följande sätt efter en visit på Sireköping: "Är det väl möjligt att ett fruntimmer kan vara mer älskvärd än hon: snille, odling, själsallvar, lätthet i umgänget, hänryckande samtalsgåfva - allt finnes hos henne förenadt. Hon försätter alla uti en så ledig stämning att man glömmer hennes öfverlägsenhet och är högst förundrad att vara så nöjd med sig själf."

Crister Enander

Texten är hämtad ur boken "Ett skott i natten och andra litterära essäer".

 

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 05 Maj, 2012

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | Stefan Hammarén | 25 mars, 2013

Louise Brooks, varken ängel eller hora

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan.Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar pianist ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 10 februari, 2012

Vanitas och andra existentiella dataspel

Döden är alltid närvarande i dataspel. En energimätare som hastigt faller, en symbol som blinkar till i övre hörnet och försvinner. Du kan bli skjuten, knivhuggen, bränd, sprängd eller överkörd ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 25 september, 2010

Wittgensteins förhållningssätt mellan poesi, filosofi och musik

Han betraktar henne och ser hennes ansikte, som om vore det täckt av en tunn ljus slöja, knappast verklig. Han är böjd över sig själv, det intet som väntar, han ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2017

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko Wikipedia

”Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång”

Tomas Tranströmer har gått ur tiden. Mitt hjärta sörjer en av världens mest betydande poeter. När en poet dör blir världen fattigare. Hur många verkliga poeter kan mänskligheten visa under ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 27 mars, 2015

Vem är Jørgen Leth?

Tillfällena när den danske filmaren och skribenten Jørgen Leth kommit på tal i svensk media är lätträknade, detta trots att han nog får räknas till en av de största levande ...

Av: Per Brunskog | Konstens porträtt | 19 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.