Musikaliska möten i Helsingfors

"Den största ansamling hipsters som Helsingfors någonsin skådat", svarar jag när min finska vän frågar vad jag tänker skriva. Hon skrattar och rättar mig: "Nej, det måste varit när Arcade ...

Av: Jonatan Spejare | 22 augusti, 2010
Kulturreportage

Finns de nån Gud tror du? ett reportage från brofästet

Vi satt på cementplattformen under bron, jag och Tinny. Den höga bron över forsen. Det blåste jävlar och därnere var allt äckligt. Drick sa jag. Jag dricker ju sa hon ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Sprida konst med datavirus

Jag minns ett datavirus som drabbade min hemdator Amiga 500 i slutet av 80-talet. På skärmen kunde man läsa: “Something wonderful has happened Your AMIGA is alive !!! and, even ...

Av: Mathias Jansson | 11 april, 2014
Essäer om konst

TUPP - en scenkonstfestival med stora ögon inför världen

Jag såg nyligen Françoise Sagans debutpjäs "Slott i Sverige" på Dramaten. Det var en bra uppsättning: snygg inramning och gedigna skådespelarinsatser. Efteråt kände jag ändå en viss tveksamhet. Det fanns ...

Av: Tim Andersson | 22 april, 2010
Kulturreportage

Hårda klappar i år! - Årets bästa böcker



Granen är grön, glöggen är spetsad så att far vinglar där bakom bomullsskägget och har svårt att läsa lapparna på julklapparna. Grisen är död och dess feta rumpa är både kokt och griljerad och ståtar bredvid korvar och pastejer, sillar och syltor och kål och välrullade köttbullar. Glitter och avbitna snapsar, svullna magar som håller på att spricka.

natt.jpg
 

Efter Kalle Anka och hans vänner är det dags. Tid för den kommersiella julens hänryckning – klappöppningen. Men inga mjuka klappar i år! Köp inte en enda klapp som inte är hård som nötterna! Inga sockor eller halsdukar, kalsonger eller slipsar, inga trosor till syster eller sjalar till faster eller handskar till morbror Knut. Bara hårda paket med vassa hörn. Klappar som varar längre än till mellandagsreans konsumtionssvettiga rusningar från affär till affär.

Det är ändå skönt att slippa läsa Maja Lundgren. Svenska mygg, det må vara riktiga blodsugare eller gaddlösa kulturmoskitos, är inget för mellandagarnas behagliga lojhet eller julefridens tindrande förnöjsamhet. Endast bittermandeln i risgrynsgröten får smaka beskt dessa dagar. Och ska det vara självbiografiskt färgat är Daniel Sjölins ”Världens sista roman” (Norstedts) ett begåvat alternativ. Daniel Sjölin är, som det heter med en aningen nedsättande eufemism, känd från teve. Han är programledare för litteraturprogrammet Babel. Kanske fick han jobbet för sitt väna och milda utseende. Det är svårt att säga säkert. Sjölin har här klivit rakt in i en vindlande roman, en textmassa som böljar och buktar sig vilt framöver sidorna som en liten jolle i kraftig sjögång.

Huvudpersonen i Daniel Sjölins roman heter Daniel Sjölin. Han är liksom som mamma alkoholist. Han lider dessutom av beröringsskräck och har svårt för alla former av spontant socialt umgänge. Han klarar dåligt av att vara en människa bland människor. Han kallar sig utan att darra på manschetten för ”psykopat”. Därför måste han agera, ikläda sig en roll. Han blir rentutav proffs på att spela människa, så att säga. Inte konstigt att passar till tevevärldens

Men det gäller att hålla tungan rätt i mun. Vem är vem i denna välvispade och välsmakande ordröra? Daniel Sjölin skriver om Daniel Sjölin i rollen som – ja, just det – Daniel Sjölin. Autenticiteten vittrar sönder som ett sandslott på stranden genom de outtömliga mängderna frätande detaljer och de ärliga bekännelserna blir bottenfalska genom att vara så uppriktigt lögnaktiga.

Det är på många sätt en antiroman. Den rör sig mot destruktionen, ett språk som i vissa kapitel upplöser sig i atomära enskildheter. Den är samtidigt en bildningsroman utan att personerna utvecklas, en samtidsroman utan annan samtidsskildring förutom äckel och främlingskap, en realistisk roman utan att skildra en tydlig verklighet, en modernistisk uppgörelse utan uppror, en metaroman utan ett centrum att spegla och reflektera över.

Mot pessimismen, mot uppluckringen och en bristande autenticitet ställer dock Daniel Sjölin – till slut, snudd på en aning motvilligt – upp en lite mer hoppfull motbild. ”Världens sista roman” är tveklöst ett litterärt kraftprov. Daniel Sjölin visar att han intill virtuositet behärskar sina uttrycksmedel. Han skriver benådat bra. Men – framför allt – han skriver på allvar, blodigt allvar. Kanske är det därför som ”Världens sista roman” blir så förbaskat rolig.

Och några skratt kan inte skada medan granbarren börjar rassla som små kastanjetter på parketten och hyacinterna slokar och julstjärnorna slocknat och resterna av julmaten börjar smaka en aning underligt. Därute lägrar sig mörkret, blir alltmer kompakt och en lampa att sätta sig och läsa bredvid ser minst sagt inbjudande ut. Och varför inte plocka fram den tionde – men inte sista! – romanen om A– gruppen, ”Rikskriminalens speciella enhet för våldsbrott av internationell art”, av Arne Dahl, bakom vilken den spränglärde Jan Arnald döljer sig. ”Himmelsöga” (Albert Bonniers) är dess titel.

Oskuldsfullheten har gått förlorad, den är skövlad och härjad. Den är våldtagen av en verklighet som inte längre bryr sig ett skit. Konsumismen, den enögda och glupska materialismen, har berövat människorna deras drömmar om en annan ordning, ett bättre och drägligare liv. Allt som återstår är en värld av varor, även en egna kroppen blir grymt nog en vara bland andra varor och gör människan till slav under sin egen fysik.

Ytan, det yttre skenet, själva skalet erövrar allt och slukar själen.

Jan Arnald har blivit vår moderna svenska samtids kritiske krönikör. I tio romaner med start år 1999 och ”Misterioso” fram till den tionde volymen, har Arne Dahl skildrat hur samhället bit för bit har luckrats sönder. Hur våra värden och försanthållande förlorat i betydelse. Här står två frågor i centrum. Kroppsfixeringen och övervakningssamhället, den nya kapitalistiska nattväktarstaten som tränger sig allt längre in i våra privata och intimare liv.

Vad händer med samhället när den kortsiktiga och primitiva behovstillfredsställelsen – befriad från både moral och hänsyn – blir den grundläggande drivkraften i alltfler människors liv? Leviathan, odjuret, träder fram i sitt frånstötande majestät. Besten finns inom oss, visar Jan Arnald i bok efter bok.

Skickligt och med en språklig lekfullhet, och en genrekrossande hänsynslöshet, guidar Jan Arnald läsaren fram genom detta vårt egenhändigt skapade inferno. Samtidigt står det fullkomligt klart, att detta är allvar, inte enbart lättköpt underhållning, även om Arne Dahl samtidigt erbjuder både spänning och nagelbitande intriger.

På en annan plats, i en annan tid långt borta från den svenska julen, lyser solen. Dagen ser ut att bli varm som en nyeldad bakugn. Redan tidigt dallrar den obarmhärtiga solen över fälten. Djuren drar sig undan i trädens skyddande skuggor. Men människorna måste framhärda, fria såväl som slavar, och uträtta sina plikter.

Tiro själv tar till en början den gryende dagen med ro. Trots att den unge slaven Ummius har svalt en geting när han var inne i biblioteket. Tiro, den gamle frigivne slaven, sitter halvsovande i sin villa i Pozzuoli (Puteoli)  nära Neapel och letar i sitt minne efter dagar som flytt och människor som en gång vandrat vid hans sida. Det har hunnit passera fyra decennier sedan ”Gamle Herrn”, Cicero Marcus Tullius, lämnade de levande och gick till dödsriket – eller snarare tvingades över till andra sidan. Cicero mördades.

Vad är egentligen minnet? Vad är skillnaden mellan att veta och att minnas? Vad skulle hända om ingen erinrades sig de döda? Skulle de då försvinna, upphöra att existera? Lever de döda, om blott för en kort stund, i detta nu?

Tankarna skingras som genom ett abrupt hugg. Nere i barberarens hus ligger två döda män. De har blivit brutalt kastrerade. Den ene medan hans lem fortfarande befann sig inne i barberarens hustru vilken förstummad av chock ligger kvar i den blodiga sängen. Efter hennes make finns inte ett spår.

Stewe Claeson har i sin nya och konstnärligt förtätade kortroman ”Tiro” (Norstedts) återvänt till den historiska epiken efter samtidsskildringen ”De tiotusen tingen”. Stewe Claeson söker sig långt ner i historien. Närmare bestämt till åren strax före Kristus födelse. Det är då romanen utspelar sig under ett dygn i Tiros liv, från gryning till gryning.

När sedan den eftersökte och jagade barberaren i hemlighet besöker honom i skydd av nattens mörker tvingas Tiro att skärskåda sina egna bevekelsegrunder. Det handlar inte enbart om friheten. Det handlar även om moralens grund, om födelse och död, om kärlek och godhet, om existens villkor, om ålderdomen och själens förhållande till kroppen. Stewe Claeson berör och belyser många av livets yttersta frågor i romanen ”Tiro”.

Stewe Claesons språk är suggestivt. Det är överrumplande nära i sin vibrerande intensitet. Vardagslivet i den vackra villan vid Puteoli Neapelbukten växer fram med tydliga konturer, övertygande och stundtals påträngande starkt. Och i dessa tider av ytligt bjäfs, utbroderade dagboksnoteringar och ulkande självbekännelser är en riktig roman som ”Tiro”, med dess djup och äkta känsla, en lust och befrielse att läsa.

Bland årets svenska romaner som man inte heller bör missa medan tänderna ilar av knäck, marsipantomtar och äcklig ischoklad finns Marie Hermanson och hennes ”Svampkungens son” (Albert Bonnier). Jag har skrivit om den här i Tidningen Kulturen tidigare. Då skrev jag bland annat: Marie Hermanson, som med flera övertygande och känslomässigt omtumlande romaner erövrat en alldeles egen berättarröst, ett eget tonfall, återkommer nu med sin nionde bok ”Svampkungens son”. Det är berättelse om ett märkligt och starkt laddat och alltmer minerat son- och fadersförhållande. Det bär nästan drag av de isländska sagornas ödesmättade tragik. Hatet växer som en underjordisk svamp i sonen. Att alltid leva i sin fars skugga, att alltid bli förbisedd som vore han osynlig, att inte kunna erövra en egen plats i vardagen, allt sammantaget blir till en ond och ettrigt sjudande brygd.

Marie Hermanson är en av våra originellaste och mest egensinniga författare, trots att hennes romaner på ytan är ytterst traditionella. Hon rör sig obehindrat mellan en avskalad, närmast rå realism och en fantasirik sagoton, en stämningsmättad och trolskt förförisk berättarstil som är hennes egen. Med ”Svampkungens son” befäster Marie Hermanson sin position som en av våra stora berättare. Varm, skarpsinnig och med genomskådande blick skriver hon sina romaner. Hon tar varsamt tillvara på de människor som blivit över. Hon ser de udda och skänker liv åt dem som riskerar att glömmas bort.

Crister Enander

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Kvinnor som gnor – Intervju med Gittan Jönsson

Årets Henry Mayne-pristagare heter Gittan Jönsson. Priset instiftades 1991 av Birgit Rausing och hennes man Gad Rausing till minne av Birgit Rausings far konstnären Henry Mayne. Pristagaren utses vartannat år ...

Av: Katinka Kant | Konstens porträtt | 07 augusti, 2013

Collografi gör gott för själen

Kärt barn har många namn. Jag får en känsla av att det ter sig så för konstnärerna som uttrycker sig genom collografi – eller collagrafi, alternativt limtryck, som denna tryck- ...

Av: Marit Jonsson, Formom | Essäer om konst | 16 februari, 2012

Curved Cosmos Seen as Virtually Flat in the Universe: A Scaling Agreeing with…

  Truth spirit, enlighten and guide our researchOh Mary conceived without sin pray for us that have recourse to you A metaphysical geometrical representation of a curved cosmos seen through a flat ...

Av: Piero Benazzo | Essäer | 13 december, 2010

Den nya tidens skräck

  Den nya tidens skräck Dagens skräckscen kan man dela upp i mainstream och underground. Undergroundscenen exploderade egentligen redan år 2001 med Fred Vogels ökända August Underground, en nihilistisk sadism vars ...

Av: Magnus Blomdahl | Essäer om film | 18 september, 2007

Stefan Whilde

Livets mening på begriplig dialekt

Jag har en sommarstuga strax utanför en sydskånsk stad. Stugan ligger i en bortglömd by. Byn finns inte med på någon karta. Den blott och bart existerar, kan man säga ...

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 01 augusti, 2015

7. Nils-August

Ahh! Det där satans julpyntet, hur länge ska man stå ut med det, egentligen? Nu satte det fälleben på honom också, det var droppen! Han låg på köksgolvet och kom vare ...

Av: Nils-August | Lund har allt utom vatten | 27 januari, 2012

Samurajkaraktärens givne arvinge, Keigo Kasuya, talar om sin senaste rollprestation i filmen Caterpillar.

  När det gäller regiansvarig för "Caterpillar" är det Kôji Wakamatsu (född 1936) började att regissera 1963 har idag gjort över 100 filmer (första titeln var "Hageshii onnatachi"). Förutom att ha ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 02 februari, 2011

Det ledande skiktet av en högkultur som väntar på barbarernas invasion

illustration Sabina A kterDahl Det ledande skiktet av en högkultur som väntar på barbarernas invasion Konstantinopel utlöste diktarinspirationen hos 1800-talets Gerard Nerval, Chateaubriand, Lord Byron och Flaubert – och har ...

Av: Carina Waern | Essäer om litteratur & böcker | 13 november, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.