Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Goethe Farbkreis

Kungen av Kalifornien



Romanen är en parasitär form, en hybridexistens som Frankensteins monster, skriver Kristoffer Leandoer. Visst har den lånat ihop till sin form och gestalt av saga, fabel och skröna, men memoaren, helgonlegenden och biografin är minst lika viktiga värddjur - för att inte tala om anklagelseakten. Eller självbekännelsen, som bara är en något mer sofistikerad form av anklagelseakt. 

Autofictionen har fina franska anor och hänger intimt ihop med behovet av pseudonymer. För även om pseudonymen (en av de litterära företeelser som är direkt och uppenbart oförenliga med en bokmässa!) tycks vara raka motsatsen till den dokumentära trend vi ska prata om här, så är det för mig uppenbart att de är två sidor av samma sak; två sätt att fokusera samma fundamentala egenskap hos litteraturen. Bägge spelar om läsarnas intresse med romanens autencitetsanspråk som marker på bordet, bägge försöker använda den läsandets inneboende tröghetsmekanism som tycks göra skrivet till sant, antingen det nu sker vid en hastig anblick eller genom rena utnötningseffekten.
Portrait of Romain Gary 1914-1980, a.k.a. Émile Ajar

Portrait of Romain Gary 1914-1980, a.k.a. Émile Ajar

Annons:

Jag vill minnas att hela debatten började med ett högljutt rop på Riktiga Romaner, såna som man gjorde förr. I ett intressant inlägg framträdde Sigge Eklund som representant för landets cirka 350 000 nätskribenter och påtalade det bakåtsträvande i att fixera sig vid en förlegad estetisk formel, en flera hundra år gammal genredefinition, och utlysa kristillstånd, när prosan i själva verket lever och har hälsan, bara någon annanstans (på nätet) och under annat namn (blogg).

Naturligtvis har han rätt: romanens historia är kantad med böcker som inte levt upp till sin tids norm för Riktiga Romaner, böcker som gjort sig lite svårare att känna igen och namnge.

Det är i själva verket romankonstens lösen: "Om det finns något som man inte får berätta, så förstår du väl att det ofrånkomligen är just detta som man både kan och bör berätta", konstaterar den franske författaren Emmanuel Carrère (tillgänglig på svenska med romanerna Mustaschen, Vinterskola och Doktor Romand) i sin senaste bok Un roman russe (En rysk roman).

Lägg märke till titeln. Genretillhörigheten är uppenbarligen viktig för Carrère, som genomgående använder verkliga namn och retat upp halva Frankrike genom att lämna ut sin mor, Franska akademiens ständiga sekreterare Hélène Carrère d'Encausse, och mot hennes uttryckliga begäran offentliggjort den solkiga historien om morfadern, exilgeorgiern Georges Zourabichvili - kvinnokarl, kverulant och kollaboratör, som förmodligen likviderades av motståndsrörelsen efter befrielsen. "Jag tycker om när litteraturen är effektiv", säger Carrère i sin roman: "jag vill helst att den är performativ." Performativ, alltså en text som samtidigt är en handling.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Som en trollformel eller ett dop. Som ett namn. Det här är ett genuint underminerande av romanens traditionella roll (traditionellt så ses vi ju förvisso i min nästa roman, men då är du vederbörligen försedd med ett - låt vara genomskinligt - täcknamn så att det blir du som lämnar ut dig själv om du klagar) och det har pågått ett tag. I Frankrike har strategin rentav ett namn - autofiction - och en drottning - Christine Angot, som i romaner som L'inceste och Rendez-vous gått så långt i självutlämnande att hon med tiden skapat en egen, självgenererande värld där varje bok blir en konsekvensutredning av den förra. Och att det verkligen är fråga om ett litterärt grepp, ytterligare ett sätt att lura in läsaren i fiktionens spegelkabinett, förstår man av att Emmanuel Carrère, som alltid bygger om sina romaner till försåtliga fällor för läsarens förväntningar, använder sig av dem.

Autofictionen har fina franska anor och hänger intimt ihop med behovet av pseudonymer. För även om pseudonymen (en av de litterära företeelser som är direkt och uppenbart oförenliga med en bokmässa!) tycks vara raka motsatsen till den dokumentära trend vi ska prata om här, så är det för mig uppenbart att de är två sidor av samma sak; två sätt att fokusera samma fundamentala egenskap hos litteraturen. Bägge spelar om läsarnas intresse med romanens autencitetsanspråk som marker på bordet, bägge försöker använda den läsandets inneboende tröghetsmekanism som tycks göra skrivet till sant, antingen det nu sker vid en hastig anblick eller genom rena utnötningseffekten.

Vilket bevisas av fallet Romain Gary, som med hjälp av pseudonymen Émile Ajar (vilket var en pseudonym för en pseudonym: egentligen hette han Romain Kacew) dels lyckades vinna Goncourtpriset en andra gång, dels lycka­des förvandla sina sista år till en enda virvel av anklagelser och motanklagelser i allt bisarrare böcker (Pseudo, den roman där Gary mer eller mindre anklagar sin egen pseudonym för mordförsök, är skrämmande läsning) som mycket snart försåg sig själva med bränsle: självtillräckligheten är utmärkande för autofictionen.

Till slut behöver författaren ingen annan verklighet än sig själv. Vilket kan tyckas paradoxalt, eftersom driften att nämna saker och ting vid deras rätta namn ser ut som ett uttryck för verklighetstörst, förhöjd realism. Men, som sagt: att nämna något vid dess rätta namn är från början en magisk handling.

Verkar det obehagligt? Det är nog bara att vänja sig. För det är här det bränner till för romankonsten just nu. Det är också hit alla andra konstformer försökt dra sin pub­lik de senaste åren. Nya hybridbegrepp som dokusåpa och mockumentary räcker väl för att alla ska förstå dragningskraften hos det utsagornas gränsland där varje påstående flackar mellan fiktion och fakta, mellan dikt och verklighet, mellan lögn och dokumentär, snabbare än någon hinner säga "Borat".
 

Romanen är arg, romanen ger igen. Romanen vill ha upprättelse, hämnas oförrätter; romanen är ute efter rättvisa. Men får den mothugg är romanen samtidigt blixtsnabb att växla ner sin (förment) objektiva sanning i en (lika förment) subjektiv. Omedelbart söker romanen asyl genom att hävda sin egen status som konstverk, hävda att den bara ger en av alla möjliga sanningar, hävda sin inneboende ansvarslöshet. På så sätt påminner den moderna romanens situation om det till oigenkännlighet förvandlade mumintrollet i Trollkarlens hatt, som kallar sig Kungen av Kalifornien och kör med vännerna ända tills han förstår att de tar honom på allvar. Då kräver han genast att bli igenkänd och omtyckt som det gamla vanliga mumintrollet - något som ingen annan än hans mamma mäktar med. Det är ett legitimt krav. Inför den konstnärliga förvandlingens fruktansvärda kraft vill vi alla få reagera som små skrämda troll. Men var håller den svenska romanens muminmamma hus?
 

I Sverige dök autofictionen upp med Carina Rydbergs Den högsta kasten och Agneta Klingspors Nyckelroman. Alexander Ahndorils Regissören blev förra årets mest omskrivna roman genom den enkla handlingen att inte döpa om Ingmar Bergman till Ingvar Berglund.
Och i höst kan vi se fram mot Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek och Maja Lundgrens Myggor och tigrar, den senare en inhemsk Christine Angot genom att författaren skildrar konsekvenserna av en tidigare bokutgivning, nämligen genombrottsromanen Pompeji.
Hos nästan alla dessa författare ekar Carrères fråga: "Vilket brott har jag begått?" 
(Carrères franske kollega Marc Weitzmann gick så långt i självförebråelse att han i Mariage mixte utnämnde sig själv till "Nationella Frontens Flaubert".)

Romanen är en parasitär form, en hybridexistens som Frankensteins monster. Visst har den lånat ihop till sin form och gestalt av saga, fabel och skröna, men memoaren, helgonlegenden och biografin är minst lika viktiga värddjur - för att inte tala om anklagelseakten. Eller självbekännelsen, som bara är en något mer sofistikerad form av anklagelseakt.
 

Blir Svarta fanor bättre eller sämre, mer eller mindre "roman", mer eller mindre "äkta", för att Strindberg döpt romanens Ellen Key till det genomsläppliga Hanna Paj? Är inte hela frågan lika fånig som pseudonymen?
 

Kanske inte om man råkar heta Ellen Key. Men då får man tänka på vad David Grossman säger i kortromanen Her Body Knows: "Att berätta en hemlighet för en författare är lika dumt som att omfamna en ficktjuv."
Hur dumt måste det då inte vara att omfamna en författare?
 

Själv förekommer undertecknad med namns nämnande i två av höstens romaner. Inte direkt något jag jublar över, men knappast något som håller mig vaken om natten heller. Är det något man lär sig av att syssla länge med att grubbla över romaner och deras författare, så är det att det namn som står i passet bara är den första - kanske inte ens den slitstarkaste - i en lång rad av pseudonymer, så varför fästa särskilt avseen­de vid vad som händer med den?
 

Handen på hjärtat, vem bryr sig om vad mumintrollet kan ha hetat som mänsklig förlaga? De enda namn vi kan ha ansvar för är dem vi väljer själva. Därför är det enda viktiga med mumintrollets namn vad han inte heter, nämligen Kungen av Kalifornien:
"Muminmamman tittade noga. Hon såg in i hans skrämda tallriksögon, mycket länge, och sen sa hon stillsamt:
Jo, du är mumintrollet."

 

 

Kristoffer Leandoer

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.