Den ”okända” svenska deckardrottningen

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå? Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon ...

Av: Bengt Eriksson | 07 november, 2012
Litteraturens porträtt

Mer fantasi åt folket

När Verner von Heidenstam debuterade med Vallfart och vandringsåroch kort därpå släppte programförklaringen Renässans och tegelstenen Hans Alienus var han den vitamininjektion som svensk litteratur behövde på 1880- och 1890-talet. Naturalismens objektiva rotande i rännstenen styrde ...

Av: Stefan Whilde | 01 februari, 2014
Stefan Whilde

Händelserna i Oslo och på Utöya Varför litteratur och filosofi?

Vid terrordåd sådana som mot regerinsgsbyggnaden i Oslo och mot det politiska ungdomarna på Utöja, liksom för övrigt vid tidigare terroristdåd, känns det då inte lite futtigt och lyxigt att ...

Av: Gunnar Lundin | 28 juli, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Våldtäktstrosan

"Jag läste i senaste numret av Cosmo.""Va, har det kommit ut en ny?""Nej, ja menar Veckorevyn." På tåget mellan Göteborg och Malmö sitter jag skyddad från sommarregnet och lyssnar till två ...

Av: Fredrik Rubin | 13 juli, 2009
Gästkrönikör

Carl-Göran Ekerwald

Vad är bildning?



Gunnar Lundin om en ny bok av Carl-Göran Ekerwald: Om bildning -: tio dagböckers vittnesbörd




 

 

”Liv och tankesätt” löd underrubriken till de författarbiografier Eker­wald på 1990-talet började ge ut, och vars tills vidare sista volym behandlar Céline. Den innefattar förhållandet liv-dikt, överensstämmelsen ord-handling. Ekerwalds huvudintresse är etiskt, det centrala är tolkningen av diktens eller dokumentens personliga meddelanden och den privatpraktiska betydelsen. Nietzsche, Goethe, Voltaire är vägvisare.. Det är då naturligt att han i nya boken Om bildning ägnar sig åt tio författares dagböcker. Var om inte där borde man inte i form av uppriktiga betraktelser, utan sidoblickar på anseende som kan finnas i självbiografier, finna dialogen mellan en människa och hennes själ?

Annons:

Vilket lugn i Frans G Bengtssons episka prosa, vilket saktmod hos Harry Martinsons luffare, vilken angelägen välavvägd saklighet hos Hjalmar Söderberg, vilket psykologiskt måleriskt dröjande vid detaljer hos Proust (som på Vermeers målningar), vilka episka linjer och psykologisk pricksäkerhet hos Tolstoj (i romanerna), vilken handfull intressant individualiserade personer i Jane Austens repertoar. – Noll, eller mycket litet av detta hos Carl-Göran Ekerwald; här råder den rastlösa framåt­rörelsen, en oförmåga att ha tråkigt eller nöja sig med något som ligger utanför det väsentliga. En författare är sin stil. Det gäller synnerligen Ekerwald. Han är hemma hos sig, eller för att använda hans egen formel, ”han har sig i sin hand”. Om en människa per etymologisk definition är en mätande är mätandet något i hög grad individuellt – och alltså något vi bör och kan bilda oss till – och samtidigt är själva grunden densamma för alla. Genom autenticiteten i Ekerwalds sätt, han håller sällan tungan tillgjort rätt i munnen, ger han vinkar till läsarens frihets­arbete. Och när det så ifråga om denne beläste man är känsla och intuition som avgör mer än förnuft, kommer den sympatiserande och i till­räckligt avseende likasinnade läsaren vara den som har bäst utbyte och rikast uppfattar tipsen och vinkarna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vad är bildning? Vi är alla bildade: vi gör oss föreställningar, styrs av exempel, kompilerar mening från vad vi läst och hört; vi är tankespeglar, mer eller mindre dammiga beroende på individualitet och lärdom och erfarenhet. Bildning är lika självklar och oreflekterad som luften vi andas – så länge allt går sin gilla gång. Men så händer något, och den bildning vi gått med räcker inte längre till. Ett behov har uppstått. Då är vi öppna för att vidga vår bildning.

”Liv och tankesätt” löd underrubriken till de författarbiografier Eker­wald på 1990-talet började ge ut, och vars tills vidare sista volym be­hand­lar Céline. Den innefattar förhållandet liv-dikt, överens­stämmelsen ord-handling. Ekerwalds huvudintresse är etiskt, det centrala är tolkningen av diktens eller dokumentens personliga meddelanden och den privatpraktiska betydelsen. Nietzsche, Goethe, Voltaire är vägvisare, Pfad­findern. Det är då naturligt att han i nya boken Om bildning ägnar sig åt tio författares dagböcker. Var om inte där borde man inte i form av uppriktiga betraktelser, utan sidoblickar på anseende som kan finnas i själv­biogra­fier, finna dialogen mellan en människa och hennes själ?

De tio exemplen är: Céline, Goethe, Sara Lidman, Evelyn Waugh, Madame Guyon, Sibelius, Sigrid Kahle, Tolstoj, Vilhelm Ekelund och Olav Hauge.

I essän om Evelyn Waugh citeras Nietzsches Schopenhauer som uppfostrare: ”Vad han lärde ut – det förgår. Hur han levde – det består.” Och det Schopenhauer meddelar genom sitt sätt att vara, om så stick i stäv mot sedvänjor och rådande opinioner, är kravet på fullkomlig uppriktighet. Bland exemp­len framstår Waugh, Sara Lidman, Sigrid Kahle som ”ärlighetspedanter”.

För samtliga dessa tio exempel är läsningen central. Att läsa och bli en annan var titeln på en tidigare Ekerwaldbok; för exemplen handlar det primärt om att få erfarenhet och vilja bli en annan. Läsningen är då medel att få antydningar och vinkar om vad ”bli en annan” kunde innebära. Det är ett sånt filosofiskt-psykologiskt behov som blir det primära vid studier.

Den enskildes utveckling – Ekerwald som inte tror på någon utveck­ling skulle kanske hellre säga livsväg eller öde – är sig lik, är tidlös, men den kan bara framträda och få synlighet i det individuella. Den estetiska dimensionen blir etisk. Behovet är den motor som gör att exemplen vid läsning upptäcker och mottar textens omdanande energi. Teori och abstraktion (liksom politisk eller religiös tillhörighet) är mindre intressant än det praktiska; facta et causa, fakta och faktas följder i liv och tankesätt som de redovisas i dessa dagbokstexter ofta tillkomna direkt och ocen­sure­rat mitt i händelsernas centrum. Några håller ibsenska domedagar över sig själva, andra är mer vetenskapligt spinoziska: ”Non ridere, non lugere, non detestari sed intelligere.” – Inte skratta, inte deppa, inte för­akta utan förstå.

Behovet avgör, men också hållningen, levnadsstämningen. Vilhelm Ekelund har uttryckt det: ”Nätet är fångsten.” Hos dessa tio är nätet viljan att förstå och göra något av sina liv. Det finns en gemensam brytpunkt hos alla dessa tio då den inleder en dialog med själen, eller en daimon, ”das kleine Ding” (Goethe), Den andre (Lacan), olika benämningar för samma företeelse. För att citera en dagbok som inte finns med här:”Jag sade A. att vart och ett av mina uttryck beträffande ’Gud’, eller ’själen’ och så vidare, har rätt till uppmärksam­het för att det är obe­roende, inte utslag av något system, utan spontana; det närmaste ord jag kunnat finna för saken.” (Emerson) Så byts systemets logik ut mot en inre logik.

I Västerlandet har vi sedan Antiken talat om människans själ och det begreppet faller sig lättast. Att föra en dialog med själen är också att bli en betraktare med förmåga till självkännedom, söka den autenticitet som ger självtillit och mätkonst. Här kan även finnas tanken på en själv­förbättring. Man kan säga att Ekerwald pendlar mellan å ena sida den persiske över­sättaren Erik Hermelins ”Gud allt, människan intet” vilket innebär att vi ska vara som vi skapats (vi är ju skuldfria) och å andra självförbättrings­tanken; i essäböckerna som följt på biografierna, t. ex. En fritänkare läser Bibeln, kommer dessa ofta och lyckligt att samman­falla.

Mot tanken att den största uppriktigheten finns i dagböcker skulle Marcel Proust invända att det bara är i konsten vi kan vara uppriktiga; även dagböcker skrivs för att försköna en självbild och såra fiender. Men han hade fått medge att det mycket litet är fallet i dessa tio exempel. Sigrid Kahle började dagen med ett återkallande och en vidräkning med gårdagen där hon betraktar sig själv som en insekt. Vilhelm Ekelund såg livet som ett experiment. Båda är de erfarenhets­människor. Sina mått har de redan funnit, och nu lever med sina mätkonst i tankar och handlingar. Detsamma gäller alltsedan Lotusätarna Carl-Göran Ekerwald. En författare är, som sagt, sin stil. Helhets­känslan är överallt närvarande – man möter här en människa lika mycket som en författare.

Inte minst för de svåranpassade är det viktigt att få en inre vägledning. Om de inte lär sig lita på sina sym- och antipatier utan styrs av förståndighet (vad som är passande) och förnuft är de snart i en öken med avskurna hjälplinjer till högkvarteret. Vishetspsykologer och mystiker är överens: sanningen finns inte i tidsanda, ideologier eller världs­åskåd­ningar utan inom oss. Det betyder inte att vi skulle bli inåt­vända, snarare tvärtom; genom självtillit blir vi delaktiga ”sömngångare”, för att använda ett annat Goetheord. Som ledda är vi mottagande, passivt aktiva.

”Det tycks finnas hos människan ett visst ’gehör’ för en viss ’livsåskådning’. Det känns som om man var på rätt ’våglängd’ för att ta emot signalerna”, skriver Ekerwald. Det är inflytanden från exemplen vi har amplitud för som ger oss vinkar och insikter. Men moduset är individuellt, och utifrån den medvetenheten blir den enskilde en mätande. Det är originaliteten, eller autenticiteten, som är tillskottet. Bildning är att göra sig användbar för sig själv och därigenom för sin nästa.

Här finns flera försök att komma vad bildning är på spåret, det vill säga inte låsa fast begreppet, behålla dess elasticitet. Låta exemplen lämna spår att följa. René Char citeras: ”det är endast spåren som kommer en att tänka”.

Stegen i en individuell bildning kunde se ut så här: 1)Upptäcka sina anlag (redan i skolan), vad man har sin lust till, vad man kunde utvecklas i. 2) Den intuition som följer av inriktningen. Det finns en sorts förnuftets vilja: som slå i en spik. Så finns en annan, den mjuka, passivt sanna, en själens havsvåg som vet. 3) Om bildning har ett motto från Eckermanns samtal med Goethe: ”det finns ett hantverk…en konst, som kan åstadkomma en genomtänkt förstärkning av (en människas) med­födda anlag” 4) Det finns mening och värden. Om vi är utan kärlek är vi som en fisk på torra land; vi har med våra problem och svårigheter och skulder stängt oss ute från nåden och Guds kärlek. Det gäller att kasta sig ut i havet igen.

Ekerwalds läsning liknar Knut Jaenssons, vilken Margit Abenius karakteriserat som en läsning ”som mest liknar intensiva upplevelser av män­niskor” (Göran Lundstedts KJ-biografi). En kritiker ville en gång kalla honom en tidlös humanist; är det inte just det tidlöst mänskliga som skärper vår blick för hur kapitalism och teknologi för oss allt längre bort från det mänskliga, som dröm och möjlighet?   

Gunnar Lundin

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Den hårda lotten att vara författare. Och författarfamilj

”Förr i tiden hade författare inget annat att göra än att ofreda sin familj. Idag kan man ju alltid kylskåpsäta, kolla sina e-mail, surfa lite på nätet, gå ut på ...

Av: Belinda Graham | Litteraturens porträtt | 22 november, 2012

Sveriges Yngsta Mästerkock

Tolvåringar som lagar oxrygg till huvudrätt och citrontarte till efterrätt. Tolvåringar som stressar och gråter över beasåsen som skär sig och smördegen som kletar. Tolvåringar som blir filmade och bedömda ...

Av: Rana Eshtiagh | Gästkrönikör | 09 juni, 2014

Arne Sand, och mellan fingrarna

När Arne Sand debuterade 1949 med romanen Förföljaren uppmärksammades han på ett sätt som ganska få debutanter får uppleva. Det var ett Strindbergsår, och för att fira det delade man ...

Av: Daniel Svederud | Litteraturens porträtt | 26 november, 2011

I världsmedborgarskapets döda vinkel

Alla instanser som på ett eller annat sätt förvaltar ett pedagogiskt uppdrag måste bidra till att fostra världsmedborgaren, menar Martha Nussbaum. Att vara världsmedborgare innebär kort sagt att ha en ...

Av: Andreas Åberg | Övriga porträtt | 12 december, 2013

Förändra allt för att inte förändra någonting. Om Leoparden av Lampedusa

Stjärnorna, dessa orörliga punkter på himlen. Under natten förändras natthimlen, men det är endast betraktaren som har rört sig, men inte genom egen vilja utan därför att jorden rör sig ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om litteratur & böcker | 06 juli, 2013

Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen del 3

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 04 maj, 2017

Smärtans skiftande skepnader. Intervju med Michel Laub

Det finns åtskilliga författare som skildrat förintelsen. Tillvägagångssätten är olika, ögonvittnesskildringar, beskrivningar eller bara smärtans minnen. Är det egentligen berättigat att skriva om förintelsen, om man själv inte upplevt den? Detta ...

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 25 oktober, 2014

Att tänka är allas ansvar

Vi är alla individer som kan tänka. Det är en enkel sanning, vars värde är mycket underskattat. Det verkar nämligen vara väldigt lätt att glömma eller förneka att det faktiskt ...

Av: Johan Argus | Agora - filosofiska essäer | 05 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.