Den polska staden Toruń och den stulna klockan i Uppsala domkyrka

Tillsammans med Ukraina är Polen värdland för fotbolls-EM som drar igång den 8 juni. Under några sommarveckor kommer landet att invaderas av utländska fotbollsfans. Men de reser inte till Toruń ...

Av: Johan Werkmäster | 05 juni, 2012
Resereportage

Barn

Ensamkommande barn vad gör vi med dom                                         ensamkommande barn   Vi skapar ett nytt ord och förvarar dom i överblivna rum Ensamkommande barn får egentligen inte finnas så vad gör vi med dom

Av: Ragnwei Axellie | 30 november, 2009
Utopiska geografier

Sosialetikk. Del II

For å komme på sporet av grunnlaget for autentiske yrkesvalg, har en å tenke videre enn å oppholde seg ved de ytre sanser, for nå er det om ‘mening’. For ...

Av: Thor Olav Olsen | 08 februari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Underkastelse och revolt: sado-masochism i Charlotte Brontës Jane Eyre

Illustratuion: Man Ray En uppenbar risk med det okritiska återgivandet av färdigtuggade kunskaper kan illustreras med de välvilliga men likväl felaktiga läsningar av som gjorts av Charlotte Brontës Jane Eyre ...

Av: Björn Kohlström | 15 augusti, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Selma & Sophie

Selma & Sophie ensamma fruntimmer



En sommarartikel om en ung Selma, med anledning av en ny bok med bilder från hennes resor tillsammans med Sophie Elkan och Västanå teaters ungdomliga uppsättning av Charlotte Löwensköld.
Det kan behövas en uppdatering av bilden av Selma Lagerlöf nu när tjugan tagits ur bruk.




 

 

Vi får också ta”ensamma fruntimmer” i fotobokens titel med ironi och en stor nypa salt. Det var inte så vanligt att två damer reste utan manlig eskort, och på så långa, strapatsrika och farofyllda resor: första turen genom Europa gick till Italien och Sicilien, nästa till Frankrike och senare till Orienten; från Brindisi över Alexandria, Kairo, Assuan, Luxor, Port Said, Jaffa till Jerusalem, och därifrån till Beirut, Damaskus, Konstantinopel, Aten, Korfu och tillbaka genom Europa, senare gjordes ytterligare två resor till Italien, en till England, en till Frankrike och en till Tyskland.
Selma & Sophie

Selma & Sophie

Annons:

När nu 20-kronorssedeln med en ärevördig äldre Selma Lagerlöf tagits ur bruk, är det kanske dags att lyfta fram en yngre och ungdomligare bild. Vi är så vana vid att se henne som den gamla damen i stor hatt, nobelpristagaren, sagotanten, men det finns också en annan sida. Och det bekräftas när när just i sommar en stor bilderbok utkommer med titeln: ”Frihetslif! Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, ’två ensamma fruntimmer’ på resa med kamera”, utgiven av Lena Carlsson.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den bygger på en mängd foton som Lena Carlsson hittat på Mårbacka, tagna av både Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, hennes kärlek, inspirationskälla, författarkollega, kritiker och ”reskamrat”(som hon ofta får heta), under åren från det första mötet 1894 fram till Sophies död 1921. Och jag tillåter mig att nämna båda författare vid förnamn här, eftersom Selma Lagerlöf har blivit Selma med hela Värmland, där jag nu är bosatt, men också för att de två resande damerna ter sig som ”Selma och Sophie” genom berättelsen om deras resande. Annars var Selma Lagerlöf noga med titlarna på äldre dar: när Alma Göransson fick anställning som husjungfru på Mårbacka hälsades hon välkommen av husets härskarinna med en förklaring om hur man skulle titulera henne: ”Uti socknen och i Sunne kallar de mig Selma på Mårbacka. Då det kommer gäster hit får ni lov att säga Doktor Lagerlöf, men här i huset är jag fröken Lagerlöf, såvida ingen främmande hör på förstås”. (Ur den fina boken ”Alma på Mårbacka – Selma Lagerlöfs husjungfru 1925-1931” av Almas son Matts Nilsson, även den utgiven på Votum förlag).

Vi får också ta”ensamma fruntimmer” i fotobokens titel med ironi och en stor nypa salt. Det var inte så vanligt att två damer reste utan manlig eskort, och på så långa, strapatsrika och farofyllda resor: första turen genom Europa gick till Italien och Sicilien, nästa till Frankrike och senare till Orienten; från Brindisi över Alexandria, Kairo, Assuan, Luxor, Port Said, Jaffa till Jerusalem, och därifrån till Beirut, Damaskus, Konstantinopel, Aten, Korfu och tillbaka genom Euopa, senare gjordes ytterligare två resor till Italien, en till England, en till Frankrike och en till Tyskland.

De prövar kamel- och åsneridning, bärstol och diverse vagnar, de vandrar, går i trappor och får färdas en hel del med båtar, där de kan bli nog så sjösjuka. De fotograferar varandra, vackra vyer och människor de möter. Framsidan av reseboken pryds av ett porträtt på båda: Selma i käck stråhatt och Sophie som vanligt svartklädd och med lite elegantare dekoration på hatten. Det syns inte om Selma bär håret uppsatt under hatten eller har den kortklippta pojkfrisyr, som hon vid den första resan fick utstå en del begapande för i Rom: ”Det är som vore jag en chines”. Annars är de på gott humör och Sophie skriver i januari 1896 till sin mor: ”Selma är inte till att känna igen, så munter och lätt har hon blifvit. Vi skrattar från morgon till afton åt alla möjliga dumheter”.

Man reser, man dokumenterar och man samlar material: Från Sicilien får Selma berättelser till ”Antikrists mirakler”, huvudpersonen Micaela är ett förälskat porträtt av Sophie. Resan till Orienten görs förstås främst på grund av ”Jerusalem” men också för att det fortfarande är roligt att resa. Fast judinnan Sophie får inte skriva om Jerusalem, det materialet lägger Selma beslag på, Sophie kan få skriva om resten av Orienten: ”Resan till Österlandet”, vilket är lite olyckligt för hennes del, när både den boken och ”Jerusalem II” utkommer samtidigt och blir jämförda till Sophies nackdel.

Boken om deras gemensamma utlandsresor är rikt illustrerad med dels foton tagna av dem själva, dels illustrerade postkort som de sände hem och dels andras bilder från orter de besökte och som återfanns i album på Mårbacka, den är kommenterad av utgivaren och med många citat ur breven. Ett praktfullt verk.

Selma och Sophie gör efter dessa utlandsresor också turer till olika kurorter, besöker Västkusten och åker tillsammans kors och tvärs över Sverige för ”Nils Holgersson”, men då har Sophie blivit alltför besvärlig med sitt häftiga temperament och Selma har träffat Valborg Olander. Ja, Valborg finns i bakgrunden redan vid Orientresan och vid nästa Italientur börjar Selma bli trött på att vara ”turist”. Selma vill fortfarande ha kvar Sophie som vän och reskamrat, men Sophie är svartsjuk och Valborg osäker och Selma får ge olika förklaringar åt båda. Det blir en intrikat kärlekstriangel att hantera med Selma som centrum. Trianglar är också någonting som återkommer i Selma Lagerlöfs senare verk.

Det är Valborg som i Falun ser till att hon får uppdraget om skolboken och en mer ömsesidig förälskelse uppstår. Selma är nu fyrtio år. Hon fortsätter att resa med Sophie men längtar efter Valborg. Hon vill gärna ha båda, de tillfredsställer olika sidor och behov hos henne. Men med tiden blir Valborg den oumbärliga ledsagerskan, ”författarhustrun”, som skriver rent hennes manuskript, diskuterar dem med henne och sköter en stor del av hennes korrespondens. Man kan lugnt säga att Selma Lagerlöf visste vad hon talade om när hon i sjuttioårsåldern skrev de ungdomliga romanerna ”Charlotte Löwensköld” och ”Anna Svärd”, som båda kretsar runt den egocentriske, bortskämde, men världsfrämmande pastorsadjunten Karl-Artur Ekenstedt, och kärleksturerna med honom, de trianglar som uppstår.

Och nästan samtidigt med boken om de resande unga damerna har Västanå teater i Sunne premiär på andra delen av trilogin om den Löwensköldska ringen, ”Charlotte Löwensköld”.

Den alltid så dansant livfulla ensemblen har föryngrats en del, vilket passar denna berättelse om ung kärlek, svartsjuka, idealism, fanatism och godhet. Charlotte och Karl-Artur är förlovade, men när han träffas av en pietistisk stråle och börjar predika utifrån en inspiration som han tar för gudomlig passar det hans uppblåsta självkänsla. Han dras erotiskt till Charlotte men försöker värja sig och till slut, när de i ett ungdomligt gräl missförstår varandra, sätter han näsan i vädret och ”låter Gud välja” en hustru åt honom. Han går ut på landsvägen för att fria till första bästa ogifta kvinna som han möter. Det blir dalkullan Anna Svärd (som får sin egen bok efter Charlotte). Just denna händelse och själva figuren Karl-Artur har Selma Lagerlöf fått från verkligheten, brev och dokument hon gavs i Falun. Hon tvekade länge över vad hon skulle göra med materialet, ända tills hon kom på att hon kunde knyta det till spökhistorien ”Den Löwensköldska ringen” och placera historien i Värmland. Innan hade hon funderat över

”Varför skulle dä gå på dätte sättet mä honom? Va kunne dä va för mening mä allt dätte?” Hon skriver ofta på dialekt när hon prövar sig fram, det är som om hon sökte en inre berättarröst, en som kommer från hennes barndom, en som hon hör inom sig. Och det är kanske när hon återfinner sitt unga jag som hon kan sätta igång på allvar.

Det är inte bara kärleksgrälen och erotiken som känns så frächa och ungdomliga i de två böckerna, det är också diskussionen om den rätta gudstron. Visserligen är Karl-Artur en ibsensk Brand, men han är en ung Brand, och han brinner av längtan efter att göra någonting stort. Och visserligen är Charlotte en Gretchen, men hon är en självständig Gretchen som ger upp sitt uppdrag när han dödar hennes kärlek genom att svika henne, och att döda kärleken hos en person är ”den största synden”. Charlotte väljer i stället en mer mogen kärlek: den rike och gode brukspatronen Schagerström. Och här kan man kanske se att det är en sjuttioårig författarinna som talar.

Västanås färgsprakande ensemble i sina vackra dräkter gnistrar av ungdomliga krumsprång och volter, där den virvlar fram i berättande polskatakt. Charlotte blir en ömsom spotsk, ömsom känslig och självuppoffrande flicka, och Karl-Artur en ung, vacker och karismatisk präst: egocentrisk och uppblåst men också lättsårad och idealistisk. Och ormen i dramat, den intrigerande och osympatiska Thea Sundler är en manipulerande figur med huvudet gudsnådeligt på sned och en svans av dansare slingrande bakom sig, men hon kan också på ett gripande sätt visa fram hur olycklig och försummad hon är, medan den unga söta Anna Svärd virvlar fram som ett nytänt hopp och den gode Schagerström är en man som är värd att älska.

Selma Lagerlöfs första roman, ”Gösta Berlings saga”, handlade om en gudabenådad präst som gick ner sig och togs ner från predikstolen, men som genom sin Gretchen lärde sig att gå försoningens väg. Hennes sista två romaner handlar om prästen Karl-Artur Ekenstedt. Dessa präster eller fiolspelare hos Selma Lagerlöf blir bärare av den konstnärliga inspirationen, någonting som hon själv var beroende av. Men hon såg också att den kunde leda snett, särskilt nu på 1920-talet, då dessa böcker skrevs. Ändå är Selma Lagerlöf inte svartsynt som efter första världskriget, kanske för att det andra ännu inte brutit ut, men också för att hon nu hittar tillbaka till källådran där hon återfinner all den ungdomliga förälskelse, kraft och tro som hon en gång upplevt. Till den tid då hon reste med Sophie och Valborg väntade därhemma. Godhet är möjlig, men man måste varna mot sådana som förleder massorna med ”högre syften” och låter Gud ursäkta det egna storhetsvansinnet, sådana som ställer upp förbud mot musik, dans och glädje, varifrån det inte är långt till hat och dödande.   

Enel Melberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Valentin och Caligula

Varje år när det är Alla hjärtans dag tänker jag på Valentin. Det var en pojke i min klass som hette så i andranamn, något som vår lärare hurtfriskt påminde ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 14 februari, 2014

Ensamheten är inskriven i en social väv. Intervju med Tova Gerge

Tova Gerge är författare, scenkonstnär och aktivist. Hon har nyligen släppt boken Rakel delat med tio, en text som jag skulle beteckna som en kortroman. Boken är släppt på två ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 20 mars, 2013

Europa och den monumentala väggen – Del 2

Det svenska monumentalmåleriet influerades av artonhundratalets rådande estetiska idéströmningar ute i Europa. Hur det uppstod och kom att blomstra runt om i Sverige kan tecknas i tre delar. Perioden som ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 17 januari, 2013

Speldjävulen eller underklassens Las Vegas

Enligt Statens Folkhälsoinstituts siffror spelade sjuttio procent av Sveriges befolkning om pengar under år 2008. Crister Enander om spelfeber, bingo, nätpoker och lotter. Nu har det hunnit gå rätt många år ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 28 september, 2012

Könets mystiker

Illustration av Guido Zeccola efter Beato AngelicoHermann Kesten, Joseph Roth och Albert Camus, med korridorförbindelse till André Gide, häckade en gång i tiden i en lägenhet på sjätte våningen i ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2008

Göran Sonnevi

Den unge Göran Sonnevi och språket

1961 skriver Göran Sonnevi: Nästan ingenting – Varsamhet. Dess klang. Också frågor är möjliga. Det är ur dessa fyra korta rader som Göran Sonnevis diktning tar form. Kortfraserna visar upp en trevande början. En ...

Av: Hans-Evert Renérius | Litteraturens porträtt | 17 september, 2017

Veckan från hyllan. Vecka 23-2013

Värmen har slagit till här uppe i norr, och det var varmare i Norrbotten än i Spanien. Det kanske vore en tanke, de ger oss sitt klimat, och vi sköter ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 juni, 2013

En dikt

borrar schaktar borrar så djupt att jag träffar djävulen och lars törnman

Av: Peo Rask | Utopiska geografier | 22 mars, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.