Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

Ett världens ljus av is och blått fett



Stefan Whilde om Vladimir Sorokins prosa och en livrädd verklighet.

Vad är moral om inte statsmaktens och religionernas pistol mot massans tinning? Dra ner byxorna ute på stan och du är upphov till förargelseväckande beteende. Människor blir bestörta, skäms å dina vägnar, gör korstecknet, skyndar hem till Bibeln eller Koranen, håller för barnens öron och ögon och svimmar teatraliskt och inlärt. Vad är en kuk eller fitta annat än ett stycke vackert kött som kan vara bra att ha vid diverse befruktningsritualer?  

  

Den sitter så jävla djupt, skammen. Du är tuktad sedan generationer och århundraden tillbaka. Arvet är nästan omöjligt att överskåda. Men för varje gång som dina föreställningar ruckas en aning, för varje gång någon drar ner byxorna offentligt blir du påmind om hur lätt och lustigt livet egentligen är och hur svårt skammen gör det för dig i dina tappra försök att leva ut på alla cylindrar. Där kommer konstnären in och i väldigt hög grad författaren, han eller hon som doppat sin själ i bläcket för att i möjligaste mån få till den ultimata konsistensen på ordet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Författarens uppdrag är, och har alltid varit, att med berått mod beröra och förföra. Genom att göra detta, genom att skaka liv, välta möbler, tränga in, grisa ner i salongen och städa upp i rännstenen, blir ordet som handling och känsla ett hot mot religionerna och en fara för statsmakten. Konflikten som uppstår i hotet och faran föder idéer, tinar hjärtan och sätter moralen på pottan.

Visserligen menar naturalisten att författaren ska berätta sanningen och det låter väldigt fint, men det är också en doktrin precis som moralen. Man måste komma ihåg att naturalismen legat som ett klibbigt täcke över västerländsk litteratur i hundra år, inte minst över den svenska litteraturen som fram till för ett par år sedan befann sig i koma.

Naturalismen, den rådande och styrande kulturella, litterära normen (moralen), hävdar, förutom behovet av själva sanningen, att sanningen ska läggas fram i ett objektivt perspektiv. Det handlar alltså om att låta litteraturen gå hand i hand med den kliniska moderna världen och dess värderingar. Ordningen måste vidmakthållas och status quo infrias. Men det finns inga sanningar, inga generella i varje fall, och det finns inte tillstymmelse till objektivt perspektiv.

Image
Vladimir Sorokin. Foto: Elke Wetzig
Sanningen är, i likhet med moralen, individuell. Det är därför som varje religion och varje centralstyrd civilisation inte tål oberoende individer (och det är där som det kliniska tänkandet gör sådan nytta genom att servera människor trygghet i form av sövande tabletter och sövande kultur).

I samma ögonblick som sanningen och objektiviteten ifrågasätts och upplöses är det något som går sönder. Inte bara inom oss människor som in i det sista vill hålla kvar vid våra föreställningar (dessa är som moderns bröst eller som skatteåterbäringen eller som vad fan som helst som kan påminna om en napp). Nej, något går sönder i samhället, en varböld spricker, ett undertryckt eksem blossar upp, det murknar i skolans golv, motorvägens lena asfalt skrynklar ihop sig. Det är därför som vissa författare åtalas av staten och andra fördöms av religionerna. Rädslan styr över allt som är onaturligt.

I Sverige var det länge sedan som en författare orsakade ramaskri, vi plottrar mest på ytan och bränner det någon gång till på kultursidorna så känns det ganska konstlat och ansträngt, som om vi instinktivt minns vilket oerhört begär efter turbulens vi neutrala intellektuella uppfylls av, men fyrverkeripjäserna (skriftställarna) är nertystade och himlen (läsaren) vilar gråtung i en aldrig sinande, meteorologisk jämvikt.

Så vi snyltar, slickar och luktar på utlandets pionjärer, libertiner, romantiker och litterära bastarder. Inte minst moskovitiska Vladimir Sorokin lyser upp världen med sina sprakande böcker och libretton. Sorokin åtalades i hemlandet Ryssland för att ha spridit pornografi i och med romanen Blått fett (1999, på svenska 2001) - detta främst på grund av scenen där två heliga sovjeter, statsmännen Chrusjtjov och Stalin, njuter analsex tillsammans.

Operan Rosenthals barn (2005), av kultkompositören Leonid Desyatnikov, som Sorokin skrev librettot till - om en vetenskapsman som klonar kompositörerna Wagner, Tjajkovskij, Verdi och Mozart och släpper ut klonerna bland ryska hemlösa och prostituerade - hotades av nedläggning redan innan premiären på Bolsjojteatern. Uppretade demonstranter viftade med Putin-bilder och rev sönder Sorokins böcker utanför teatern, och i parlamentet höjdes krav på polisundersökning av manuskriptet. Bolsjojteaterns direktör talade ursinnigt om en återgång till 1930-talets restriktioner och förföljelser av författare.

I romanen Is (2002, på svenska 2006) återförenas "de första människorna" genom att tala med hjärtat. De klär av sig nakna, kramas och gråter en skakande, befriande gråt över att ha levt som döda i ett existentiellt havererat samhälle.

Sorokins kanske mest uppseendeväckande programförklaring, sedd i ett litterärt ljus med allt vad normer och moral detta innebär, är teorin att en berättelse kan och bör berättas i olika stilar allt eftersom den framskrider och att en författare inte blir en bättre författare bara för att han (eller hon) fixar sig en stil som går att känna igen.

Vem skulle våga säga något sådant i Sverige utan att riskera korstecken, välvillig skam och ett stilla hånskratt? Rädslan för det avvikande styr i alla avseenden. Sorokin är en clown, men en clown på avstånd i ett land med en litteraturhistoria som imponerar. Så vi älskar honom. Motvilligt. Men några av oss älskar honom besinningslöst, vi drömmer om hur han tränger in i oss om natten med sin jättekuk och sprutar de mest fantastiska ord och berättelser rakt upp i tarmen på oss.

Det är så det är. Några av oss orkar inte vara rädda längre. Vi drar ner byxorna och blir tagna av polis. Det finns ingen politik, inga lagar, inget samhälle. Tänk tanken. Allt är illusioner. Sorokin framställer ett blått fett ur sina landsmän, han tar ner Rysslands klassiska och högt älskade och värderade författare på jorden, i smutsen, i ett laboratorium som stinker av den kliniska idén om mänsklig vävnad som själlös materia, bilskrotsmodellen. När han plockar ner hjältarna från akademikernas och politrukernas kalla himmel så upphöjer han dem, inte till konst men till djur och gudar, inte till nobelpristagare men väl till människor av kött och ande.

Den här texten vill påminna om att livet är lätt och lustigt och om att Sorokin är ett ljus i världen. Det finns många andra ljus, oräkneliga lågor. Sorokin råkar bara bli en raket, en första kyss, ett väckelsemöte med sina verk. Han är så lätt och lustig att litteraturkritikerna inte begriper vad han säger, vad som egentligen finns bakom och bortom berättelserna; ett lager än djupare amoral; en myskfrän doft av frihet.

Stefan Whilde

 

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.