Skulptur av fallos i Pompeji

Sapfo och Catullus som antika inspiratörer

Carsten Palmer Schale om den erotiska poesin i antiken: Sapfo och Catullus.

Av: Carsten Palmer Schale | 13 oktober, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Pierre Klossowski Roberte Ce Soir Schinkel Pavillon Foto Andrea Rossetti

Målarexorcistens demoner

Om Pierre Klossowskis utställning Roberte Ce Soir, Schinkel Pavillon, Berlin.

Av: Tim Schmidt | 17 Maj, 2017
Essäer om konst

Den utopiska socialismen

De utopiska socialisternas ädla ideal var inte tillräckligt för att skapa ett jämlikt samhälle, hävdade Marx och Engels, som i stället baserade sin kommunistiska vision på handfasta teorier utifrån produktionsförhållanden ...

Av: Björn Gustavsson | 10 oktober, 2009
Essäer om politiken

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 25 juli, 2014
Utopiska geografier

Den poetiska Eddan enligt Lars Lönnroth



Vårt behov av översättare och översättningar är omättligt. Men den yrkeskategorins ansträngningar har inte särskilt ofta uppskattats eller förtjänst. Av slentrian har försvenskningarna antingen förbigåtts helt i bokrecensionerna, eller så har översättaren i bästa fall beståtts en pliktskyldig klapp på axeln. Så är det inte längre. Symposier kring översättande ordnas på många olika håll, och det storstilade projektet Svenskt översättarlexikon byggs ut allt mer fast det inte förtecknar nu levande utövare av konsten. När världslitteraturens klassiska verk (Homeros, Dante, Shakespeare, Cervantes och alla andra) kommer på svenska kläds de i en språkdräkt som förstås följer modet för dagen. Därmed riskerar snittet att efter en tid bli omodernt.


 

I sin avhandling fyra år senare hävdade han att den isländska sagan var mindre nationalistiskt originell än avhängig av kontinentaleuropeiska förebilder, något som mötte mothugg från opponenten Peter Hallberg - porträttet av honom fascinerar. Där tycks senare forskning ha gett Lönnroth rätt. Att Hans Bekker-Nielsen var andreopponent den gången visste jag inte, trots att jag var kollega med honom i Odense under tio års tid. Men jag känner igen de tramsiga turerna på sjuttiotalets danska universitet, i studentrevolternas efterdyningar. Och när Lönnroth skildrar ett möte med den svarta pantern Elridge Cleaver i San Francisco 1968 (en scen som Delblanc stal) kan jag kontra med en lunch med Malcolm X på Dartmouth några år tidigare.

Annons:

Finlandssvensken Thomas Warburton som var en mycket skicklig översättare (hans klassiska version av James Joyces Ulysses har först för några få år sedan följts av en nyare) har kommenterat  detta: ”Beteckningen språkdräkt är träffande; det är fråga om kostymering. En översättare uttrycker ohjälpligt sin egen tid och miljö, inte bara originalförfattarens, ofta omedvetet. Han begriper helt enkelt inte bättre, skulle inte heller kunna lära sig det.” De citat av Shakespeare som är i svang är fortfarande oftast i Carl August Hagbergs tolkning även om uppsättningarna av hans dramer moderniseras, och likadant med Ibsen, nu senast den lite slängiga nytolkning av Peer Gynt som sattes upp på Skillinge Teater i somras.

Till de citat man bär med sig genom livet hör några isländska, framför allt de allittererande reglerna hur man på bästa vis ska umgås med sina grannar och medmänniskor, i den fornisländska samlingen Havamal: ”Bättre börda bär ingen/ än visdom mycken…” Översättningarna av språkmännen Erik Brate och Björn Collinder har hängt med mer än ett halvsekel nu, liksom Hjalmar Alvings av de isländska sagorna. Det kan alltså vara på tiden att Eddan, där Havamal och Valans spådom Völuspa ingår bland gudadikterna, kläds i en ny dräkt. Den har nu sömmats av Lars Lönnroth, i en lika imponerande som vacker volym i serien ”Atlantis väljer ur världslitteraturen”, med John Bauers imposanta Freja på omslaget.

På drygt femhundra sidor tolkar han fjorton gudadikter, en av dem Lokes smädelser där det svärs friskt, och drygt det antalet hjältedikter (i vissa fall med de varierande versionerna från olika handskrifter, till exempel tre av Völuspa, även om grunden är Codex Regius som präntades på pergament på 1200-talet). Lönnroth tio sidor långa inledning är mycket bra, och de korta kommentarerna till de enskilda avsnitten koncentrerat innehållsrika. Han konstaterar att läget är annorlunda nu för en försvenskning av fornisländsk poesi och prosa: ”Eddans status som litterär klassiker har flagnat. Det är nu mer än ett halvsekel sedan den senaste poetiska översättningen till svenska av Eddan såg dagens ljus, och sedan dess har språkvanorna, värderingarna och litteratursynen i Sverige förändrats mycket, liksom forskningen om det fornisländska originalet.”

 

Inledningen berör de båda versmått som används, fornyrdislag och ljodahattr, försöker vidare besvara den omdiskuterade frågan om Eddans ålder, och säger något om framförandesituationen: ”Viktigt är att ha klart för sig att detta är dikter som är avsedda för muntligt framförande inför publik, inte för tyst läsning.” Där kan man supplerande läsa det första kapitlet om Völuspa i Lars Lönnroths slitstarka studie ”Den dubbla scenen. Muntlig diktning från Eddan till Abba” (1978), en bok som många lärare på universiteten, en av dem jag, och deras studenter haft stor nytta av, särskilt sidorna om Bellman. 

 

Och det åttonde kapitlet i hans ”Skaldemjödet i berget. Essayer om fornisländsk ordkonst och dess återanvändning i nutiden” (1996) diskuterar olika sätt att återanvända Völvans spådom. Om man vill gå vidare och se hur det fornisländska och fornnordiska färgat senare tiders nordiska litteratur och omformats i den, bland annat hos Rydberg, Heidenstam, Strindberg Johannes V. Jensen, Frans G. Bengtsson och Halldor Laxness, kan man dyka ner i Jöran Mjöbergs magistrala ”Drömmen om sagatiden” (1968).

 

Lars Lönnroth är medveten om att det fornnordiska missbrukats av dagens suspekta krafter (”vit makt-rörelsen och små asatroende sekter, liksom (…) actionfilmer från Hollywood). Dikterna i Eddan förtjänar ett bättre öde genom att bli lästa, men ”att översätta Eddan är svårt, inte bara på grund av språket, utan för att man stilistiskt så lätt hamnar fel. Antingen blir man för högtravande eller för trivial och man utmanar i båda fallen löjet. Som översättare hamnar man lätt i ett stilistiskt mellanläge som inte gör någon människa glad.” Inledningens bekanta exempel från Havamal, Maðr er manns gaman, är instruktivt. Där hans föregångare översatt med Man är mans gamman blir det i hans nya tolkning Mänskan är mänskans glädje – så undviker han ett substantiv som är obegripligt för allt fler, och gör samtidigt ordspråket könsneutralt.

 

Daniel Sävborg som är professor i skandinavistisk vid universitetet i Tartu i Estland (när en av hans föregångare på den posten, Per Wieselgren, översatte en isländsk saga fick han utstå mycket spe av Frans G. Bengtsson) har i en recension i Respons (2016:6) med lupp granskat denna senaste försvenskning av Eddan och gillat den, med vissa reservationer: ”Samtidigt är det värt att minnas att Lönnroth är just litteraturvetare – han är varken professionell översättare eller expert på det fornnordiska språket”. Han noterar några få språkliga missar och höjer på ögonbrynen inför försvenskningen av några grova smädelser, som när Lönnroth återger det isländska ragr med den märkliga ordet slembög: ”Man får intrycket att den emeriterade professorn har tyckt att det är så roligt att äntligen få säga fula ord att han inte kan låta bli att göra den redan smaskiga texten ännu smaskigare.”

 

När Lönnroth med ”dådsnar” skapar sig egen arkaism möter det inte Sävborgs gillande, och han tycker att Atlantis förlag ”kunde ha låtit en professionell expert på isländska granska texten.”  Men han sammanfattar: ”De rena felöversättningarna är trots allt inte så många och ännu färre påverkar betydelsen i någon högre grad. Som nämnts har denna översättning också åtskilliga fördelar framför föregångarna. Sammantaget framstår ändå Lars Lönnroth Edda som en i grunden glädjande händelse”. Det är ett slutomdöme som man gärna instämmer i. – När Lars Lönnroth för åtta år sedan gav ut sin självbiografi läste jag den med stort intresse. I KHS, årsbok för kristen humanism, skrev jag så här om den boken:

Lars Lönnroth: Dörrar till främmande rum. Minnesfragment. Atlantis 2009, 496 s.

"Kulturpersönlichkeit, svarade jag utan betänkande."

 

I personregistret till Lars Gyllenstens Minnen, bara minnen följs varje namn av en förklarande titel, inte alltid vänlig, ibland ärerörig, någon gång infam. Där finns bortåt femhundra namn. Siffran är drygt den dubbla i Lars Lönnroths memoarer, men trots att han under sitt universitetsliv i Sverige, USA och Danmark varit indragen i kontroverser (vem undgår sådant?) förekommer nästan inga elakheter på hans namnlista. Alla som virvlat förbi på de föregående sidorna, särskilt tätt i fråga om yngre kolleger och elever på det norröna fältet som alla omnämns med nästan bedövande vänlighet, återfinns med efter- och förnamn. 

Undantaget är den ämneskollega som listas som ”Pingvin, docent, senare professor” och som det är lätt för läsaren att identifiera. Lönnroth har ett gott minne, uppenbarligen också för gammalt groll – i fråga om pingvinen pinsamheter när de båda gästade Harvard för bortåt ett halvsekel sedan. Annars är välviljan nästan kompakt. Fast när Sven Delblanc alltför närgånget lånade Lönnroths kaliforniska upplevelser för sin bok Åsnebrygga lades vänskapen på is, för att återuppväckas i det lyckade samarbetet kring Den svenska litteraturen. Sidorna om Delblancs sista tid är en av många höjdpunkter i denna högintressanta krönika om en livsväg som kunde ha blivit spikrak för den

begåvade Geijer-ättlingen, antingen akademisk karriär som pappa Erik, professorn i historia, eller en kulturjournalistisk som morbror Olof Lagercrantz. 

 

Lars Lönnroth kom att (som Fredrik Böök) bli både litteraturprofessor och under några år kulturchef på Svenska Dagbladet, men det skedde längs en mera vindlande väg än de flestas. Memoarerna är en triptyk om Hemma, Ute och Hem: först Göteborg och Uppsala (trots att ynglingen utåt sett syntes ha det väl förspänt fanns många skuggor), sedan nio år i Berkeley och åtta i Ålborg, därpå Stockholm och så Göteborg där cirkeln slöts. Han tycks alltid ha behärskat konsten att skaffa sig vänner, men nog också fiender. I Litteraturforskningens dilemma, skriven 1961 av en tjugosexårig licentiat, står de skarpa omdömena om andras skrala insatser som spön i backen, i en kritisk genomgång som hade fog för sig. 

I sin avhandling fyra år senare hävdade han att den isländska sagan var mindre nationalistiskt originell än avhängig av kontinentaleuropeiska förebilder, något som mötte mothugg från opponenten Peter Hallberg - porträttet av honom fascinerar. Där tycks senare forskning ha gett Lönnroth rätt. Att Hans Bekker-Nielsen var andreopponent den gången visste jag inte, trots att jag var kollega med honom i Odense under tio års tid. Men jag känner igen de tramsiga turerna på sjuttiotalets danska universitet, i studentrevolternas efterdyningar. Och när Lönnroth skildrar ett möte med den svarta pantern Elridge Cleaver i San Francisco 1968 (en scen som Delblanc stal) kan jag kontra med en lunch med Malcolm X på Dartmouth några år tidigare. 

 

 

Under oljekrisen köpte Lönnroth en stor tegelvilla i Ålborg, tidigare engelske konsulns hus, senare såld med god förtjänst. Där idkade han och hans hustru Iris, i levande livet ännu trevligare än hon framstår i sin mans minnen, stor gästfrihet som jag av egen erfarenhet kan intyga: i ett av rummen fick jag övernatta i samband med ett utvandringssymposium vid Aalborgs unversitetscentrum för nu ett bra tag sedan (det var redan 1980) men i tacksamt minne bevarat. – När abiturienten Lars Lönnroth kom upp i tyska i studentexamen fick han frågan vad han tänkte bli. I rubriken ovan finns hans svar, fräckt men framsynt.

Ivo Holmqvist

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Inge Schiöler – Den västsvenske färglyrikern

Stränderna stiger i evig renhet ner pärlemorsvala av sandsom i var skiftande minsta skärva serspeglat himmelens land. Mångfald, enhet är stigen ingen går,ljus som bretts ut av en handsom allt att tyda ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 09 januari, 2013

Du är absolut

Jag står långt från dig världna blom, finns inget jag mer hade än doftat mig knarkad på dig, din lekamen gör mig blind i bästa, ser dig vackra för allt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 18 mars, 2013

I am still on a stage playing with ideas - A conversation with…

Kaia Hugin is a Norwegian visual artist – here is her website: www.kaiahugin.com – whose “Motholic Mobble” (2008-2013), a series of eight surreal, magical and utterly surprising short videos, has undoubtedly revealed ...

Av: Gianluca Pulsoni | Övriga porträtt | 02 september, 2014

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 september, 2012

Att läsa in människor i sin egen värld

  Så marxist jag är har jag ett fortsatt starkt intresse för historiska personligheter men också hur mer vanligt folk tänker när de gör som de gör. Helt vanliga är de ...

Av: Christer B Johansson | Essäer | 14 juli, 2011

Från utställningen 24 Spaces – en kakafoni på Malmö Konsthall 2013

Illusioner av föränderlighet inom konstens ramar

Vad är konst? Vem skapar den? Benny Holmberg diskuterar konstverkets tillblivelse genom de tre aktörerna konstnär, konstverk och betraktare. Föränderlighet, identitet, rörelse och tid, svaret som ständigt glider undan, men ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 08 mars, 2015

Kolonisterna på Lappmarksmyrarna

Per Albin Andersson. Foto: Familjen I första numret av Tidningen Kulturen 2008 skrev Lilian O. Montmar en artikel under titeln: Eskilstunakolonister på gungfly i Västerbottens väglösa land. I förra påsken hittade ...

Av: Per Albin Andersson | Reportage om politik & samhälle | 14 augusti, 2008

Vårt egentliga ansiktsuttryck är fördolt

HETERONYMENS DRÖM Efter tid av vakna drömmar som är den sovandes verklighet har jag glömt berättelserna men anar att de inte glömmer mig. Som en Victor Eremita klär jag mig på ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 21 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts