- Essäer om litteratur & böcker
- Publicerad:
Kyrktuppens öga rörelse och genesis i Lage Lindells måleri
TEMA VÄSTERBOTTEN
Lage Lindell. Utsnitt från mural.

Bildens begränsning, dess format är irriterande. Helst inget särskilt format, ett berg, en stor vägg vars gränser man inte ser, antagligen för att formen då blir individuellare. Som att se en kyrktupp avteckna sig mot aftonhimlen. Man ska kunna klippa ut formen, ta den med sig och lägga den i snön.I citatet ovan talar Lindell om bildens format, formen och dess bakgrund att vila mot. Bortsett från de redan givna förutsättningarna möter vi detta förhållningssätt till form och bakgrund i måleriet som sträcker sig kring rotundan mellan biblioteket och samhällsvetarhuset på Umeå universitet – det måleri vi kommer att uppehålla oss vid här. Lindells måleri vilar där mot en icke artikulerad bakgrund. En vitmålad vägg. En vithet som i sin anonyma framtoning i en mening blir utbytbar. Jag vill här problematisera relationen mellan formen och den vita grunden och försöka visa hur bakgrundens anonymitet har en framstående funktion i det måleri som framställs utmed rotundans väggar. I anonymiteten ligger en frihet. Den vita grunden framstår i måleriet som en möjlighet. Som potential.
Förhållandet mellan väggen, den vita grund
mot vilken måleriet vilar och de figurationer vi finner kring rotundan är inte
passivt. Figurationerna vi möter utefter cylinderformens omloppsbana har ingen
lagbunden gemensamt definierad relation till den vitmålade vägg i vilken de
vilar. Likheter finner vi. Några återkommer i flera av figurationerna, men den
egentliga relationen finner vi i varje figurations egenhet och förutsättningar.
I sökandet efter likheter stannar vi ödmjukt upp vid insikten att likheten vi
finner mellan dem alla, tycks vara just relationen som sådan. Ingen framstår
som oberoende, varken den vita grunden eller de former som möter den. I mötet
artikulerar och artikuleras den. Den vita grunden verkar i och genom måleriet
och tvärtom, måleriet verkar i och genom den vita grunden. Relationen är lika
fridfullt enkel och oförskämt komplex – för att knyta an till avsnittets inledande
citat – som tillblivelsen av en kyrktupps öga. Formens närvaro, artikulerande
aftonhimlens gränslösa tak. Genom formen, i betraktaren. Här nedan ska vi
stanna upp vid ett av alla tillfällen kring rotundan då den vita grunden
artikuleras. Då relationen mellan form och element problematiseras. I en ”inlevelsedimension”
– en kort och subjektiv vandring genom måleriet, där aspekter av dess rörelse
och genesis framträder, följer vi det enskilda elementet och dess förvandling.
Vi börjar och slutar med det enskilda. I förlängningen utvinner vi
förhoppningsvis också insikter om helheten. Förutsättningen är rörelsen. Den rörelse
jag försätter mig i vid mötet med måleriet och den rörelse måleriet införlivar
i mig som betraktare.
Vi betraktar ett måleri som Katarina
Swanström benämner som det enda naturmotivet utefter rotundan.
Myrmark, svart yta med ljusbruna toningar.
En torr trädstam. Två fåglar. En i vila på toppen av trädstammen. En i luften,
på väg från oss. Och en linje. Vid denna linje stannar vi en stund – börjar med
det enkla, den svarta, till synes svävande och svajande linjen, ensamt vilandes
mot den vita grunden. Vi står vid dess början, följer den nedåt och i mötet med
myrmarkens yta tycks linjen förvandlas till sin egen negation. Från att vara
ett element grundat på närvaro möter vi nu ett uttryck grundat på frånvaro. Vid
första anblicken som en reva i myrmarken, framsläppandes den vita väggen. En
förvandling som vi rycker till en aning inför. Inte bara inför linjens vändning
i sin motsats, utan
Det ”ofärdiga” uttrycket, dess möjligheter, undgår nog ingen vid mötet med Lindell.
Jonas Lindahl
Stöd Tidningen Kulturen