Har UFO: n någon plats inom teosofin?

Flygande tefat i historia och religion  En av de första dokumenterade UFO-observationerna gjordes den 5 augusti år1926. Det var den ryske målaren, upptäcktsresande och mystikern Nicholas Roerich, som befann sig på ...

Av: Carl Ek | 23 november, 2013
Kulturreportage

Det urolige sinn. Del I

Innledning Artikkelen miner om tre ulike oppfattelser om menneskesinnet, der den enkelte oppfattelse utgjør et element i en mer omfattende teori om hvilke ting som fins i universet. Det gis, etter ...

Av: Thor Olav Olsen | 03 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | 28 december, 2016
Gästkrönikör

Donald och Melania Trump

Dynastin Trump

Gwenda Blairs “The Trump: three generations of Builders” som gavs ut för femton år sedan har när den kommit på nytt utökats med en del sidor och fått några extra ...

Av: Ivo Holmqvist | 08 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Augustinus



En essä om Augustinus med avstamp i Peter Browns Augustine of Hippo (1967), av Marcus Myrbäck.




 

 


Brown skisserar inte bara fram anletsdragen kring Augustinus själsliga ansikte, utan ger också en inblick i den myllrande och våldsamt föränderliga senantika värld Augustinus tillbringade sina år i. Brown, världens kanske främste expert på senantiken, kommer med ett dräpande omdöme om det Rom som under denna vidunderliga tid skulle komma att övergå från den hedniskt grekiskt-romerska kulturen till det kristna världsåkådningen: "Yet, as so often happens, this world on the edge of dissolution, had settled down to believe that it would last forever."

Annons:

Augustinus är en av Västerlandets mest gåtfulla och intresseväckande gestalter. Det är här som föreningen mellan hellenskt och semitiskt, mellan filosofin och Bibeln, mellan grekisk-romerskt och judiskt till stor del äger rum. Augustinus förenar nyplatonismens syn på den sanna gudomliga verkligheten som någonting invärtes liggande i varje människa, med Bibelns tro på en personlig Skapare med en vilja och avsikt med världen, en Skapare som har visat sig – inte i människans innersta – men inför hennes ögon i den yttre verkligheten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är fullt möjligt att den kristna läran inte skulle tagit denna föreningens väg mellan hellenskt och semitiskt. Många tidiga kristna teologer såg bara den grekiska filosofin som hädisk och fientlig gentemot den bibliska uppenbarelsen. Ett exempel är Tertullianus ju ställde sin berömda retoriska fråga: "Vad har Jerusalem med Aten att göra?". Men hos Augustinus inträffar dock denna förening trots allt, en förening som blev grunden för all efterföljande kristen tro och lära. Utan den grekiska filosofin i dess nyplatonska tappning skulle vi haft en helt och hållet annan kristendom, som nästan är svår att föreställa sig: inga eller få spekulationer om det övervärldsliga eller transcendenta, ingen eller knappt någon mystik värd att tala om, eftersom mystiken måste sägas ha till förutsättning att det inre själslivet är förbundet den gudomliga verkligheten.

Vi kan helt enkelt inte överskatta Augustinus inflytande på vår tankevärld. Han var en vidunderlig människa med ett förnuft ständigt i luften gripande efter den gudomliga verkligheten. Men han kan inte riktigt klassificeras med våra moderna beteckningar: han skrev i en tid innan de ofta missriktade gränsdragningarna mellan olika ämnesdiscipliner hade dragits. Augustinus var både filosof, psykolog, teolog, diktare, statsteoretiker och mycket mer – helt enkelt en tänkare som korsar gränserna för vårt kantianska klassificeringssinne.

Men inte heller detta enda var han, som om den högstämda beteckningen "tänkare" skulle ringa in honom. Han var också och kanske framförallt en vanlig kristen som försökte förverkliga det himmelska livet här på jorden. Han var en av de avundsvärda personer som sökte föregripa den himmelska tillvaron för att redan nu ikläda sig sin överjordiska klädnad.

Hans liv tecknas föredömligt i Peter Browns klassiska Augustinusbiografi (1967), sprängfylld med iakttagelser om både mannen och den tid i vilken han levde. Det kan minst sagt sägas att Brown lyckas med den föresats han ger uttryck för i förordet, nämligen den att vilja inge läsaren känslan att "it is possible to glimpse a figure in so distant a past". Ibland kan det kännas omöjligt att få en bild av ett sedan länge svunnet historiskt skeende: vårt öra förmår inte med enkelhet höra de röster som talar till oss ur de till oss efterlämnade skrifterna. Det är en utmaning att ta in att denna tid en gång verkligen har funnits, att Augustinus en gång faktiskt har vandrat på jorden, talat, skrattat, älskat, predikat, läst och att han en gång var lika verklig som någon av oss är.

Det är svindlande när tanken rör vid detta faktum. Samtidigt som detta avstånd Augustinus och oss emellan är tydligt, är han samtidigt oss så mycket närmre än de flesta av de för honom samtida människor, om vilka vi i de flesta fall inte vet någonting: Augustinus kommer oss till mötes i det egna själsutläggande som är hans självbiografi, Confessiones. Boken skrevs för ungefär 1600 år sedan och trots det är han för läsaren så närvarande; det är nästan så man hör honom viska ur raderna, hans febrila hjärta bultar i texten. I detta mästerverk får läsaren mer än en antydan av den ständigt pågående självtolkande verksamhet Augustinus under hela sitt liv var föresatt i, men det är en självtolkande verksamhet som inte bara har blickfånget mot jaget, utan är också uppmärksam på alla personer i hans omgivning som han är beroende av.

Den människa som mest sticker ut av alla de i Augustinus närhet, modern Monica, har tack vare sonens självbiografi troligen blivit litteraturhistoriens näst kändaste moder (efter Jungfru Maria): ständigt finns hon med Augustinus, om inte alltid i kroppslig gestalt, så i alla fall själsligen närvarande. Om Augustinus far vet vi dock inte mycket. Brown kommer med en tankelockande formulering: "By contrast, Augustine's father, Patricius, is lost to us. Augustine, a man of many significant silences, will pass him over coldly". Egentligen är nog de tystnader vi drar oss med, det som vi tiger om, de luckor i vårt tal som ger sig tillkänna för vår samtalspartner, lika viktiga och säger lika mycket om oss som de saker vi pratar och skriver om.

Brown skisserar inte bara fram anletsdragen kring Augustinus själsliga ansikte, utan ger också en inblick i den myllrande och våldsamt föränderliga senantika värld Augustinus tillbringade sina år i. Brown, världens kanske främste expert på senantiken, kommer med ett dräpande omdöme om det Rom som under denna vidunderliga tid skulle komma att övergå från den hedniskt grekiskt-romerska kulturen till det kristna världsåkådningen: "Yet, as so often happens, this world on the edge of dissolution, had settled down to believe that it would last forever."

Under trehundratalet hade väsentliga skillnader gentemot föregående århundraden börjat inträffa i det romerska imperiet: det som förr togs för givet, religionen, den gamla moralen (mos maiorum), Roms militära allmakt, hade nu blivit främmande – det som förr var naturligt hade under 300-talet blivit alltfler romerska medborgare alltmer fjärran, sedvanor hade blivit till en skalfasad. Spengler skriver i Västerlandets undergång bd I att det var utmärkande för den grekisk-romerska mentaliteten att befinna sig i ett ständigt nu: de var inte alltför bekymrade om det som varit (de flesta historieskrivare skrev bara samtidshistoria) och framtiden låg deras tanke fjärran.

Utifrån Browns framställning blir det tydligt att senantikens övergång till den kristna världsåskådningen förändrar denna utgångspunkt: "The expressions of Late Roman men, on their statues, often betray the most far-reaching change of all. These are no longer realistic portraits: their upraised eyes and immobile, lengthened features, show a preoccupation with the other world, with the inner life, that we would associate more with a Romanesque saint". Kristendomens införlivande i den romerska kultursfären har satt ett avgörande intryck på de romerska invånarnas själsliga liv.

Han beskriver djuplodande övergången från, och motsättningarna emellan, det hedniskt romerskt-grekiska levnadssättet och världsbilden, till det kristna livet, ett skeende som löper över ett antal hundra år varav Augustinus lever när kristendomen mer eller mindre lyckats utmanövrera den gamla religionen. De motsättningar som uppstod var inte bara i sträng mening religiösa, utan tog sig också uttryck i att nya samhällsskick bildades som försökte hävda sin rätt, t ex nya kristna skikt som försökte hävda sig gentemot traditionellt bundna romerska patriciersläkter osv.

Det är verkligen intressant hur kristendomen i slutet av 300-talet hade blivit den religion man måste bekänna sig till för att kunna klättra i karriären och i den romerska administrationen. Den helige Ambrosius, biskopen som genom sina predikningar fick Augustinus att ta sin kristna barnatro på allvar, skall tydligen vid ett tillfälle uttryckt ogillande över alla de som "blott knäböjer inför altaret och tar del av eukaristin som en tom gest för att kunna inneha ställningar och tjänster". Ungefär som det sätt på vilket diktatoriska partier har fungerat i modern tid: endast inom partiet är det möjligt att göra karriär. Kristendomen blir helt enkelt inte bara det trossystem den enskilde förväntas bekänna sig till, utan det blir också (i kyrkan) den världsliga organisation man måste verka inom.

Ett av de mest gripande anletsdrag Brown skisserar fram hos Augustinus är hans förhållande till sanning, till kyrkan och till den kyrkliga traditionen. Den som läst Augustinus Bekännelser vet att hans högsta önskan i livet var att tränga djupare in i verklighetens grundläggande befattning. Augustinus kändaste lidelse är ju hans lidelse för kroppslig njutning ("Ge mig kyskhet och avhållsamhet, men inte än!" som han skriver i Bekännelser) – men hans starkaste var hans sanningslidelse. Augustinus förkovrar sig ivrigt i sin tids lärdom och söker sig till olika trossystem som skall ge honom de svar han söker.

Innan han konverterar till katolska kyrkan är han under en lång tid maniké, en tillhörighet han med åren känner ett växande tvivel inför. Som maniké hade Augustinus en känsla av att inte kunna göra några framsteg på färd mot sanningen: han hade en tydlig världsåskådning och en tydlig bild av sanningen, men han upplevde sig inom ramen för manikeismen inte kunna närma sig denna avlägsna sanning på något sätt. Detta eftersom sanningen redan var given och klarpaketerad inom manikeismen. Detta förändras när han möter nyplatonismen och får klart för sig att hans själ genom hans medverkan kan stiga till högre gudomliga höjder.

Detta tar han sedan med sig till sin kristna tro, vilket gör honom mycket olik sin mästare Ambrosius, i det att den förre såg sig underställd Skriftens auktoritet och kunde nöja sig med detta, medan Augustinus ville utveckla sin själ och tanke inom ramen för kyrkan, inte bara för att tro på sanningen, men också för att förstå den. Augustinus ville med filosofin utforska sin egen tro, med "a firm belief that a mind trained on philosophical methods could think creatively within the traditional orthodoxy of the church."

I fråga om sanningen blir hans förhållande till kyrkan avgörande. Mot mitten av sina levnadsår har Augustinus kommit att överge tanken på att sanningen och visdomen kan sökas av förnuftet allena, d v s som om förnuftet i sig, i sitt nuvarande (van)skapta skick är mottaglig inför sanningen själv. I stället har Augustinus börjat se Kyrkan som en förnuftets ledsagare, som dess försvarsborg och skyddsängel, som leder det på den rätta vägen.

I unga dagar var Augustinus kunskapsoptimist; på äldre dagar pessimist, men Kyrkan ger honom då tillgång till de sanningar som är dolda för förnuftet. Augustinus ges alltid utrymme för i filosofihistoriska verk, men här framträder den stora skillnaden mellan filosofen och teologen i förhållande till sanningen: filosofen kan skriva utifrån självsäkerheten inför sin egen tankeförmåga, men teologen står underställd, inte sitt förnuft, men kyrkans lära och tradition (i alla fall gäller det Augustinus). Filosofen som tror sig ha kommit sanningen på spåren tror sig med sin egen tanke upptäckt den tidigare okända sanningen; Augustinus tror sig aldrig ha "upptäckt" en sanning, eftersom sanningen alltid redan finns bevarad i kyrkans tro och tradition. Det enda han kan ha gjort är att precisera den ytterligare. Brown sammanfattar Augustinus syfte på ålderns höst:

"All he had done, he told his readers, had been to throw up with greater urgency and precision than any of his predecessors, a fortification designed to protect the central truths of Christianity from the unprecedented onslaughts of Pelagius: even his giddy doctrine of predestination, as expounded with the sober zeal of a great military architect, was merely another 'impregnable bastion' of the Catholic faith."

Utifrån Augustinus synvinkel skriver han aldrig fram "Augustinus filosofi" eller "Augustinus lära", utan blickfånget ligger alltid på kyrkans lära och den sanning den förvaltar. Här framträder ett helt annorlunda förhållande till eller syn på sanning än den som präglar ett upplysningstänkande: det senare ser kunskapssökandet som ett ständigt utforskande och framåtskridande på det okändas väg. Augustinus ser i stället sanningen som någonting som en gång uppenbarats för människan, huvudsakligen från Jesus till hans lärjungar, ett vetande som sedan överantvardats till och bevarats av den kyrkliga traditionen.

Här handlar det för den sanningssökande att utforska den sanning som i den kyrkliga traditionens innehåll – dess mysterier och sakrament, dess förvaltande av Guds ord och så vidare – redan finns given. Medan ett positivistiskt upplysningstänkande ser sanningen som oberoende av institutioner blir för Augustinus sanningen tätt bunden till en institution, nämligen kyrkan. I kyrkan finner människan både sanningen, sanningens bevarare, förmedlare, och borgensman. Att kyrkan är sanningens borgensman är kännetecknande för Augustinus. Ofta löser han en teologisk tvist eller en tankesvårighet med att hänvisa till kyrkans praxis och tradition, med den underliggande förklaringen att vi kan vara säkra på att den kyrkliga traditionen leder oss på rätt väg även när förnuftet inte begriper hur eller varför. Denna syn på sanning och traderande av sanningen över tid är för många idag djupt främmande, eftersom det är så långt ifrån den syn på sanning vår vetenskapskultur idag har. Jag känner mig själv fullständigt hemma och bekväm med modern vetenskapsfilosofisk syn på sanning och vetande, men kan ändå inte undgå att känna att Augustinus syn på kyrkan som bevarare och förmedlare av sanningen över tid är väldigt vacker och tilltalande – men, som sagt, mycket exotisk.

Avslutningsvis: Likafullt som Augustinus var en mycket egenartad och på många sätt med andra människor ojämförlig gestalt, var han också ett exempel för människosläktet i allmänhet. De frågor som upptog honom under hans liv är ofta de frågor de flesta människor stångas med: frågan om livets mening och syfte, om det egna jagets identitet och sammanhållning, om förhållandet mellan individen och andra människor, frågan om varifrån han är kommen och varthän han skall och så vidare. Detta allmänmänskliga sökande, som han på sitt egensinniga sätt ger uttryck för, är alla människors sökande.

Att läsa Augustinus blir då att urskilja sitt eget sökande, och att komma närmare i beröring med de själsskikt i en själv som strävar efter samma sak som honom. För att återknyta till ovan sagda om avståndet mellan Augustinus och vår tid, skulle det kunna sägas att genom att vi delar hans allmänmänskliga strävan blir han helt och hållet samtida med oss själva. Den svenske idé- och lärdomshistoriker Sten Lindroths ord om vad idéhistoriska studier syftar till kommer väl till pass i detta sammanhang (han talar själv inte specifikt om Augustinus): »Det är mina egna rötter jag söker; historien, lärdomshistorien, handlar till sist om mig själv, min egen gåta«. I linje med detta blir studiet av Augustinus ett sätt söka besvara sin egen gåta, det egna jagets gåta.

 

Marcus Myrbäck

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa       Jag sörjer; visar ej min svaghet här – jag älskar; hatet tycks min enda lag – jag handlar, utan att nämna den avsikt jag bär. Jag tyckes stum; i ...

Av: Elizabeth I | Utopiska geografier | 28 januari, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Gaston Bachelard 1965

Bachelard och den poetiska föreställningens fenomenologi

”Det finns ingen poesi som föregår det poetiska verbets gärning. Det finns ingen verklighet som föregår den litterära bilden.” – Rummets poetik (1957)

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 21 juli, 2017

Det omedvetna och Freud

Det är en morgon i Wien. Sigmund Freud går genom sin våning klädd i badrock och tofflor. I en plötslig ingivelse greppar han sin ena toffel och kastar den med ...

Av: Johan Lundin Kleberg | Essäer | 26 oktober, 2010

När det var bättre förr

När det var bättre förr Nyligen är det femtio år sedan sista numret av Sveriges utan konkurrens bästa novelltidskrift kom ut. Någon riktig efterföljare har den aldrig fått och det är ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Bild: Anikó Bodoni Lind

Himlen – Det är tid för debatt

Efter att jag skrivit några teaterpjäser tillsammans med den numera guldbaggeprisade Mikael Segerström, var det dags att skriva en pjäs helt på egen hand. Det skulle vara en pjäs som ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 08 september, 2016

Pipor, cigaretter och fimpar i konsten

”Rökning skadar allvarligt dig själv och personer in din omgivning.”  En essä om rökning i konsten borde lämpligen inledas med en varningstext eftersom rökningen ligger bakom 90% av alla fall av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.