Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Jörn Donner  1962 Foto Herbert Lindgren CCBY2.5

Diktonius, Donner och Finland



Han ”hyllades av många men lästes av få” konstaterade Jörn Donner inledningsvis i sin biografi om Elmer Diktonius.




Jörn Donner skrev i sin bok om Elmer Diktonius (1896 - 1961) att "han hyllades av många men lästes av få". Han var tvåspråkig och på så sätt en brobyggare mellan Finland och Sverige, men också mellan vänster och höger. Tilssammans med Edith Södergran en föregångare i litterär modernism. Som diktare skrev han med motiv från bördeskriget "Balladen om Röd-Eemeli" men också finstämda motiv som "Barnets dröm".
Elmer Diktonius 1960

Elmer Diktonius 1960

Annons:

Jörn Donner träffade Diktonius för första gången som 18-åring 1951. Han hade recenserat hans sista diktsamling ”Novembervår”. Donner träffade sedan Diktonius ett antal gånger. De badade bastu tillsammans i Aleksis Kivis födelsebygd i Nurmijärvi där även Diktonius hämtade inspiration. Diktonius var vid denna tid en skugga av sitt forna jag och gick mer och mer in i sjukdomens värld.

Under 1920-talet var Elmer Diktonius en uppburen poet och kosmopolitisk förebild i unga modernistiska kretsar. När två av samtidens stora kvinnliga författare i Finland, Hagar Olsson och Edith Södergran, möttes i Raivola 1922 berättade Edith Södergran lyriskt att hon träffat ”den store Diktonius”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Diktonius föddes 1896 i ett svenskspråkigt småborgerligt hem. Han gick i finsk skola och bodde långa tider på finskspråkiga orter. Han behärskade således båda språken men skrev huvudsakligen på svenska. Han översatte stora verk som Kivis ”Sju bröder” från finska till svenska.

I ungdomen var musiken hans livsplan. Den gjorde honom till lärare för den blivande revolutionsledaren Otto Ville Kuusinen. Denne kom i sin tur att prägla Diktonius politiska tänkande. Kuusinen försvann till Ryssland efter inbördeskriget men återkom till Finland åren efter 1918 i en underjordisk tillvaro där han hade kontakt med Diktonius. Själv deltog aldrig Diktonius i några krigshandlingar och hans radikalitet var inte större än att han 1919 gjorde sin värnplikt i det ”Vita Finlands armé”.

1920 lämnar Diktonius musiken och inleder på allvar sitt skrivande av poesi. Han debuterade 1921 med ”Min dikt” och den följdes av elva diktsamlingar.

Även om Diktonius snart distanserade sig från revolutionstankarna umgicks han i radikala och kosmopolitiska kretsar med bl.a. den amerikanske revolutionären John Reed, Hella Wuolijoki och Bertolt Brecht. Det var en ny tid med nya tankar om politik, konst och erotik. Diktonius utveckling går från revolutionär socialism till allmän humanism. I slutet av 1930-talet, tjugo år efter inbördeskriget, när socialdemokrater är med i Cajanders ”folkfrontsregering” fångade Diktonius tidsandan:

”Man reste sig dock.

Landet och folket.

I fångläger eller kring frihetsstoder.

Hjärtat orkar.

Och för första gången åter vid verktygen!

Och på byggnadsställningarna: högre högre!

Och att gräs gror på alla gravar.

De rättas som de orättas.

Om nu hjärtat kan skilja dem åt.”

Diktonius dikt gör sig till tolk för en ”historisk kompromiss” mellan det vita och det röda Finland.

Den mest berömda av hans prosaverk är ”Janne Kubik” från 1931. Han skrev också regelbundet i den lilla Arbetartidningen.

Diktonius hade ett rikt nätverk i Sverige. Han brevväxlade många år med Eyvind Johnson. Blott den kroniskt dåliga ekonomin gjorde att de båda vännerna enbart kunde träffas några få gånger. Det var en realitet för Diktonius och många andra författare under denna tid att de levde under ekonomiskt mycket små omständigheter. Diktonius umgicks också med några av de ”fem unga”. Artur Lundkvist, Erik Asklund och Josef Kjellgren gjorde ett klassiskt besök i Diktonius sommarviste på Åland 1930. Gunnar Ekelöf besökte honom i Kuokkola på Karelska näset. På en bild från Helsingfors syns Diktonius och Nils Ferlin.

I ungdomen vistades Diktonius i Paris och London. Från mitten av 1920 talet sökte han upp miljöer i Finland som inspirerade honom. Den helfinska miljön i Tuomistnoja, den åländska skärgården, Kuokkola på Karelska näset.

Diktonius inställning till Sovjetunionen var mångtydig. Ibland ansåg han att bara färgen skilde diktaturerna i Ryssland och Tyskland från varandra. Han skrev ofta om rysskräcken: ” Varför fruktar, hatar och föraktar man hos oss i allmänhet ryssar? Därför att de i tidernas morgon gjort det finska folket ont, och därför att de nu, mitt på blanka dagen, vill besmitta oss med bolsjevismens läror. Dessutom spelar rassynpunkter en viss roll i ställningstagandet; vi är den västerländska kulturens yttersta utpost mot det österländska barbariet.” Samtidigt levde hans socialistiska idéer och han funderade en period i början av 1930-talet på att emigrera till Sovjet.

Som publicist var han i konsekvent opposition mot Hitlertyskland och fascisterna i hemlandet. En artikel i Arbetarbladet 1936 skapade vrede hos tyskarna och ledde till att ansvarige utgivaren blev åtalad. Diktonius skrev om Görings födelsedagsfest: ”Att Göring fyllt år, inte fem år som man kunde tro på grund av hans uniformsdille och övriga kapriser.” Vidare i artikeln ”Hitler lyste dock med sin frånvaro, och likaså Goebbels, och det kan ju bero på tillfällig ljusning i hjärnkontoret, men också på en bottenkänning i statskassan.” Det tyska sändebudet i Finland meddelade att ”Tyska rikets överhuvud Adolf Hitlers ära har blivit kränkt”. Den finländske justitieministern fann också att ”statschefen Hitler blivit grovt förolämpad”.

Under vinterkriget är Diktonius är propagandist för ”Finlands sak”.

Orden började ta slut för Elmer Diktonius i början av 1950-talet och han hamnade så småningom på Nickby mentalsjukhus. En gång hade han skrivit: ”Fordom brukade landets ur-invånare födas i bastun, men jag vill också dö i den. I en självvärmd bastu. Helst på höstkanten. I tuijuns sken.” Så blev alltså inte fallet och precis som många andra stora författare i sin generation konstaterar Donner gick han in i skuggornas värld. Han avled 1965.

Jörn Donner avslutar sin framställning med att konsterar att Diktonius livskurva var en ”ganska dyster historia”. Syftet med biografin enligt är författaren: ”Jag försöker motverka en glömska som fäller sin skugga över orden.” Diktoniusbiografin speglar också Jörn Donners liv och Finlands nutidshistoria vilket framgår av rubriksättningen.

Jörn Donner skrev i sin bok om Elmer Diktonius (1896 - 1961) att "han hyllades av många men lästes av få". Han var tvåspråkig och på så sätt en brobyggare mellan Finland och Sverige, men också mellan vänster och höger. Tilssammans med Edith Södergran en föregångare i litterär modernism. Som diktare skrev han med motiv från bördeskriget "Balladen om Röd-Eemeli" men också finstämda motiv som "Barnets dröm". 

 

 

 

 

 

 

 

Rolf Karlman

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.