Likkistor ska sprängas och stega härifrån ... Vladimir Majakovskij

... död för egen hand 1930, återuppstod inför ryska revolutionens 50-års jubileum, sattes dock snabbt i gulag av den rådande regimen, då hans skrivande ansågs vara subversivt, individualistiskt och borgerligt ...

Av: Freke Räihä | 25 oktober, 2010
Utopiska geografier

Greta Sandberg

Minnen. Kvinnor och konst.

Det blir ett kort återvändande, till en mycket liten by, som jag besökte för fjorton år sedan, jag vill minnas att det bodde 36 människor där då, nu är de ...

Av: Bo Bjelvehammar | 19 december, 2016
Essäer om konst

Roger Karlsson på scen. Foto: Carina Hedlund.

Porträtt: Roger Karlsson

När jag promenerar hem från showen ”Storhetsvansinne” med Niklas Strömstedt är det inte Niklas musik som ringer i öronen. Nej, i huvudet surrar en av Roger Karlssons låtar. Inget ont ...

Av: Thomas Wihlman | 20 mars, 2016
Musikens porträtt

Leila Aboulela  Foto CC BY SA 3.0 Wikipedia

En afrikansk röst att lyssna till

Den afrikanska litteraturen har äntligen börjat få sitt rätta värde. Visst har det funnits en rad afrikanska författare, framförallt från senare halvan av förra seklet, som nått erkännande och berömmelse ...

Av: Carsten Palmer Schale | 27 april, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Lina Wolff. Foto Ivo Holmqvist

Från Winstrup till Wolff – en lundensisk litteraturhistoria



Vem har gett namn åt Winstrupsgatan i Lund, den som löper längs baksidan av Juridicum som tidigare var huvudpostkontor? Jo, biskopen Peder Winstrup (1605-1679) som levde i en tid som likt vår egen var plågad av krig. Han bönföll på våren 1668 i ett tal i Domkyrkan att det nyinrättade universitetet skulle förskonas: ”Håll Mars trupper och trumpeter samt Bellonas tumult och larm borta från akademiens muser, som är fredens och fridens skyddslingar.”  Mars är krigets gud, Bellona dess gudinna, det vet alla som kan sin Karlfeldt: hon finns med i titeln på hans diktsamling från första världskrigets sista år, ”Flora och Bellona”.




 

 

Mycket annat (= det mesta) får jag låta förbli okommenterat, i detta ymnighetshorn. Dock ska noteras att Inger Littberger Caisou-Rousseau har varit i särklass flitigast, med ett dussin bidrag. Som påpekas inledningsvis i boken finns föregångare till detta projekt, främst ”Skånes litteraturhistoria” i två band som Louise Vinge redigerade för tjugo år sedan (nu skriver hon om lundensiska översättare), och Nils Palmborgs ”Litteratörernas Lund” från 1985, och så Carl Fehrmans magistrala ”Lärdomens Lund” som fått stor spridning, i många upplagor. Men mycket har hänt sedan dess, som denna nya bok gör klart.
Ingwor Holmqvist i samtal med Lina Wolff  Foto Ivo Holmqvist

Ingwor Holmqvist i samtal med Lina Wolff Foto Ivo Holmqvist

Annons:

Fast biskopen höll förstås sin oration på klingande latin. I det första av de bortåt tvåhundra författarporträtten i den just utkomna ”En lundensisk litteraturhistoria. Lunds universitet som litterärt kraftfält” (Makadams förlag, 502 s, i stort format och närmre två kilo tung) skriver Cajsa Sjöberg om honom, och översätter samtidigt latinet. Hon är liksom de övriga hundratjugo skribenterna i boken engagerad och entusiastisk. Alla har gått till verket med en gedigen sakkunskap, och med uppenbar lust. Först i boken, efter försättsbladens rika galleri av författarporträtt, citeras en tidsbild av Hans Alfredson från året efter att han kommit till Lund: ”då professor Werin rastade sina eleganta afghanhundar i Botanicum, där träden började fälla sina löv, och då Ragnar Josephson drack choklad på Håkanssons, kort sagt hösten 1952 och Helsingkrona hade novischfest, tror jag.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I marginalen kan antecknas att Håkanssons kondis redan på tjugotalet var ett populärt tillhåll på Bullis, dvs. Klostergatan som går från stationen till Domkyrkan. Det slog igen sina portar för en hel del år sedan men har ersatts av en överrik mängd andra, särskilt på senare tid. Då sålde man ut det stora lagret blommiga chokladkoppar, välanvända och med avskavd guldkant, vi köpte en. Helsingkrona är ett nationshus för studenter bland annat från Helsingborg och Landskrona, därav namnet. Och konsthistorikern Ragnar Josephson var den som inrättade Arkiv för dekorativ konst. När Carl Fehrman i mitten av sextiotalet föreläste där om Gauguins målning Gule Kristus och Hjalmar Gullbergs dikt om den satt han på första bänk, en imposant gestalt klart bevarad i mitt synminne – han dog kort därefter.

Och några år senare när jag en sen kväll satt och läste på seminariebiblioteket på litteraturhistoriska institutionen (det skulle ännu dröja ett slag innan man döpte om sig till litteraturvetenskap) kom emeritusprofessorn Algot Werin in, hälsade vänligt och ursäktade försynt att han störde, trots att jag bara var en ung glop. Han var en blid äldre man kringvärd av lärdomens aura, som så många andra i Lund. En annan som ständigt sågs i stadsbilden för något halvsekel sedan var den som Hans Alfredson beskriver så här, i en kanske inte alldeles sanningsenlig ögonblicksbild: ”Maxwell Overton cyklade i frack nerför Sandgatan, ramlade omkull och bet sig själv i låret med de i fickan förvarade löständerna och man fruktade för hans liv på grund av förgiftningsrisken…”

Överliggaren Overton levde vidare ännu många år i det som Esaias Tegnér i en av sina mjältsjukare stunder kallade ”en academisk bondby, der man sällan ser andra spectakel än dem Studenterna improvisera på gatorna.” (Overton var för övrigt släkt med Tegnér). Om den särskilda sorts studentspektakel som kallas spex skriver Fredrik Tersmeden, under rubriken ”En gång till!” som är det stående hejaropet när det hela hotar att ta slut, antingen det är Uarda, Carl XII eller Djinghis Khan, och han hinner också nämna Uarda-akademien som Sten Broman och andra instiftade. Andra temaartiklar i boken berör hedersdoktoraten i Lund (om dem skriver Göran Bexell och Johan Stenström som är två av bokens fyra redaktörer, Katarina Bernhardsson och Daniel Möller är de övriga) med den bekanta bilden när den lagerkrönte Thomas Mann marscherar från Domkyrkan, ledsagad av dioskurerna Carl Fehrman och Staffan Björck som för en gångs skull inte vandrade i takt.

Om kulturtidskrifter i Lund skriver Claes-Göran Holmberg, om mord i Lund (dvs. i böckerna) Bo Lundin, om förläggare i Lund (en av dem Jonas Ellerström) Ragni Svensson, och Lundaskolan med poeter som Göran Printz Påhlsson (som Richard Schönström skriver om på andra sidor), Majken Johansson och Ingemar Leckius sammanfattas av Anna Smedberg Bondesson som också hinner med att på tänkvärt vis analysera en dikt av Anna Rydstedt. Av henne har jag en klar minnesbild, när hon hastade till sina lektioner på Eslövs folkhögskola. Man kunde ana på hennes gång att det nog inte var med större lust.

Andra översikter berör studentromaner som Ingeborg Björklunds ”Månen över Lund” och långt senare Sven Christer Swahns ”Bäste bror”. Också han skyndade till Eslöv när han vikarierade på läroverket för sin svärfar Per Wieselgren. Om dem skriver Katarina Bernhardsson som också tagit på sig Q-versen i tidningen Lundagård. Om man blickar upp längs fasaden på AF, Akademiska Föreningens tegelborg, skymtar man den vita qatten i ett av fönstren. Och Anders Mortensen summerar det Lundensiska litteratursällskapet, instiftat av Olle Holmberg 1930, som gästades av T. S. Eliot krigsåret 1942.

Mycket annat (= det mesta) får jag låta förbli okommenterat, i detta ymnighetshorn. Dock ska noteras att Inger Littberger Caisou-Rousseau har varit i särklass flitigast, med ett dussin bidrag. Som påpekas inledningsvis i boken finns föregångare till detta projekt, främst ”Skånes litteraturhistoria” i två band som Louise Vinge redigerade för tjugo år sedan (nu skriver hon om lundensiska översättare), och Nils Palmborgs ”Litteratörernas Lund” från 1985, och så Carl Fehrmans magistrala ”Lärdomens Lund” som fått stor spridning, i många upplagor. Men mycket har hänt sedan dess, som denna nya bok gör klart.

Många av dem som omtalar författare som haft fastare eller lösare anknytning till Lund och bott där längre eller kortare tid har tidigare skrivit omfattande monografier och avhandlingar om dem: Ulla-Britta Lagerroth tar på nytt hand om Johannes Edfelt, Anders Palm skriver om Hjalmar Gullberg, Per Erik Ljung om Vilhelm Ekelund, Christina Sjöblad om Victoria Benedictsson/Ernst Ahlgren, Paul Tenngart om Majken Johansson, Peter Luthersson om Bertil Malmberg, Jenny Westerström om Anders Österling, Svante Nordin om Fredrik Böök och Frans G. Bengtsson, CarlHåkan Larsén om Axel Wallengren/Falstaff, fakir och Dag Hedman om Frank Heller - och det är bara en bråkdel.

På flera sidor debatteras om det finns en särskild lundaanda. Anders Palm citerar vad skalden Gabriel Jönsson sagt om saken: ”Det ligger i lundensisk akademiskt lynne en trängtan till sunt förnuft, klarhet och kritik. Vi tar inte genast allt för kontant, vi raljerar gärna, även med höga och doktorala ting…” Så är det kanske, och det kan nog ibland på uppsvenskt håll (Stockholm och Uppsala) märkas en viss irritation över att man inte alltid är gravallvarlig i Lund. Flera skribenter som signalementet i citatet stämmer in på finns med: Stig Ahlgren, Bo Strömstedt, Olle Holmberg – det är dessutom roligt att se att hans enda roman också nämns, den vars titel ”Segnälkab” ska läsas från höger till vänster och som har sin parallell i Hans Alfredsons ”Ernst Semmelmans minnen” som Per Erik Ljung konstaterar.

Denna lundensiska litteraturhistoria är mycket välillustrerad (formgivaren Johan Laserna och Makadams förlag har gjort ett formidabelt arbete), bland annat med foton över helsidor på författarbostäder i Lund: Strindbergs på Grönegatan 10 där han skrev ”Inferno”, Sigfrid ”Tristan” Lindströms på Stålbrogatan 6 a, Tegnérhuset på Stora Gråbrödersgatan… En vacker målning av GAN, dvs Gösta Adrian-Nilsson, finns på omslaget, en annan inne i boken. Om honom skriver konsthistorikern Jan Torsten Ahlstrand som också tagit på sin lott Ragnar Josephson, Aron Borelius och Sven Alfons. Och Agda Holsts vackra porträtt av Hjalmar Gullberg kommenteras av Birgit Rausing. Därtill finns mängder av bokomslag och foton och teckningar på författarna, och som slutbild flitigt läsande tjugotalsstudenter på universitetsbiblioteket. Inte i det rummet men väl i ett annat fanns skylten ”Här får intet arbete utföras”, den har man för några år sedan lånat som titel på en intressant bok om UB.

Trots den överväldigande mängden namn kunde fler ha nämnts. En av dem är litteraturhistorikern Johan Mortensen vars stora översikter ”Från Aftonbladet till Röda Rummet” och ”Från Röda Rummet till sekelskiftet” fortfarande är läsvärda. Han ägnade flera böcker åt den egenartade Claes Liwijn, mest känd för sin gåtfulla roman ”Spader Dame” (på honom hade Gustaf Hellström tänkt doktorera men därav blev intet). När Johan Mortensen sökte en professur i Lund 1920 blev han förbigången och flyttade i stället till London där han och hans hustru omkom under Blitzen, en tysk bomb träffade deras hus. Ett annat namn jag nog saknar är litteratursociologen Allan Hagsten med den omfångsrika avhandlingen ”Den unge Strindberg” som också skrev diktsamlingar och under trettiotalet var en stridbar antinazist i tidskrifterna Nordeuropa och Ateneum.

Bokens sista tvåhundra sidor handlar om tiden från 1950 och fram till dags dato. Hans Alfredsons dödsår har naturligt nog inte hunnit noteras, däremot Jacques Werups från i fjol. Här paraderar Birgitta Trotzig, Sigrid Combüchen och hennes författarskola, Tommy Olofsson, Åke Leijonhufvud, de lundensiska landskroniterna Lars-Håkan Svensson och Jesper Svenbro, Göran Sonnevi, Rolf Yrlid, Carl-Johan Vallgren och många fler, med Lina Wolff (f. 1973) som en av de sista, i en välskriven sammanfattning av hennes hittills tre böcker av Miranda Landen (som själv porträtteras av Mikael Askander som framhäver hennes stora avhandling om Hjalmar Söderbergs noveller). Hon skriver: ”Att se livet som viktigare än litteraturen är något som Wolff – enligt egen uppgift – lärt av sin farmor.” Det är säkert sant: farmor Anne-Marie Alfvén-Eriksson som varit bibliotekarie och mångårig barnboksrecensent i Dagens Nyheter var mycket klok. Också av henne har jag trevliga lundaminnen.

 

Vid Jacques Werups frånfälle skrev jag detta, med några minnesglimtar från Lund:

http://tidningenkulturen.se/index.php/nyheter/inrikes/22270-jacques-werup-1945-2016

 

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Also sprach Martin Heidegger

Under 1950-talet genomkorsas Martin Heideggers filosofi av det som den tyske tänkaren kallade Kehre, en vändpunkt. Den mest betydande i hans filosofi blir då konsten. I ”Sein und Zeit” (1927) ...

Av: Guido Zeccola | Agora - filosofiska essäer | 24 Maj, 2012

Kanadas Atlantkust – hav, hummer och glesbygd

Kanadas Atlantkust bjuder på orörd natur, havsbad och hummer, men också tynande näringar, avfolkning och skräpmat. Vi badar, paddlar kajak, smakar kulinariska specialiteter och utforskar våra släktband på Nova Scotias ...

Av: Elin Miller | Resereportage | 03 april, 2013

Frankrike och dess kulturpolitik

  Tre ord kan enligt min mening beskriva den franska kulturpolitiken: - Excellence- Elegance- Echanges Enligt de officiella dokument som styr det franska kultur- och kommunikationsministeriet (Ministère de la Culture et de la ...

Av: Mikael Jönsson | Essäer | 16 februari, 2011

Stefan Whilde

Vem kan man INTE lita på?

Dagens ETC, Folkhälsomyndigheten, VoF och andra sekteristiska lobbyföreningar, Wikipedia, TV4Nyheterna, Socialstyrelsen, DN, Livsmedelsverket. Listan kan egentligen göras hur lång som helst. Låt oss dröja kvar vid dessa uppräknade fenomen för ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 Maj, 2015

Brittisk litteratur - En passage till Indien

Att upptäcka brittisk litteratur är att samtidigt upptäcka Indien. Banden mellan Indien och Storbritannien har genom historien varit hårt knutna vilket har kommit att avspeglas inom litteraturen. Några av ...

Av: Therese Ekstrand | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2010

Könsbestämda ord

Härmed anmäler jag påbudet att ordet kvinniska skall ersätta ordet människa. Möjligen är ordet kvinniska inte direkt könsneutralt, men det kommer att mildra den tyranni med vilken millionårigt manligt språkbruk ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 09 november, 2013

Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 25 april, 2016

Kärlek = 120kr

Han sa att han älskade mig och tog mig i hand, två gånger. Sedan tog jag min cykel och gick ut från Möllevångens lilla livsmedelsbutik. Kassörskan hade bevisligen uppmanat mig ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 27 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.