Shaw´s corner Foto Ivo Holmqvist

Engelska mil 1: Shaw´s Corner

Den andra bok som Jan Olof Olsson-Jolo gav ut efter debuten med ”Kungens Köpenhamn” hette ”Engelska mil” och var illustrerad av Birger Lundqvist. Omslaget är vackert, med kåsörens och ...

Av: Ivo Holmqvist | 03 augusti, 2016
Resereportage

Liv som inte förtjänar att leva

From the viewpoint of racism, there is no exterior there are no people on the outside. There are only people who should be like us and whose crime is not ...

Av: Kristian Pella | 24 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Über allen Gipfeln

Kopparstick av Evert A Duyckinick. Über allen Gipfeln Über allen Gipfeln ist Ruh, in allen Wipfeln spürest du kaum einen Hauch; die Vögelein schweigen im Walde. Warte nur, balde ruhest du auch. – Johann Wolfgang von Goethe

Av: Karl-Gösta Engquist | 13 november, 2007
Utopiska geografier

På jakt efter Don Quijote

Alcalá de Henares - en behaglig och vacker stad belägen tre mil öster om Madrid - är känd för åtminstone tre saker: storkarna, universitetet och Cervantes. Ett hundratal storkpar lever ...

Av: Johan Werkmäster | 18 oktober, 2010
Kulturreportage

Percy Bysshe Shelley - en glömd poet



ImageI Anthony Burgess roman A Clockwork Orange har den mest korkade av ultravåldsligisten Alexs kumpaner, Dim, en mask som föreställer "a poet veck called Peebee Shelley". Det här subtila avfärdandet av den romantiske poeten Percy Bysshe Shelley visar tydligt den ofta nedlåtande inställningen till honom, som haft det svårare än sina samtida att bli profet i sitt eget hemland. Något av dessa missförhållanden försöker Ann Wroe reparera i sin studie Being Shelley. The Poet´s Search for Himself (Jonathan Cape, 452 s), ett arbete som delvis tillkommit i frustration över att namnet Shelley i vår tid blivit synonymt med hustrun Mary, skaparen av romanen Frankenstein.

Tidigare böcker om Shelley har antingen varit den traditionellt kronologiska biografin, eller en granskning av någon enskild aspekt: hans politiska tankevärld, hans ateism, eller hans vegetarianism. Wroe strukturerar sin bok utifrån de fyra elementen: jord, vatten, luft och eld, och ägnar sig helhjärtat åt poesin - Shelley - och låter människan - Percy Bysshe - vara en tom behållare, ett språkrör för dikterna. Hon visar att medan han alltid var poet, var han mer sällan människa. Boken är ett fantasifullt återskapande av poeten, och hon rör sig obehindrat genom skrifterna, och hämtar åtskilligt ur överstrykningar och återhållna rader, och kommenterar även skisser och teckningar och hur dessa interfolierar med diktraderna, i poetens anteckningsböcker.     

Därför finns inte mycket av biografiska fakta i hennes bok. Dessa fakta är dessutom ofta apokryfiska och inte tillräckligt belagda; dels beroende på att Shelley mytologiserade sitt eget liv, liksom många andra författare, genom att utplåna det som inte var angenämt, och dels på att den första biografen var Mary, som smidigt undkom faderns förbud att skriva om sonen genom att indirekt skriva allt längre förklarande texter till de utgåvor av hans dikter som hon tilläts redigera och utge. Senare skrevs de första biografierna om Shelley av närstående vänner, fansen Trelawny och Hogg, och de var minst sagt okritiska till människan. Därmed grundades förutsättningarna för en idealistisk dyrkan av den till det yttre änglalika skepnaden, något som delvis också kan förklara den aversion som väcktes hos dem som inte vidrördes av hans poesi. Att läsa Shelley innebär att värja sig för den påträngande Shelley-gestalten, som ivrigt pockar på uppmärksamheten, och vill lägga sig i och förklara, kort sagt övertyga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det finns inga lyckade porträtt av honom, som om det hos människan Shelley fanns en rastlöshet som inte tillät någon respit eller vila, och oavsett om olja, kol, blyerts eller vattenfärg användes blev resultatet "en annan": föremålet hade lämnat bilden, på väg mot nästa metafysiska äventyr. 

Rastlösheten tränger in i poesin också. Som artonåring skrev han dikten "The Solitary", med profetiska rader som dessa:

He acts like others, drains the genial bowl, -

Yet, yet he longs - although he fears - to die;

He pants to reach what yet he seems to fly.

Känslan av att röra sig mot ett mål som representerar det han fruktar mest av allt genljuder även i senare dikter. Han sörjer att han inte kan sörja, en egenskap som bidrog till hans isolerade tillvaro. Var han än vistades, vilket sällskap han än uthärdade, var han en ensam människa, vars bidrag till poesin manifesteras i storslagen identifikation med hjältar som den utstötte och straffade Prometheus, likväl som i en längre dikt om enskildhetens ande.     

Det här handlar ändå inte om "den riktiga människan" bakom dikterna, i vilken mån nu detta begrepp äger sin riktighet. Shelley var antingen likgiltig till sitt eget författarnamn, eller publicerade sig under pseudonym, som om han inte ville kännas vid sitt namn - han uppfann rentav ett eget grekiskt ord för avsaknad av självkänsla: 'aphilautia'. Medan han i Marys mun var 'Shelley', var han innan han föll i onåd hos sina föräldrar och syskon 'Bysshe', och hans kanske-älskarinnor kallade honom 'Percy', vilket för de italienska kvinnorna lät som 'perso' (förlorad), något som roade honom. Wroe vidrör fakta flyktigt, och tvingas återkommande gånger använda ord som 'möjligen', 'tänkbart', 'kanhända'. Hon läser dikterna biografiskt, vilket alltid är ett vågspel, men det kan vara befogat här eftersom människan mer eller mindre utplånades av poeten, och det var i dikterna hans liv utspelade sig.    

Ett exempel på hur livet smyger sig in i dikterna är hans upprepade förälskelser (det som Mary kallade hans "Italian Platonics"). Wroe menar att förälskelserna fungerade som speglar för att Shelley skulle kunna se sig själv bättre. Där det är ont om konkreta bevis för att dessa förälskelser någonsin resulterade i kroppslig intimitet vimlar det i dikterna av syskon som delar sexuella upplevelser mellan varandra. Men att använda kärlek i detta egoistiska syfte är förstås både förbjudet och straffbart, och någon harmoni kunde han knappast vänta sig.   

Även som kunskapssökande var Shelley rastlös och otålig. Liksom många andra naturlyriker var naturupplevelser något han inte ville dela med andra människor, men de långa skogspromenaderna innebar även eller framför allt tillfällen att läsa Platon, och det var bokstavligen med näsan i boken han gick där, blind för de syner han senare skrev så extatiskt om. Men läsningen var ingen flykt, utan ett utforskande av det egna jaget, som senare exponerades splittrat i olika diktade jag, vingklippta och vanmäktiga. När Ann Wroe skriver om ett av Shelleys stora motiv, kärleken, visar hon hur ett "kyss mig"-imperativ uttalas i flera dikter - dit kan också frihetslängtan noteras, och då skulle imperativet lyda "come away", ett anrop som är lika konsekvent hörbart i dikterna. Men det var svårt för poeten att anpassa sina krav till den krassa verklighet som människan obevekligt måste konfrontera.  

Shelley ger i sina dikter många exempel på både oförställd entusiasm och hemsk förtvivlan: han var en konnässör på de extrema känslolägena. Framför allt i sina prosatexter kan han vara oändligt optimistisk inför människans framtid, medan hans egen var något han inte ville tänka på. Han dog som bekant innan han hunnit fylla trettio, och det kom sannerligen inte som någon överraskning att han skulle drunkna, eftersom han förblev en landkrabba som aldrig brydde sig om att lära sig simma, trots att han mer än gärna vistades på vattnet, i båtar som erfarna sjömän dömde ut som skrattretande bräckliga.  

Det är laddningen mellan dessa ytterligheter, glädjen och sorgen, som ger dikterna kraft, och på något sätt får dem att kommunicera genom århundradena. Ibland är hans inbillningskraft för stark: som om den obehagliga verkligheten alstrade en fantasi som aldrig var i balans, för att kompensera livets tillkortakommanden - det var som att poeten Shelley inte var kompatibel med verkligheten. Därmed blir alla hans handlingar överdrifter, med resultatet att han var en explosiv katastrof för sin närmsta omgivning. Överdrifterna finns förstås också i dikternas högstämt teatraliska språk, liksom i det ateistiska ställningstagandet. Hans strävan kunde bara leda till misslyckanden, men det var i en optimistisk anda som tillät hans illusioner att bli krossade gång efter gång.

Den romantiska poesin handlar i hög utsträckning om det som redan har hänt: dess modus är minnet, visade Horace Engdahl i sin studie över den svenska romantiken, Den romantiska texten. I besvikelsen och missmodet utspelar sig dramat, och även känslorna är rekonstruktioner. Poeterna lever inte i nuet, de lever i ett frambesvärjt och vördat men ändock fruktat då, och kan som Wordsworth uppskatta påskliljorna först i efterhand, på kammaren, när de inte längre finns framför honom - upplevelser är sekundära, har bara funktionen att skapa minnen.

Shelleys dikter är skrivna för att tysta sig själv, att nå fram till utsläckandet: i en dikt från 1821 skriver han om

The desire of the moth for the star,

Of the night for the morrow,

The devotion to something afar

From the sphere of our sorrow.

I åtskilliga dikter handlar det om hur han faller ihop, svimmar, förtvinar. Problemet var att han aldrig nöjde sig med visionen eller uppenbarelsen, utan ville se vad som dolde sig bakom, bortom, ville liksom Faust nå den förbjudna kunskapen, ett oändligt 'vidare' kallade på honom. "Känn dig själv", oraklet i Delfis ord, var inte heller tillräckliga för Shelley: han trängtade efter ännu större kännedom, som en annan Faust.

Att hantera och behärska godhet och ondska blev ett livsprojekt för Shelley. Samtidigt som han full av omtanke skänkte bort sina skor och lät sin förmögenhet sippra genom händerna till de fattiga på gatorna finns det vittnesbörder om att han var en självupptagen egoist vars oförmögenhet att lyssna på andra människor mer eller mindre dödade två av deras barn. Kanske det finns fog att misstänka att Mary i Frankenstein avsåg att skapa ett dubbelporträtt av sin make som både Victor och monstret. I Shelleys tankevärld är dubbelgångaren ett motiv som han återkommer till, och han var också säker på att han hade träffat sin egen identiska kopia, och att han förföljdes av denne, kanske på samma sätt som Victor jagades av sitt skapade monster, sin dubbelgångare. Den som saknar identitet eller fast förankring får ty sig till den eviga frågan "vem är jag?", en fråga Shelley aldrig tröttnade på att ställa sig själv, och när han gjorde det med variationen "vad är jag?" var han ännu närmre i sin identifikation med Marys monster.  

Ann Wroe menar att i den berömda "Ode to the West Wind" gestaltas Shelleys egen dualism i vindens: "Wild Spirit, which art moving everywhere; / Destroyer and Preserver; hear, O, hear!" Dualismen uppenbaras också i den famösa ateismen, som inte hindrade att han gärna citerade Bibeln, och maniskt läste Job. I kapitlet om Elden visar Wroe hur viktig Djävulsgestalten var för Shelley: inte bara som litterär figur, som ideal för upproret och protesten, utifrån Miltons Satan i Paradise Lost, utan också som föremål för en beundran, som härstammade från gåvan till människan: kunskapen, och framför allt kunskap om det egna jaget. Han tröttnade aldrig på att variera uttryck som 'hjärtats hjärta', 'själens själ', 'drömmens dröm', vilket också visar viljan att tränga fram till den yttersta kunskapen, kunskapen bortom kunskapen. Enligt Shelley var poeter både de icke erkända lagstiftarna, som han skrev i sin essä till poesins försvar, och profeter av ickevärdsligt slag. Redan innan han kunde stava till ordet var han metafysiker, något som aldrig upphörde att reta hans belackare, bland dem den emellanåt kamratlige Lord Byron.

En given fråga för den som skriver en författarstudie är att undra i vilken mån föremålet är relevant för vår tid. Ann Wroe nuddar vid den frågan, men lyckas skickligt undvika att göra några kopplingar alls till hur vi nu ska förhålla oss till Shelleys dikter, förutom att läsa dem förbehållslöst. I bästa mening belyser hon och upplyser Shelley, och behöver inte väcka den slumrande Shelleydyrkan som lurar hos alla som någon gång tjusats av hans vidunderliga språk.

Björn Kohlström

Ur arkivet

view_module reorder

Jonas Wessel. Embryots iakttagelser

Far har imponerande ärr efter cykelolyckan, som skedde i alléns dystra dunkel. I fallet sprack en luktflaska av kristall och man meddelar om tidssjukdomar via telefon från Marrakech. Far avfärdar det som efemära fenomen och förgyller ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 16 december, 2013

Bergen-Belsen och Theresienstadt

Till det som Christer Nilsson just skrivit här på sidan om Wannsee-konferensen, Auschwitz och Birkenau kan fogas ett par minnesbilder jag har av besök på två andra liknande ställen, eller ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 11 juni, 2013

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2017

Burroughsparasiten

”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”– William S. Burroughs  Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 14 april, 2013

Frost

Märkligt det, vad det nu kan benämnas som, kännas som, vara eller förnimmas som. Det som fyller upp en tomhet, det som ständigt är, när inget finns att ta på ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 04 mars, 2014

Gustav Holm, tredje från vänster  i Qaqortoq, Greenland, år 1894

Min farfar var aldrig på Svalbard

När jag ser den svenska sångerskan Tove Styrke som går omkring i de övergivna skolsalarna, de ödsliga korridorerna och den tömda simbassängen i musikvideon till låten Borderline så kommer jag ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 19 juni, 2016

Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen 2

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen. Andra och Tredje berättelse: Siffermannen och Den kallsinniga isprinsessan

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 01 Maj, 2017

Dansk humor enligt redaktören Claus Christensen

Bäste Claus Christensen, Tack för länken till din artikel om filmkaraktären Zelko och om undertecknad. Den verkar vara åtminstone 8 månader gammal och jag undrar varför du inte bekantade mig med den ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 april, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.