Japansk, expressiv seriekultur i Sverige

Manga är ett intressant fenomen. Det handlar om en import från Japan, som hos oss i första hand tilltalar barn och ungdom. I Japan lär manga vara långt mycket mer ...

Av: Bertil Falk | 20 februari, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Kim Larsson - SS/opiat/ambientia

Kim Larsson bor i Stockholm och är redaktör på nättidskriften Eremonaut, sjösatt 2010. Hans har tidigare studerat teatervetenskap, litteraturvetenskap och filmvetenskap, och är fil. mag. med filmvetenskap som huvudämne. De motvilligt ...

Av: Kim Larsson | 18 juni, 2012
Utopiska geografier

Ernst Rydén. Dikter

Jag heter Ernst Rydén, 21 år gammal. Jag flyttade nyss från Stockholm till Lund. Mitt skrivande uppstod i skolbänken på tråkiga lektioner, det såg bättre ut att stirra in i ...

Av: Ernst Rydén | 07 april, 2014
Utopiska geografier

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | 24 september, 2014
Musikens porträtt

Ett världens ljus av is och blått fett



Stefan Whilde om Vladimir Sorokins prosa och en livrädd verklighet.

Vad är moral om inte statsmaktens och religionernas pistol mot massans tinning? Dra ner byxorna ute på stan och du är upphov till förargelseväckande beteende. Människor blir bestörta, skäms å dina vägnar, gör korstecknet, skyndar hem till Bibeln eller Koranen, håller för barnens öron och ögon och svimmar teatraliskt och inlärt. Vad är en kuk eller fitta annat än ett stycke vackert kött som kan vara bra att ha vid diverse befruktningsritualer?  

  

Den sitter så jävla djupt, skammen. Du är tuktad sedan generationer och århundraden tillbaka. Arvet är nästan omöjligt att överskåda. Men för varje gång som dina föreställningar ruckas en aning, för varje gång någon drar ner byxorna offentligt blir du påmind om hur lätt och lustigt livet egentligen är och hur svårt skammen gör det för dig i dina tappra försök att leva ut på alla cylindrar. Där kommer konstnären in och i väldigt hög grad författaren, han eller hon som doppat sin själ i bläcket för att i möjligaste mån få till den ultimata konsistensen på ordet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Författarens uppdrag är, och har alltid varit, att med berått mod beröra och förföra. Genom att göra detta, genom att skaka liv, välta möbler, tränga in, grisa ner i salongen och städa upp i rännstenen, blir ordet som handling och känsla ett hot mot religionerna och en fara för statsmakten. Konflikten som uppstår i hotet och faran föder idéer, tinar hjärtan och sätter moralen på pottan.

Visserligen menar naturalisten att författaren ska berätta sanningen och det låter väldigt fint, men det är också en doktrin precis som moralen. Man måste komma ihåg att naturalismen legat som ett klibbigt täcke över västerländsk litteratur i hundra år, inte minst över den svenska litteraturen som fram till för ett par år sedan befann sig i koma.

Naturalismen, den rådande och styrande kulturella, litterära normen (moralen), hävdar, förutom behovet av själva sanningen, att sanningen ska läggas fram i ett objektivt perspektiv. Det handlar alltså om att låta litteraturen gå hand i hand med den kliniska moderna världen och dess värderingar. Ordningen måste vidmakthållas och status quo infrias. Men det finns inga sanningar, inga generella i varje fall, och det finns inte tillstymmelse till objektivt perspektiv.

Image
Vladimir Sorokin. Foto: Elke Wetzig
Sanningen är, i likhet med moralen, individuell. Det är därför som varje religion och varje centralstyrd civilisation inte tål oberoende individer (och det är där som det kliniska tänkandet gör sådan nytta genom att servera människor trygghet i form av sövande tabletter och sövande kultur).

I samma ögonblick som sanningen och objektiviteten ifrågasätts och upplöses är det något som går sönder. Inte bara inom oss människor som in i det sista vill hålla kvar vid våra föreställningar (dessa är som moderns bröst eller som skatteåterbäringen eller som vad fan som helst som kan påminna om en napp). Nej, något går sönder i samhället, en varböld spricker, ett undertryckt eksem blossar upp, det murknar i skolans golv, motorvägens lena asfalt skrynklar ihop sig. Det är därför som vissa författare åtalas av staten och andra fördöms av religionerna. Rädslan styr över allt som är onaturligt.

I Sverige var det länge sedan som en författare orsakade ramaskri, vi plottrar mest på ytan och bränner det någon gång till på kultursidorna så känns det ganska konstlat och ansträngt, som om vi instinktivt minns vilket oerhört begär efter turbulens vi neutrala intellektuella uppfylls av, men fyrverkeripjäserna (skriftställarna) är nertystade och himlen (läsaren) vilar gråtung i en aldrig sinande, meteorologisk jämvikt.

Så vi snyltar, slickar och luktar på utlandets pionjärer, libertiner, romantiker och litterära bastarder. Inte minst moskovitiska Vladimir Sorokin lyser upp världen med sina sprakande böcker och libretton. Sorokin åtalades i hemlandet Ryssland för att ha spridit pornografi i och med romanen Blått fett (1999, på svenska 2001) - detta främst på grund av scenen där två heliga sovjeter, statsmännen Chrusjtjov och Stalin, njuter analsex tillsammans.

Operan Rosenthals barn (2005), av kultkompositören Leonid Desyatnikov, som Sorokin skrev librettot till - om en vetenskapsman som klonar kompositörerna Wagner, Tjajkovskij, Verdi och Mozart och släpper ut klonerna bland ryska hemlösa och prostituerade - hotades av nedläggning redan innan premiären på Bolsjojteatern. Uppretade demonstranter viftade med Putin-bilder och rev sönder Sorokins böcker utanför teatern, och i parlamentet höjdes krav på polisundersökning av manuskriptet. Bolsjojteaterns direktör talade ursinnigt om en återgång till 1930-talets restriktioner och förföljelser av författare.

I romanen Is (2002, på svenska 2006) återförenas "de första människorna" genom att tala med hjärtat. De klär av sig nakna, kramas och gråter en skakande, befriande gråt över att ha levt som döda i ett existentiellt havererat samhälle.

Sorokins kanske mest uppseendeväckande programförklaring, sedd i ett litterärt ljus med allt vad normer och moral detta innebär, är teorin att en berättelse kan och bör berättas i olika stilar allt eftersom den framskrider och att en författare inte blir en bättre författare bara för att han (eller hon) fixar sig en stil som går att känna igen.

Vem skulle våga säga något sådant i Sverige utan att riskera korstecken, välvillig skam och ett stilla hånskratt? Rädslan för det avvikande styr i alla avseenden. Sorokin är en clown, men en clown på avstånd i ett land med en litteraturhistoria som imponerar. Så vi älskar honom. Motvilligt. Men några av oss älskar honom besinningslöst, vi drömmer om hur han tränger in i oss om natten med sin jättekuk och sprutar de mest fantastiska ord och berättelser rakt upp i tarmen på oss.

Det är så det är. Några av oss orkar inte vara rädda längre. Vi drar ner byxorna och blir tagna av polis. Det finns ingen politik, inga lagar, inget samhälle. Tänk tanken. Allt är illusioner. Sorokin framställer ett blått fett ur sina landsmän, han tar ner Rysslands klassiska och högt älskade och värderade författare på jorden, i smutsen, i ett laboratorium som stinker av den kliniska idén om mänsklig vävnad som själlös materia, bilskrotsmodellen. När han plockar ner hjältarna från akademikernas och politrukernas kalla himmel så upphöjer han dem, inte till konst men till djur och gudar, inte till nobelpristagare men väl till människor av kött och ande.

Den här texten vill påminna om att livet är lätt och lustigt och om att Sorokin är ett ljus i världen. Det finns många andra ljus, oräkneliga lågor. Sorokin råkar bara bli en raket, en första kyss, ett väckelsemöte med sina verk. Han är så lätt och lustig att litteraturkritikerna inte begriper vad han säger, vad som egentligen finns bakom och bortom berättelserna; ett lager än djupare amoral; en myskfrän doft av frihet.

Stefan Whilde

 

Ur arkivet

view_module reorder

Jag njuter av ljudet ner en el-maskin dividerar (beaktat, men återbruka?

Knappt kunnat sova den här veckan. Varit så orolig. Sett hemska bilder framför mig och även nattmara där mina skrivmaskinsvalser slungas ut i trafikkaoset och strittat rakt in som kilar ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 22 april, 2013

Mystika djup ”I denna ljuva sommartid”

Paul Gerhardt, tysk diktare, lärare och präst."I denna ljuva sommartid" är hans mest sjungna psalm: Paul Gerhardt är namnet på det tyska språkområdets 1600-talsdiktare framför andra. Under 2008 firades fyrahundraårsjubiléet ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om litteratur & böcker | 19 oktober, 2008

Paradoxer och ortodoxer inom svensk lärarutbildning

Anders Zorn Då lärarutbildningen är ett brinnande ämne för närvarande, kunde det vara intressant med några inblickar i denna utifrån ett lärarperspektiv. Jag ska här dra nytta av Tidningen Kulturens obundna ...

Av: Hans Färnlöf, docent | Essäer om samhället | 21 april, 2008

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Melker Garay. Gud finns bortom Gud.

Melker Garay är en mångfacetterad författare som Tidningen Kulturen har bland sina medarbetare. I allt från filosofiska berättelser till hyllade novellsamlingar har Melker Garay, född 1966 i Chile och boende ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 12 augusti, 2015

En intervju med Aija Terauda

Många europeiska skådespelerskor har prövat lyckan i Hollywood, men ofta (med undantag möjligen av Marlene Dietrich och Greta Garbo) har de blivit kända för vissa stereotypiska roller. De mest kända ...

Av: Roberto Fogelberg | Filmens porträtt | 21 augusti, 2011

Elsa Grave och grabbarna Om poetissors plats bland kulturens alfahannar

De berömde henne, åtminstone enligt vissa baksidestexter. Olof Lagerkrantz, poet och DNs kulturredaktör; Karl Vennberg, poet och Aftonbladets kulturredaktör. Elsa Grave var, enligt den elitistiska jargongen, ”betydande”. Detta var under ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 november, 2013

Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 25 april, 2016

Jonas Wessel: Ett meddelande från prinsessan Månuggla

  … med grön hud för 800 år sedan. Deras kroppsvätskor kan producera halvrasavkommor … i kosmos. Mörk är mockan som mejar ner … som en skörd. Var hälsade. Jag är ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 23 september, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.