”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Bandet som Gud glömde men som Djävulen älskade

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Av: Peter Sjöblom | 09 Maj, 2015
Essäer om musik

Isabella Lundgren

Den osjälvständiga individen och den bedrägliga gruppmentaliteten

Självkännedom och kritiskt tänkande gör oss mindre lättmanipulerade. I en tid där vi allt oftare löper risken att manipuleras och förledas av de som utövar makt över oss, är detta ...

Av: Isabella Lundgren | 27 juli, 2017
Essäer om politiken

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | 22 december, 2014
Essäer om konst

"hennes sanna namn är att vara någon annan". Intervju med Bo Gustavsson

Att en oanständig bok samtidigt kan vara den vackraste... det är något fullständigt skandalöst. För mig som tidigare läst Bo Gustavssons böcker (dikter, essäer, etc.) ter sig Howdy, jag är ...

Av: Guido Zeccola | 30 april, 2013
Litteraturens porträtt

Poesi i poetik och praktik



Det råder oftast en förvirring kring begreppet poetik och det blir i det dagliga användandet till en brokig blandning av metodik, estetik, poetik därtill uppblandat med en politisk hållning. Sammantaget är det på sin plats att konstatera att viss oordning råder kring begreppet.
I det vardagliga poesiskapandet ger varje författare sin enskilt magiska dekokt för hur vederbörandes texter föds/bör födas under sin väg ned på papperet/dokumentet.




 

 

Om han då går ut i ett nytt projekt är det verkligen möjligt att hålla kvar samma textvärden, arsenal av betydelsefigurer, symboler och tekniker för att uppnå ett nytt unikt verk? Är det inte så att detta omedelbart vid första ansatsen förändras åtminstone i flera av de mer betydande parablern?
Pia Tafdrup

Pia Tafdrup

Annons:

Varje enskild författare sätter ner orden efter det egna huvudet på det egna alldeles speciella sättet. Detta kan grovt kallas författarens poetik. Han/Hon brukar göra så och så och måste absolut göra på det sättet. Vederbörande behöver ju inte ha deklarerat detta i något sorts manifest utan det finns där cementerat i huvudet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Så här gör jag. Så här brukar jag göra. Och jag vill bestämt ha det så.

Om författaren skapar ett nytt verk ställs emellertid frågan om det är exakt samma poetik som han/hon använder, samma verktyg, samma metoder, samma tekniska parabler, samma språkliga tillvägagångssätt, samma berättarteknik, samma innehållsmässiga estetik?

Frågan kan med fog ställas.

Eller om man istället frågar sig: Bär varje diktsamling resultatet av sin egen unika poetik? Förutsätter dikter en unik estetik(egentligen poetik) med avseende på de enskilda resultaten i varje verk? Eller kan det röra sig om samma 'ingångsvärden'?

Att diskutera med utgångspunkt i poesi, metodik och poetik och fundera kring om det verkligen är möjligt att det finns/kan finnas en oavbruten och fast poetik oundgänglig för varje författare, eller om det egentligen är en illusion kan åtminstone till en början generera en viss fördjupning i ämnet men också efterhand medvetande- och synliggöra för författaren om hur han/hon går till väga.

Kan det verkligen vidmakthållas en stationär poetik vid varje konstnärlig yttring generellt hos den enskilde författaren, i författarens uttryck i varje enskilt verk?

Är det inte så att poetiken byter innehåll och färg vid skapandet av varje nytt verk? Visserligen med förändringar inom rimliga gränser många gånger med ytterst små avvikelser men ändå mätbart och möjligt att synliggöra. Man kan med detta resonemang följaktligen säga att just den poetiken är upphov till det konstnärliga innehållet i just det verket, om man tänker sig att poetiken beskriver den verskonst eller poesi, som vederbörande författare använder sig av. Om han då går ut i ett nytt projekt är det verkligen möjligt att hålla kvar samma textvärden, arsenal av betydelsefigurer, symboler och tekniker för att uppnå ett nytt unikt verk? Är det inte så att detta omedelbart vid första ansatsen förändras åtminstone i flera av de mer betydande parablerna?

Kanske är det då bättre att ställa frågan: Vilken sorts poetik är använd vid skapandet av författarens senaste verk?

Om vi uppsöker en noga genomgången och deklarerad poetik så kan vi med utgångspunkt i den fundera om det verkligen äger sin möjlighet att bevara denna ( enligt ensidigt stadsfästa principer och deklarationer) från verk till verk? Är det inte så, som vi - enligt mitt förmenande - egentligen kan utläsa nedan, att poetiken i dess olika parabler glider i sina skalor och betydelser från verk till verk. Och att om man som nedan deklarerar en utförlig poetik enligt uppställda parabler med nödvändighet tvingas beskriva vida och spänstigt elastiska fält i gränsdragningarna och öppna upp luftiga och mångtydiga möjligheter i en mångfald av in- och utgångar, för att vara på den 'säkra' sidan och ha tjänligt utrymme för skapandet.

I BLM(Bonniers Litterära Magasin) nr 4 1995 är poetik temat. Stephen Farran -Lee inleder med att konstatera en viss begreppsförvirring angående begreppet poetik. Han går till Svenskt Litteraturlexikon och finner definitionen: ”...i ordets mest inskränkta bemärkelse är poetik en verslära; i vidaste bemärkelse är poetik estetik med särskild hänsyn till litterära verk”

Och Farran-Lee konstaterar ”Eftersom jag är en inskränkt människa håller jag mig till den snävare definitionen. Alltså: en kursbok i konsten att dikta”

I samma BLM- nummer har Pia Tafdrup deklarerat sin egen genomarbetade poetik.

Hon har ställt upp 22 punkter i essän ”Över vattnet går jag. Skiss till poetik- 22 fragment”

Hon inleder i Fragment 1 med att säga: ”Mellan två poler blir min poesi till, mellan livshunger och dödsångest, affekt och tanke, språk och tystnad”

En utmärkt och gränslöst vidöppen inledning som stadgar upp och deklarerar gällande principer.

Hon fortsätter: ”Processen är aldrig densamma, men - spänd i en vibration mellan ytterpunkter -rymmer den en tvingande nödvändighet, som sällan låter sig förklaras på annat sätt än: Jag kan inte annat, därför måste jag”

Här kommer Tafdrup snart till konklusionen att en ”för-artikulation” som ett tillstånd genererar en känsla för henne att ”när jag omsider skriver, inte alls längre förnimmer att det är jag. Som en bedövning, en berusning. Någon annan i mig, eller något annat i mig handlar, medan jag bevittnar vad som sker. Något som är mer än jag, eller något, som också finns i mig, skriver. Vad som sker, låter sig inte förklaras- därav känslan av yrsel, men det handlar om att nå fram till det stadium i processen, där man glömmer sin personlighet och har förmåga att eliminera det privata.”

Här kan en del tycka att Tafdrup vandrar på minerad mark. Hur kan man mena att man skriver i ett rus att man urskuldar sig med att kanske Gud höll i pennan eller i dess modernare tappning, att det var vår Herre som slog ned tangenterna.

Ja det kan så vara men jag tycker nog att just detta lämnande av kontrollen av sin kropp i skapandet i betydelsen att släppa all mental ryggsäcksbelastning och låta pennan/tangentbordet tala, i alla fall hos mig äger sin omedelbara igenkänning. Men Pia Tafdrup lägger senare också till följande ”tillnyktring” i sin Poetik Fragment 2 där hon bland annat jämför sin inställning med Edgar Allan Poes:

”I The Philosophy of Composition kommenterar Poe tillblivelsen av sitt stora poem 'Korpen': 'It is my design to render it manifest that no one point in its composition is referrible either to accident or intuition- that the work proceeded, step by step, to its completion with the precision and rigid consequence of a mathematical problem'

Dessa rader yttrycker en modernitet, som kullkastar varje fördomsfull myt om att dikt bara uppstår i rus, galenskap eller hänryckt extas. För egen del har jag erfarenhet av denna förebådande energi som första steget i processen, men den sortens självförglömmelse och omedelbara öppenhet måste förr eller senare avlösas av den trängaste självkontroll”

Men Tafrup undandrar sitt fulla stöd när Poe på annan plats i den citerade texten talar om vikten av att allt går att förklara och att intuitionen i hans fall spelar mycket liten roll.

Tafdrup betvivlar att hon för egen del alltid kan förklara hur vissa sekvenser eller strofer kommer till. Hon fortsätter att hävda att en del av detta skapandes resultat och orsak är höljt i dunkel: ”Att han skulle ha rätt i sitt förnekande av det spontana tillståndet, betvivlar jag. Själv sitter jag inte inne med förklaringen till varje grepp, som jag har prövat i dikt. Även om jag ansluter mig till idén om att den kyliga överblicken utgör en väsentlig del av processen, är därmed inte sagt att allt låter sig förklaras.”

Om man då fortsätter att botanisera i hennes poetik till Fragment nr 5 pekar hon på att ”diktens nu är både ett oändligt ögonblick och ett avgränsat moment. Ord och bilder strävar efter utsträckning, men pekar oundvikligen mot sitt slut. Dikten vill det infinita, evighet, men har samtidigt i sig inbyggd utplåningen”

Detta statement av Pia Tafdrup är mycket spännande. Här beskriver hon en placeringen hos diktens karaktär som samtidigt vill vara evig och i samma ögonblick utplåna sig själv. Är detta en möjlighet och är det en del av en poetik? Tafdrup sätter upp detta som punkt 5 i hennes poetik och då måste det vara så men vad innebär det generellt? Att man skapar en dikt som ger resultat som stannar i evigheten i det uttalade men samtidigt i sitt ordvärde upplöser sig själv. Man kan väl säga att detta är en bra bild av högkvalitativ dikt som ger det eviga och samtidigt upphäver sig.

Metoderna som Pia Tafdrup redovisar i sina olika fragment av sin poetik visar att utfallet genom just den använda tekniken blir oberäkneligt från gång till annan. Detta innebär att också dikternas/strofernas enskilda 'väsen' i varje ny skapelse också måste utkräva random utfall och därmed i sina utgående principer i sin poetik vara omöjligt att likna vid den förra diktsamlingens essens/estetik/poetik.
Pia Tafdrup skriver i Fragment 12 av sin uppställda poetik:
”Estetik är en praxis, inte en glasyr. Ett verks estetiska egenart är en outbytbar del av den helhetskonstruktion som verket utgör. Ingen analytiker kan framstäla min estetik, bara diagnosticera den. En konstnär måste själv vara medveten om verkets arkitektoniska figurer från de stora till de små strukturerna.”

Här visar Pia Tafdrup att mitt antagande är riktigt. Metodiken ger här en absolut egenart just för hennes diktning. Den blir unik och går ej att efterlikna. Men i min förlängda tolkning även i samma författares olika dikter. Vilket innebär att poetiken 'flyter' från gång till en annan. Sträcker sig åt olika håll, lutar och validera åt tjänligt håll efter behov. Hon förklarar dess lydelse med: ”eftersom all betydelse kommer inifrån. Verklighet är bara verklighet. Det som ger den djup och dimension är sättet att närma sig den. Den yttre verkligheten är således avhängig den inre emotionella.”

Pia Tafdrups essä ”Över vattnet går jag. Skiss till en poetik- 22 fragment”(BLM nr 4 1995) är en ytterst tilltalande genomgång av en poetik som har mycket att lära ut. Oavsett vad sorts betydelser man vill tillerkänna de olika begreppen som nämns och då inte minst poetikbegreppet ger Tafdrups essä en mångfaldighetens ingångar i skrivandet som den enskilda författaren kan ha mycket att både lära av och glatt ropa igenkänningstjut inför. Man blir tagen av hennes avslutande benämning av sin egen poetik som en 'svävningens poetik'. Detta bekräftar min uppfattning om att den 'flytande poetiken' existerar och i realiteten inte är möjlig att stadsfästa än mindre cementera då den skiftar från verk till verk.

Jag avslutar med ett stärkande citat från Gunnar Ekelöf om vart dikten än bär så gäller oavsett poetik att lita till det egna, att hitta de unika rågångarna i det egna diktarjaget och hålla fast vid dem varthän vindarna än blåser:
”[...] Skriva som om allting vore självklart, först då blir det underbara underbart. Skriva som om allting vore självklart, det är en ytterligt viktig grundsats. Man måste lära sig lita på läsaren, annars kan man aldrig lita på sig själv.”
(Ur Gunnar Ekelöf. En självbiografi. 2007. Albert Bonniers förlag:
30-talet. Citerat från två kvartoblad med överskriften ”Romanen-Roman”. Kapsel ”Tidiga manuskript”.)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Benny Holmberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 04 januari, 2013

En hobbit, tretton dvärgar och möjligen en drake på slutet

Regissören Peter Jackson är igen aktuell med ytterligare ett mastodontverk. Efter trilogin ”Sagan om Ringen”, har det nu blivit dags för Peter Jackson att ta sig an ”Hobbiten” som även ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 09 januari, 2013

Foto: Johan Werkmäster

Jeansens historia börjar i Bayern

Jeansen föddes inte i Bayern. Det gjorde däremot dess skapare Levi Strauss, närmare bestämt i Buttenheim i forna stamhertigdömet Franken i den tyska delstatens norra trakt. Hans barndomshem på Marktstrasse ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 13 februari, 2016

Foto Gilda Melodia

Inuti och inpå huden

Religionen skulle försvinna, trodde tänkare som Emile Durkheim och Karl Marx. Människan skulle frigöra sig. I dagens samhälle ser vi en förändring från människa som samhällsvarelse till individ, som hellre ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om religionen | 14 oktober, 2015

Veckan från hyllan. Vecka 12-2013

Det har valts en ny påve, alltid en spännande och viktig tilldragelse, i synnerhet som själva valet har sina egna mycket speciella ceremonier och tillvägagångssätt. Själva valet kallas för konklav, conclave ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 16 mars, 2013

Hector Berlioz. Lithographie de Charles Baugniet

Med både måttlösa och tygellösa känslor

Även om Berlioz' personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor.

Av: Eva-Karin Josefson | Kulturreportage | 23 december, 2015

Den indre sammenhengen mellom venting og følelser

Innledning Emnet for artikkelen min er den begrepsmessige sammenhengen mellom venting og følelser. Resonnementet mitt er slik. For det første, venting som fenomen må læres, venting faller ikke under studiet av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 september, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 21-2013

Veckans megahändelse, och pseudo dito, är utan tvekan Eurovisionsschlagerfestivalen i Malmö. Gapigt, glittrigt, hurtfriskt, inställsamt och utslätat. Ett evenemang som säger ganska mycket om vår tid. Och så har Arktiska rådet ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.