William Blake  Inferno

Djuren har ingen talan

Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar. (Charles Darwin 1838)

Av: Lena Månsson | 13 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Psykotexten, del 3

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen ...

Av: Johann von Fritz | 16 oktober, 2013
Essäer

Gabi Gleichmann ”Att uppfatta en sak riktigt och missförstå samma sak utesluter inte…

Vägar går genom gräset och orter ligger här och där. Till vad nytta är dessa uppbyggda? Och liknar aldrig varandra? Och är oräkneligt många? Varför växlar skratt, gråt och bleknande? Vad gagnar allt oss detta ...

Av: Göran af Gröning | 30 september, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Kärlek = 120kr

Han sa att han älskade mig och tog mig i hand, två gånger. Sedan tog jag min cykel och gick ut från Möllevångens lilla livsmedelsbutik. Kassörskan hade bevisligen uppmanat mig ...

Av: Fredrik Rubin | 27 januari, 2011
Gästkrönikör

Selma & Sophie

Selma & Sophie ensamma fruntimmer



En sommarartikel om en ung Selma, med anledning av en ny bok med bilder från hennes resor tillsammans med Sophie Elkan och Västanå teaters ungdomliga uppsättning av Charlotte Löwensköld.
Det kan behövas en uppdatering av bilden av Selma Lagerlöf nu när tjugan tagits ur bruk.




 

 

Vi får också ta”ensamma fruntimmer” i fotobokens titel med ironi och en stor nypa salt. Det var inte så vanligt att två damer reste utan manlig eskort, och på så långa, strapatsrika och farofyllda resor: första turen genom Europa gick till Italien och Sicilien, nästa till Frankrike och senare till Orienten; från Brindisi över Alexandria, Kairo, Assuan, Luxor, Port Said, Jaffa till Jerusalem, och därifrån till Beirut, Damaskus, Konstantinopel, Aten, Korfu och tillbaka genom Europa, senare gjordes ytterligare två resor till Italien, en till England, en till Frankrike och en till Tyskland.
Selma & Sophie

Selma & Sophie

Annons:

När nu 20-kronorssedeln med en ärevördig äldre Selma Lagerlöf tagits ur bruk, är det kanske dags att lyfta fram en yngre och ungdomligare bild. Vi är så vana vid att se henne som den gamla damen i stor hatt, nobelpristagaren, sagotanten, men det finns också en annan sida. Och det bekräftas när när just i sommar en stor bilderbok utkommer med titeln: ”Frihetslif! Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, ’två ensamma fruntimmer’ på resa med kamera”, utgiven av Lena Carlsson.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den bygger på en mängd foton som Lena Carlsson hittat på Mårbacka, tagna av både Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, hennes kärlek, inspirationskälla, författarkollega, kritiker och ”reskamrat”(som hon ofta får heta), under åren från det första mötet 1894 fram till Sophies död 1921. Och jag tillåter mig att nämna båda författare vid förnamn här, eftersom Selma Lagerlöf har blivit Selma med hela Värmland, där jag nu är bosatt, men också för att de två resande damerna ter sig som ”Selma och Sophie” genom berättelsen om deras resande. Annars var Selma Lagerlöf noga med titlarna på äldre dar: när Alma Göransson fick anställning som husjungfru på Mårbacka hälsades hon välkommen av husets härskarinna med en förklaring om hur man skulle titulera henne: ”Uti socknen och i Sunne kallar de mig Selma på Mårbacka. Då det kommer gäster hit får ni lov att säga Doktor Lagerlöf, men här i huset är jag fröken Lagerlöf, såvida ingen främmande hör på förstås”. (Ur den fina boken ”Alma på Mårbacka – Selma Lagerlöfs husjungfru 1925-1931” av Almas son Matts Nilsson, även den utgiven på Votum förlag).

Vi får också ta”ensamma fruntimmer” i fotobokens titel med ironi och en stor nypa salt. Det var inte så vanligt att två damer reste utan manlig eskort, och på så långa, strapatsrika och farofyllda resor: första turen genom Europa gick till Italien och Sicilien, nästa till Frankrike och senare till Orienten; från Brindisi över Alexandria, Kairo, Assuan, Luxor, Port Said, Jaffa till Jerusalem, och därifrån till Beirut, Damaskus, Konstantinopel, Aten, Korfu och tillbaka genom Euopa, senare gjordes ytterligare två resor till Italien, en till England, en till Frankrike och en till Tyskland.

De prövar kamel- och åsneridning, bärstol och diverse vagnar, de vandrar, går i trappor och får färdas en hel del med båtar, där de kan bli nog så sjösjuka. De fotograferar varandra, vackra vyer och människor de möter. Framsidan av reseboken pryds av ett porträtt på båda: Selma i käck stråhatt och Sophie som vanligt svartklädd och med lite elegantare dekoration på hatten. Det syns inte om Selma bär håret uppsatt under hatten eller har den kortklippta pojkfrisyr, som hon vid den första resan fick utstå en del begapande för i Rom: ”Det är som vore jag en chines”. Annars är de på gott humör och Sophie skriver i januari 1896 till sin mor: ”Selma är inte till att känna igen, så munter och lätt har hon blifvit. Vi skrattar från morgon till afton åt alla möjliga dumheter”.

Man reser, man dokumenterar och man samlar material: Från Sicilien får Selma berättelser till ”Antikrists mirakler”, huvudpersonen Micaela är ett förälskat porträtt av Sophie. Resan till Orienten görs förstås främst på grund av ”Jerusalem” men också för att det fortfarande är roligt att resa. Fast judinnan Sophie får inte skriva om Jerusalem, det materialet lägger Selma beslag på, Sophie kan få skriva om resten av Orienten: ”Resan till Österlandet”, vilket är lite olyckligt för hennes del, när både den boken och ”Jerusalem II” utkommer samtidigt och blir jämförda till Sophies nackdel.

Boken om deras gemensamma utlandsresor är rikt illustrerad med dels foton tagna av dem själva, dels illustrerade postkort som de sände hem och dels andras bilder från orter de besökte och som återfanns i album på Mårbacka, den är kommenterad av utgivaren och med många citat ur breven. Ett praktfullt verk.

Selma och Sophie gör efter dessa utlandsresor också turer till olika kurorter, besöker Västkusten och åker tillsammans kors och tvärs över Sverige för ”Nils Holgersson”, men då har Sophie blivit alltför besvärlig med sitt häftiga temperament och Selma har träffat Valborg Olander. Ja, Valborg finns i bakgrunden redan vid Orientresan och vid nästa Italientur börjar Selma bli trött på att vara ”turist”. Selma vill fortfarande ha kvar Sophie som vän och reskamrat, men Sophie är svartsjuk och Valborg osäker och Selma får ge olika förklaringar åt båda. Det blir en intrikat kärlekstriangel att hantera med Selma som centrum. Trianglar är också någonting som återkommer i Selma Lagerlöfs senare verk.

Det är Valborg som i Falun ser till att hon får uppdraget om skolboken och en mer ömsesidig förälskelse uppstår. Selma är nu fyrtio år. Hon fortsätter att resa med Sophie men längtar efter Valborg. Hon vill gärna ha båda, de tillfredsställer olika sidor och behov hos henne. Men med tiden blir Valborg den oumbärliga ledsagerskan, ”författarhustrun”, som skriver rent hennes manuskript, diskuterar dem med henne och sköter en stor del av hennes korrespondens. Man kan lugnt säga att Selma Lagerlöf visste vad hon talade om när hon i sjuttioårsåldern skrev de ungdomliga romanerna ”Charlotte Löwensköld” och ”Anna Svärd”, som båda kretsar runt den egocentriske, bortskämde, men världsfrämmande pastorsadjunten Karl-Artur Ekenstedt, och kärleksturerna med honom, de trianglar som uppstår.

Och nästan samtidigt med boken om de resande unga damerna har Västanå teater i Sunne premiär på andra delen av trilogin om den Löwensköldska ringen, ”Charlotte Löwensköld”.

Den alltid så dansant livfulla ensemblen har föryngrats en del, vilket passar denna berättelse om ung kärlek, svartsjuka, idealism, fanatism och godhet. Charlotte och Karl-Artur är förlovade, men när han träffas av en pietistisk stråle och börjar predika utifrån en inspiration som han tar för gudomlig passar det hans uppblåsta självkänsla. Han dras erotiskt till Charlotte men försöker värja sig och till slut, när de i ett ungdomligt gräl missförstår varandra, sätter han näsan i vädret och ”låter Gud välja” en hustru åt honom. Han går ut på landsvägen för att fria till första bästa ogifta kvinna som han möter. Det blir dalkullan Anna Svärd (som får sin egen bok efter Charlotte). Just denna händelse och själva figuren Karl-Artur har Selma Lagerlöf fått från verkligheten, brev och dokument hon gavs i Falun. Hon tvekade länge över vad hon skulle göra med materialet, ända tills hon kom på att hon kunde knyta det till spökhistorien ”Den Löwensköldska ringen” och placera historien i Värmland. Innan hade hon funderat över

”Varför skulle dä gå på dätte sättet mä honom? Va kunne dä va för mening mä allt dätte?” Hon skriver ofta på dialekt när hon prövar sig fram, det är som om hon sökte en inre berättarröst, en som kommer från hennes barndom, en som hon hör inom sig. Och det är kanske när hon återfinner sitt unga jag som hon kan sätta igång på allvar.

Det är inte bara kärleksgrälen och erotiken som känns så frächa och ungdomliga i de två böckerna, det är också diskussionen om den rätta gudstron. Visserligen är Karl-Artur en ibsensk Brand, men han är en ung Brand, och han brinner av längtan efter att göra någonting stort. Och visserligen är Charlotte en Gretchen, men hon är en självständig Gretchen som ger upp sitt uppdrag när han dödar hennes kärlek genom att svika henne, och att döda kärleken hos en person är ”den största synden”. Charlotte väljer i stället en mer mogen kärlek: den rike och gode brukspatronen Schagerström. Och här kan man kanske se att det är en sjuttioårig författarinna som talar.

Västanås färgsprakande ensemble i sina vackra dräkter gnistrar av ungdomliga krumsprång och volter, där den virvlar fram i berättande polskatakt. Charlotte blir en ömsom spotsk, ömsom känslig och självuppoffrande flicka, och Karl-Artur en ung, vacker och karismatisk präst: egocentrisk och uppblåst men också lättsårad och idealistisk. Och ormen i dramat, den intrigerande och osympatiska Thea Sundler är en manipulerande figur med huvudet gudsnådeligt på sned och en svans av dansare slingrande bakom sig, men hon kan också på ett gripande sätt visa fram hur olycklig och försummad hon är, medan den unga söta Anna Svärd virvlar fram som ett nytänt hopp och den gode Schagerström är en man som är värd att älska.

Selma Lagerlöfs första roman, ”Gösta Berlings saga”, handlade om en gudabenådad präst som gick ner sig och togs ner från predikstolen, men som genom sin Gretchen lärde sig att gå försoningens väg. Hennes sista två romaner handlar om prästen Karl-Artur Ekenstedt. Dessa präster eller fiolspelare hos Selma Lagerlöf blir bärare av den konstnärliga inspirationen, någonting som hon själv var beroende av. Men hon såg också att den kunde leda snett, särskilt nu på 1920-talet, då dessa böcker skrevs. Ändå är Selma Lagerlöf inte svartsynt som efter första världskriget, kanske för att det andra ännu inte brutit ut, men också för att hon nu hittar tillbaka till källådran där hon återfinner all den ungdomliga förälskelse, kraft och tro som hon en gång upplevt. Till den tid då hon reste med Sophie och Valborg väntade därhemma. Godhet är möjlig, men man måste varna mot sådana som förleder massorna med ”högre syften” och låter Gud ursäkta det egna storhetsvansinnet, sådana som ställer upp förbud mot musik, dans och glädje, varifrån det inte är långt till hat och dödande.   

Enel Melberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Peyote-scenen, foto Gençer Yurttaş

Istanbuls viktigaste klubb

När man talar om Istanbuls oberoende musikscen måste man prata om Peyote, stadens viktigaste och äldsta klubb. Peyote har fått sitt namn från kaktusen som är välkänd för sina psykedeliska ...

Av: Aylin Ünal | Essäer om musik | 26 november, 2016

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 maj, 2011

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 september, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.