Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

Den bortglömde Strindberg

I våra dagar är poeten August Strindberg helt bortglömd. En orsak kan vara att hans genomslagskraft som romanförfattare och dramatiker har fått överskugga lyriken. En annan orsak kan vara att ...

Av: Bo Gustavsson | 09 september, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Filosofi og metafilosofi

Innledning Fra min tid som universitetslærer i filosofi var det helt alminnelig å henvise til Platon som 'filosofenes filosof: Hvilken grov fornærmelse overfor den største av dem alle, nemlig Sokrates. Platon ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 augusti, 2012
Agora - filosofiska essäer

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | 09 juli, 2015
Essäer om politiken

Walter Benjamin

Minnet av ett tillstånd



En kort essä om Marcel Proust och Walter Benjamin




Även om Proust och Benjamin förvisso klädde sin längtan i olika skrudar – Benjamin var, i egenskap av marxist, en predikare av den socialistiska utopin, medan Proust, som litterär modernist, fann sin utopi i en något uppgraderad version av det romantisk-individualistiska konstnärsidealet – förblev den förlorade tiden och platsen de främsta föremålen för deras uppmärksamhet och intresse. Med denna gemensamma estetiska hållning i blickfånget följer emellertid ingalunda att vare sig Proust eller Benjamin kan avfärdas som simpel nostalgiker eller eskapist. Erinring för erinringens egen skull hade ingen av dem något som helst intresse av.
Marcel Proust

Marcel Proust

Annons:

All konst, förutom möjligtvis den dåliga (det vill säga den med didaktiska, propagandistiska eller på andra sätt spekulativa skynken förtäckta), syftar till att införliva barndomens spontana ingivelser i den vuxnes reflekterande medvetande. Detta framstår som en självklarhet för alla de som lärt sig att tillägna sig konsten och poesin på ett oförskräckt och fördomsfritt sätt; för alla de som insett att en dikt är en dikt och inte en rebus som ska lösas; för alla de som lärt sig att låta blicken vandra över väggarna på en konstvernissage utan att förlamas av skräck inför den tänkbara utsikten att vid utgången avkrävas ett svar på frågan om vad de just har bevittnat.

En författare hos vilken ovanstående förhållningssätt närmast upphöjdes till ett axiom var den tysk-judiske marxisten Walter Benjamin (1892–1940), vars lyrisk-filosofiska författarskap på många sätt framstår som en programförklaring för denna specifika konst- och poesiuppfattning. Benjamin var i estetisk mening en uttalad lärjunge till Marcel Proust, vars fascination för barndomen, med dess myckna inslag av till synes lättvindigt tillhandahållen magi, är vittomskriven (och vars livsverk, På spaning efter den tid som flytt, Benjamin för övrigt ägnade många år åt att översätta till tyska).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den kända episoden med madeleinekakan, där smaken av nämnda bakverk doppat i lindblomste framkallar en närmast taktil förnimmelse av glömda sinnesintryck från barndomen, utgör en ständigt närvarande skugga i Benjamins skrifter. Barnet – och i synnerhet barndomen som ideal betraktat – intar en framträdande roll i den självbiografiska samling fragmentariska hågkomster som gavs ut postumt under titeln Barndom i Berlin kring 1900, men också i hans ambitiösa – och oavslutade – mastodontverk Passagearbetet (med undertiteln Paris, 1800-talets huvudstad). Översättaren Ulf Peter Hallberg skriver i sitt förord till den svenska översättningens andra band:

”En gestalt som inte skänkts någon rubrik av Benjamin, men som trots allt präglar väsentliga delar av Passagearbetet, är barnet. I en värld som i allt högre grad präglas av informationsöverflöd och erfarenhetsförlust betonar Benjamin barndomens förmåga ’att införliva den nya världen med ett symboliskt universum’. Passagearbetet utgör ett försök ’att uppnå den yttersta konkretionen – så som den framträder i barnens lekar, i en byggnad eller i en livssituation – för en tidsålder’. [---] Endast barndomen innehåller i ren form den förhoppning om lycka som genomsyrar Prousts verk: ’troheten mot tingen som genomsyrar våra liv’.”

I synnerhet det sistnämnda – ”troheten mot tingen som genomsyrar våra liv” – tycks i retrospektiv utgöra grundstommen i den maxim som såväl Proust som Benjamin strävade efter att upphöja till allmän lag. Både Proust och Benjamin insåg nämligen tidigt att den särpräglade känsla av att vara vid liv som barndomen var så rik på kunde utgöra såväl konstnärens medel som mål; det vill säga, att det konstnärliga ändamålet kunde vara att återförtrolla den tillvaro som vuxenvärldens gradvisa förlamning hade gjort såväl stelnad som främmande.

Låt vara att det på denna punkt, såväl som på ett flertal andra, fanns betydande skillnader mellan de båda författarna, både i fråga om tematik, stilistik och ambitioner. Den amerikanska författaren och litteraturkritikern Susan Sontag konstaterade att ”om Proust spanade efter flydda tider, spanade Benjamin efter flydda platser”. Proust var romanförfattaren som intresserade sig för individuella fenomenologiska dimensioner hos det som i efterhand har kallats den ”moderna människan”, medan Benjamin var den historiematerialistiske sociologen som mer eller mindre konsekvent levde efter devisen att i skrift aldrig använda ordetjag (”förutom i brev”), varför också de flesta av dennes texter lyste med frånvaron av ett upplevande jag.

Trots dessa uppenbara olikheter förenades likväl de två författarna tydligt just i sin delade ambition att fånga och återskapa den tid som flytt. Denna gemensamma strävan kan till viss del – om också en aning schematiskt – förklaras i sociologiska termer (Ulf Peter Handbergs nyckelord ”informationsöverflöd och erfarenhetsförlust” har belysande nog redan citerats). Författarna var båda verksamma under en tid av omvittnade politiska, sociala och konstnärliga omvälvningar (På spaning utgavs åren 1913–1927 och Passagearbetet skrevs under åren 1927–1940), en tid av omvärdering av alla värden som för många intellektuella inte enbart föranledde en önskan efter intellektuell nykterhet utan också en stark längtan efter fast mark; ett vansklig strävande således, som för de båda berörda skriftställarna slutligen fann sitt ideal i just barndomen.

Medan vuxendomen framförallt kännetecknades av förlust – av tro, värderingar, normer – symboliserade nämligen barnet ett medvetande för vilket tillvarons mening var given, för vilket allting – även de så kallat ”livlösa” objekten – föreföll besjälat. Barnet var dessutom, i och med sin ”trohet mot tingen”, själva emblemet för förmågan att se verkligheten som för första gången. (Den av barnet och barndomen inspirerade återförtrollningen av tillvaron hade därutöver den uppenbara fördelen att den inte belastades av diverse religiösa eller ideologiska barlaster av den typ som det kapsejsade västerländska framstegståget slutgiltigt hade placerat på historiens soptipp.)

Även om Proust och Benjamin förvisso klädde sin längtan i olika skrudar – Benjamin var, i egenskap av marxist, en predikare av den socialistiska utopin, medan Proust, som litterär modernist, fann sin utopi i en något uppgraderad version av det romantisk-individualistiska konstnärsidealet – förblev den förlorade tiden och platsen de främsta föremålen för deras uppmärksamhet och intresse. Med denna gemensamma estetiska hållning i blickfånget följer emellertid ingalunda att vare sig Proust eller Benjamin kan avfärdas som simpel nostalgiker eller eskapist. Erinring för erinringens egen skull hade ingen av dem något som helst intresse av.

Tvärtom förstod de båda att även ett konkret minne från barndomen – och i synnerhet den konstnärliga bearbetningen av ett minne – är kvalitativt annorlunda än det någonting som man faktiskt minns. Den episod – eller det tillstånd – som den vuxne erinrar sig erfars nämligen av ett på många sätt radikalt annorlunda medvetande, nämligen av en vuxen människas. Episoden blir i och med minnesakten en i fenomenologisk mening ny episod, tillståndet ett nytt tillstånd. Minnet tillhör ur detta perspektiv varken barnet eller den vuxne utan utgör en tredje kategori, med vilken en brygga skapas mellan vuxenvärld och barndom och varmed också en skygg förhoppning väcks; närmare bestämt om att en ny värld är möjlig. Med Ulf Peter Hallbergs ord: ”Försöket att rekapitulera barndomens erfarenheter ur den vuxnes perspektiv innefattar förhoppningen om ett uppvaknande ur vuxenvärldens mardröm.” Det är detta som med ett ord kallas för poesi.

Mattias Lundmark

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Kulturförbittring

Att bilda kultur är att lära sig att förnimma den associativa undertexten mellan: bokstäver, ordens ideogram, text, fotografier, andra bilder, sysslor eller artefakter i detta syfte. Syfte definieras som mellanmänsklighet ...

Av: Freke Räihä | Essäer | 08 oktober, 2010

Hans-Evert Renérius

Om fotboll och flyktingens närvaro

Så händer det. Efter år av krig och förödelse i länder som Irak, Afghanistan, Syrien och Libanon kommer verkligheten till Europa. Gränser testas och människor flyr. Medelhavet förvandlas till flyktens ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 20 september, 2015

Penna och knytnäven. Om Amelie Posse

Det är en tvättäkta idyll, inte olikt ett litet hörn av Paradiset som dalat ner här på jorden. Det går inte att beskriva hennes uppväxt med bättre ord. De bor ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 16 december, 2012

Louise Brooks

Louise Brooks

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan. Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 21 juli, 2016

Sammantalkrings vidd-inre och vilande skap-, dess ande

Diaboliska desinfektörer under Eldchili con Charlées av Stefan Hammarén som luftentitet EH o. Johann von Fritz som luftande EF; ”True beauty is something that attacks, overpowers, robs, and finally destroys.” — ...

Av: Johan von Fritz och Stefan Hammarén | Kulturreportage | 07 februari, 2013

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

L'amour fou av Hebriana Alainentalo

Den konstnärliga identiteten

Konsten är ett mångfacetterat forum av uttryck där konstnärer exponerar sina identiteter dels genom att överföra sina projiceringar och intentioner i konstverket till exempel i bilden, skulpturen eller installationen, dels ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 12 maj, 2015

Våldet hos Goya

Våldet hos Goya I slutet av 1980-talet bodde jag några år i Madrid. På den tiden hade den socialistiska regeringen beslutat att statliga museer skulle vara öppna gratis för allmänheten, eller ...

Av: Anders Forsberg | Konstens porträtt | 08 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.