Malin Vulcano – Ingens tussilago

Foto:  Carl Abrahamsson Malin Vulcano – Ingens tussilago Malin Vulcano gör musik, tavlor och är skådespelerska i grunden. Hon har också gjort en film, Tänk!, och skrivit och framfört tre performance-monologer. Hennes ...

Av: Carl Abrahamsson | 27 november, 2007
Porträtt om politik & samhälle

Emmakrönika XXIV. Om allt går i lås

Om det här året går helt riktigt i lås får jag äntligen inte mindre än fem böcker utgivna, 1, 2, äntligenskarabéerboken I-III, Hotellogram, därtill en bok antagen på ett av ...

Av: Stefan Hammarén | 20 augusti, 2009
Stefan Hammarén

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | 10 februari, 2013
Reportage om scenkonst

Den avtrubbade framtiden är redan här

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 augusti, 2011
Carl Abrahamsson

Walter Benjamin

Minnet av ett tillstånd



En kort essä om Marcel Proust och Walter Benjamin




Även om Proust och Benjamin förvisso klädde sin längtan i olika skrudar – Benjamin var, i egenskap av marxist, en predikare av den socialistiska utopin, medan Proust, som litterär modernist, fann sin utopi i en något uppgraderad version av det romantisk-individualistiska konstnärsidealet – förblev den förlorade tiden och platsen de främsta föremålen för deras uppmärksamhet och intresse. Med denna gemensamma estetiska hållning i blickfånget följer emellertid ingalunda att vare sig Proust eller Benjamin kan avfärdas som simpel nostalgiker eller eskapist. Erinring för erinringens egen skull hade ingen av dem något som helst intresse av.
Marcel Proust

Marcel Proust

Annons:

All konst, förutom möjligtvis den dåliga (det vill säga den med didaktiska, propagandistiska eller på andra sätt spekulativa skynken förtäckta), syftar till att införliva barndomens spontana ingivelser i den vuxnes reflekterande medvetande. Detta framstår som en självklarhet för alla de som lärt sig att tillägna sig konsten och poesin på ett oförskräckt och fördomsfritt sätt; för alla de som insett att en dikt är en dikt och inte en rebus som ska lösas; för alla de som lärt sig att låta blicken vandra över väggarna på en konstvernissage utan att förlamas av skräck inför den tänkbara utsikten att vid utgången avkrävas ett svar på frågan om vad de just har bevittnat.

En författare hos vilken ovanstående förhållningssätt närmast upphöjdes till ett axiom var den tysk-judiske marxisten Walter Benjamin (1892–1940), vars lyrisk-filosofiska författarskap på många sätt framstår som en programförklaring för denna specifika konst- och poesiuppfattning. Benjamin var i estetisk mening en uttalad lärjunge till Marcel Proust, vars fascination för barndomen, med dess myckna inslag av till synes lättvindigt tillhandahållen magi, är vittomskriven (och vars livsverk, På spaning efter den tid som flytt, Benjamin för övrigt ägnade många år åt att översätta till tyska).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den kända episoden med madeleinekakan, där smaken av nämnda bakverk doppat i lindblomste framkallar en närmast taktil förnimmelse av glömda sinnesintryck från barndomen, utgör en ständigt närvarande skugga i Benjamins skrifter. Barnet – och i synnerhet barndomen som ideal betraktat – intar en framträdande roll i den självbiografiska samling fragmentariska hågkomster som gavs ut postumt under titeln Barndom i Berlin kring 1900, men också i hans ambitiösa – och oavslutade – mastodontverk Passagearbetet (med undertiteln Paris, 1800-talets huvudstad). Översättaren Ulf Peter Hallberg skriver i sitt förord till den svenska översättningens andra band:

”En gestalt som inte skänkts någon rubrik av Benjamin, men som trots allt präglar väsentliga delar av Passagearbetet, är barnet. I en värld som i allt högre grad präglas av informationsöverflöd och erfarenhetsförlust betonar Benjamin barndomens förmåga ’att införliva den nya världen med ett symboliskt universum’. Passagearbetet utgör ett försök ’att uppnå den yttersta konkretionen – så som den framträder i barnens lekar, i en byggnad eller i en livssituation – för en tidsålder’. [---] Endast barndomen innehåller i ren form den förhoppning om lycka som genomsyrar Prousts verk: ’troheten mot tingen som genomsyrar våra liv’.”

I synnerhet det sistnämnda – ”troheten mot tingen som genomsyrar våra liv” – tycks i retrospektiv utgöra grundstommen i den maxim som såväl Proust som Benjamin strävade efter att upphöja till allmän lag. Både Proust och Benjamin insåg nämligen tidigt att den särpräglade känsla av att vara vid liv som barndomen var så rik på kunde utgöra såväl konstnärens medel som mål; det vill säga, att det konstnärliga ändamålet kunde vara att återförtrolla den tillvaro som vuxenvärldens gradvisa förlamning hade gjort såväl stelnad som främmande.

Låt vara att det på denna punkt, såväl som på ett flertal andra, fanns betydande skillnader mellan de båda författarna, både i fråga om tematik, stilistik och ambitioner. Den amerikanska författaren och litteraturkritikern Susan Sontag konstaterade att ”om Proust spanade efter flydda tider, spanade Benjamin efter flydda platser”. Proust var romanförfattaren som intresserade sig för individuella fenomenologiska dimensioner hos det som i efterhand har kallats den ”moderna människan”, medan Benjamin var den historiematerialistiske sociologen som mer eller mindre konsekvent levde efter devisen att i skrift aldrig använda ordetjag (”förutom i brev”), varför också de flesta av dennes texter lyste med frånvaron av ett upplevande jag.

Trots dessa uppenbara olikheter förenades likväl de två författarna tydligt just i sin delade ambition att fånga och återskapa den tid som flytt. Denna gemensamma strävan kan till viss del – om också en aning schematiskt – förklaras i sociologiska termer (Ulf Peter Handbergs nyckelord ”informationsöverflöd och erfarenhetsförlust” har belysande nog redan citerats). Författarna var båda verksamma under en tid av omvittnade politiska, sociala och konstnärliga omvälvningar (På spaning utgavs åren 1913–1927 och Passagearbetet skrevs under åren 1927–1940), en tid av omvärdering av alla värden som för många intellektuella inte enbart föranledde en önskan efter intellektuell nykterhet utan också en stark längtan efter fast mark; ett vansklig strävande således, som för de båda berörda skriftställarna slutligen fann sitt ideal i just barndomen.

Medan vuxendomen framförallt kännetecknades av förlust – av tro, värderingar, normer – symboliserade nämligen barnet ett medvetande för vilket tillvarons mening var given, för vilket allting – även de så kallat ”livlösa” objekten – föreföll besjälat. Barnet var dessutom, i och med sin ”trohet mot tingen”, själva emblemet för förmågan att se verkligheten som för första gången. (Den av barnet och barndomen inspirerade återförtrollningen av tillvaron hade därutöver den uppenbara fördelen att den inte belastades av diverse religiösa eller ideologiska barlaster av den typ som det kapsejsade västerländska framstegståget slutgiltigt hade placerat på historiens soptipp.)

Även om Proust och Benjamin förvisso klädde sin längtan i olika skrudar – Benjamin var, i egenskap av marxist, en predikare av den socialistiska utopin, medan Proust, som litterär modernist, fann sin utopi i en något uppgraderad version av det romantisk-individualistiska konstnärsidealet – förblev den förlorade tiden och platsen de främsta föremålen för deras uppmärksamhet och intresse. Med denna gemensamma estetiska hållning i blickfånget följer emellertid ingalunda att vare sig Proust eller Benjamin kan avfärdas som simpel nostalgiker eller eskapist. Erinring för erinringens egen skull hade ingen av dem något som helst intresse av.

Tvärtom förstod de båda att även ett konkret minne från barndomen – och i synnerhet den konstnärliga bearbetningen av ett minne – är kvalitativt annorlunda än det någonting som man faktiskt minns. Den episod – eller det tillstånd – som den vuxne erinrar sig erfars nämligen av ett på många sätt radikalt annorlunda medvetande, nämligen av en vuxen människas. Episoden blir i och med minnesakten en i fenomenologisk mening ny episod, tillståndet ett nytt tillstånd. Minnet tillhör ur detta perspektiv varken barnet eller den vuxne utan utgör en tredje kategori, med vilken en brygga skapas mellan vuxenvärld och barndom och varmed också en skygg förhoppning väcks; närmare bestämt om att en ny värld är möjlig. Med Ulf Peter Hallbergs ord: ”Försöket att rekapitulera barndomens erfarenheter ur den vuxnes perspektiv innefattar förhoppningen om ett uppvaknande ur vuxenvärldens mardröm.” Det är detta som med ett ord kallas för poesi.

Mattias Lundmark

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Aforismer om makten

1.    I förövarens värld ligger skulden alltid i grunden hos offret.2.    Alltså är förövaren i själva verket offret och offret den verkliga orsaken till det onda som skett. 3.    Den ...

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 20 september, 2010

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 07 januari, 2014

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Alessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar ...

Av: Alessia Niccolucci | Utopiska geografier | 24 september, 2012

En drömsk stund i Loulou d’Akis värld

Att betrakta verkligheten är ett återkommande tema i Loulou d'Akis arbete. Genom sina bilder låter hon betraktaren tolka och skapa sin egen sanning. Något som kan tyckas självklart för en ...

Av: Anna Mezey | Essäer om konst | 20 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.