Emosjoner

Innledning Det gis ulike oppfattelser om emosjoner (følelser), der disse oppfattelsene spenner fra å betrakte emosjonene som forstyrrende på grepet om vårt eget liv, som har å adlyde intellektet, til at ...

Av: Thor Olav Olsen | 28 april, 2014
Agora - filosofiska essäer

Tai Chi i Thailand Bild Courtesy  Wikipedia

Vad gör vi då vi ingenting kan göra?

Benjamin Ben Lo var lärare i Tai Chi, känd för sina stränga ruskiga och obarmhärtiga metoder. Åk dit! Hörde jag. Åk inte dit! Hörde jag av andra. Det handlar om ...

Av: Annakarin Svedberg | 22 mars, 2015
Kulturreportage

Jag, Buddenbrooks och julmarknad i Lübeck

Nordtyska Lübeck – handelscentrum och drottning i det medeltida Hanseförbundet – har alltsedan staden grundades på 1100-talet lockat till sig svenskar. 1519 kom Gustav Vasa dit, på flykt från danskarna ...

Av: Johan Werkmäster | 20 december, 2012
Resereportage

Vårt egentliga ansiktsuttryck är fördolt

HETERONYMENS DRÖM Efter tid av vakna drömmar som är den sovandes verklighet har jag glömt berättelserna men anar att de inte glömmer mig. Som en Victor Eremita klär jag mig på ...

Av: Göran af Gröning | 21 september, 2017
Utopiska geografier

Louis Ferdinand Céline

Louis Ferdinand Céline. En text om den onämnbara boken



I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var den enda infernaliska boken i den franska litteraturen sedan Choderlos de Laclos. Varje metod som jag kan använda för att försöka placera dessa omänskliga anklagelser och självanklagelser som Céline skriver i Bagatelles riskerar se ut som något förödande eller löjligt. Löjligt skulle vara att försöka finna eventuella patologiska motivationer, eller estetiska: ”Antisemitismen är bara en metafor för hans hat mot världen”; förödande skulle bli att kasta sig in i mer enigmatiska motivationer som till exempel: ”Bagatelles är en antisemitisk bok men vet vi verkligen vad judarna betydde för Céline?”.




 

 

När en bok blir ett mästerverk – och Célines böcker, även Bagatellelles pour un massacre är ett mästerverk – förlorar innehållet alla anknytningar till den privata sfären och blir konst. Språket blir viktigare än innehållet. På så sätt bygger författaren en egen moral, där trauma, hat och maktmissbruk blir rena symboliska abstraktioner.
graven av Louis Ferdinand Céline

graven av Louis Ferdinand Céline

Annons:

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

(Dante Alighieri)

Dumheter

 

Bokens ämne är svårt att behandla, ogenomtränglig för varje omdöme som inte vill stå för en obscen användning av dess innehåll.

Precis som många andra har jag i början trott att fascinationen som denna bok hade på mig berodde på det faktum att Bagatelles är en förbjuden pamflett publicerad 1937.

Idag kan man läsa boken på olika språk men bara på nätet.
Ofta är översättningarna dåliga eller förfalskade av politisk färgning.
Så de flesta har hört talas om Bagatelles men aldrig läst den.

 

Det förbjudna  

Det som är förbjudet fascinerar oss, liksom kroppen av en ung vacker änka klädd i sorgkläder under begravningen av hennes man: hon som var bunden av ett äktenskapligt löfte är nu plötsligt fri att kunna frias till igen. Den sexiga tanken som avkläder henne förenar det obscena begäret, döden och transgressionen i samma ögonblick. Tanken är obscen, ty den är förbjuden.

Just därför attraherar den oss, även om vi försöker förneka det.

Det förbjudna blir då en vulgär tolkning av en gåtfullhet som ändå har med estetiken att göra.

Bagatelles pour un massacres estetik är klar och rätlinjing, den är grym.
Men det är inte grymheten som gör boken infernalisk. Jonathan Swift skrev många pamfletter, bland annat mot den brittiska Irlandspolitiken, som Ett anspråkslöst förslag (A Modest Proposal) 1729, där han på ett satiriskt vis föreslog att de fattiga irländarna skulle sälja sina barn som mat. Ett anspråkslöst förslagär en grym bok och liknar Bagatelles, men den är inte infernalisk.

Vad betyder då infernalisk? Betydelsen av detta adjektiv – som är väldigt långt från moderniteten, fast likväl förbunden med litteraturen i sin högsta form – dess ordalydelse är svår att fånga, så undflyende blir den när vi försöker närma oss. Kan infernalisk vara en synonym till antisemit? Nej absolut inte. Om Céline hade inriktat sitt hat och sitt retoriska berättande – istället för mot judarna – mot, det är en paradox, en liten stam i Östra Mongoliet, hade vi då tyckt samma sak? Hade boken åstadkommit en så enorm skandal som det gjorde och fortfarande gör? Hade vi inte sagt att det var en bisarr bok, lika paradoxal som Ett anspråkslöst förslag?

Detta betyder att det existerar olika sorters hat, olika kvaliteter av hat, några som vi kan acceptera, andra inte. Vi kan hata vissa saker mer än andra. Om det är nu sant att det finns olika kvaliteter av hat, då är det oviktigt försöka förstå hur denna uthärdlighet manifesterar sig, viktigare är istället att förstå vad Hatet är, som begrepp.

Likt allt det som tillhör den moraliska sfären är även hatet ett förvandlingsbart begrepp, till och med ett förflyttningsbart begrepp: det finns ett positivt hat och ett negativt hat. Vi kan till exempel hata antisemiterna men vi kan inte acceptera ett antisemitiskt hat. Negativiteten och positiviteten beror alltid på den person som känner detta hat och på den moralisk-kulturella sfären i vilken denna känsla kommer till uttryck. Ändå är den som hatar inte alltid säker på att han har rätt.

Den som hatar medveten om att ens hat är något fruktansvärt förvandlar hatet till perversion. Den som hatar medveten om att varje hat är fruktansvärt upplever det som en fördömelse.

När allt kommer omkring, vad är en fördömelse om inte revoltens anda?

Revolt och makt

Hat, medvetenhet, perversion, fördömelse, revolt; det är bara ett element som saknas för att Bagatelles miljö ska bli komplett. Ja, Makten. Varje revolt kan ingenting annat än att vända sig mot makten. Vad är det då som skiljer revolt från revolution?

Revolten vill inte möblera om, söker inte en ny utsikt, vill inte förändra världen. Revolten accepterar sakernas tillstånd, den älskar makten precis som den är, revolten känner sig avskild från den makt den önskar, revolten vill inte störta makten utan vill vara delaktig i den. I konsten finns det ingen plats för revolt, där är det bara revolution som gäller. Revolten är en regression, en känsla av en obekvämhet som bara kan upplevas i nuet och den är också ett trauma.

Revolten i Bagatelles pour un massacre kräver en rättighet till eller snarare en berättigande känsla av rättvisa. Det är detta krav som legitimerar hatet hos Céline; men Céline är medveten om bluffen, han vet att ingen rättighet kan legitimera hatet. Han vet vad hatet som moralisk kategori betyder. Bagatelles är inte bara en bok full med hat, den är också en bok om hatet. Det handlar inte om ett blint, objektslöst hat, utan om ett hat mot en specifik kategori: juden. Juden representerar för Céline och för samhället han levde i, bara en sak: makten. Bagatelles pour un massacre är en bok om hatet mot makten.

Céline älskar makten, han hatar juden därför att den äger en makt som han också vill ha. Célines antisemitism har ingenting med ras och blod att göra, hans hat är politiskt, socialt. I Voyage au bout de la nuit och i Mort à crédit är hatobjektet medelklassen, i Bagatelles är det juden. Man kunde säga att vissa privata händelser, Célines egna föräldrar och så vidare, ligger till grund för detta hat mot medelklassen och mot juden, men det vore banalt.

Hatet som skandal

När en bok blir ett mästerverk – och Célines böcker, även Bagatellelles pour un massacre är ett mästerverk – förlorar innehållet alla anknytningar till den privata sfären och blir konst. Språket blir viktigare än innehållet. På så sätt bygger författaren en egen moral, där trauma, hat och maktmissbruk blir rena symboliska abstraktioner.

Hatet hos Céline, den brist han känner i förhållande till sin egen ”berättande” bild, behöver något konkret som näring, någonting verkligt, han behöver allmängiltiga måltavlor, fast för ett ”konstnärligt” bruk. Inte privat. Han behöver levande måltavlor, vanliga människor som alla kan känna igen, detta för att kunna släppa skandalen lös . Skandalen, det är bekant, måste ge näring åt de mest konformistiska känslorörelserna, åt de mest regressiva avsikterna och ge liv åt de dolt spökande för att kunna bli till. Man skandaliserar bara de rättänkande.

Skandalen är den konstnärliga motsatsen till revolten. Skandalen förvandlar Célines antropofagi till autofagi, det är detta som skiljer Céline från Swift och de Sade.

Ett exempel: Om Swift i Ett anspråkslöst förslag inte bara hade föreslagit irländarna att äta sina egna barn för att kunna äta sig mätta, om han hade föreslagit att äta vissa specifika barn, kanske med några moraliskt berättigande tillägg, hade effekten varit lika komisk? Vari ligger skillnaden? Varför blir tids- och kvalitetsnyanser i en grym åtbörd, grymmare än en abstrakt beslutsamhet?

I mötet med en bok som är svår att behandla, det vill säga när den blir infernalisk, måste jag inta en tvetydig position. Å ena sidan ska boken inte betraktas som ett konstverk eller som ett politiskt verk. Å andra sidan måste boken skrivas med en utpräglad språklig stil. Detta är Célines storhet, att han har skapat en pervers språklig stil – som han kommer använda även i senare verk – en stil som han här applicerar på ett perverst ämne.

Den perversa stilen

Den perversa stilen består i ett ”trompe-l’œil” som bjuder på en verklighet, tydligt berövad sin estetisk betydelse. Fast är denna verklighet enbart orsakad av en språklig stil?

Célines stil är Céline själv, det är inte författaren som identifierar sig med berättaren, det är författaren som utplånar berättaren för att göra läsaren tryggare.

Här finns det inga föreställningar eller hycklerier, denna bok avslöjar hycklerierna. På det här sättet ersätts verkligheten med ordet, ett ord som tillåter en total och ren utbredning av det ”personliga” traumat.

Det finns en punkt där även perversionen överges, den extrema punkten av lidande när perversion förvandlas till korruption.

Det är från den här punkten som vi borde börja läsaBagatelles pour un massacre.

Varje gång vi nämner korruption eller perversion åkallas i vårt huvud omedelbart sorgen och smärtan, det vill säga tillståndet där vi känner oss orättmätiga gentemot världen.

Om vi accepterar att det finns två särskilda kvaliteter på hatet borde vi också erkänna att det finns två motsatta kvaliteter på sorgen.

Den goda människan, speciellt om hon inte är religiös, kan knappast acceptera att hennes godhet grundar sig på en avsägelse.

Men det finns ingen annan möjlighet. Den som vill kämpa mot en otillräcklighetskänsla måste kämpa för herraväldet, för makten. Ingen kan precisera två olika sorters makt, tycker jag, ty makten är alltid utanför etiken, eftersom den är en pervers form av hygien och kontroll.

Varför pervers? Just därför att makten producerar sorg och smärta och, för att kunna rättfärdiga sorgen, måste författaren förvandla bristfällighetskänslan, det vill säga traumat, till en etisk kategori. Men den som lever med hatet mot makten utan att kunna undvika sin egen bristfällighetskänsla och känslan av att vara utanför makten, kan den verkligen välja en annan väg än perversionens väg?

Bagatelles är inte bara en bok om makten, den är också en bok om hatet gentemot makten.

I Céline blandas traumat med en hög moralisk känsla, detta genom en verbal simulering som den språkliga stilen producerar. (Le langage Littéraire).

Och vad gör allt detta om inte demaskerar moralens och etikens gränser och annullerar varje möjlig dialektik beroende av begäret för att lägga beslag på den verklighet som kommer till uttryck i ett simulerat konstverk?

Här dyker ett problem upp som inte går att lösa: förhållandet mellan författaren och berättarjaget. Vari består bristfällighetens känsla hos Céline? Säkert inte i en kärleksbrist. Hans hat är inte ett hat mot sig själv utan ett hat mot föreställningen som jaget har om sig självt. Det handlar om ett klasshat, om ett kulturellt hat.

Att bli av med den där föreställningen betyder för Céline, inte bara att bli av den sociala klass han representerar (medelklassen) i sina romaner, utan också med den sociala klass han kommer ifrån.

Att förinta makten betyder för Céline att nå en konstnärlig allsmäktighetskänsla i stånd att göra slut med den värld han representerar i sina böcker.

I Voyage au bout de la nuit och i Mort à crédit är det borgerliga helvetet, med sina riter och sin desperation, den enda måltavlan för en arg och bitter Céline. Och det är den sensationella succén och berömmelsen som dessa två böcker fick som lämnar Céline med besk i munnen.

Han har blivit en känd författare, de sociala klasserna, inklusive medelklassen som han hatar, applåderar honom som en av Frankrike mest betydande författare. Han har ingenting nytt att säga, helvetet har tystnat.

Céline är inte en uppfinnare, han har inte fantasi nog för att skapa nya berättelser och han är inte heller en visionär iakttagare som Balzac eller Stendahl. Succén har förbrukat hans narrativa universum men inte traumat som fick honom att skriva dessa två romaner, han finner ingen ny näring!

Men precis som i Proust och i Dostojevskij finns det även i Céline en sorts smittans syndrom; han vill involvera världen i sin egen möda.

Den korrumperade och korruptionen

Om metamorfosen i Bagatelles åskådas av en författare och av en språklig stil som går från perversion till korruption måste vi fråga oss på vilket sätt genomförseln sker.

De Sade, till exempel, är pervers men inte korrumperad; han tror på det han skriver för att han är medveten om att hans skrifter tillhör perversionen. Perversionen är ett ”naturligt” svar på Guds tystnad, på obekvämhetskänsla gentemot Gud. De Sades värld tillhör den moraliska sfären och dess dialektik. Paradoxalt nog är de Sade mycket nära Pascal och jansenismen även om det ögonskenligen är i form av den exakta motsatsen.

Så är det inte med Céline, han vet att han måste överskrida detta skede. Céline upplever inte makten som en metafysisk eller symbolisk kategori, makten är någonting konkret, socialt definierbart, en källa till korruption och perversion. Det finns ingen gud hos Céline, bara ett påtagligt slakthus där man maler avund, girighet, svartsjuka och människokött.

Ändå vill han bli en del av hatobjektet, han känner sig utesluten och ensam, detta är det jag kallade korruption.

Den obekvämhetskänsla som han känner grundas på någon form av avundsjuka, precis som i klasskampen. Och avundsjukan söker besmittningen. Efter Voyage au bout de la nuit och Mort à crédit behöver Céline finna en utväg, i världen behöver han finna sitt eget syndrom, hitta äggen han själv lämnade i någon annans rede.

Célines många resor är en desperat sökning efter bevis, en sanningssökande och verklighetsinventerade inkvisitors resa.

Det är i denna stund som hatet närs. Ett hat som är en klyvning, ty om det är sant att den som har makt måste hatas, är det också sant att den som lever under makten med en känsla av bedrägeri förtjänar samma hat.

Om Céline bara hade varit en bra författare och inte det geni som han var hade han funnit dessa bevis på sorg och smärta. I honom framkallar hatet i stället ett sökande efter sorgen i korruptionen.

En inkvisitor är alltid okysk men hos Céline, hos vilken varje känslostämning också måste ha sin exakta motsats, blir sökandet efter bevis på sorgen nästan kyskt.

Även kyskheten behöver teatraliseras genom ironins dubbeltydiga retorik.

Ironi och La petite musique

I Célines senaste böcker, mästerverk som Nord och den postuma Rigodon, blir ”ma petite musique” det beska grinet hos den som hatar sig själv och det förvandlas till en avvisande ironi som ljuder som ”les orchestrines du jazz”.

På vilket sätt kan då verkligheten teatralisera traumat och förkroppsliga det? Det som ”Skräckväldet” var för de Sade symboliseras för Céline av världens uppflammande av första världskriget. Det handlar inte om det heroiska kriget, lett av de franska kavalleridragonerna, utan om explosionen av den planetariska korruptionen, med kapitalismen och girigheten i spetsen, om fånighetens triumf.

Massakern, upplösningen och sedan den ständiga återfödelsen av makten uppvisar för Céline den slutliga sanningen, också den banal: ju mer korruptionen svämmar över världen desto tydligare vidgar makten smärtan och sorgen. Det som ger näring åt makten är inte herraväldet utan sorgen. Cirkeln sluter sig, det finns inga utvägar.

Dans och oskuldsfullhet

I Bagatelles finns ett element som tillåter oss att bättre förstå det sista steget i Célines författarkonst: dansen. Att en bok om hatet byggs med hjälp av en stil som påminner om baletten kan verka paradoxalt, men det är det inte. Om vi har läst Bagatelles utan fördomar, utan anknytningar till det infernaliska, skådar vi manuset till en balett. Dansösens kropp svävande i luften, den stund när kroppens tyngd blir flykt, när den blir ren och fri från tyngdkraften, det är en tidlös metafor för oskuldsfullheten.

Oskuldsfullheten tillhör för Céline enbart barnet och djuret.

Den fördärvade använder den etiska kategorin för att kunna utplåna den. Den fördärvade visar, genom att använda makten, hur världen som vältrar  fram med instinktiva verkligheter och sådana verkligheter som är baserade på fenomen är i stånd att dominera rädsla och osäkerhet. Den fördärvade förvirrar samvetet med hjälp av synden och bevisar att det goda och det onda bara är en frukt av själva makten. Den fördärvade vet inte vad oskuldsfullheten är.

För den fördärvade är symtomen även hans syndrom.

För fördärvaren (Céline) är oskuldsfullheten istället det enda ting som samhället inte kan smutsa ner, för Céline är oskuldsfullheten något centralt i hans egna etiska värld. 

Men vad kan denna etiska värld vara om det precis som oskuldsfullheten bildar mödan han lider av? 

För Céline är oskuldsfullheten den enda sak som de sociala klasserna inte kan göra råare. 
Nu finns det inte längre en revolt hos Céline utan, som i Nord och Rigodon, den känsla av oberördhet som vi kallar ironi.
Nu har Céline funnit något i slutet av sin strävan efter sorgen och smärtan i det korrupta. Nu kan Céline, som offrade sin talang, sin karriär som författare, men inte sin konst -för att inte tvingas böja sig framför den sociala konvenansen- funnit en geografi där även skurken kan se ängeln.
Sorgen är kvar hos honom, den kommer aldrig att lämna honom, men han kan nu ge till sitt författarskap en känsla av renhet som bärgar.

Hos Céline finns det ingen önskan att ödelägga sin skrivkonst som hos de Sade, Gogol eller Kafka – författare där söndringen mellan liv och verk var något oåterkalleligt.
De hade inget privatliv, dialogen som i åratals hade undanhållit Skuggan blev tystnad.

Hos Céline är det möjligheten att kunna gå bortom sig själv,alltså: Ex-tasis (extas) som förblir Ordet (precis som hos Proust).
Ordet som kan göra honom odödlig så länge han kan skriva eller uttala det.

Att säga det osägbara är Célines öde, han kan dö medan han skriver, såsom en skådespelare dör på scenen under en föreställning.
Jag kan inte avstå från att tänka på Karl Kraus, juden Kraus.
För dessa författare-skådespelare är korruptionen inte bara en förförelse utan framförallt ett vittnesbörd om livet.

Jag vet, dessa ord är banala, men de formulerar ett svar på frågan jag ställde i början av denna text: Finns det en definition för hatet?
Jag tror inte att hatet är instinktens tragedi utan den är den mest perversa formen av den mänskliga sorgen, sorg som berövandes kärlek.
Hatet blir här den djupaste och mest outsägliga formen av kärlek.

Guido Zeccola

Ur arkivet

view_module reorder

Kontorspolicy

 Klädsel :  Kom                                                      till jobbet                                                            klädd efter din                                                     lön!  

Av: Lena Lidén | Gästkrönikör | 18 september, 2008

Nöj dig med solens strålar och månens sken

Tryck du bara! En gest Din förbannade enkla gest som får hans värld att stanna upp Samma gest ger honom mod och styrka Fyra år och din gest ...

Av: Sofia Ahmad | Utopiska geografier | 21 mars, 2011

Veckan från hyllan, vecka 20 - 2012

På måndag är det 100 år sedan August Strindberg gick bort. Kulturministern har kollat upplagesiffrorna och kommit fram till att den där Strindberg måste vara lika bra, eller kanske till ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 12 maj, 2012

Annika von Hausswolffs bilduniversum

 TEMA KONST Foto: Michael Steinberg Annika von Hausswolffs bilduniversum har ofta en dokumentär prägel innan man upptäcker det gåtfulla, poesin och lekfullheten. Nu tänjer hon på den fotografiska tekniken och utvecklar ...

Av: Charlotte Norlin | Konstens porträtt | 09 mars, 2008

Näring

Psykoterapi och läkande vildhet.

De kallade henne ”Den vilda”. På skoj. Hon jobbade med människor, var stor som några hus och hade bakgrund från såväl Brasilien som Kungsholmen. Det fanns de som kallade henne ...

Av: Annakarin Svedberg text, Hebriana Alainentalo bilder | Porträtt om politik & samhälle | 04 maj, 2015

Robert Halvarsson, Fyra dikter

Robert Halvarsson arbetar till vardags som redaktör och ordförande i ett mediekooperativ. Han har ett kontinentalfilosofiskt intresse och för Tidningen Kulturen har han bland annat bidragit med litteraturkritik och essäistik ...

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 21 april, 2014

En av Sveriges starkaste liberala röster

Det första intrycket av Dilsa Demirbag-Sten är hennes energi och engagemang. Redan innan vi har satt oss vid ett bord för att diskutera hennes nya biografi Fosterland, har hon hunnit ...

Av: Waldemar Ingdahl | Övriga porträtt | 27 maj, 2010

Nigredo

I.   All denna vakna tid tillbringad i andra människors mardrömmar i denna värld av sinnrikt vävda lögner i de svarta pelarnas skuggor vid kanten av den öppna massgraven   Det är som om ett svart hål fötts fram ...

Av: Sven Andrè | Utopiska geografier | 08 november, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.