sista_kväll erotik

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | 14 november, 2012
Stefan Hammarén

Jean Vigo

Apropå Jean Vigo

Vem minns inte sekvensen i Francois Truffauts ”De 400 slagen”, där en skolklass är ute och joggar med gymnastikläraren i spetsen och det vid varje gathörn smiter iväg några killar ...

Av: Ulf Stenberg | 29 januari, 2016
Essäer om film

Sommarföljetong. SLUTSEKUNDER Pjäs i tre akter Av Boel Schenlær Akt …

Scenbilden är densamma i de tre akterna. En cell i ett svenskt fängelse. Vid ena kortsidan en celldörr som öppnas mekaniskt. I golvet en tågräls. Vid celldörren blir det ett ...

Av: Boel Schenlær, | 27 juli, 2009
Allmänna reportage

Vagabondens väg till Hollywood

Vid sidan av Joel Emmanuel Hägglund (alias Joe Hill), finns det en minst lika intressant samling finskamerikanska poeter, musiker och protestsångare, som också dessa tillhörde den kringflackande gemenskapen kring fackföreningen ...

Av: Niclas Mossberg | 03 februari, 2010
Musikens porträtt

Jan Fridegård

Författare som försvinner och består samt återupptäcks och förblir osynliga



Inte minst så här i nobelpristagartider får jag ett återfall i mina gamla funderingar om detta med att vissa en gång hyllade författare långsamt förefaller försvunna samtidigt som andra återupptäcks eller rentav ”upptäcks”. Vidare finns det sådana författare som alltid stått pall för tidens tand, och sådana som aldrig riktigt, annat än bland konnässörer, fått sin ”rättmätiga plats” på parnassen. Varför är det så? En parallell företeelse är för övrigt den om att formulera en nationell och internationell kanon. Vilka grundbultar kunde då vara rimliga att ta fasta på i det senare fallet?




Bland de ”upptäckta eller återupptäckta” kan kanske nämnas Stagnelius och Hjalmar Söderberg. Bland de ”tidlösa” naturligtvis Strindberg och Lagerlöf. Möjligen Martinsson, Eyvind Johnsson och Vilhelm Moberg. Och bland de ”oupptäckta” (eller förträngda)? För min del framstår därvid i relief Ann-Charlotte Leffler, Victoria Benedictsson och – ja – Kjellgren, Thorild, Leopold.
Mikhail Lermontov

Mikhail Lermontov

Annons:

Låt oss börja med de ”försvunna”. På svensk mark anmäler sig omedelbart några namn. Inte minst den bejublade och synnerligen ekonomiskt framträdande Olle Hedberg. En författare som var ett unikum under nästan fem decennier – från 1930-talet och en bit in på 1970-talet. Några andra författare som idag – 2017 – knappt nämns är Jan Fridegård och Arthur Lundkvist. Åter andra Sigfrid Siwertz och Hjalmar Gullberg. Eller Sivar Arnér. Kanske till och med giganter som Lars Gyllensten, Lars Ahlin och Sven Delblanc.

Bland de ”upptäckta eller återupptäckta” kan kanske nämnas Stagnelius och Hjalmar Söderberg. Bland de ”tidlösa” naturligtvis Strindberg och Lagerlöf. Möjligen Martinsson, Eyvind Johnsson och Vilhelm Moberg. Och bland de ”oupptäckta” (eller förträngda)? För min del framstår därvid i relief Ann-Charlotte Leffler, Victoria Benedictsson och – ja – Kjellgren, Thorild, Leopold.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hur ser det då ut på den internationella arenan? Först och främst, anser jag, att Balzac och Bulgakov (i stort), men också Lermontov och Senghor hamnat i högen för de ”olästa” (även om de vid befogat tillfälle nämns). Vad beträffar de återuppväckta: fr. Jane Austen och Franz Kafka (även om Kafka ö h t måste ses i ljuset av att han egentligen inte slog igenom förrän sin förtida död). Bland de ”tidlösa” hittar vi naturligtvis Homeros, Horatius, Ovidius, Catullus, Dante, Shakespeare, Cervantes, Donne, Goethe, Dostojevskij och andra. Men internationellt oupptäckta/förträngda? Ja, Evelyn Waugh, e.e. cummings (anser jag!), John Williams, Albertine Sarrazin, Okot p´Bitek.

Nåja, nu kan ju den här bilden naturligtvis se annorlunda ut, eller retuscheras. Men om den, i någon mån, stämmer, vad beror det på då?

Det finns naturligtvis en lång rad orsaker, men trots allt somliga som verkar rimligare än andra. Exempelvis:

Homeros, Horatius, Ovidius, Catullus, Dante, Shakespeare, Cervantes, Donne och Goethe läses knappast av ”gemene man”, knappast ens av kulturkoftor. Däremot Dostojevskij. Men man utgör ryggrad och klangbotten för hela den västerländska litteraturen. De fungerar med andra ord främst som referenser.

Stagnelius och Hjalmar Söderberg, liksom Jane Austen och Franz Kafka, har ett DET som bottnar i existens och/eller romantik.

Ann-Charlotte Leffler, Victoria Benedictsson, Kjellgren, Thorild och Leopold, liksom Evelyn Waugh, e.e. cummings, John Williams, Albertine Sarrazin och Okot p´Bitek finns där, naturligtvis, men utan att ”man” särskilt ofta talar om dem.

Olle Hedberg, Jan Fridegård, Arthur Lundkvist, Sigfrid Siwertz, Hjalmar Gullberg, Sivar Arnér. Lars Gyllensten, Lars Ahlin, Sven Delblanc., liksom Balzac och Bulgakov (i stort), men också Lermontov och Senghor är det just nu ganska tyst om, även om jag inte riktigt förstår varför.

Annars? Ja, Som Pound uttryckte det: ”klassiker är nyheter som står sig”, och det är också sådana ”nyheter,” tror jag, som träder fram som en sorts automatiskt formad kanon. Men Flaubert, Villon, Joyce, Eliot, P.O. Enquist etcetera. Tiden kommer att fälla sin dom. Joyce och Elliot, exempelvis, är ju klassiker i någon mening, ja,kvalificerad mening, men hur många av dina vänner läser dem egentligen? Proust?

Nu tror jag nog dock att Joyce och Eliot, åtminstone, snart, om de inte redan är där, kommer att stå vid sidan om Homeros. En viktig fråga, kanske den viktigaste, är dock: hur många av ”giganterna” är namn, men olästa? Hur många av de mindre framstående är mer lästa? Varför?

 

Jag tror att de tidlösa klassikerna är just tidlösa i sin kraft av det allmänt väsentliga. Jag tror att de de upptäckta eller återupptäckta har bäring på återkommande – vågformade – väsentligheter. Jag tror att de ”slumrande” är just det. De kan få en renässans när vi kanske minst anar det. Jag tror att de ”bortglömda” är för tids- och kontextbundna.

 

Carsten Palmer Schale

Ur arkivet

view_module reorder

Rumlarens guide till paradiset

  Jag har känt honom i många år, ända sedan jag var barn och vi samlade kiselsten i skogarna utanför Ystad och lekte att de var piraters tjuvgods. Vi har fiskat ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 mars, 2011

Den baltiske udstilling – Baltiska Utställningen – i Malmø 1914

For 500 år siden var Malmø Danmarks største by; det var her reformationen og det danske skriftsprog blev grundlagt. Det var nemlig i Malmø, at Christiern Pedersen sad og oversatte ...

Av: Søren Sørensen | Essäer | 18 april, 2014

Göran Sonnevi

Den unge Göran Sonnevi och språket

1961 skriver Göran Sonnevi: Nästan ingenting – Varsamhet. Dess klang. Också frågor är möjliga. Det är ur dessa fyra korta rader som Göran Sonnevis diktning tar form. Kortfraserna visar upp en trevande början. En ...

Av: Hans-Evert Renérius | Litteraturens porträtt | 17 september, 2017

Robert Warrebäck

Robert Warrebäck. En novell

Robert arbetar för närvarande på en samling sammanlänkade noveller om missbruk, kärlek, sorg och skuld. I nuläget finns åtskilliga av hans tidigare noveller, artiklar och essäer (och en del poesi) ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 04 januari, 2016

Marie Ndiaye

Marie Ndiaye – en av vår samtids främsta författare.

Efter det att jag läste alla Chimamanda Ngozi Adichies och Zadie Smiths romaner snubblade jag över Marie Ndiaye. Alla tre är fantastiska författare, men jag tror nog ändå att jag ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 20 november, 2017

Det andliga kallet i Roy Anderssons film "Du levande"

Bra filmer är de som inte endast underhåller men som även bär på starka budskap som dröjer sig kvar i tanken och där lockar till gensvar. För Simon Henriksson är ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 04 augusti, 2008

Hamnen i Hamburg med nya konserthuset i bakgrunden. Foto: Björn Gustavsson

Hansaförbundet

Det tyska Hansaförbundet, som var i kraft från 1100-talet till 1600-talet, betydde oerhört mycket för utvecklingen av den nordeuropeiska handeln och utvecklandet av ett slags kulturell samhörighet länderna emellan. Ytterst ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 20 oktober, 2015

Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del II

Filosofiske småtterier om kulturbegrepet Er kulturaktiviteter om 'mål og mening'? Svaret på spørsmålet beror verken på hva en forstår med 'kultur' og 'kulturaktivitetet', eller med 'mål og mening'. Det vil si ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 januari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.