Bad och bibliotek samt tillit

Storuman, vid inlandsbanan, är både ett samhälle och en sjö. Alltså ett stopp på väg söderut och hemåt. Vi har detta år gjort en rejäl norrländsk sväng på 307 mil ...

Av: Per-Inge Planefors | 04 augusti, 2013
Gästkrönikör

Konsten att läsa är en i grunden mirakulös process.

Vi ser framför oss ett antal tecken, grupperade i konstellationer – och genom att tolka dessa figurationer vinner vi kunskap. Vi kan också få privilegiet att träda in i parallella ...

Av: Björn Gustavsson | 26 februari, 2016
Björn Gustavsson

Daniel Letho. Dikter

FörgängligtJag tror ej på astrologieller sånt där med siffror iMen jag troratt allt är förgängligtJag tror ej på mentalisteroch deras jävla klisterMen jag troratt allt är förgängligtJag tror ej på ...

Av: Daniel Letho | 06 juli, 2014
Utopiska geografier

Den baltiske udstilling – Baltiska Utställningen – i Malmø 1914

For 500 år siden var Malmø Danmarks største by; det var her reformationen og det danske skriftsprog blev grundlagt. Det var nemlig i Malmø, at Christiern Pedersen sad og oversatte ...

Av: Søren Sørensen | 18 april, 2014
Essäer

Walter Benjamin

Minnet av ett tillstånd



En kort essä om Marcel Proust och Walter Benjamin




Även om Proust och Benjamin förvisso klädde sin längtan i olika skrudar – Benjamin var, i egenskap av marxist, en predikare av den socialistiska utopin, medan Proust, som litterär modernist, fann sin utopi i en något uppgraderad version av det romantisk-individualistiska konstnärsidealet – förblev den förlorade tiden och platsen de främsta föremålen för deras uppmärksamhet och intresse. Med denna gemensamma estetiska hållning i blickfånget följer emellertid ingalunda att vare sig Proust eller Benjamin kan avfärdas som simpel nostalgiker eller eskapist. Erinring för erinringens egen skull hade ingen av dem något som helst intresse av.
Marcel Proust

Marcel Proust

Annons:

All konst, förutom möjligtvis den dåliga (det vill säga den med didaktiska, propagandistiska eller på andra sätt spekulativa skynken förtäckta), syftar till att införliva barndomens spontana ingivelser i den vuxnes reflekterande medvetande. Detta framstår som en självklarhet för alla de som lärt sig att tillägna sig konsten och poesin på ett oförskräckt och fördomsfritt sätt; för alla de som insett att en dikt är en dikt och inte en rebus som ska lösas; för alla de som lärt sig att låta blicken vandra över väggarna på en konstvernissage utan att förlamas av skräck inför den tänkbara utsikten att vid utgången avkrävas ett svar på frågan om vad de just har bevittnat.

En författare hos vilken ovanstående förhållningssätt närmast upphöjdes till ett axiom var den tysk-judiske marxisten Walter Benjamin (1892–1940), vars lyrisk-filosofiska författarskap på många sätt framstår som en programförklaring för denna specifika konst- och poesiuppfattning. Benjamin var i estetisk mening en uttalad lärjunge till Marcel Proust, vars fascination för barndomen, med dess myckna inslag av till synes lättvindigt tillhandahållen magi, är vittomskriven (och vars livsverk, På spaning efter den tid som flytt, Benjamin för övrigt ägnade många år åt att översätta till tyska).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den kända episoden med madeleinekakan, där smaken av nämnda bakverk doppat i lindblomste framkallar en närmast taktil förnimmelse av glömda sinnesintryck från barndomen, utgör en ständigt närvarande skugga i Benjamins skrifter. Barnet – och i synnerhet barndomen som ideal betraktat – intar en framträdande roll i den självbiografiska samling fragmentariska hågkomster som gavs ut postumt under titeln Barndom i Berlin kring 1900, men också i hans ambitiösa – och oavslutade – mastodontverk Passagearbetet (med undertiteln Paris, 1800-talets huvudstad). Översättaren Ulf Peter Hallberg skriver i sitt förord till den svenska översättningens andra band:

”En gestalt som inte skänkts någon rubrik av Benjamin, men som trots allt präglar väsentliga delar av Passagearbetet, är barnet. I en värld som i allt högre grad präglas av informationsöverflöd och erfarenhetsförlust betonar Benjamin barndomens förmåga ’att införliva den nya världen med ett symboliskt universum’. Passagearbetet utgör ett försök ’att uppnå den yttersta konkretionen – så som den framträder i barnens lekar, i en byggnad eller i en livssituation – för en tidsålder’. [---] Endast barndomen innehåller i ren form den förhoppning om lycka som genomsyrar Prousts verk: ’troheten mot tingen som genomsyrar våra liv’.”

I synnerhet det sistnämnda – ”troheten mot tingen som genomsyrar våra liv” – tycks i retrospektiv utgöra grundstommen i den maxim som såväl Proust som Benjamin strävade efter att upphöja till allmän lag. Både Proust och Benjamin insåg nämligen tidigt att den särpräglade känsla av att vara vid liv som barndomen var så rik på kunde utgöra såväl konstnärens medel som mål; det vill säga, att det konstnärliga ändamålet kunde vara att återförtrolla den tillvaro som vuxenvärldens gradvisa förlamning hade gjort såväl stelnad som främmande.

Låt vara att det på denna punkt, såväl som på ett flertal andra, fanns betydande skillnader mellan de båda författarna, både i fråga om tematik, stilistik och ambitioner. Den amerikanska författaren och litteraturkritikern Susan Sontag konstaterade att ”om Proust spanade efter flydda tider, spanade Benjamin efter flydda platser”. Proust var romanförfattaren som intresserade sig för individuella fenomenologiska dimensioner hos det som i efterhand har kallats den ”moderna människan”, medan Benjamin var den historiematerialistiske sociologen som mer eller mindre konsekvent levde efter devisen att i skrift aldrig använda ordetjag (”förutom i brev”), varför också de flesta av dennes texter lyste med frånvaron av ett upplevande jag.

Trots dessa uppenbara olikheter förenades likväl de två författarna tydligt just i sin delade ambition att fånga och återskapa den tid som flytt. Denna gemensamma strävan kan till viss del – om också en aning schematiskt – förklaras i sociologiska termer (Ulf Peter Handbergs nyckelord ”informationsöverflöd och erfarenhetsförlust” har belysande nog redan citerats). Författarna var båda verksamma under en tid av omvittnade politiska, sociala och konstnärliga omvälvningar (På spaning utgavs åren 1913–1927 och Passagearbetet skrevs under åren 1927–1940), en tid av omvärdering av alla värden som för många intellektuella inte enbart föranledde en önskan efter intellektuell nykterhet utan också en stark längtan efter fast mark; ett vansklig strävande således, som för de båda berörda skriftställarna slutligen fann sitt ideal i just barndomen.

Medan vuxendomen framförallt kännetecknades av förlust – av tro, värderingar, normer – symboliserade nämligen barnet ett medvetande för vilket tillvarons mening var given, för vilket allting – även de så kallat ”livlösa” objekten – föreföll besjälat. Barnet var dessutom, i och med sin ”trohet mot tingen”, själva emblemet för förmågan att se verkligheten som för första gången. (Den av barnet och barndomen inspirerade återförtrollningen av tillvaron hade därutöver den uppenbara fördelen att den inte belastades av diverse religiösa eller ideologiska barlaster av den typ som det kapsejsade västerländska framstegståget slutgiltigt hade placerat på historiens soptipp.)

Även om Proust och Benjamin förvisso klädde sin längtan i olika skrudar – Benjamin var, i egenskap av marxist, en predikare av den socialistiska utopin, medan Proust, som litterär modernist, fann sin utopi i en något uppgraderad version av det romantisk-individualistiska konstnärsidealet – förblev den förlorade tiden och platsen de främsta föremålen för deras uppmärksamhet och intresse. Med denna gemensamma estetiska hållning i blickfånget följer emellertid ingalunda att vare sig Proust eller Benjamin kan avfärdas som simpel nostalgiker eller eskapist. Erinring för erinringens egen skull hade ingen av dem något som helst intresse av.

Tvärtom förstod de båda att även ett konkret minne från barndomen – och i synnerhet den konstnärliga bearbetningen av ett minne – är kvalitativt annorlunda än det någonting som man faktiskt minns. Den episod – eller det tillstånd – som den vuxne erinrar sig erfars nämligen av ett på många sätt radikalt annorlunda medvetande, nämligen av en vuxen människas. Episoden blir i och med minnesakten en i fenomenologisk mening ny episod, tillståndet ett nytt tillstånd. Minnet tillhör ur detta perspektiv varken barnet eller den vuxne utan utgör en tredje kategori, med vilken en brygga skapas mellan vuxenvärld och barndom och varmed också en skygg förhoppning väcks; närmare bestämt om att en ny värld är möjlig. Med Ulf Peter Hallbergs ord: ”Försöket att rekapitulera barndomens erfarenheter ur den vuxnes perspektiv innefattar förhoppningen om ett uppvaknande ur vuxenvärldens mardröm.” Det är detta som med ett ord kallas för poesi.

Mattias Lundmark

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Den apofantiska utsagan i Heideggers Varat och tiden

  Martin Heidegger på promenad Vad innebär det att förstå något? För den som förstår? Är vi desamma före och efter? I en spännande läsning av Martin Heideggers filosofiska reflektion om förståelsens ...

Av: Peter Worland | Agora - filosofiska essäer | 04 januari, 2011

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Emmakrönika XXIII, Avamposto emmatico con mostri

nog när man ehuru älskar en annan, i det tagna afton slagna tillståndets skeden, hur ofta har man så helt rätt bild alls av den andra, kanské aldrig någonsin totalt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 06 augusti, 2009

Lucky Dog, deras absoluta första långfilm

Helan och Halvan och den komiska fallhöjden

Att Helan och Halvan är roliga, därom råder eller borde inte råda något tvivel. Åtminstone inte i min, till åren något komna generation. Hur det är med efterkommande generationer vet ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 03 april, 2016

 Kyrkorummet i Sofia kyrka med Hilding Linnqvists väggmålning. Foto: Wikipedia

Den naiva konsten i Sverige

Tidningen Kulturens Lena Månsson om den svenska naivismen.

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 19 augusti, 2015

Minnesmärke över Memphis Minnie i Walls, Mississippi. Foto: Thomas R Machnitzki/Wikimedia Commons.

Memphis Minnie – Elgitarrkung och bluesinnovatör

Sara Forslund porträtterar Memphis Minnie.

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 29 augusti, 2016

Emmakrönika XXV. Mammolina blev sur

Mungipan marginalen i leendet åter fanns, fått dem exempel generaldokument lokomotivtavlor, hos det med rött Eduwardsgips avloss lämnat när kritfärger satts in, ock rätt var falsk ock smink gjort botten ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 27 augusti, 2009

Jorden - vår himmel

I min bok Humanist bland naturvetare har jag (s 169-194) introducerat en tidigare bok av David Abram: The Spell of the Sensuous från 1996. Nu föreligger en ännu större och ...

Av: Erland Lagerroth | Litteraturens porträtt | 07 juni, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.