Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | 15 juli, 2015
Essäer om konst

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | 24 Maj, 2010
Utopiska geografier

Mäktiga män föredrar lantlig mat!

Winston Churchill är bland annat känd som den premiärminister som ledde Storbritannien till seger i andra världskriget. Han är också känd som författare, som Nobelpristagare i litteratur, som konstnär, som ...

Av: Belinda Graham | 04 mars, 2014
Allmänna reportage

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | 28 december, 2010
Essäer

Kyrktuppens öga – rörelse och genesis i Lage Lindells måleri



TEMA VÄSTERBOTTEN
Image
Lage Lindell. Utsnitt från mural.

Bildens begränsning, dess format är irriterande. Helst inget särskilt format, ett berg, en stor vägg vars gränser man inte ser, antagligen för att formen då blir individuellare. Som att se en kyrktupp avteckna sig mot aftonhimlen. Man ska kunna klippa ut formen, ta den med sig och lägga den i snön.I citatet ovan talar Lindell om bildens format, formen och dess bakgrund att vila mot. Bortsett från de redan givna  förutsättningarna möter vi detta förhållningssätt till form och bakgrund i måleriet som sträcker sig kring rotundan mellan biblioteket och samhällsvetarhuset på Umeå universitet – det måleri vi kommer att uppehålla oss vid här. Lindells måleri vilar där mot en icke artikulerad bakgrund. En vitmålad vägg. En vithet som i sin anonyma framtoning i en mening blir utbytbar. Jag vill här problematisera relationen mellan formen och den vita grunden och försöka visa hur bakgrundens anonymitet har en framstående funktion i det måleri som framställs utmed rotundans väggar. I anonymiteten ligger en frihet. Den vita grunden framstår i måleriet som en möjlighet. Som potential.

Förhållandet mellan väggen, den vita grund mot vilken måleriet vilar och de figurationer vi finner kring rotundan är inte passivt. Figurationerna vi möter utefter cylinderformens omloppsbana har ingen lagbunden gemensamt definierad relation till den vitmålade vägg i vilken de vilar. Likheter finner vi. Några återkommer i flera av figurationerna, men den egentliga relationen finner vi i varje figurations egenhet och förutsättningar. I sökandet efter likheter stannar vi ödmjukt upp vid insikten att likheten vi finner mellan dem alla, tycks vara just relationen som sådan. Ingen framstår som oberoende, varken den vita grunden eller de former som möter den. I mötet artikulerar och artikuleras den. Den vita grunden verkar i och genom måleriet och tvärtom, måleriet verkar i och genom den vita grunden. Relationen är lika fridfullt enkel och oförskämt komplex – för att knyta an till avsnittets inledande citat – som tillblivelsen av en kyrktupps öga. Formens närvaro, artikulerande aftonhimlens gränslösa tak. Genom formen, i betraktaren. Här nedan ska vi stanna upp vid ett av alla tillfällen kring rotundan då den vita grunden artikuleras. Då relationen mellan form och element problematiseras. I en ”inlevelsedimension” – en kort och subjektiv vandring genom måleriet, där aspekter av dess rörelse och genesis framträder, följer vi det enskilda elementet och dess förvandling. Vi börjar och slutar med det enskilda. I förlängningen utvinner vi förhoppningsvis också insikter om helheten. Förutsättningen är rörelsen. Den rörelse jag försätter mig i vid mötet med måleriet och den rörelse måleriet införlivar i mig som betraktare.

Vi betraktar ett måleri som Katarina Swanström benämner som det enda naturmotivet utefter rotundan.

Myrmark, svart yta med ljusbruna toningar. En torr trädstam. Två fåglar. En i vila på toppen av trädstammen. En i luften, på väg från oss. Och en linje. Vid denna linje stannar vi en stund – börjar med det enkla, den svarta, till synes svävande och svajande linjen, ensamt vilandes mot den vita grunden. Vi står vid dess början, följer den nedåt och i mötet med myrmarkens yta tycks linjen förvandlas till sin egen negation. Från att vara ett element grundat på närvaro möter vi nu ett uttryck grundat på frånvaro. Vid första anblicken som en reva i myrmarken, framsläppandes den vita väggen. En förvandling som vi rycker till en aning inför. Inte bara inför linjens vändning i sin motsats, utan också inför den lätthet blicken fortsätter sin vandring genom förvandlingen och utefter revan. Som har ingen förändring ägt rum, och vi söker ett motiv bakom denna reva i motivet.

Det som slår mig och som kan tyckas märkligt är motivets ödmjukhet inför denna linje. Som vore det självklart övergår linjen i mötet till sin negation. I mötet absorberas inte den svarta linjen i myrmarkens svarta yta. Myrmarken framstår inte som ett hinder. Inte heller följer mötet utan konsekvens. Linjen tycks fortgå. Men inte oförändrad. Och kanske är det snarare den rörelse som en gång gav upphov till linjen, den rörelse linjen fortfarande är ett uttryck för, som tillåts fortgå. Som i mötet privilegieras. Rörelsen, som i linjen kanske kan sägas hitta ett första uttryck, får här kompromisslöst företräde. Förvandlingen – det närvarandes övergång i det frånvarande och vice versa – pekar här mot en attityd gentemot elementets funktion där motivet och elementets enhet får stå tillbaka för tillfälligheten och ett uttryck som redan fanns. Och nu, trots mötet, genom förvandlingen, fortfarande finns kvar.

Med dessa nya perspektiv vänder vi återigen till den svarta linjen. Följer dess framfart. Mötet. Förvandlingen. Och plötsligt har nu den vithet vi möter ryckts ur sin anonymitet och i sammanhanget införlivats med samma individualitet som dess negation. Inte i den meningen att vitheten framstår som närvarande i förhållande till något annat. Vilket naturligtvis också sker. Men ur rörelsens synvinkel blir det egentligen inte tal om motsatspar. Om närvaro och frånvaro, eller negationer. I rörelsen, och dess till synes privilegierade position i måleriet, tycks närvaron och frånvaron nu spela på samma sträng. Rörelsen ställer sig blind inför mötet och motsatserna, och fortgår genom dem.

Här har vi bland annat tagit fasta på en aspekt av rörelsen i Lindells måleri som inte direkt har att göra med att fånga rörelsen i något externt. Gestalta den. Den ögonblickliga. Språnget. Utan snarare en aspekt i måleriet som vänder sig mot något ursprungligt. Framträdande i Lindells målerier kring rotundan är det avtryck det fysiska hantverket tillåts få i figurationerna. Rörelsen vi möter i Lindells måleri tycks ibland, om inte ofta, spegla själva den skapande akten. Här har vi nyfiket närmat oss just ett sådant tillfälle. Där måleriet – på ett egentligen ganska konkret sätt – speglar sin egen tillblivelse. Som en metadimension där rörelsen inte enbart leder oss utefter väderstreckens riktningar, utan också mot själva dess ursprung.

Det ”ofärdiga” uttrycket, dess möjligheter, undgår nog ingen vid mötet med Lindell.

Jonas Lindahl 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 oktober, 2013

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 Maj, 2010

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver

Pirkko Lindberg. Foto Henry StrengPirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2008

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.