David Åhlén. Foto: Viktor Paulsson

”Det handlar om retreat, bed & breakfast och skapande dagar”

Tonsättaren Ineta Svärd träffar David Åhlén för att tala om albumet ”Selah” och om hur det är att skapa musik med Gud i centrum.

Av: Ineta Svärd | 25 augusti, 2015
Musikens porträtt

Jackson tar upp den kastade handsken

Olof Lagercrantz sa en gång vid en intervju att all stor litteratur emanerar ur en tävlingssituation, där två författare stångas mot varandra i en kamp för att försöka övertrumfa den ...

Av: Mats Myrstener | 13 oktober, 2012
Essäer om film

Narcissus pseudo-Narcissus på sankt Görans trädgård

För det första, snål spar och fan tar, det vill säga om man blir fast eller vill låta måla bilen. Ville inte betala parkeringsavgift som vanligt, så åkte till gratisstället ...

Av: Stefan Hammarèn | 15 juni, 2014
Stefan Hammarén

Gränslös kultur i nyfiken rörelse

Tidningen Kulturens Peter Sjöblom möter sångaren och skådespelaren Roberto Gonzalez för ett samtal om ursprung, hemmahörande, teatern och den nationslösa musiken. Det pratas mycket om anpassning, assimilering och integration i en ...

Av: Peter Sjöblom | 02 december, 2013
Musikens porträtt

Kyrktuppens öga – rörelse och genesis i Lage Lindells måleri



TEMA VÄSTERBOTTEN
Image
Lage Lindell. Utsnitt från mural.

Bildens begränsning, dess format är irriterande. Helst inget särskilt format, ett berg, en stor vägg vars gränser man inte ser, antagligen för att formen då blir individuellare. Som att se en kyrktupp avteckna sig mot aftonhimlen. Man ska kunna klippa ut formen, ta den med sig och lägga den i snön.I citatet ovan talar Lindell om bildens format, formen och dess bakgrund att vila mot. Bortsett från de redan givna  förutsättningarna möter vi detta förhållningssätt till form och bakgrund i måleriet som sträcker sig kring rotundan mellan biblioteket och samhällsvetarhuset på Umeå universitet – det måleri vi kommer att uppehålla oss vid här. Lindells måleri vilar där mot en icke artikulerad bakgrund. En vitmålad vägg. En vithet som i sin anonyma framtoning i en mening blir utbytbar. Jag vill här problematisera relationen mellan formen och den vita grunden och försöka visa hur bakgrundens anonymitet har en framstående funktion i det måleri som framställs utmed rotundans väggar. I anonymiteten ligger en frihet. Den vita grunden framstår i måleriet som en möjlighet. Som potential.

Förhållandet mellan väggen, den vita grund mot vilken måleriet vilar och de figurationer vi finner kring rotundan är inte passivt. Figurationerna vi möter utefter cylinderformens omloppsbana har ingen lagbunden gemensamt definierad relation till den vitmålade vägg i vilken de vilar. Likheter finner vi. Några återkommer i flera av figurationerna, men den egentliga relationen finner vi i varje figurations egenhet och förutsättningar. I sökandet efter likheter stannar vi ödmjukt upp vid insikten att likheten vi finner mellan dem alla, tycks vara just relationen som sådan. Ingen framstår som oberoende, varken den vita grunden eller de former som möter den. I mötet artikulerar och artikuleras den. Den vita grunden verkar i och genom måleriet och tvärtom, måleriet verkar i och genom den vita grunden. Relationen är lika fridfullt enkel och oförskämt komplex – för att knyta an till avsnittets inledande citat – som tillblivelsen av en kyrktupps öga. Formens närvaro, artikulerande aftonhimlens gränslösa tak. Genom formen, i betraktaren. Här nedan ska vi stanna upp vid ett av alla tillfällen kring rotundan då den vita grunden artikuleras. Då relationen mellan form och element problematiseras. I en ”inlevelsedimension” – en kort och subjektiv vandring genom måleriet, där aspekter av dess rörelse och genesis framträder, följer vi det enskilda elementet och dess förvandling. Vi börjar och slutar med det enskilda. I förlängningen utvinner vi förhoppningsvis också insikter om helheten. Förutsättningen är rörelsen. Den rörelse jag försätter mig i vid mötet med måleriet och den rörelse måleriet införlivar i mig som betraktare.

Vi betraktar ett måleri som Katarina Swanström benämner som det enda naturmotivet utefter rotundan.

Myrmark, svart yta med ljusbruna toningar. En torr trädstam. Två fåglar. En i vila på toppen av trädstammen. En i luften, på väg från oss. Och en linje. Vid denna linje stannar vi en stund – börjar med det enkla, den svarta, till synes svävande och svajande linjen, ensamt vilandes mot den vita grunden. Vi står vid dess början, följer den nedåt och i mötet med myrmarkens yta tycks linjen förvandlas till sin egen negation. Från att vara ett element grundat på närvaro möter vi nu ett uttryck grundat på frånvaro. Vid första anblicken som en reva i myrmarken, framsläppandes den vita väggen. En förvandling som vi rycker till en aning inför. Inte bara inför linjens vändning i sin motsats, utan också inför den lätthet blicken fortsätter sin vandring genom förvandlingen och utefter revan. Som har ingen förändring ägt rum, och vi söker ett motiv bakom denna reva i motivet.

Det som slår mig och som kan tyckas märkligt är motivets ödmjukhet inför denna linje. Som vore det självklart övergår linjen i mötet till sin negation. I mötet absorberas inte den svarta linjen i myrmarkens svarta yta. Myrmarken framstår inte som ett hinder. Inte heller följer mötet utan konsekvens. Linjen tycks fortgå. Men inte oförändrad. Och kanske är det snarare den rörelse som en gång gav upphov till linjen, den rörelse linjen fortfarande är ett uttryck för, som tillåts fortgå. Som i mötet privilegieras. Rörelsen, som i linjen kanske kan sägas hitta ett första uttryck, får här kompromisslöst företräde. Förvandlingen – det närvarandes övergång i det frånvarande och vice versa – pekar här mot en attityd gentemot elementets funktion där motivet och elementets enhet får stå tillbaka för tillfälligheten och ett uttryck som redan fanns. Och nu, trots mötet, genom förvandlingen, fortfarande finns kvar.

Med dessa nya perspektiv vänder vi återigen till den svarta linjen. Följer dess framfart. Mötet. Förvandlingen. Och plötsligt har nu den vithet vi möter ryckts ur sin anonymitet och i sammanhanget införlivats med samma individualitet som dess negation. Inte i den meningen att vitheten framstår som närvarande i förhållande till något annat. Vilket naturligtvis också sker. Men ur rörelsens synvinkel blir det egentligen inte tal om motsatspar. Om närvaro och frånvaro, eller negationer. I rörelsen, och dess till synes privilegierade position i måleriet, tycks närvaron och frånvaron nu spela på samma sträng. Rörelsen ställer sig blind inför mötet och motsatserna, och fortgår genom dem.

Här har vi bland annat tagit fasta på en aspekt av rörelsen i Lindells måleri som inte direkt har att göra med att fånga rörelsen i något externt. Gestalta den. Den ögonblickliga. Språnget. Utan snarare en aspekt i måleriet som vänder sig mot något ursprungligt. Framträdande i Lindells målerier kring rotundan är det avtryck det fysiska hantverket tillåts få i figurationerna. Rörelsen vi möter i Lindells måleri tycks ibland, om inte ofta, spegla själva den skapande akten. Här har vi nyfiket närmat oss just ett sådant tillfälle. Där måleriet – på ett egentligen ganska konkret sätt – speglar sin egen tillblivelse. Som en metadimension där rörelsen inte enbart leder oss utefter väderstreckens riktningar, utan också mot själva dess ursprung.

Det ”ofärdiga” uttrycket, dess möjligheter, undgår nog ingen vid mötet med Lindell.

Jonas Lindahl 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Det svenska deckaråret 2008

År 2009, dags för ett nytt deckarår men innan Bengt Eriksson börjar läsa och skriva om årets nya deckare - föreslår han några anteckningar om året som gick. Bästa svenska deckare ...

Av: Bengt Eriksson | Kulturreportage | 09 januari, 2009

Människan X och Dagens inbrott

  Människan X är den okända människan. Ändå känner vi henne utan att känna henne. Hon finns. Kanske i oss alla. Ja, känn efter, tänk efter! Inom dig bor kanske en ...

Av: Percival | Essäer | 21 april, 2013

Funderingar runt det estetiska

Vad är estetik? Jag tror inte att jag – ens bland mina litterära och filosofiska vänner – är ensam om att någon gång ägnat saken en åtminstone hastig tanke. Varefter ...

Av: Carsten Palmer Schale, | Agora - filosofiska essäer | 19 juli, 2012

Goebbels - den intelligente fanatikern

  Goebbels bland gymnasiekamrater 1916. Goebbels - den intelligente fanatikern Kejsardömet står i full blomning när Paul Joseph Goebbels föds 1897 i småstaden Rheydt strax nordväst om Köln. Efter segern över Frankrike drygt ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om samhället | 25 januari, 2007

Eros tårar

Ett essäbrev till en ideal mottagare om erotiken, genom kristendomen, hedendomen, traditionen. Älskade Du. Du frågar mig om sex. Jag tror mig veta varför du frågar. Frågan är enkel (eller konstig) men ändå ...

Av: Gilda Melodia | Agora - filosofiska essäer | 13 december, 2013

Japansk, expressiv seriekultur i Sverige

Manga är ett intressant fenomen. Det handlar om en import från Japan, som hos oss i första hand tilltalar barn och ungdom. I Japan lär manga vara långt mycket mer ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 20 februari, 2011

Hilma af Klint och den manliga konstens pionjärer ─ en jämförelse

Sveriges Konstföreningar har detta år 2012 ”Andlighet i konsten” som konstbildningstema. De framhåller att andlighet inte är detsamma som kristendom, utan att man kommer att arbeta med konstnärer och företeelser ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 19 januari, 2012

Sol Invictus i Rom. Terme di Caracalla. Foto: Wikipedia

Den obesegrade solen

Är julhögtiden något som har med Kalle Anka att göra eller är den någonting annat? Är julafton Jesus födelsedag eller har den kristna religionen tagit på sig äran och ansvaret ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 20 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.