En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | 15 augusti, 2010
Kulturreportage

Bitskt tandlösa krokodiler

När Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var ...

Av: Bo I. Cavefors | 19 Maj, 2014
Essäer

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | 22 oktober, 2008
Scenkonstens porträtt

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien…

Om man går utmed huvudgatan i svenskbygdens Bishop Hill mellan hus med 1800-talsinspirerad svensk bruksbyggnadsstil som Steeple Building och vidare förbi Colony Store och presentshopen Svenska Hjarta (Svenska Hjärtan), krukmakeriet ...

Av: Benny Holmberg | 16 mars, 2014
Kulturreportage

Ungdomlig revolt i bildningsromanen



Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe

Image
Goethe på landet i Italien. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, 1786

Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin instängda borgerliga familj och ge sig ut i världen. Efter upptäckten av att hans älskade Marianne, en skådespelerska, har en annan älskare är beslutet fattat. Besvikelsen till trots fortsätter teatern att locka. Kort efter uppbrottet stöter Wilhelm på en grupp skådespelare och ung, ivrig och relativt välbeställd som han är tar han sig an dem och ser till att de får engagemang. Han lär känna Shakespeare och blir begeistrad. Trots tidiga framgångar blir han snart besviken på teatervärlden och skådespelarna och lämnar truppen för att ansluta sig till ett nytt sällskap. Detta brokiga sällskap gör till sin uppgift att bilda unge Wilhelm. När han sedan lär känna den kvinna som ska bli hans fru har Wilhelm Meister efter många utvecklingsstadier och förälskelser funnit det han sökt i livet, han har förverkligat sig själv. Man kan säga att han blivit den ”mäster” som hans efternamn antytt.

Wilhelm Meister är en av Johann Wolfgang Goethes (1749–1832) mest kända figurer och Wilhelm Meisters läroår (1795/96) är en av hans mest kända romaner. Den anses vara prototypen för bildningsromanen, en historia om en ung och oerfaren man som flyr hemmet för att ta sig ut i världen och bilda sig och på så sätt bli vuxen. Inte helt olikt Goethes eget liv. Även han förde i sin ungdom en kringflackande tillvaro. Det var inte bara studier och arbete som fick Goethe flytta med jämna mellanrum. Hans ständiga förälskelser och kvinnohistorier ledde också till byte av bostadsort.

När Wilhelm Meisters läroår kom ut var Goethe redan världsberömd. Han hade fått ett makalöst genombrott med romanen Den unge Werthers lidanden (1774). Dess sorgliga slut satte sina spår i självmordsstatistiken. Den frambringade också ett nytt mode bland unga män, den så kallade Wertherfracken, med blå rock, gula byxor och stövlar med bruna kragar. Marknaden svämmade över av tallrikar, koppar, bilder och annan rekvisita från romanen. För Goethe själv betydde framgången inte bara en säkrad inkomst utan också en inbjudan från hertigen Carl-August av Sachsen-Weimar som gav honom en ställning vid hovet i Weimar där han bosatte sig för resten av livet. Det var också här som Goethe författade Wilhelm Meister.

Få orter har präglat Tyskland som Weimar. Här bodde inte bara Goethe utan nästan hela den dåtida tyska intelligentian. Här återfinner vi Friedrich Schiller (1759–1805) och andra tyska storheter som filosofen Johann Gottfried Herder (1744–1803) och författaren Christoph Martin Wieland (1733–1813). Weimar är orten som förbinder de tre delvis överlappande epokerna upplysningen, Sturm und Drang och den tyska klassicismen. Mot denna bakgrund är det föga förvånande att det var här som bildningsromanen fick sitt ursprung. Fast Goethe var inte först, det var Wieland som gav ut romanen Geschichte des Agathon (1766/67). Därefter kom Goethes vän Karl Philip Moritz (1756–1793) med sin version, Anton Reiser (1785).

För en nutida läsare är nog Moritz’ roman den mest tillgängliga. Den är ett exempel på en omvänd bildningsroman, en historia om en ung man som får den bildning han bör och ändå väljer fel i livet. Den utmärks av en ständig växling mellan framgångar och motgångar. Det är ingen utstakad väg Reiser har att följa. Efter att ha avbrutit en lära till hattmakare utspelar sig historien mycket vid olika läroverk där Reiser själv får kämpa sig till en plats. Egentligen är det inte skolkunskaper som avses när man talar om bildning vid denna tid, utan människans fria utveckling med ett högre mål, hon ska förverkliga sig själv. Precis som Wilhelm Meister drömmer Anton Reiser om att bli skådespelare. Liksom Wilhelm Meisters namn antyder hans mästerposition anspelar Anton Reisers namn på hans ständiga resande, att aldrig komma fram. För läsaren är det klart att det Anton hoppas på inte kommer att tillfredsställa honom. Historien kan läsas självbiografiskt. Varken författaren Moritz eller hans alter ego Anton Reiser passade för skådespelaryrket. Moritz gav snart också upp sin dröm och blev lärare. Tack vare Goethe fick han en professur, men dog efter ett inte helt lyckligt liv bara 37 år gammal.

Teatern lockade ofta. Romanernas hjältar försöker bryta sig loss från de borgerliga begränsningarna för att uppnå något högre, friare. I ett kringresande teatersällskap trodde de sig kunna finna vad de längtade efter. Äventyret blir dock kortvarigt. Det finns ett annat liv som väntar på dem där de måste inrätta sig efter de sociala normerna.

Romanen har ofta varit en litterär form för de borgerliga skikten i samhället och bildningsromanen kan på ett sätt läsas som en kritik av den borgerliga egennyttan. Det är intressant att Goethe, liksom många av hans författarkollegor vid denna tid, var borgare och önskade sig en bättre ställning. Både Goethe och Schiller tog tacksamt emot de adelstitlar som de sedermera förlänades.

Bildningsromanen har en självklar författarroll, den auktoritära berättaren. Men hur lätt är det inte för en Goethe att tala om vilken den perfekta bildningsvägen är, han hade ju uppenbart lyckats i livet! För gemensamt för Goethe och hans författarkollegor – det gäller också för Moritz – är inte bara deras auktoritära hållning. Från sin olympiskt upphöjda position kan de med ett ironiskt tonfall kommentera sina hjältars felsteg och tycka att de är unga och lite löjliga. För även om hjälten kan utveckla sig fritt så finns det ett mycket traditionellt bildningsmönster i bakgrunden. Denna författarens ofelbarhet är lite irriterande för den moderne läsaren som ofta är van vid en mera ömsint beskrivning av hjälten, inte en storsint och ironiskt överseende. Bildningsromanen förblev dock populär som genre.

Modernare exempel är Hermann Hesses Demian (1919) och Bergtagen (1924) av Thomas Mann. Demian är liksom Anton Reiser skolelev medan den tafatte och världsfrånvände Hans Castorp i Bergtagen får sin bildning av medpatienter på ett sanatorium i de schweiziska alperna. Dit har han rest för att besöka sin kusin under några veckor, men blir kvar i sju år. Båda romanerna slutar mitt under brinnande krig. Demian försvinner och Hans Castorps liv slutar ovisst i kulregnet vid västfronten.

Det är märkligt, man skulle kunna tro att de positiva bildningsresorna är det som är roligast att läsa. Och visst är Goethe både kvick och läsvärd. Men de tragiska och ovissa ödena hänger kvar längre.

Elin Schaffer 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Från Bosch till Sollman - Game Art i Holland på 2000-talet

Det dröjer visserligen till 2016 innan Jheronimus Boschs 500-årsjubileum ska firas i Holland, men man har redan tjuvstartat. Under 2013 arrangerades en tävling om att göra ett dataspel som inspirerats av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juni, 2014

Jakten på den röda ballongen – en essä om ballongen i konsten

Ett rött hjärta stiger mot himlen. Kvar på marken står en liten flicka och ser hur hennes ballong flyger iväg. Det går inte riktigt att se om flickan är ledsen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 oktober, 2012

August och människorna

Två år före döden gick August till angrepp mot kulturetablissemangets gullegris Verner von Heidenstam (som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist), charlatanen Sven Hedin (som upptäckte tredje världen i ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2011

Bomber över Tyskland. Kommentarer till bombandet av Tyskland under andra världskriget

Bilden av bombandet av Tyskland under andra världskriget har i den versionen av historien som sprids i allmänna media försetts med ett dämpande filter. Den som haft oturen att ha ...

Av: Olof Hirn | Essäer om samhället | 16 Maj, 2011

En livskraftig hundraåring: ”På spaning efter den tid som flytt”.

I mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 09 Maj, 2013

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Upplopp av Torsten Renqvist

Upplopp av Torsten Renqvist Torsten Renqvist: Född 1924. Debuterade som målare och grafiker 1950. Fick pris på Biennalen 1964. Lämnade några år senare måleriet helt. Sedan dess har han skulpterat ...

Av: Anders Forsberg | Bildreportage | 02 november, 2006

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.