Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 1

”Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade ...

Av: Peter Sjöblom | 21 maj, 2013
Essäer om musik

Nattliv av Joseph Roth

Natt efter natt går jag samma väg. Natt efter natt ser jag samma bilder. Utanför fattighuset kör likvagnen fram, obevekligt, nyktert, affärsmässigt, för att sänka i jorden dem som var ...

Av: Joseph Roth | 05 september, 2014
Kulturreportage

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | 02 oktober, 2013
Agora - filosofiska essäer

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | 21 mars, 2014
Kulturreportage

I vänskapens namn - om Victoria Benedictsson



Image
Victoria Maria Benedictsson Bruzelius (1850-1888)
Länge levde hon en mycket ensam människas dystra liv. Med en omgivning som var hårdnackat oförstående, nedlåtande och hånfullt aggressiv.Victoria Benedictsson fick kämpa hårt mot småstadslivets inskränkthet och intolerans i sin kamp för att erövra rätten till sitt författarskap. I Hörby var hon understimulerad, instängd och isolerad från den litterära världen, även om hon ständigt gjorde stora beställningar av nyutkommen litteratur.

Hennes make, postmästaren Christian Benedictsson, uppmuntrade henne till att inrätta en liten bokhandelsavdelning på postkontoret. När de gifte sig 1871 var Victoria Bruzelius 21 år och postmästaren nära trettio år äldre. Med sig i äktenskapet hade han fem barn, åt vilka Victoria blev en älskad styvmor.

Giftermålet handlade inte om kärlek utan var en protest från Victoria Benedictssons sida. Hennes far hade lovat henne att få studera konst i Stockholm. När han sedan bröt sitt löfte gifte hon sig med den i faderns ögon minst lämpade av de uppvaktande kavaljererna. Det var en impulsiv hämndakt från Victorias sida som hon sedan bittert fick ångra resten av livet. Redan under det första året som gift försökte hon ta sitt liv.

Anledningen var den chock och djupa avsky som den fysiska kärleksakten ingav henne. När hon gifte sig visste hon så gott som ingenting om sexuallivet. I brev kunde hon skriva att hon kände "en panisk förskräckelse för äkta ståndet med thy åtföljande. Ja, jag har riktig fasa för det." Neurosen och det skräckartade uppvaknande detta medförde satt sedan i resten av livet. De halvamorösa förbindelser hon upprättade med ett antal män gör samtliga halt vid sängkammaren, förutom den sista med Georg Brandes.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Victoria Benedictsson gör ett nytt självmordsförsök fem år senare genom en långt driven självsvält när hon är havande med sitt andra barn. Flickan dör en knapp månad efter födseln till följd av undernäring. "När hon gick med sitt andra barn under hjärtat", skriver Axel Lundegård, "föresvävade henne hungersdöden som en sista utväg och hon ålade sig den svältkur, som för alltid undergrävde hennes hälsa." I Victoria Benedictssons tankar kommer flickans död att fortsätta leva som ett plågsamt memento. Hennes stora skräck förblir därefter att hon på nytt ska bli gravid. Det fyller henne med fasa och hennes almanacka är full av anteckningar om utebliven menstruation eller minsta tecken på illamående om morgnarna.

Samtidigt var livet i postmästarhemmet fullt av vardaglig glädje och trygga rutiner. Styvbarnen har vittnat om vilken omtänksam och god mor Victoria Benedictsson var. Matti af Geijerstam skrev senare i livet en hyllning till sin mor och lyckliga barndom i Hörby. Hon skriver sammanfattningsvis:  "när jag hörde henne komma och gå i hemmet, var det som en glädjeström fyllde mig allt igenom."

Bortsett från ett ganska intensivt socialt och typiskt småstadsaktigt liv med visiter och besök tog Victoria Benedictsson aktiv del av makens arbete. Hon hjälpte honom på posten och även senare på den bank som han förestod. Därtill kom då den boklåda hon öppnade i anslutning till postkontoret, vilken var en filial till Cronholmska bokhandeln i Malmö . Men stämningen mellan makarna blev inte bättre. Tvärtom så försämrades deras relation med tiden. Victoria Benedictsson drog sig alltmer undan och ansträngde sig för att undvika maken.

Hennes liv fick en ny och smått sorglig inriktning genom den sjukdom som drabbade henne kring påsktid 1881. Den 16 april går det att spåra de första tecknen i hennes dagbok. Då skriver hon: "Låg till sängs." Dagens därpå, påskdagen: "Doktorn här." Sedan tilltar smärtorna och tillståndet blir alltmer akut. En månad senare operas hon i knäet. "Tänk dig", skriver Victoria Benedictsson i brev, "att de helt långsamt genomskar den tjocka muskeln ovan knäet ända till de fingo benet blottat, och jag var ej kloroformerad." Och för den 9 augusti står det i dagboken: "Doktorn här och såg betänklig ut. Jag fruktar att fisteln skall gå ned i knäet, så att jag kan bli ofärdig för alltid. Jag kan ej stiga upp på någon tid ännu." I över två år blir Victoria Benedictsson sängliggande. Därefter var hon drabbad av svår hälta under resten av sitt liv.

Det var även under konvalescensen som Victoria Benedictsson på allvar började skriva på ett mer medvetet och överlagt sätt.

Den stora förändringen i Victoria Benedictssons liv kom med att hon undan för undan börjar inse att hon ska skriva i stället för att måla. Romanen "Sirénen" går 1876 som följetong i Sydsvenskan. När hon sedan lämnar poesin bakom sig och koncentrerar sig på novellerna, och senare romanerna, har hon nått sitt livsmål.

Efter fyra års äktenskap skriver hon i dagboken 1875: "Inom mig fanns det dock något som väsnades och ville fram. Jag vet i denna stund icke om det endast är ett oroligt sinne som ej vill nöja sig med att låta tankarna vända sig kring dagens enformiga göromål, eller om det är medfödda anlag för något, jag vet icke rätt vad - penseln eller pennan. Penseln har man tagit ifrån mig, pennan återstår."

Med romanen "Pengar" - som hon år 1885 ger ut under den kända pseudonymen Ernst Ahlgren och handlar om kvinnans frigörelse och äktenskapet - kommer hennes definitiva genombrott. Ola Hansson framhåller "det kraftiga och sunda, som giver hennes författarindividualitet dess prägel, det tankeklara och viljestarka och känslodjupa". Karakteristiken håller sträck än idag.

Victoria Benedictsson fortsätter att känna sig fångad i det lilla Hörby och innestängd i sitt föga givande äktenskap. Hon längtar efter andra impulser och intryck. Nyfikenheten hon känner för vad som händer på den litterära scenen i Köpenhamn och Stockholm blir allt svårare att stilla. Christian Benedictsson blir därtill med ålder alltmer inbunden och egendomlig. När Victoria Benedictsson sedan mer eller mindre kurtiserar den hemvändande amerikaresenären Charles de Quillfeldt växer - förståeligt nog - hans svartsjuka. Splittringen mellan makarna tilltar samtidigt som Victoria allt tydligare markerar sin tilltagande självständighet.

I skydd av sjukdomen och sitt handikapp tilltvingar hon sig en privat sfär. Maken tvingas därigenom att lämna henne ifred. När hon kom hem efter en resa till Stockholm skriver hon i sin dagbok: "Vid stationen mötte oss gubben; kall, surmulen och grå. Inte var det någon glädje att komma ‘hem'. Genast jämmer över bokhandeln. Jag måste gå in på mitt rum och bryta ut i en kort paroxysm av tårar, dold av mörkret därinne. /.../ Det känns som om jag skulle kvävas." Han blir snart även irriterad över hennes litterära framgångar. Det blir ett bedrövligt äktenskap.

Hur Victoria Benedictsson vid denna tid ser på sig själv framgår tydligt av ett brev hon 1885 skickar till friherrinnan Sophie Adlersparre som signalement för att kunna bli identifierad på Stockholms Central: "lång (mäter styva 6 fot), alldeles svartklädd och fortskaffar mig medelst två långa kryckor. Ett levande skelett."

I september 1886 tar Victoria Benedictsson in på Leopolds hotell i Köpenhamn. Och snart möter hon sitt öde i Georg Brandes. Han var det moderna genombrottets härförare och självklare ledare. Det var kritikern och författaren Georg Brandes som angav takten, riktningen och innehållet i det litterära och politiska uppbrottet som blåste fram över hela Norden under 1880-talet. Han var den samlande gestalten. Inför honom kände Victoria Benedictsson att hon äntligen mött den man hon sökt livet igenom. "Jag är kär som en galning", står det snart i "Stora boken".

Under två år upprätthåller de kontakten. Den böljar fram och tillbaka. Victoria Benedictsson söker bekräftelse som både författare och kvinna. Långa perioder bor hon i Köpenhamn. Men kärleken är förhållandevis ensidig. Hon känner sig viljelös, närmast trollbunden av Brandes. Efter ett par månaders vistelse i Paris utan att kunna få Brandes ur tankarna återvänder hon till Köpenhamn, fast besluten att ta sitt liv. Att hon inte reste hem till Hörby motiverar hon i några av "Stora bokens" allra sista rader: "Det är endast fåfänga som gör att jag inte vill att tidningarna skola innehålla en notis om att jag dött i den avskyvärda lilla hålan."

Med hjälp av en rakkniv tar Victoria Benedictsson sitt liv på Leopolds hotell den 22 juli 1888, och ligger på egen begäran begravd på Vestre Kirkegaard i Köpenhamn. Det råder heller ingen som helst tvekan om att det var ett ojämnt förhållande. Brandes var - sin fulhet till trots - en i kärlekskonsten förfaren kosmopolit, Benedictsson däremot var hämmad och återhållen, rädd för fysisk kärlek. Ändå går det inte att - som många gjort - reducera skuldfrågan till att säga att Brandes entydigt var dramats skurk. Victoria Benedictsson drev på, återkom gång på gång, ville komma nära den store.

Vinna kraft och näring ur den överväldigande nimbus som omgav den enväldige kritikern och banerföraren Brandes. Hans position var obegripligt stark; han dominerade den radikala opinionen i hela Norden. Ett erkännande - eller en bekräftelse - från Brandes var mycket värt.

Victoria Benedictssons intresse var inte av renaste slag. Här finns uppenbara gråzoner med blandade drivkrafter. Det går att säga att Georg Brandes lekte med Victoria Benedictsson. Han ville ha henne i säng. Men det går också att säga att hon lekte med honom. De står ofta och kysser varandra på hennes hotellrum. Sedan säger hon stopp; hit men inte längre. Varje gng respekterar han hennes nej. Han går.

I "Stora boken" där Victoria Benedictsson nu skriver om sig själv i tredje person står det: "Hon ville icke av fri vilja, tyckte hon, hon ville för att slippa från en tortyr. Hon ville därför att hon icke kunde låta honom gå, och detta var enda medlet att hålla honom kvar." Här låter det förvisso som om Victoria Benedictsson är ett ovilligt offer för den store Brandes, men några rader längre ner står samma dag följande antecknat:

"Han stod vid hennes säng, påklädd, och med hennes hand i sin. Hon låg stilla på kuddarna och såg upp i hans ansikte med en stor rik, ren känsla av lycka, av ro, av hederlighet. Han var mer än allt i världen, mer än liv och död, mer än arbete och vänner, anseende och ställning. Han var hennes kärlek.

Håret låg upplöst på kudden, föll kring axlar och nacke, armarna vilade utbredda på dunbäddens vita överdrag. Hon kände ingen skygghet, mera. Hon kände sig som ett barn, utan begär, utan ånger, utan skam, endast sund, lugn, harmonisk, skuldfri. Älska och ge, älska och ge! Utan förbehåll, utan delning, utan baktanke. Så var det att älska helt. Sådan var den sunda naturliga kärleken, utan råhet, - mjuk och fin, kysk och enkel. Han hade lärt henne det. Hon förde andaktsfullt hans hand till sina läppar som i ett tack."

Här finns sannerligen inget enkelt drama med en manlig skurk och ett kvinnligt offer, snarare lyser Victoria Benedictssons tacksamhet och jublande glädje över varje rad. För första gången fick hon nu, vid trettiosju års ålder, uppleva fysisk kärlek utan att känna sig halvt våldtagen och tvingad som i äktenskapet med postmästaren. Sveket kommer senare när Brandes drar sig undan och åter försvinner in i sitt äktenskap. Victoria Benedictsson var enbart en i den långa raden av Brandes tillfälliga erövringar.

Prästfamiljen Lundegård bodde grannar med familjen Benedictsson. Många är de anteckningar som Victoria Benedictsson skrev om vad Ida, hustrun till den duktigt osympatiske prästen Evald Lundegård, berättade för henne, inte minst om det inflammerade förhållandet att prästen hade en långvarig affär med hushållets piga.

Vänskapen mellan prästsonen Axel Lundegård och Victoria Benedictsson inleds på allvar den 4 maj 1884. Då tar Victoria initiativet och skriver ett brev till Axel och erbjuder honom sitt stöd och sin hjälp. Han vill bli författare. Victoria Benedictsson är vid denna tid redan etablerad och rosad av kritiken. Hennes debutbok "Från Skåne" hade fått ett mycket välvilligt mottagande.

När Axel Lundegård 1928 ger ut ett generöst urval av Benedictssons dagböcker och brev i två band kommenterar han deras vänskaps begynnelse på följande sätt: "Jag var mer än elva år yngre än hon och ännu mindre talför, mindre världserfaren och mindre kunskapsrik, jag var ingenting och hon en erkänd författarinna".

Med Victoria Benedictssons brev inleds en av svensk litteraturhistorias allra vackraste och slitstarkaste vänskapsförbindelser mellan två i grunden rätt olika författartemperament. De stöder och kritiserar varandra. Läser varandras manus, stryker och slänger utkast, rättar och föreslår nya idéer och infall. De arbetar ovanligt intimt, ibland är det rentav omöjligt att skilja den ene från den andre, att avgöra vem som skrivit vad i böckerna.

Grundvalen för deras vänskap är total ärlighet; de är hänsynslöst uppriktiga mot varandra. Axel Lundegård gör allt för att kreera rollen som ung och himlastormande sanningssägare som cyniskt och kallt betraktar en illusionslös värld, helt i enlighet med det framväxande åttiotalets ideal. Även Victoria Benedictsson hyllar den kalla blicken, det skarpt iakttagande ögat. Hon ser även Axel tydligt, åtminstone att döma av vad hon på ett rätt tidigt stadium skriver i "Stora boken": "Under den brutala ytan gömmer sig hans verkliga jag, känsligt och fint. På en gång en erfaren man och ett brådmoget barn. På en gång bitter och blödigt vek."

Snart talar de ständigt med varandra, antingen när de träffas eller via brev när de är åtskilda. Huvudparten av Victoria Benedictssons brev finns utgivna av Axel Lundegård; hans ligger - tyvärr - otryckta på Handskriftsavdelningen i källaren på Lunds Universitetsbibliotek.

"Det blev omedelbart till ett mellan kvinna och man sällsynt öppenhjärtigt tankebyte", skriver Axel Lundegård långt senare, "som sträckte sig över år av ömsesidig utveckling, då vi, så gott sig göra lät, delade våra erfarenheter. Därav blev med tiden någonting liknande en gemensam andlig tillgång, vartill båda hade samma rätt, då det var omöjligt att avgöra, vad som från början varit den enas eller den andres tillskott."

Att Axel Lundegård fann umgänget stimulerande och att det var av mycket stor betydelse för hans inre utveckling är uppenbart, men även för Victoria Benedictsson var kamratskapet avgörande. Äntligen hade hon funnit en annan människa att prata väsentligheter med. Instängdheten i Hörby, där dagligt skvaller och husliga bestyr var de dominerande samtalsämnena, skingras i ett slag. Nu kunde hon prata om nyutkommen litteratur, sina egna funderingar över tidens stora problem, om debattartiklar hon läst i tidskrifterna, om motsättningarna mellan det Unga Sverige och den förhärskande smaken.

Ty detta är åttiotalets hårda stridsår och både Victoria Benedictsson och Axel Lundegård tillhör de fronderande radikalerna. Samtidens debatt och litterära nyheter når henne via Axel, som snart reser upp till Stockholm. Med mannens rätt rör han sig i de litterära salongerna, skriver nyhetsbrev hem till Victoria i Hörby och håller henne ständigt informerad. Senare gör de sällskap under besök i den Kungliga huvudstaden och till Köpenhamn där Axel Lundegård slår sig ner under några år.

Deras tankeutbyte är intensivt, fullt av infall och präglas av en osedvanlig stor öppenhet. De kritiserar varandra hårt och skoningslöst, såsom endast mycket nära vänner kan. När tankeutbytet mellan dem flyter friktionsfritt blir anteckningar i Victorias Dagböcker avsevärt färre. När problem uppstår blir det, precis som före kamratskapet, många nedskrivna sidor i "Stora boken". I - och till - "Stora boken" kan Victoria till exempel skriva i en anteckning från 15 april 1886: "Det är löjligt att skriva till dig om likt och olikt, gamla bok, det är komiskt att skriva om och om igen det jag sagt dig tusen gånger. Men det är som en människa att tala med. Och nu måste jag tala mycket med dig, ty nu har jag ingen att skriva alla stämningar till."

Hon och Axel har hamnat på kollisionskurs efter en föreläsning han höll den 17 april 1886 i Lund, där han bland annat talat för den unga litteraturens rätt att debattera och kritisera samtiden. Victoria var i Lund för att lyssna på honom. Men därefter kritiserar hon vännen för att vara lat och för att han lever på lånade pengar. Han tar, naturligt nog, illa upp. En tids tystnad blir följden. Snart är dock fnurran kamraterna emellan utredd.

När de möts i Hörby för första gången efter föreläsningen skriver Victoria i "Stora boken": "Just där blev jag avbruten av att Axel kom. Jag satt och skrev, då jag helt oväntat fick höra hans röst ute i salen. Jag blev så fasligt  glad och ryckte upp min dörr. Han kom in och vi pratade. Jag visade mitt samtal med Hanna Palme (alltså vad hon just skrivit i sin dagbok, m a), likaså läste han hela serien av stämningar med anledning av mitt returnerade brev. Jag undrar varifrån den angenäma trygghet, jag nu känner, härleder sig. Den överraskar mig själv. För några veckor sedan skulle jag icke med detta sinneslugn kunna ha lagt mina anteckningar i hans händer, - jag skulle ha känt mig nervös, liksom förr, nu är jag icke nervös det minsta.  

Och så var det en sådan glädje att se honom stå där alldeles nära så att mina närsynta ögon kunde se, stå vid mitt bord och läsa, utan att jag behövde känna mig rädd för vad han läste. Jag kunde se rakt in i hans ansikte, och ändå var jag inte rädd att han skulle tro att jag är kär i honom, det var det allra roligaste, - att äntligen en gång känna sig så där lugn och fri."

De ger och tar. De lodar djupet inuti varandra. De hjälper och stöttar. De för en gemensam kamp både i Hörby och i offentligheten uppe på parnassen där striden mellan det Unga Sverige och det förstockade etablissemanget pågår för fullt. Victoria kommer snart i kontakt med de övriga författarna på vänsterkanten, ofta via Axels förmedling.

När Victoria Benedictsson i november 1885 åker upp till Stockholm - där hon stannar i tre månader - väcker det uppseende hur fritt och otvunget hon umgås med Axel och hans vän Ola Hansson. De två unglitterära herrarna delar vid denna tid en liten lägenhet på Drottninggatan. Victoria kallar dem helt frankt "mina pojkar". Julafton det året firar de tre tillsammans.

I "Stora boken" summerar hon sedan sina intryck av storstaden och dess litterära kretsar som hon tidigare enbart läst om: "Stockholm är just vad jag hade väntat. En stor skvallerhåla. Och de litterära storheterna är små, ihåliga, futtiga." Det var sannerligen inte lätt att imponera på Victoria Benedictsson. På följande sätt sammanfattar hon till exempel det Unglitterära Sverige: "Med att vara ‘mefistofelisk' mena de på sin höjd att dricka sig full, ljuga för enfaldiga fruntimmer och gå till betalda skönheter."

Image
Byst av Benedictsson i Hörby
Vänskapen mellan Victoria och Axel klarar förändringarna och de skiftande påfrestningarna. När hon skaffar sig nya vänner drar han sig tillbaka en aning, vill inte störa eller komma emellan. Hon klagar då på att han inte vill dela hennes erfarenheter. Men han ser tydligt att hon behöver mer luft under vingarna. Men han finns alltid kvar för henne, och hon för honom. Deras vänskap är av allra slitstarkaste och vackraste sort.

Det sista Victoria Benedictsson skrev i sitt liv, när hon i slutet av juli månad på nytt hade tagit in på Leopolds hotell, nära Kongens Nytorv på Hovedvagtsgade 6, var ett brev till Axel Lundegård. Affären med Georg Brandes hade drivit henne fram till det sista självmordsförsöket. Denna gång lyckades hon. Hon skriver till Axel Lundegård i ett brev daterat den 18 juli 1888, fyra dagar före självmordet:

"Kamrat!

Vad skall jag säga! Du vet allt, och ditt är allt. Om jag håller mest av dig eller G. B. (Georg Brandes, m a) kan jag icke avgöra, det är på så olika sätt. Jag har så mycket att tacka dig för, så mycket att jag inte kan tacka. Du har varit mig vän och bror och familj. ...

Läs B:s brev, innan du ger honom det, och tag helst en avskrift. Sök att vara lugn och duktig, käre gosse. Om jag är riktigt död och kall, så var glad att allt är förbi, gläds över att jag fått ro. Detta var enda sättet, sådan som jag nu en gång var.

Jag skulle helst vilja att du inte ser mitt lik, om det ser hemskt ut, och det göra ju lik alltid.

Hur det kostar på att skiljas från mina utkast och arbetsplaner, det kan jag inte beskriva. Men mitt sinne är för nedbrutet; jag kan inte fullborda dem.

Jag är mest rädd för att vara för lätt på handen i det avgörande ögonblicket och att misslyckas, liksom sist. ...

Du vet bättre än någon annan att jag inte handlar i förhastande.

Var glad när det är över. Jag är så feg, att om inte övermänskliga själskval dag efter dag fört mig närmare det jag ryser för, så hade jag aldrig vågat göra det.

Om det fanns ringaste möjlighet att leva, så skulle jag inte göra det. Men ett och ett halvt års kamp har visat mig hur fåfängt det är att strida mot mitt öde.

Det finns ingen räddning. Ner i det svarta djupet!

Lycklig den som får dö bland de sina, med en hand i sin.

Lev lyckligt. Käre! Käre! Käre"

Din vän

Ernst."

Dagen för sin död, den 22 juli, har Victoria Benedictsson tillfogat följande rader längst ner i samma brev: "Förstör inte mina privatanteckningar. G. B. (Georg Brandes, m a) skall troligen be om det, men det får icke ske. Hvart ord är sanning och den sanning jag kan besegla med min död bör han också ha mod att stå för."

Axel Lundegård förstörde inte ett papper, inte en rad. Ömsint vårdade han sin avhållna väns manuskript.

Crister Enander

Ur arkivet

view_module reorder

53. Kjell

Det har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 28 december, 2012

Den långa färden

Liten dårfinkerapport mindre, än en dag i mars igår nu. Min tidigare psykiater i Trädstockholm, vilken var alldeles för normal och verkade homosexuell i vinjett, eller delvis bisexuell eftersom han ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 23 september, 2013

Emmakrönika XII Det vackraste att få älska dig

Här excerpt käx: Vi är ej likadana, hurpass vi ens förstår varann, aldrig förstör varandra, jag betvivlar dock att någon annan kan förstå och acceptera endera oss bättre det ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 februari, 2009

Att säga hej!

-Guten Morgen, säger kontrollanten vid säkerhetskontrollen. -Grüss Gott, säger jag, resenären. Så växlandes orden en tidig morgon på flygplatsen i Allgau, i hjärtan av Bayern. -För mig finns bara god morgon. -Så konstigt, är ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 25 januari, 2014

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 november, 2012

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2010

Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 15 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.