Illustration av Hebriana Alainentalo

Glömda poeter

Arne Melberg om tre poeters udda öde: Bengt Berg, Sam Carlquist och Lars Järlestad.

Av: Arne Melberg | 16 september, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | 28 september, 2015
Utopiska geografier

August Strindberg vid Rådmansgatans t-tunnelbanestation i Stockholm. Foto Wiki

Strindberg och Frankrike

August Strindberg är Sveriges mest franskinriktade skönlitteräre författare. Han bodde långa perioder i Frankrike, skrev själv vissa av sina verk på franska, de flesta av hans skrifter finns översatta till ...

Av: Elisabeth Tegelberg | 07 juli, 2015
Litteraturens porträtt

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | 26 juni, 2012
Gästkrönikör

Carl-Göran Ekerwald

Vad är bildning?



Gunnar Lundin om en ny bok av Carl-Göran Ekerwald: Om bildning -: tio dagböckers vittnesbörd




 

 

”Liv och tankesätt” löd underrubriken till de författarbiografier Eker­wald på 1990-talet började ge ut, och vars tills vidare sista volym behandlar Céline. Den innefattar förhållandet liv-dikt, överensstämmelsen ord-handling. Ekerwalds huvudintresse är etiskt, det centrala är tolkningen av diktens eller dokumentens personliga meddelanden och den privatpraktiska betydelsen. Nietzsche, Goethe, Voltaire är vägvisare.. Det är då naturligt att han i nya boken Om bildning ägnar sig åt tio författares dagböcker. Var om inte där borde man inte i form av uppriktiga betraktelser, utan sidoblickar på anseende som kan finnas i självbiografier, finna dialogen mellan en människa och hennes själ?

Annons:

Vilket lugn i Frans G Bengtssons episka prosa, vilket saktmod hos Harry Martinsons luffare, vilken angelägen välavvägd saklighet hos Hjalmar Söderberg, vilket psykologiskt måleriskt dröjande vid detaljer hos Proust (som på Vermeers målningar), vilka episka linjer och psykologisk pricksäkerhet hos Tolstoj (i romanerna), vilken handfull intressant individualiserade personer i Jane Austens repertoar. – Noll, eller mycket litet av detta hos Carl-Göran Ekerwald; här råder den rastlösa framåt­rörelsen, en oförmåga att ha tråkigt eller nöja sig med något som ligger utanför det väsentliga. En författare är sin stil. Det gäller synnerligen Ekerwald. Han är hemma hos sig, eller för att använda hans egen formel, ”han har sig i sin hand”. Om en människa per etymologisk definition är en mätande är mätandet något i hög grad individuellt – och alltså något vi bör och kan bilda oss till – och samtidigt är själva grunden densamma för alla. Genom autenticiteten i Ekerwalds sätt, han håller sällan tungan tillgjort rätt i munnen, ger han vinkar till läsarens frihets­arbete. Och när det så ifråga om denne beläste man är känsla och intuition som avgör mer än förnuft, kommer den sympatiserande och i till­räckligt avseende likasinnade läsaren vara den som har bäst utbyte och rikast uppfattar tipsen och vinkarna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vad är bildning? Vi är alla bildade: vi gör oss föreställningar, styrs av exempel, kompilerar mening från vad vi läst och hört; vi är tankespeglar, mer eller mindre dammiga beroende på individualitet och lärdom och erfarenhet. Bildning är lika självklar och oreflekterad som luften vi andas – så länge allt går sin gilla gång. Men så händer något, och den bildning vi gått med räcker inte längre till. Ett behov har uppstått. Då är vi öppna för att vidga vår bildning.

”Liv och tankesätt” löd underrubriken till de författarbiografier Eker­wald på 1990-talet började ge ut, och vars tills vidare sista volym be­hand­lar Céline. Den innefattar förhållandet liv-dikt, överens­stämmelsen ord-handling. Ekerwalds huvudintresse är etiskt, det centrala är tolkningen av diktens eller dokumentens personliga meddelanden och den privatpraktiska betydelsen. Nietzsche, Goethe, Voltaire är vägvisare, Pfad­findern. Det är då naturligt att han i nya boken Om bildning ägnar sig åt tio författares dagböcker. Var om inte där borde man inte i form av uppriktiga betraktelser, utan sidoblickar på anseende som kan finnas i själv­biogra­fier, finna dialogen mellan en människa och hennes själ?

De tio exemplen är: Céline, Goethe, Sara Lidman, Evelyn Waugh, Madame Guyon, Sibelius, Sigrid Kahle, Tolstoj, Vilhelm Ekelund och Olav Hauge.

I essän om Evelyn Waugh citeras Nietzsches Schopenhauer som uppfostrare: ”Vad han lärde ut – det förgår. Hur han levde – det består.” Och det Schopenhauer meddelar genom sitt sätt att vara, om så stick i stäv mot sedvänjor och rådande opinioner, är kravet på fullkomlig uppriktighet. Bland exemp­len framstår Waugh, Sara Lidman, Sigrid Kahle som ”ärlighetspedanter”.

För samtliga dessa tio exempel är läsningen central. Att läsa och bli en annan var titeln på en tidigare Ekerwaldbok; för exemplen handlar det primärt om att få erfarenhet och vilja bli en annan. Läsningen är då medel att få antydningar och vinkar om vad ”bli en annan” kunde innebära. Det är ett sånt filosofiskt-psykologiskt behov som blir det primära vid studier.

Den enskildes utveckling – Ekerwald som inte tror på någon utveck­ling skulle kanske hellre säga livsväg eller öde – är sig lik, är tidlös, men den kan bara framträda och få synlighet i det individuella. Den estetiska dimensionen blir etisk. Behovet är den motor som gör att exemplen vid läsning upptäcker och mottar textens omdanande energi. Teori och abstraktion (liksom politisk eller religiös tillhörighet) är mindre intressant än det praktiska; facta et causa, fakta och faktas följder i liv och tankesätt som de redovisas i dessa dagbokstexter ofta tillkomna direkt och ocen­sure­rat mitt i händelsernas centrum. Några håller ibsenska domedagar över sig själva, andra är mer vetenskapligt spinoziska: ”Non ridere, non lugere, non detestari sed intelligere.” – Inte skratta, inte deppa, inte för­akta utan förstå.

Behovet avgör, men också hållningen, levnadsstämningen. Vilhelm Ekelund har uttryckt det: ”Nätet är fångsten.” Hos dessa tio är nätet viljan att förstå och göra något av sina liv. Det finns en gemensam brytpunkt hos alla dessa tio då den inleder en dialog med själen, eller en daimon, ”das kleine Ding” (Goethe), Den andre (Lacan), olika benämningar för samma företeelse. För att citera en dagbok som inte finns med här:”Jag sade A. att vart och ett av mina uttryck beträffande ’Gud’, eller ’själen’ och så vidare, har rätt till uppmärksam­het för att det är obe­roende, inte utslag av något system, utan spontana; det närmaste ord jag kunnat finna för saken.” (Emerson) Så byts systemets logik ut mot en inre logik.

I Västerlandet har vi sedan Antiken talat om människans själ och det begreppet faller sig lättast. Att föra en dialog med själen är också att bli en betraktare med förmåga till självkännedom, söka den autenticitet som ger självtillit och mätkonst. Här kan även finnas tanken på en själv­förbättring. Man kan säga att Ekerwald pendlar mellan å ena sida den persiske över­sättaren Erik Hermelins ”Gud allt, människan intet” vilket innebär att vi ska vara som vi skapats (vi är ju skuldfria) och å andra självförbättrings­tanken; i essäböckerna som följt på biografierna, t. ex. En fritänkare läser Bibeln, kommer dessa ofta och lyckligt att samman­falla.

Mot tanken att den största uppriktigheten finns i dagböcker skulle Marcel Proust invända att det bara är i konsten vi kan vara uppriktiga; även dagböcker skrivs för att försköna en självbild och såra fiender. Men han hade fått medge att det mycket litet är fallet i dessa tio exempel. Sigrid Kahle började dagen med ett återkallande och en vidräkning med gårdagen där hon betraktar sig själv som en insekt. Vilhelm Ekelund såg livet som ett experiment. Båda är de erfarenhets­människor. Sina mått har de redan funnit, och nu lever med sina mätkonst i tankar och handlingar. Detsamma gäller alltsedan Lotusätarna Carl-Göran Ekerwald. En författare är, som sagt, sin stil. Helhets­känslan är överallt närvarande – man möter här en människa lika mycket som en författare.

Inte minst för de svåranpassade är det viktigt att få en inre vägledning. Om de inte lär sig lita på sina sym- och antipatier utan styrs av förståndighet (vad som är passande) och förnuft är de snart i en öken med avskurna hjälplinjer till högkvarteret. Vishetspsykologer och mystiker är överens: sanningen finns inte i tidsanda, ideologier eller världs­åskåd­ningar utan inom oss. Det betyder inte att vi skulle bli inåt­vända, snarare tvärtom; genom självtillit blir vi delaktiga ”sömngångare”, för att använda ett annat Goetheord. Som ledda är vi mottagande, passivt aktiva.

”Det tycks finnas hos människan ett visst ’gehör’ för en viss ’livsåskådning’. Det känns som om man var på rätt ’våglängd’ för att ta emot signalerna”, skriver Ekerwald. Det är inflytanden från exemplen vi har amplitud för som ger oss vinkar och insikter. Men moduset är individuellt, och utifrån den medvetenheten blir den enskilde en mätande. Det är originaliteten, eller autenticiteten, som är tillskottet. Bildning är att göra sig användbar för sig själv och därigenom för sin nästa.

Här finns flera försök att komma vad bildning är på spåret, det vill säga inte låsa fast begreppet, behålla dess elasticitet. Låta exemplen lämna spår att följa. René Char citeras: ”det är endast spåren som kommer en att tänka”.

Stegen i en individuell bildning kunde se ut så här: 1)Upptäcka sina anlag (redan i skolan), vad man har sin lust till, vad man kunde utvecklas i. 2) Den intuition som följer av inriktningen. Det finns en sorts förnuftets vilja: som slå i en spik. Så finns en annan, den mjuka, passivt sanna, en själens havsvåg som vet. 3) Om bildning har ett motto från Eckermanns samtal med Goethe: ”det finns ett hantverk…en konst, som kan åstadkomma en genomtänkt förstärkning av (en människas) med­födda anlag” 4) Det finns mening och värden. Om vi är utan kärlek är vi som en fisk på torra land; vi har med våra problem och svårigheter och skulder stängt oss ute från nåden och Guds kärlek. Det gäller att kasta sig ut i havet igen.

Ekerwalds läsning liknar Knut Jaenssons, vilken Margit Abenius karakteriserat som en läsning ”som mest liknar intensiva upplevelser av män­niskor” (Göran Lundstedts KJ-biografi). En kritiker ville en gång kalla honom en tidlös humanist; är det inte just det tidlöst mänskliga som skärper vår blick för hur kapitalism och teknologi för oss allt längre bort från det mänskliga, som dröm och möjlighet?   

Gunnar Lundin

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

gudinnor

New Age – flyktväg eller kvinnorörelse i vår tid?

New Age - detta omdiskuterade, mycket breda begrepp som även fungerar som samlingsnamn för olika andliga och spirituella rörelser – kan det sägas utgöra en i vår tid betydelsefull kvinnorörelse? ...

Av: Cecilia Johansson Martinelle | Essäer om religionen | 24 december, 2017

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

Umberto Saba, geten och döden

En regnig dag i oktober 2012 besökte jag Umberto Sabas antikvariat i Trieste. Jag köpte en bok på italienska om antikvariatet och dess historia sedan 1919 då Saba blev dess ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 mars, 2013

Domenico Morelli. Iconoklasti. 1864. Museo di Napoli

Ikonoklaster, Fahrenheit 451 och kulturella folkmord

Varför ogillar vissa människor bilder som föreställer gudar och människor? Varför har det under vissa tider i en del kulturer funnits människor som bestämt sig för att systematiskt radera ut ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 30 augusti, 2015

Man bär utlandet inom sig

Man bär utlandet inom sig Ett bokligt reportage Man bär utlandet inom sig, säger den isländske författaren Gudbergur Bergsson. Man bär och bär fram till den punkt man inte längre ...

Av: Thomas Nydahl | Kulturreportage | 24 november, 2006

Robert Halvarsson - Kooperativet Mediagruppen Karlstad - foto -  Robin Malmqvist

Känner du vid mitt namn?

En ny text av Robert Halvarsson.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 11 januari, 2016

Bob Dylan 1963

”Jag var inte toastmaster åt någon generation”

Linda Bönström om Bob Dylan en musikikon och en poet som har varit viktig för flera generationer.

Av: Linda Bönström | Essäer om musik | 14 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.