Heteronormens paradis

Den 8 april 2006 gjorde sig den jamaicanska dagstidningenSunday Herald's skyldig till hets mot folkgrupp med löpsedeln:"No homos!" Uppmaningen följdes upp av en ingående artikel i vilken dåvarande oppositionsledaren Bruce Golding ...

Av: Klas Lundström | 17 februari, 2010
Reportage om politik & samhälle

Hatet är vår hemlighet. Skriva är politik. Om Lundberg & Enander. Hat &…

Kristian Lundberg och Crister Enander är två författare som tagit på sig ett grannlaga uppdrag i sitt skrivande, att använda sin förmåga att berätta för att visa på en sida ...

Av: Benny Holmberg | 05 mars, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Åskådandets ros

Om vi verkligen tänkte oss döden som utplåning, som tillståndet efter utplåningen, då vore de döda inte möjliga att tilltala. Ett intet bör rimligtvis inte skilja sig från ett annat ...

Av: Thomas Sjösvärd | 22 december, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Sekelskiftet 1900 – Konst, design och protest

Musée d’Orsay i Paris har i år lockat besökare från världens alla hörn som velat bekanta sig med konstnärers estetiska grundsyn. I utställningen ”Beauté, morale et volupté dans l’Angleterre d’Oscar ...

Av: Eva-Karin Josefson | 23 augusti, 2012
Essäer om konst

Adonis och den alkemiska förbindelsen mellan öst och väst



Sigrid Kahle fördjupar sig i en viktig aspekt av poeten Adonis liv och verk: frågan om civilisationerna i världen gäller graden, inte arten. Fosterlandet är språket, språket är fosterlandet.

Image
Poeten Adonis. Bild: Alhambra förlag
Den syrisk-libanesiska poeten Adonis (Ali Ahmad Sa´id) har brutit väg för den arabiska moderniteten i lyriken. Han är fullständigt bevandrad i den västerländska litteraturen och samtidigt en lärd utforskare av den arabiska litterära traditionen. Tre irakiska poeter i Bagdad tog efter andra världskriget det befriande första steget till friare versmått och rytmer och öppnade den arabiska poesin mot världen. Stafetten gick vidare 1951 till Beirut i det västtillvända Libanon där Adonis och Yusuf al-Khal startade det litterära magasinet Shi‘r (Poesi) som fram till 1967 blev ett forum för modernistisk arabisk poesi.

Adonis växte upp i Syriens berg, nära en flod som enligt legenden färgats röd av den feniciske guden Adonis blod, nära Ras Shamra, där urgamla kananeiska texter har utgrävts, och nära sin far som var en fattig bonde som kunde klassisk och mystisk poesi utantill. Av en lycklig slump fick han gå i skola i en närbelägen stad och fick studera vid Damaskus universitet. Nationalistiskt medveten om den urgamla förislamiska syriska kulturen öppnade han sig för västerlandets poetiska modernism.  Baudelaire och Rimbaud drabbade honom, Heidegger och Nietzsche, Freud.

I Beirut, den modernaste arabiska huvudstaden, hamnade han efter ett politiskt fängelsestraff. Han gifte sig med en kollega, Khalida Sa´id och startade tidskriften Shi‘r, som bar modernismen på sitt baner och försökte införa en ny estetik och friare versmått. De översatte T. S. Eliot, Baudelaire, René Char, Rilke och Walt Whitman. Under en kaskad av fientligheter från konservativa poeter och nationalistiska politiker framtvingades moderniteten, förberedd av förra generationsens poeter, och reformerade den tusenåriga arabiska poesin.

Under en vistelse i Paris 1960–61 umgicks Adonis bland tidens främsta franska poeter som varmt slöt upp omkring honom efter att han nått berömmelse med Sånger av Mihyar från Damaskus (1961, på svenska 1991). Där gestaltar Adonis under intryck av fransk och tysk filosofi en egen persona, Mihyar, ”tvivlets såningsman”, en poet utan barlast av traditioner och med framtidsvisioner. Den flödande ingjutelsen från västerländsk diskurs gav honom ett oväntat perspektiv på den klassiska arabiska diktens dolda möjligheter.

Adonis upptäckte att surrealism och symbolism ingalunda var någon nyhet i den arabiska litteraturen. Ja, själva Koranen hade den djupt symboliska Ljusets Sura. Han fann arabiska källor hos de sufiska poeterna mellan 800- och 1200-talen. Inte heller de rättade sig efter de rigorösa versmåtten och ändå var de stora poeter vilkas verk har överlevt sekler.  Kulturmötet i Paris bar frukt i en antologi i två delar över klassisk arabisk dikt som översatt till franska fick betydelse i väst.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I diktsamling efter diktsamling öppnade Adonis kanaler mellan exempelvis den medeltida arabiska alkemin och Rimbauds tal om ”ordens alkemi”, en ordförvandling som siktar till att frigöra krafter i språket utöver det okändas, bortvändas gräns. 

Metamorfosernas bok (1965) innehåller ett koraninspirerat, sufiskt kärlekspoem om lycksalighet, vars metaforiska språk suger näring ur sufiska paradoxer med rötter i den hymnlitteratur skalden upplevt i sin barndom. Diktsviten Falken skildrar den siste umayyadens flykt till Andalusien i en episk dimension där tiden, döden och den ständiga rörelsen från nuet till framtiden bär tydliga referenser till Saint-John Perses Landsflyktens flöjter. Adonis har själv sedan många år blivit en flykting från sitt land.

En tid mellan aska och rosor blir en brytpunkt. Formen förändras. Tillståndet i arabvärlden och politiken föder våldsamma och upprörda diktsviter. I Detta är mitt namn är formen uppbruten och ”mitt land rusar efter mig efter mig i en flod av blod”. 1968, efter sexdagarskriget med dess förödmjukande nederlag som innebar början till slutet för den arabiska nationalismen, grundar Adonis och Khalida Mawâqif (”Etapper”) arabvärldens mest revolutionära och djärva litterära tidskrift som fortfarande utges i London

Förhållandet till västerlandet förändras i En grav för New York (1971). I detta civilisationskritiska metapoem som kom till under Vietnamkriget blandar han kritik av västvärlden med kritik av arabvärlden, poesi och prosa med vredesutbrott och utrop, i söndriga rytmer och versmått, under ständig åkallan av amerikanska och arabiska poeter. Han är inte nådig mot den västerländska civilisationen. ”New York var den andra stad som överväldigade mig efter Paris. Ett helvete för tanken, ett paradis för känslan!” 

Åren 1973–75 blir hans diktning storskalig, arkitektonisk till sin struktur. Prosapoem, metahistoriska anspelningar och filosofiska utvikningar uttrycker medlidande med jordens fördömda. Kulturella förbindelser med tider och epoker präglar ”Prolog till de sekteristiska furstarnas historia”.  En metafysisk vrede blir nästan outhärdlig i dikten ”Tiden”, skriven efter massakern i Sabra och Chatila (1982). Dock slutar hos Adonis nästan varje dikt i en ton av glädje och tillförsikt. Han kommer ju liksom den poesi han företräder ”från framtiden” och inte från det arabiska förgångna eller ens från nuet.

År 1978 blir han doktor på en översikt över den tusenåriga arabiska poesin vid Jesuituniversitet i Beirut. 1983 bevisas han äran att föreläsa om arabisk poetik vid Collège de France. Adonis blir för araber en poetisk förgrundsgestalt, får epigoner, beundrare, men också fiender. Modernitetens inrusning i den arabiska kulturen har lyckats över förväntan. Den arabiska poesin börjar uppmärksammas i väst och man börjar tro att Adonis ska få Nobelpriset.

År 1986 får Adonis och Khalida asyl i Paris, orten för ”Begärets vandring genom geografins materie”. Exilen är nu hans tema. Stoff för arabisk civilisationskritik fanns det övernog. Bittra resor i arabvärldens metropoler återspeglar arabernas politiska förfall i mastiga diktsamlingar som alltid översätts till franska under de följande årtiondena: Les Temps, Les Villes Célébrations, Soleils Seconds, samtidigt som allt fler dikter av Adonis översätts till andra europeiska språk i denna livslånga östvästliga korsbefruktning.

Men det kom en ny vändning. I år har Adonis avslutat tredje delen av ett tioårigt projekt: Boken, platsens gårdag nu, en fantasirik rekonstruktion av den klassiske arabiske poeten al-Mutanabbis liv och verk. Han blandar sin röst med medeltidens stora förnyare, Abu Nuwás, al-Ma‘arri. Här vävs deras ofta kätterska öden och poetiska motstånd ihop med Adonis reflektiva poesi om dessa händelser i ett modernistiskt, nästan filmtekniskt idiom.

Adonis betydelse vilar i hög grad på hans verksamhet som essäist. Vi kan ta del av Bönen och svärdet på svenska. Här rör han sig fritt över spännande västöstliga fält. Han utforskar kritiskt Koranen som litterärt språk. Det arabiska kulturarvet är komplext och mångfaldigt, i strid med allt främmande och i permanent strid mot sig själv. Det är en tradition av skapande och förändring. Medvetandet om att den arabiska moderniteten har uppstått i utbyte med andra civilisationer håller det arabiska arvet levande.

Den arabiska moderniteten Adonis personifierar är född ur lidanden och kränkningar. Den ser inte väst som en förebild att efterapa utan som en historisk utmaning som tvingar det arabiska samhället att befria sig från sitt inåtskådande, sin trångsynthet och religiösa slentrian. Öst och väst är bara geografiska definitioner, säger Adonis. I fråga om civilisation är världen en och densamma och skillnaden gäller graden, inte arten. Fosterlandet är språket, språket är fosterlandet.

 ”Jag ställer upp för kreativitetens och kulturens land. All min strävan skulle kunna sägas gå ut på att det geografiska hemlandet skall bli en levande del av det kreativa och universella landet. Inget öst inget väst – bara en enda människa i en enda värld.” 

Sigrid Kahle

Ur arkivet

view_module reorder

Zonen mellan verklighet och verklighet

Under större delen av 2000-talets första årtionde publicerades en liten tidskrift i A5-format som kom fyra gånger om året. Den hette Mitrania och trots det obetydliga formatet var Mitrania en ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 16 mars, 2012

Homo sacer hemlös. Storstadens muselmaner

Låt det stå klart från början: de muselmaner som figurerar i underrubriken har inget gemensamt med vare sig islam eller muslimer. Muselmanerna och muslimerna är skilda storheter. Deras egna kamrater ...

Av: Ákos Szilágyi | Essäer om samhället | 20 januari, 2014

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | Musikens porträtt | 24 september, 2014

Festivalsommaren 2009, del 4; Skägg, monotoni och klassiker

"I was crawling through a festival way out west" Orden är Joe Strummers och är bland de sista han sjöng. En fantastisk låt, men ingen framtidsspådom. Vill du se folk som ...

Av: Rasmus Thedin | Kulturreportage | 24 augusti, 2009

Svensk sextiotalskonst i nytt ljus

A History of Irritated Material – Psychedelic Concepts in Neo-Avant-Garde Art. Lars Bang Larsen (Köpenhamns universitet)  Hösten 2011 disputerade konsthistorikern Lars Bang Larsen med sin avhandling A History of Irritated Material – Psychedelic ...

Av: Henrik Dahl | Essäer om konst | 28 Maj, 2012

Ursus arctos

Bharata

I begynnelsen fanns ingen distinktion mellan växter, ting, djur, människor, gudar. För den arkaiska eller primitiva människan, som inte hade börjat ge sakerna ett namn, var allt förenat i en och ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 19 Maj, 2017

47. Lina, Tobbe och Nils-August

”Och sedan fanns det en stor scen och mitt på den stod en stor balustrad. Den ledde upp till en hög och utsvängd trappa, ungefär som i en gammal sång- ...

Av: Lina, Tobbe och Nils-August | Lund har allt utom vatten | 16 november, 2012

Nyårsdagen 2007

Nyårsdagen 2007 Första januari 2007 – när jag hör om stormvarning klass tre beslutar jag mig för att åka tåg till Malmö och fotografera. Tar med min gamla Canonkamera, som jag ...

Av: Jenny Nilsson | Bildreportage | 01 februari, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.