Under ordens skuggor. En natt med Gunnar Ekelöf

Det är stilla och stjärnklart, snön nypackad och gnistrande därute, klockan är tre i den mörka vinternatten när jag sakta läser mig in under Gunnar Ekelöfs djupa ordskuggor. Här talar ...

Av: Benny Holmberg | 01 januari, 2013
Litteraturens porträtt

Ett finskt trauma

”Kvinnogardisterna står i stadshusets fönster och skjuter mot de överlägsna vita styrkorna. Männen vill ge upp, men kvinnorna vägrar. Likhögarna på gatorna växer och Tammerfors står i brand. Det är ...

Av: Rolf Karlman | 02 februari, 2017
Essäer om politiken

Näsornas näsbänderska

Så som de en del såg ut nånting i likhet amasonskorna, amasonskara, amasonszons tyngdupplyfterskorna till yes no right boxare som dotter H Duda Dada Yankovich plulubaschschiskans en rotryckerska avsluttråderska näsbänderska ...

Av: Stefan Hammarén | 21 november, 2012
Stefan Hammarén

Detalj ur Begravningen av greve Orgaz (1586–1588), El Greco

Greken från Kreta

I skuggan av de välvda gångarna nere vid Heraklions hamn på Kreta stötte jag på ett par skyltar som berättade att den gamla hamnen från den venetianska tiden hade varit ...

Av: Mathias Jansson | 30 juli, 2016
Konstens porträtt

Ett världens ljus av is och blått fett



Stefan Whilde om Vladimir Sorokins prosa och en livrädd verklighet.

Vad är moral om inte statsmaktens och religionernas pistol mot massans tinning? Dra ner byxorna ute på stan och du är upphov till förargelseväckande beteende. Människor blir bestörta, skäms å dina vägnar, gör korstecknet, skyndar hem till Bibeln eller Koranen, håller för barnens öron och ögon och svimmar teatraliskt och inlärt. Vad är en kuk eller fitta annat än ett stycke vackert kött som kan vara bra att ha vid diverse befruktningsritualer?  

  

Den sitter så jävla djupt, skammen. Du är tuktad sedan generationer och århundraden tillbaka. Arvet är nästan omöjligt att överskåda. Men för varje gång som dina föreställningar ruckas en aning, för varje gång någon drar ner byxorna offentligt blir du påmind om hur lätt och lustigt livet egentligen är och hur svårt skammen gör det för dig i dina tappra försök att leva ut på alla cylindrar. Där kommer konstnären in och i väldigt hög grad författaren, han eller hon som doppat sin själ i bläcket för att i möjligaste mån få till den ultimata konsistensen på ordet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Författarens uppdrag är, och har alltid varit, att med berått mod beröra och förföra. Genom att göra detta, genom att skaka liv, välta möbler, tränga in, grisa ner i salongen och städa upp i rännstenen, blir ordet som handling och känsla ett hot mot religionerna och en fara för statsmakten. Konflikten som uppstår i hotet och faran föder idéer, tinar hjärtan och sätter moralen på pottan.

Visserligen menar naturalisten att författaren ska berätta sanningen och det låter väldigt fint, men det är också en doktrin precis som moralen. Man måste komma ihåg att naturalismen legat som ett klibbigt täcke över västerländsk litteratur i hundra år, inte minst över den svenska litteraturen som fram till för ett par år sedan befann sig i koma.

Naturalismen, den rådande och styrande kulturella, litterära normen (moralen), hävdar, förutom behovet av själva sanningen, att sanningen ska läggas fram i ett objektivt perspektiv. Det handlar alltså om att låta litteraturen gå hand i hand med den kliniska moderna världen och dess värderingar. Ordningen måste vidmakthållas och status quo infrias. Men det finns inga sanningar, inga generella i varje fall, och det finns inte tillstymmelse till objektivt perspektiv.

Image
Vladimir Sorokin. Foto: Elke Wetzig
Sanningen är, i likhet med moralen, individuell. Det är därför som varje religion och varje centralstyrd civilisation inte tål oberoende individer (och det är där som det kliniska tänkandet gör sådan nytta genom att servera människor trygghet i form av sövande tabletter och sövande kultur).

I samma ögonblick som sanningen och objektiviteten ifrågasätts och upplöses är det något som går sönder. Inte bara inom oss människor som in i det sista vill hålla kvar vid våra föreställningar (dessa är som moderns bröst eller som skatteåterbäringen eller som vad fan som helst som kan påminna om en napp). Nej, något går sönder i samhället, en varböld spricker, ett undertryckt eksem blossar upp, det murknar i skolans golv, motorvägens lena asfalt skrynklar ihop sig. Det är därför som vissa författare åtalas av staten och andra fördöms av religionerna. Rädslan styr över allt som är onaturligt.

I Sverige var det länge sedan som en författare orsakade ramaskri, vi plottrar mest på ytan och bränner det någon gång till på kultursidorna så känns det ganska konstlat och ansträngt, som om vi instinktivt minns vilket oerhört begär efter turbulens vi neutrala intellektuella uppfylls av, men fyrverkeripjäserna (skriftställarna) är nertystade och himlen (läsaren) vilar gråtung i en aldrig sinande, meteorologisk jämvikt.

Så vi snyltar, slickar och luktar på utlandets pionjärer, libertiner, romantiker och litterära bastarder. Inte minst moskovitiska Vladimir Sorokin lyser upp världen med sina sprakande böcker och libretton. Sorokin åtalades i hemlandet Ryssland för att ha spridit pornografi i och med romanen Blått fett (1999, på svenska 2001) - detta främst på grund av scenen där två heliga sovjeter, statsmännen Chrusjtjov och Stalin, njuter analsex tillsammans.

Operan Rosenthals barn (2005), av kultkompositören Leonid Desyatnikov, som Sorokin skrev librettot till - om en vetenskapsman som klonar kompositörerna Wagner, Tjajkovskij, Verdi och Mozart och släpper ut klonerna bland ryska hemlösa och prostituerade - hotades av nedläggning redan innan premiären på Bolsjojteatern. Uppretade demonstranter viftade med Putin-bilder och rev sönder Sorokins böcker utanför teatern, och i parlamentet höjdes krav på polisundersökning av manuskriptet. Bolsjojteaterns direktör talade ursinnigt om en återgång till 1930-talets restriktioner och förföljelser av författare.

I romanen Is (2002, på svenska 2006) återförenas "de första människorna" genom att tala med hjärtat. De klär av sig nakna, kramas och gråter en skakande, befriande gråt över att ha levt som döda i ett existentiellt havererat samhälle.

Sorokins kanske mest uppseendeväckande programförklaring, sedd i ett litterärt ljus med allt vad normer och moral detta innebär, är teorin att en berättelse kan och bör berättas i olika stilar allt eftersom den framskrider och att en författare inte blir en bättre författare bara för att han (eller hon) fixar sig en stil som går att känna igen.

Vem skulle våga säga något sådant i Sverige utan att riskera korstecken, välvillig skam och ett stilla hånskratt? Rädslan för det avvikande styr i alla avseenden. Sorokin är en clown, men en clown på avstånd i ett land med en litteraturhistoria som imponerar. Så vi älskar honom. Motvilligt. Men några av oss älskar honom besinningslöst, vi drömmer om hur han tränger in i oss om natten med sin jättekuk och sprutar de mest fantastiska ord och berättelser rakt upp i tarmen på oss.

Det är så det är. Några av oss orkar inte vara rädda längre. Vi drar ner byxorna och blir tagna av polis. Det finns ingen politik, inga lagar, inget samhälle. Tänk tanken. Allt är illusioner. Sorokin framställer ett blått fett ur sina landsmän, han tar ner Rysslands klassiska och högt älskade och värderade författare på jorden, i smutsen, i ett laboratorium som stinker av den kliniska idén om mänsklig vävnad som själlös materia, bilskrotsmodellen. När han plockar ner hjältarna från akademikernas och politrukernas kalla himmel så upphöjer han dem, inte till konst men till djur och gudar, inte till nobelpristagare men väl till människor av kött och ande.

Den här texten vill påminna om att livet är lätt och lustigt och om att Sorokin är ett ljus i världen. Det finns många andra ljus, oräkneliga lågor. Sorokin råkar bara bli en raket, en första kyss, ett väckelsemöte med sina verk. Han är så lätt och lustig att litteraturkritikerna inte begriper vad han säger, vad som egentligen finns bakom och bortom berättelserna; ett lager än djupare amoral; en myskfrän doft av frihet.

Stefan Whilde

 

Ur arkivet

view_module reorder

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

Porkkala. Kusten 2009 Foto Matti Paavola

Porkalas parentes

Till september 1944 var Porkala mest känd som ett stycke vänlig skärgårdsnatur några mil utanför Helsingfors. Ett stycke havsomsusad nyländsk skärgård med blankpolerade klipphällar och martalls bevuxna kobbar. Längre inåt ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 15 juli, 2016

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 25 april, 2017

Pièta och den röda hästen

Thomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 december, 2014

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.