Detalj ur omslaget till

Vad kan vi lära av Läsebok för folkskolan?

I ”Läsebok för folkskolan” – huvudlärobok för svenska skolbarn fram till 1960-talet – speglas tydligt hur ett samhälles rådande mentaliteter reproduceras när det gäller att smidigt infoga de unga i ...

Av: Björn Gustavsson | 13 juli, 2017
Björn Gustavsson

Vårt behov av Bukowski

Kalsongerna är skitiga. Han är orakad, otvättad sedan minst en vecka tillbaka. Den slitna och gamla rangliga soffan är nerpinkad. Whiskyn är slut, flaskan ligger tom och naken under bordet ...

Av: Crister Enander | 13 Maj, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Balthazar Gracian, Arthur Schopenhauer och livsviljan

I en tid då många människor praktiserar Schopenhauers åsikt att man kan befria sig ur världens elände genom att förneka livsviljan, är filosofen om inte glömd så dock förgäten. Låt ...

Av: Bo I. Cavefors | 02 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Kampen mot nutiden: Martin Becks Budapest

Maj Sjöwalls och Per Wahlöös romaner om polisen Martin Beck hamnade återigen på tapeten under vintern. Få svenska kriminalromaner har fått samma spridning, i alla fall innan deckarboomen, och få ...

Av: Markus Öbrink | 10 april, 2013
Essäer

Joseph Conrad

Joseph Conrad som människa och författare



Nämns Joseph Conrad i Sverige idag? Möjligen pliktskyldigast i grundskolan eller på gymnasiet (jag vet inte). Då dock troligen som författare av sjöäventyr eller som författaren till Mörkrets hjärta (som ju filmats både i sig och som travesti; det vill säga i Apocalypse now), alltså som författaren till de verk som utkom under perioden 1895 -1902.

 

särskilt hans ”Lord Jim”


Joseph Conrads romaner framstår därmed ofta som lika kaotiska som den värld och de – sekelskiftes- - människor han skildrar. Han breder så att säga ut sig i sina beskrivningar istället för att samla sig i dramatiken. Ändå anar vi att han levde i Dostojevskijs skugga – särskilt i dennes uppgörelse med nihilismen i Onda andar, vari liberalismen urartar till nihilism och bara har att anamma antingen socialismen eller konservatismen. Trots detta är Conrad i allra högsta grad sin egen: inte minst i den explicita och underförstådda kritiken av den brittiska illusionen, konventionalismen, kulissen.

Annons:

Om romanerna från och med – låt oss säga - Nostromo (1904) vet man nog inget (inte heller lärarna, utgår jag ifrån). Lite psykologiserande och antiimperialism kan han eventuellt också tillskrivas. Denne vinddrivne exilpolack och avmönstrade sjökapten i imperiets ruttnande hjärta. Denne formfixerade modernist. Denne författare aktuell för vårt eget sekel och decennium!

 

Men låt oss börja från början. Jósef Konrad Korzeniowski föddes 1857 i Berdiczew, Polen, och dog 1924 i London. Han gick till sjöss vid 17 års ålder, och seglade under 20 år på världshaven, under det sista decenniet med styrmans- och sjökaptensexamen från England. Korzeniowski bosatte sig och blev medborgare i England 1894, där han ett år senare debuterade som författare med romanen Almayers dårskap under det anglifierade namnet Joseph Conrad.

 

De flesta av hans mest betydande verk utspelar sig oftast mot bakgrund av de erfarenheter han gjort till sjöss, men hans litterära seglatser är både utvändiga och invändiga. Hans mest kända roman är förmodligen just Mörkrets hjärta, men hans i mitt tycke starkaste bok är romanen Lord Jim, som ursprungligen publicerades som följetong i Blackwood´s Magazine från oktober 1899 till november 1900.

 

En viktig händelse, ja, den viktigaste, i berättelsen är övergivandet av passagerarfartyget S/S Patna, som fraktade pilgrimer till en hamn i Röda havet. För flykten ställs han inför sjörätt, och romanens handling – till största delen berättad av kapten Marlowe – består därefter av Jims uppgörelse med sig själv och sitt förflutna. Hur kunde han – utan anledning för övrigt; pilgrimerna räddades av ett franskt skepp – hoppa ner i en livbåt? Vem var och är han till karaktären? Varför?

 

I stort måste allt Conrad skildrar skildras med sinnlighet. Eftersom det är i hjärnan och i det mänskliga medvetandet, det yttre landskap, som Conrad placerar sina gestalter i, strömmar..

 

Conrad älskar elementen. Fixerad som han är av deras styrka. Innerst inne förefaller han ibland även att vilja se sina figurer utlämnade åt krafterna. Här har han en viss koppling till Dostojevskij, även om den senare aldrig är riktigt närvarande. Det skulle kunna handla om den ”efterkristna” människan, som ännu inte vaknat upp till ett medvetande om sig själv och till insikten om sin egentliga ställning. Men medan Dostojevskij utvecklades till en reaktionär och ortodox (men även djupt moralisk) kristen, utvecklades, ytligt sett, Conrad bara delvis.

 

Mäktigt är havet, och mäktig är floden, mäktig är träskmarken, åskan och regnet; mäktig är den ogenomträngliga urskogen. Conrad kan därför tolkas som den som vittnar om människans förlisning i avgrunden – både den reella och den psykologiska.

 

Det är en skarp iakttagelse att betrakta Conrad som en människa, som är vilsen. Som inte är riktigt hemma vare sig i Österled, Söderled eller i det Brittiska imperiet. Född polack, under revolutionära omständigheter, besläktad med Ryssland (och naturligtvis Polen), befaren skeppare i Malaysia, närd och drogad av det Kongolesiska Afrika, naturaliserad britt. Som sådan var han egentligen inte hemma i vare sig i Ryssland, Polen, bortre Östern eller England. Han var en kringflytande existens bland andra existenser – ofta förlista både till det yttre och det inre. Hans seglatser var både konkret yttre och själsligt inre.

 

Officiellt hatade Conrad Ryssland. Inofficiellt tror inte jag att han gjorde det. Han var, som antytt, vilsen. Han utvecklade en slags mystik. Hans viktigaste romaner är till formen sönderslitna och mycket moderna. Han var en estet med – skulle nog en Kierkegaard påstå – starka, men oredovisade, etiska ambitioner. Just estetiken är Västerlandets mystik, påstod han också. Västerlandet har ingen annan.

 

Joseph Conrads romaner framstår därmed ofta som lika kaotiska som den värld och de – sekelskiftes- - människor han skildrar. Han breder så att säga ut sig i sina beskrivningar istället för att samla sig i dramatiken. Ändå anar vi att han levde i Dostojevskijs skugga – särskilt i dennes uppgörelse med nihilismen i Onda andar, vari liberalismen urartar till nihilism och bara har att anamma antingen socialismen eller konservatismen. Trots detta är Conrad i allra högsta grad sin egen: inte minst i den explicita och underförstådda kritiken av den brittiska illusionen, konventionalismen, kulissen.

 

Nej, Conrad är heller ingen västerlänning – han är djupt förbunden med Österlandets mystik . Det mörkt mänskliga och samtidigt naturliga. Inte minst den ställvis glorifierade Lord Jim, belyst i grunden och från alla sidor. Conrad är en Dostojevskij som förlorat medvetandet om den gamle Kristus, och som ännu inte trängt fram till den nye.

 

Conrad förefaller att befinna sig mellan två fientligt sinnade världar: naturen utom och inom sig. I denna klyfta förliser hans gestalter och alteregon. Tomhet följer på tomhet. Meningslöshet på meningslöshet. Åtminstone fram till berättelsen om Lord Jim.

 

Sjöförhöret angående övergivandet av båten är en lysande skildring. Den påminner om Raskolnikovs självuppgörelse. Men hur olikt är det ändå inte! Här finns ingen syndare och ingen förlåtelse eller försoning, ingen kärlek och ingen upprättelse. Allt är gjort, och ingenting går att ändra; och det är bara till all fly sin egen skugga.

 

Jim, i motsats till Raskolnikov, är frikopplad från (den primärt sociala) världen. Men vilket är då det problem som Conrad här försöker gestalta? Människan i sin ensamhet inför världen? Människan, främmande för sig själv, människan i motsats till allt annat skapat? Livet präglat av illusioner, konventioner och falsk självtillit? Som kapten Brierly, en av rättens bisittare, dolskt medveten om allt detta? Ja, troligen.

 

Brierlys meritförteckning innehåller inte så mycket som en antydan av en fläck på hans moraliska konto. Men efter förhöret begår han självmord, som vore han en bisittare till både Jim och Conrad (som själv försökte begå självmord åtminstone vid ett tillfälle). Marlowe, berättaren och Conrads alterego, noterar detta.

 

Men i boken är de som om Conrad älskar att så att säga ”brodera över” väsentligheterna med ”äventyrsberättelser”. Även om detta egentligen bara utgör ett camouflage. Den springande punkten hos Conrad är alltid språnget ut i mörkret (ner i livbåten i Lord Jim; med revolvern i hand bakom lykta dörrar hemma i London).

 

Jim är – i motsats till flertalet av Conrads figurer - egentligen drömmaren som är på väg att bli tänkare. Det är som om Conrad kände en pervers böjelse att röra om i alla problem utan att lösa dem. Och till slut blir Jim skjuten av den gamle Doramin!

 

Jim är dock ett utkast till en sorts andlig människa: en människa som ser en mening i allt. Det är därför världen framstår såsom kalejdoskopisk. Conrad själv kan komma sanningen helt nära – utan att kunna, eller vilja, uttala den. Han försökte ju för övrigt skjuta sig själv. Det är jagmedvetandet som spökar – risken att stirra rakt in i sin egen existens. När Jim hoppar ner i livbåten är han medvetslös. När Conrad slutligen går iland är han påtagligt tyst. Både Jim och Conrad är en sorts rebusar.

 

Conrad lever i illusioner, konventioner och imperiehallucinationer. Han tycks också inse det ibland, men utan att nagla fast den bistra sanningen. I romanerna är det den självföraktande kapten Montague Brierly som gör slag i saken, och vars självmord får hela Östern att skälva. Conrads modernistiska verk var större än han själv. Efterbörden har fått betydelse. ”Gentleman Brown”, den kanske starkaste gestaltningen av ondskan hos Conrad förhåller sig emellertid, det är en möjlig tolkning, antitetiskt till den av anad skuld marterade Jim. Den i hemlighet lidande Jim. Som Conrads oläkta skottskada under skjortan efter sitt misslyckade självmord.

 

Brown är också själva prototypen till den vite, europeiska kolonisatören; elfenbenshandlaren Kurtz´

tvilling. Först i kön av våldtäktsmännen i Afrika, men också i Malaysia och Syd-Amerika. Om vi projicerar denna gestalt ur det förflutna på oss själva har vi en möjlig delförklaring till vår samtids våld och omoral. Men för Jim – och kanske Conrad – är allt ännu bara aningar, som flera esteter hos exempelvis Kierkegaard. Slakten är konst! Ohyggligheterna är konst! Det är den ”råa” naturen som är verklig, där den seglar in i och avsätter spår i vår förvirring. Människans yttre och inre seglatser korsar varandra, men utan att någonsin ge upphov till konstruktiv handling.

 

”Jag var bunden vid honom genom tvivlet som är en oskiljaktig del av vårt vetande”, låter han Marlowe säga om Jim. Född och uppvuxen i oroligheternas Polen, skeppare på skepp, naturaliserad i det sjunkande imperiets rike. Conrad kunde aldrig riktigt förstå en Dostojevskij eller Turgenjev. För honom var träskmarkerna på Borneo och Celebes verkligare än de utsatta människornas medvetna kamp mot sina demoner. Den oövervinneliga naturen prövar Conrad i öppen envig; inte hans slumrande moraliska imperativ.

 

Ändå måste det sägas: konflikten mellan instinkter och karaktär står i centrum hos Conrad. Karaktären är människans ”andra natur”, som svarar mot hennes av medvetandet betingade existentiella behov. Ja, hennes ”moral”!

 

Men den mer distinkta mening, som eventuellt kan uppbådas, måste odlas i illusionslös pliktuppfyllelse, i strävan efter ideal man vet är illusioner. Lord Jim står här i en slags särklass. Möjligen, på ett djupt omedvetet plan, Kurtz i Mörkrets hjärta. Arendt har exempelvis utnämnt Joseph Conrad till åtminstone en av de författare som bäst förklarat vår alltjämt pågående våldtäkt av Afrika. Sedd så, är Conrad en av de mest angelägna författarna för vår tid.

 

Men det vanliga är alltså att gestaltningen tar sikte på drömmande individer som monomant, under pressande situationer, mer eller mindre omedvetet, tvingas pröva sin ”karaktär” mot sina rent instinktiva reaktioner. Sjömannen exempelvis, där han hängande i riggen ger en ”västlig kuling tillbaka tjut för tjut”, som slutorden lyder i Negern på Narcissus.

 

Efter inspektionen av Patnas skrov, där det flytande föremålet träffat, inser Jim omedelbart, men sin livliga fantasi, att han befinner sig i dödsfara. I en sådan situation kan människan rent instinktivt reagera på två sätt: med aggressivitet eller flykt. Jim kan inte reagera aggressivt. Han hoppar instinktivt, samtidigt som hans karaktär därmed visar sig vara en illusion (bland andra).

 

”Han är en av oss” hävdar berättaren och alteregot Marlowe. Kanske hade inte heller jag, förefaller Marlowe mena, handlat annorlunda i den situation som uppstod. Dock: när Jim dör för Doramins kula, dör han ”oförlåten”.

 

Ett annat fall av ”karaktärssammanbrott” finner vi ju för övrigt i porträttet av Kurtz i Mörkrets hjärta. Innerst inne anar även denne vad han gjort och vad han blivit. Vare sig i det ena eller det andra – eller det tredje – fallet förmår, eller vill, emellertid Conrad uttrycka sig tydligt. Eller så är han, också, en författare av djupt konstnärlig typ, som genom en räcka varandra överlappande suggestioner i olika riktningar strävar efter att ge en så heltäckande beskrivning som möjligt. Detta är också konstnärligt fascinerande, om än den för tiden upplösta formen kan ställa till besvär för läsaren (och Conrad själv?).

 

Man får dock inte glömma Conrads erfarenheter av såväl Polen runt 1863 och London kring det aktuella sekelskiftet. Båda generar en sorts hemlöshet. Han utvecklar i linje därmed också en inte helt sympatisk form av nihilism (åtminstone offentligt). Men är han konservativ och/eller reaktionär i en Dostojevskijs (senare) bemärkelse? Knappast. Han är en Schopenhauer, Nietzsche, Kierkegaard och Kafka. Kanske också en ”möjlighetssinnad” Ulrich hos Musil.

 

Och här finns humanitet. Den är invävd i väsentliga situationer. Inte minst i just Lord Jim. Inte minst i den berömda scenen mellan Marlowe och Stein, som den förre besökt för att rådfråga om Jims öde. Stein kommer därvid in på sin allmänna livsfilosofi:

 

”Det enda sättet är att ge sig det nedbrytande elementet i våld, och att sprattla med armar och ben så att det djupa, djupa havet bär en.”.

 

Mina tankar går omedelbart till både Kierkegaard och Dostojevskij. I den senares fall till främst Onda andar, och synen på nihilismen som en sorts konsekvens av liberalismen. Synen på också vår tid som i grunden likgiltig.

 

 

 

 

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

August Strindberg 2012

Om August Strindbergs liv, leverne, texter och persona tvistar de lärde ständigt. De flesta har en uppfattning om Strindberg och ofta en ganska stark sådan. Det är anmärkningsvärt att en ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 07 januari, 2012

Illustration: Hebriana Alainentalo

Fantasi och mening

Kärleken har behov av verklighet.

Av: Tidningen Kulturen | Melker Garay : Reflektioner | 15 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

I juletid blommar körsbärsträden i Central Park

Efter en tolvtimmars flygresa över Atlanten i ”monkeyclass” kan det kännas skönt att sträcka på benen med en promenad. Vi är på besök hos dottern och ska fira jul på ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 15 januari, 2012

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn   Klipporna på Färöarna är otaligt många och fantastiskt vackra. Har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt starkt ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 09 februari, 2007

Det är vackert i sin uppgivenhet och i det vackra finns i sin…

I dessa dagar då samhället tampas med problem som utanförskap och ungdomar på glid, fyller två guldpärlor 30 år. Guldpärlor i form av film om just tonårens utmaningar, utanförskap och ...

Av: Nicole E. Wallenrodhe | Essäer om film | 24 april, 2013

Europas vatten

Att Försvaret bitit sig fast vid Vättern som föreslaget utökat övningsområde för militärt flyg oroar. Dessutom förmår man inte sända representanter till Ödeshög eller Jönköping för samråd om det som ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 15 november, 2011

Orientalism – västs syn på Öst

Foto: Simon Amarcord TEMA ÖST-VÄST Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi beskriver hur den västerländska självbilden vuxit fram i kontrast till ett, mer eller mindre, konstruerat Öst. Resor till fjärran länder i syfte att upptäcka ...

Av: Mohammad Fazlhashemi | Essäer om samhället | 30 april, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.