Skrivandet och Sfinxen: verkligheten som spöke

Idag upplever vi en verklighetskris som är en verklighetsförlust. Alla meningssystem har kollapsat och lämnat kvar den utelämnade mänskliga subjektiviteten. Verkligheten har blivit spöklik och fragment av mening hemsöker subjektiviteten ...

Av: Bo Gustavsson | 26 Maj, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Björn Gustavssons musikkrönika

Hur mycket spännande musik man än får höra, känns det alltid lika uppfriskande att återvända till Johann Sebastian Bach. Ungefär som att lämna staden och fara iväg till en avlägsen ...

Av: Björn Gustavsson | 13 april, 2011
Gästkrönikör

Omöjliga intervjuer – Milla-Elina Bylund-Lepistö intervjuar Jesus

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | 22 Maj, 2012
Essäer

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Skymning och mörker hos Melker Garay

Ivo Holmqvist har läst en klärobskyr novellsamling. En essä om Melker Garays senaste bok "Fågelskrämman".

Av: Ivo Holmqvist | 03 november, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Sven Delblanc eller vad gör vi egentligen med vår frihet



Image  Ännu en gång har jag grävt ner mig i Sven Delblancs böcker. Texter så fulla av liv, kraft och en klarsyn som skrämmer. Självfallet går det lättvindigt att säga att Sven Delblanc var pessimist. Inför samtidens dårskaper och förryckthet föll han stundtals ner i mörkrets brunn av förtvivlan och vanmakt. När somliga väljer att köpa en uppblåsbar plastdocka eller vibrerande massageapparat i stället för att närma sig en annan levande människa - när de frivilligt avstår ifrån att få känna den varma och upphetsande lukten av svett och hud i en genomkommersialiserad värld av varor och alltfler varor - vem förtvivlar inte i en sådan tid?

 

"Hon kostar bara 38 dollar", konstaterar Delblanc lakoniskt. "Den konstgjorda kvinnan är gjord av skär latex och opererar medelst vacuum och vibrationer. Hon drivs med elektricitet och är lätt att rengöra. Billig, lättskött, hygienisk."

Det som gör Sven Delblanc läsvärd är att hans svartsyn alltid slår över i motsatsen. Han står dårskapen emot. Han försöker stå det onda emot. Han vill ett bättre liv, en rimligare ordning. Men han förfaller aldrig - som så många vid den tiden - till att saligt sjunga med i den senaste hallelujakören, finner ingen lättköpt frälsning i frihjulande utopier, utan står tjurigt kvar i den karga jord som fött släktled efter släktled av trälande bönder med frihetslängtan och drömmar om drägligare dagar.

Han står där sturigt. Styvnackat. I grunden orubbad.

Samtidigt som man läser Sven Delblancs romanbyggen, hans självbiografiska sviter och geniala kortromaner, är det svårt att inte reflektera över vad det är som får allt fler att läsa allt färre riktiga och äkta böcker, som i stället väljer att försvinna in i dussinromanernas värld av förställning och fejkad verklighet. Alla dessa böcker utan tuggmotstånd. Böcker som enbart erbjuder eskapism. Jag ser inget generellt fel med verklighetsflykt i litteraturen. Men det förslår inte långt.

Elmer Diktonius formulerade förhållandet som så: "Om konstens uppgift vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten."

Redan Sven Delblanc besvärades av denna utveckling eller - om man så vill - denna litterära förflackning. Han såg skrivandet som ett sätt att gestalta avgörande och angelägna problem, existentiella, filosofiska, moraliska . I flera romaner återkommer han till samma grundläggande konflikt. Till frågan om människans frihet och hur människan brukar sin frihet. Han ser enbart två vägar. Två möjligheter, lika vedervärdiga. Ordning eller Frihet. "Ordning, som tycktes bestämd att stelna i tyranni", som han skriver i "Livets ax" eller: "Frihet, bestämd att sluta i självsvåld och bestialitet".

Frustrerad och säkerligen duktigt förbannad över att alltfler läsare vände sig till tidens pigromaner - flärd, njutning och lidelse (FLN) eller som de döptes till av Jan Myrdal på ren svenska: "tantsnusk" - satte sig Sven Delblanc ner och skrev en roman lätt kalkerad efter likartade mallar. Men samtidigt smög han in sitt budskap. Romanen heter "Änkan". Den utkom 1988 och ställde kritikerna förstummade. Inget förstod de. Några förfasades. Andra hånade. Få förmådde läsa Sven Delblancs roman bortom de skenbart ytliga händelserna.

"Änkan" är Maria Spores berättelse. Omtöcknad av lugnande tabletter och alltför många glas vin möter vi henne strax efter hennes makes död. Den framgångsrike och allmänt aktade överläkaren David Justus Spore har avlidit. Hjärtat gav upp, "sprack som ett lerkärl". Det hade talats om Nobelpris för hans forskning.

Maria Spore är fri. Härskaren är död.

Hon har alltid levt i skuggan av mäktiga män, först sin far sedan sin make liksom även svärfaderns skugga föll tung. Först nu är hon oberoende. Frihetens börda är hennes att bära. Orkar hon? Förändrar den nyvunna friheten henne?  Och hur hanterar Änkefru Spore den makt det enorma arvet plötsligt ger henne? Står hon den förföriska berusningen emot? Klarar hon av att axla maktens tunga mantel? När Maria Spore sedan ställs inför möjligheten att få ungdomen åter - av en mystisk läkare vid namn Shamani som ger henne en påse vitt pulver - blir det svårare. Valen mer krävande. Karaktären försvagas. Motståndet alltmer prövat. Hon faller och faller hårt. Frihetens väg är henne för tung.

I år är det hunnit passera tjugo år sedan romanen kom ut. Att läsa den på nytt är omvälvande. Så stark. Så levande. Så drabbande.

Inget av det den samtida kritiken småaktigt gnällde om finns kvar. Det har blåst bort med tidens vind. Kvar finns kärnan, den ohyggliga berättelsen. Det nedslående människoödet; svagheten, att hon frivilligt frånhänder sig sitt mänskliga egenvärde. Språket är avskalat, naket, nästan kargt. Den märkliga kombinationen av förfinad elegans och hård rå märg i ordvändningarna - som utmärkte nästan allt vad Sven Delblanc skrev - finns där i allra högsta grad.

Året var alltså 1988. Börsyran pågick ännu för fullt. Kupongklipparna gick tretton på dussinet. Dansen kring guldkalven var som mest förryckt och förblindad. Yuppietid rådde. Det var ett hastigt förfall - en hysterisk början på den grymma tid som blivit vår samtid - som plötsligt blivit påfallande synligt. Men kritikerna kunde inte se det i Delblancs bok. Idag är det en självklarhet.

Ofta förekommer det ett visionärt drag i Delblancs romaner. Tidigare än de flesta såg han tendenser som senare kom att förstärkas, bli tydliga. I sitt pessimistiska dunkel skönjde han ett större mörker, en värre och ännu hänsynslösare framtid som skulle falla över folkflertalet. Tyvärr blev han alltför ofta sannspådd.

Självfallet är det också därför som "Änkan" är så angelägen läsning. En så drabbande och smärtsam skildring av en människas misslyckade kamp mot de lockelser som ungdom, ohämmad sexutlevelse, den bitterljuva smaken av råast tänkbara hämnd tillsammans utgör. Maria Spore faller. Hon kan inte stå emot. Frihetens börda är för tung. Utan den tvingande Ordningen - utan sin härskare och dennes hårda regler - går hon helt sonika under, förvandlas till något närapå djuriskt.

Och där är vi idag. Kirurgerna skär frenetiskt i gamla slappa kroppar, spänner rynkig hud, suger fett ur feta magar och dallriga lår. Kosmetikaföretagen drar in miljarder och åter miljarder. Inpackning, hudskrubbande tvål, färgade ögonlinser, falska läppar, färgat hår, uppumpade pattar. Allt är yta. Allt är kropp. Framtiden finns inte. Lev idag! Skit i andra! Vrid er vällustigt i sexuella utlevelser utan äkta känslor, och köp, köp - ja, köp allt nytt. Missa inget! Imorgon är det försent. Senaste mobiltelefonen, en bredare och större teve, en säng dyrare än en begagnad bil.

Hjulen snurrar fortare och fortare och Djävulen skrattar högt.

"Och jag läste annonser om hälsopreparat och österländska rötter", säger Maria Spore, "om ginseng och herculin, om biodynamisk föda och fiberrikt bröd, om sauna och solarium, om bodybuilding och håll dig ung, om nytt hopp för hjärt- och kärlsjuka, för diabetiker och leversjuk, jag såg annonser med unga kvinnor i florstunna underkläder, som visade upp sin fräcka ungdom, om silicon i bröst och penis, om artificiella erektioner, om doftande salvor för intimhygienen, för att simulera kärlekens värme och väta..."

Så vad gör vi egentligen med vår frihet?

Hänger oss åt samvetslös hedonism och alltmer djurisk behovstillfredsställelse, jagar oss blodiga i den hysteriska konsumtionens heliga namn, vältrar oss i egoismens träsk av självupptagen hybris och den frånstötande egenkärlekens narcissism, samtidigt som vi nöjer oss med att sluka den moderna tidens tomma pigromaner och cyniska thrillers - allt för att undfly den förfärande risken att börja reflektera över det liv vi faktiskt lever här och nu. Den dag den moderna människan ställer sig framför spegeln och verkligen vågar se sig själv, vad kommer att hända då?

"Varför lever orden vidare när begreppen är döda?" frågar Sven Delblanc i "Änkan". "Ont och gott, ord jag burit med mig från en svunnen värld, ord som förlorat sin mening, men ändå..." En dag nöjer vi oss kanske inte längre med ett hammarslag i huvudet.

Crister Enander

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Gandhara Buddha foto CC BY SA 3.0

In & ut

Översättning till svenska: Esmeralda Westerstrand.

Av: vrd. Ñāṇavīra Thera | Agora - filosofiska essäer | 27 februari, 2017

Vladimir Oravskys sommarföljetong Dagmar Daggmask Del 1

Liksom de andra daggmaskarna i Katharinas och Aleksandras trädgård har även daggmasken Dagmar varit mest intresserad av sig själv och sitt arbete. Fast, och det är lika bra att demaskera ...

Av: vladimir oravsky | Utopiska geografier | 01 juli, 2014

James Ellroy  Foto Modernista

James Ellroys Perfidia

Jag ser recensenter som menar att James Ellroys nya roman ”Perfidia” (Modernista; övers: Hans-Jacob Nilsson) – den första titeln i den andra LA-kvartetten – inte är bra för att den ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 16 augusti, 2016

Filosofi for vår tid

Vår tid er ikke den beste av alle tenkelige tider, som, for eksempel, at i den velstående del av verden er det så å si en selvfølgelighet at de aller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 18 april, 2010

Vill du spotta i någons soppa?

TEMA KONST Att spotta i någons soppa Människor har mardrömmar om att göra konstiga och udda saker. Ibland känner man sig inställsam, som om man kysser chefen, fast man egentligen vill ...

Av: Niels Hebert | Kulturreportage | 03 mars, 2008

Moralens fundament

Innledning I denne artikkelen argumenter jeg for følgende oppfatninger, og som jeg holder for sanne oppfatninger: 1). At det finnes absolutte og reelle skiller mellom fundamentale begrepsord som sant og usant(falskt) ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 april, 2014

Antonin Artaud. En återtagning av ljuset som mörkret häktar

  "Former för en avgörande förtvivlan, Mötesplats för åtskiljanden, Mötesplats för förnimmelse av mitt kött, Övergiven av min kropp, Övergiven av alla tänkbara känslor inom människan. Jag kan bara jämföra den med det tillstånd i vilket ...

Av: Guido Zeccola | Scenkonstens porträtt | 17 mars, 2017

Tröghet

Döden är framför allt detta: allt man har sett, har setts förgäves. En sorg över det som vi förnummit." Roland Barthes (Övers. Leif Janzon, Kärlekens samtal, Modernista 2016)

Av: Torbjörn Elensky | Essäer om litteratur & böcker | 28 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts