Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Walter Benjamin

Minnet av ett tillstånd



En kort essä om Marcel Proust och Walter Benjamin




Även om Proust och Benjamin förvisso klädde sin längtan i olika skrudar – Benjamin var, i egenskap av marxist, en predikare av den socialistiska utopin, medan Proust, som litterär modernist, fann sin utopi i en något uppgraderad version av det romantisk-individualistiska konstnärsidealet – förblev den förlorade tiden och platsen de främsta föremålen för deras uppmärksamhet och intresse. Med denna gemensamma estetiska hållning i blickfånget följer emellertid ingalunda att vare sig Proust eller Benjamin kan avfärdas som simpel nostalgiker eller eskapist. Erinring för erinringens egen skull hade ingen av dem något som helst intresse av.
Marcel Proust

Marcel Proust

Annons:

All konst, förutom möjligtvis den dåliga (det vill säga den med didaktiska, propagandistiska eller på andra sätt spekulativa skynken förtäckta), syftar till att införliva barndomens spontana ingivelser i den vuxnes reflekterande medvetande. Detta framstår som en självklarhet för alla de som lärt sig att tillägna sig konsten och poesin på ett oförskräckt och fördomsfritt sätt; för alla de som insett att en dikt är en dikt och inte en rebus som ska lösas; för alla de som lärt sig att låta blicken vandra över väggarna på en konstvernissage utan att förlamas av skräck inför den tänkbara utsikten att vid utgången avkrävas ett svar på frågan om vad de just har bevittnat.

En författare hos vilken ovanstående förhållningssätt närmast upphöjdes till ett axiom var den tysk-judiske marxisten Walter Benjamin (1892–1940), vars lyrisk-filosofiska författarskap på många sätt framstår som en programförklaring för denna specifika konst- och poesiuppfattning. Benjamin var i estetisk mening en uttalad lärjunge till Marcel Proust, vars fascination för barndomen, med dess myckna inslag av till synes lättvindigt tillhandahållen magi, är vittomskriven (och vars livsverk, På spaning efter den tid som flytt, Benjamin för övrigt ägnade många år åt att översätta till tyska).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den kända episoden med madeleinekakan, där smaken av nämnda bakverk doppat i lindblomste framkallar en närmast taktil förnimmelse av glömda sinnesintryck från barndomen, utgör en ständigt närvarande skugga i Benjamins skrifter. Barnet – och i synnerhet barndomen som ideal betraktat – intar en framträdande roll i den självbiografiska samling fragmentariska hågkomster som gavs ut postumt under titeln Barndom i Berlin kring 1900, men också i hans ambitiösa – och oavslutade – mastodontverk Passagearbetet (med undertiteln Paris, 1800-talets huvudstad). Översättaren Ulf Peter Hallberg skriver i sitt förord till den svenska översättningens andra band:

”En gestalt som inte skänkts någon rubrik av Benjamin, men som trots allt präglar väsentliga delar av Passagearbetet, är barnet. I en värld som i allt högre grad präglas av informationsöverflöd och erfarenhetsförlust betonar Benjamin barndomens förmåga ’att införliva den nya världen med ett symboliskt universum’. Passagearbetet utgör ett försök ’att uppnå den yttersta konkretionen – så som den framträder i barnens lekar, i en byggnad eller i en livssituation – för en tidsålder’. [---] Endast barndomen innehåller i ren form den förhoppning om lycka som genomsyrar Prousts verk: ’troheten mot tingen som genomsyrar våra liv’.”

I synnerhet det sistnämnda – ”troheten mot tingen som genomsyrar våra liv” – tycks i retrospektiv utgöra grundstommen i den maxim som såväl Proust som Benjamin strävade efter att upphöja till allmän lag. Både Proust och Benjamin insåg nämligen tidigt att den särpräglade känsla av att vara vid liv som barndomen var så rik på kunde utgöra såväl konstnärens medel som mål; det vill säga, att det konstnärliga ändamålet kunde vara att återförtrolla den tillvaro som vuxenvärldens gradvisa förlamning hade gjort såväl stelnad som främmande.

Låt vara att det på denna punkt, såväl som på ett flertal andra, fanns betydande skillnader mellan de båda författarna, både i fråga om tematik, stilistik och ambitioner. Den amerikanska författaren och litteraturkritikern Susan Sontag konstaterade att ”om Proust spanade efter flydda tider, spanade Benjamin efter flydda platser”. Proust var romanförfattaren som intresserade sig för individuella fenomenologiska dimensioner hos det som i efterhand har kallats den ”moderna människan”, medan Benjamin var den historiematerialistiske sociologen som mer eller mindre konsekvent levde efter devisen att i skrift aldrig använda ordetjag (”förutom i brev”), varför också de flesta av dennes texter lyste med frånvaron av ett upplevande jag.

Trots dessa uppenbara olikheter förenades likväl de två författarna tydligt just i sin delade ambition att fånga och återskapa den tid som flytt. Denna gemensamma strävan kan till viss del – om också en aning schematiskt – förklaras i sociologiska termer (Ulf Peter Handbergs nyckelord ”informationsöverflöd och erfarenhetsförlust” har belysande nog redan citerats). Författarna var båda verksamma under en tid av omvittnade politiska, sociala och konstnärliga omvälvningar (På spaning utgavs åren 1913–1927 och Passagearbetet skrevs under åren 1927–1940), en tid av omvärdering av alla värden som för många intellektuella inte enbart föranledde en önskan efter intellektuell nykterhet utan också en stark längtan efter fast mark; ett vansklig strävande således, som för de båda berörda skriftställarna slutligen fann sitt ideal i just barndomen.

Medan vuxendomen framförallt kännetecknades av förlust – av tro, värderingar, normer – symboliserade nämligen barnet ett medvetande för vilket tillvarons mening var given, för vilket allting – även de så kallat ”livlösa” objekten – föreföll besjälat. Barnet var dessutom, i och med sin ”trohet mot tingen”, själva emblemet för förmågan att se verkligheten som för första gången. (Den av barnet och barndomen inspirerade återförtrollningen av tillvaron hade därutöver den uppenbara fördelen att den inte belastades av diverse religiösa eller ideologiska barlaster av den typ som det kapsejsade västerländska framstegståget slutgiltigt hade placerat på historiens soptipp.)

Även om Proust och Benjamin förvisso klädde sin längtan i olika skrudar – Benjamin var, i egenskap av marxist, en predikare av den socialistiska utopin, medan Proust, som litterär modernist, fann sin utopi i en något uppgraderad version av det romantisk-individualistiska konstnärsidealet – förblev den förlorade tiden och platsen de främsta föremålen för deras uppmärksamhet och intresse. Med denna gemensamma estetiska hållning i blickfånget följer emellertid ingalunda att vare sig Proust eller Benjamin kan avfärdas som simpel nostalgiker eller eskapist. Erinring för erinringens egen skull hade ingen av dem något som helst intresse av.

Tvärtom förstod de båda att även ett konkret minne från barndomen – och i synnerhet den konstnärliga bearbetningen av ett minne – är kvalitativt annorlunda än det någonting som man faktiskt minns. Den episod – eller det tillstånd – som den vuxne erinrar sig erfars nämligen av ett på många sätt radikalt annorlunda medvetande, nämligen av en vuxen människas. Episoden blir i och med minnesakten en i fenomenologisk mening ny episod, tillståndet ett nytt tillstånd. Minnet tillhör ur detta perspektiv varken barnet eller den vuxne utan utgör en tredje kategori, med vilken en brygga skapas mellan vuxenvärld och barndom och varmed också en skygg förhoppning väcks; närmare bestämt om att en ny värld är möjlig. Med Ulf Peter Hallbergs ord: ”Försöket att rekapitulera barndomens erfarenheter ur den vuxnes perspektiv innefattar förhoppningen om ett uppvaknande ur vuxenvärldens mardröm.” Det är detta som med ett ord kallas för poesi.

Mattias Lundmark

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts