Att spela sig fram till ett inre lugn

Daniel Westerlund är en mångfacetterad man. Han är verksam som skribent och förläggare, men även som musiker och kompositör. Det som överraskar mig när jag lyssnar på hans dubbel ...

Av: Guido Zeccola | 02 mars, 2009
Musikens porträtt

Månskensstråk över svenska Pommern

Det är i slutet av oktober. Stranden ligger nästan öde. Vågorna rullar långsamma och tunga mot stranden med sitt dova ljud. I horisonten tornar en hotande molnbank upp sig, men ...

Av: Mathias Jansson | 05 november, 2010
Kulturreportage

Brott och straff 3 Lagens bokstav - Rättens andliga märg

Bor Gud i lagboken? Domarreglerna menade så. Men hur kunde Guds ande trängas i lagarna vid sidan av ett tungt mandat givet till folket? Det var en fråga som endast ...

Av: Benny Holmberg | 11 november, 2009
Essäer om konst

Tack så mycket för elden

F. Scott Fitzgerald är framför allt känd för sin roman ”Den store Gatsby”, som räknas som ett av försöken att skriva ”den stora amerikanska romanen”. Fitzgerald och hans hustru Zelda ...

Av: F. Scott Fitzgerald | 27 mars, 2013
Kulturreportage

Att bygga broar mellan då och nu



Clarise LispectorNär vi vandrar i spåret av det förgångna är vi samtidigt som fångar i nuets oerfarna steg, men det finns alltid möjligheten att bygga en bro mellan då och nu, varpå de båda kan mötas och intressera sig för varandra. Boken jag har läst som heter Spår av tid är just en sådan bro av tid som genom poesi, fotografi och det innerstas berättelser låter korspunkten mellan nuet och dået få tala till oss, till vår egen tid.

En kväll full av obetänksamhet då jag för länge sedan glömt bort mig själv mellan ett grönt théglas och en söt, mörkrosa choklad tar jag stegen in igenom bokhandelns dörr. Jag känner mig torr och söker efter Clarise Lispectors bok: Levande vatten. Det valet visar sig halvtimmen senare vara en första anhalt, inte i tid, men i plats, till vart jag skall färdas.

Efteråt skall det eka i mitt huvud att Clarise Lispector föddes i Ukraina.

Men jag hittar inte hennes bok. Då finns det bara en lösning, jag måste dricka en bild.

Ställer mig framför den höga och smala bokhyllan som heter Konst och letar efter Gustav Klimt, hans vattnande träd. Medan mina ögon glider igenom renässansen och impressionismen blinkar den snabbt till, som om den fann en skatt innan den riktigt förstod vad den fann. Rör sig mot titeln Spår av tid. Är det möjligt?, hinner jag tänka, innan handen rör fingrarna över orden som för att genast få in den, boken, genom huden.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den är precis som bokhyllan, boken, hög och smal med en elefants grå mot en smal svart färg på sin ryggrad, som låter titeln blänka fram. Tiden, tänker jag, har den fört mig hit, till denna bokens tid? Genast bestämmer jag mig för att köpa den, och på väg mot kassan hinner jag tänka att den kommer ruinera mig på mynt, men det blir en skön ruinering.

Så öppnas du, boken, mellan mina fingrar och på väg hem i tunnelbanan stoppas jag våldsamt upp i mitt tempo, och sugs in i den första diktens tempo:

Kanske är det bra att jag lyckas med så lite.
Men jag hör ju hur den första snön viner,
jag hör dagsljusets spröda melodi
och storstadens skrämmande muller.
Jag dricker ur en liten källa,
min törst är större än ett hav.

Och ändå denna törstande dikt, större än ett hav, gör mig med ens mätt på vatten. Poeten från Lwów heter Adam Zagajewski och dikten heter Rummet.

Så står jag där, i rummet av en tid som bär leriga stövlar igenom fångenskapens sinnesstämning. Jag letar, bläddrar över hela Europa, för att kunna följa med i stegen som fastnat under rummets skosula och får mig att röra mig så vingligt fram igenom 1940- och 1950-talens ödesmättade fotspår. När jag sätter ner min fot igen är jag framför ett sovhus, framför en pojke på ett fotografi, hans ansikte lyser av glädje, sorg och energi, i fotografen Joanna Helanders värld. Vem är hon som kan vara så galet förtjust i det mänskliga, som lyckas knäppa fram denna oemotståndliga motsats till död? Jag tror att hennes hjärta är en kamerablixt som istället för att dunka skjuter iväg sin blixt och trollbinder den yttre rörelsen i något stillande, en tid som uppsöker ett inre, ett fotografis essens.

Den mjuka handen följer därpå och påminner mig om glass, Örjan Wikströms bilder smakar. Av en tid som inte är här men som ändå är nu. Som att hans bilder slår sig ur greppet av en nostalgi och vandrar liksom otippat som en främmande fågel i ett konstant idag. Målningarna är inte tidlösa för det men de är en kompakt punkt, en snibb av tidens minsta skala.

Med ett sådant lugn vi går
genom dagar och månader,
så tyst vi sjunger
vår svarta vaggvisa,

Zagajewskis vaggvisa får sprida sig över huvudena på människorna i passagens eget bo, tågstationens väntrum i Lublin. Med Joanna Helanders ögon:

Ett myllrande universum med sin omisskännliga doft av Öst. I halvdunklet i den väldiga järnvägshallen låg människor på bänkarna, golvet, fönsternischerna. De halvsov, snarkade, harklade sig, spottade och urinerade i hörn. Många var berusade, med svullna rödaktiga näsor, några var invalider. Bedagade gatflickor i nersölade konstgjorda pälsar spanade lojt efter kunder. Och allt detta utspelades i ett oändligt hav av fiffiga bylten, koffertar, ryggsäckar och pappkartonger.

När jag läser detta, sitter ner i detta rum, flyger en isande ilning rakt igenom mig som delar mig i tvivlandets två vid minnet av min barndoms väntan på tågstationen i Göteborg. Då, redan då, vakterna hade fått fria händer att kasta ut de människor som lyckats somna till på de generösa trädbänkarna. Hur jag satt där alldeles klädd i en hjälplöshet och, i en enda liten vissen protest, försökte låtsas somna där på bänken, vingla till lite, för att se om vakterna skulle reagera på min sömn. Det gjorde de inte. Kanske var jag för liten och med för långt, väl uppsatt hår, kanske var jag fortfarande då tillräckligt mycket barn för att, enbart därigenom, kunna existera på en plats utanför den vuxna världens regler, rätt och fel.

Redan då skulle jag längta efter ett rum som väntrummet i Lublin, där även de trötta fick vänta.

1940-talet är en tung svart säck på ryggen, som jag bär snubblande i leran, genom sidorna. En tid när alla benen i kroppen viker sig, när det är svårt för ryggen att stå rakt. Där det som tidigare ansågs rakt, nu och under en långt utdragen tid skall bära inom sig en plats för modifikation. Läser mig igenom tiden som är förbi, hoppar mellan spåren som är på nytt och igen sår. När ögonen tippar över kanten på kaffekoppen blir jag rädd att drunkna i dess svarta djup, i detta svarta hål emellan före- och eftertiden. Gapet däremellan måste jag sprattla i för att kunna hålla huvudet över vattenytan, det är rent fysiskt, jag känner att jag kan förgås lätt här. I den tid som Joanna Helander tvingar mig att gå in i medan hon håller mina ögon uppspärrade. Och jag undrar efteråt, efter sidorna av andra världskrigets år av sår, hur många dessa människor är som fortfarande måste dra på säcken över ryggen, för att de inte funnit ett rum att lasta av sig minnesoket på. Och jag förstår att det måste finnas dessa rum, dessa väntrum, för vila och sömn.

Mikael Kihlman har under tiden suttit och ristat in två trappor upp och ett valv att smyga sig in igenom, jag springer nu, upp för trapporna in i mörkret, springer för att gömma mig för tiden som redan är förbi. Och när jag tagit mig igenom mörkret famlandes kan ljuset tändas över Bordet någonstans i Gdańsk varpå Pawel Huelle serverar mig en historia där jag omsluts av en mer nära tid som ger sig till människans möjligheter.

Det är en cirkel som mamman vill ha som bord, samma cirkulära form som är bondens cykliska livsform, och som bonden Herr Kaspar så småningom skall skapa för hemmets frid. I en tid då en gris får sätta livet till, tyst på natten då kontrollanterna inte är vakna, och i samma natt då månen visar sig rund och så kallar på människans sång.

Denna bokbro är av ordets insikt som jag doppats ner i genom en tid för att på nytt få döpas in i nuet, genom en större rörelse över huvudet som heter förståel­se. Czeslaw Milosz är en stor, svart örn, han slår sig ner på mitt huvud och talar om just detta in i bokens sista hörn:

När jag dör, kommer jag att se världens innanfoder.

Och om världen inte har något innanfoder?

Och ingenting finns på jorden, utom just denna jord?

Om det är så, kvar blir ändå
Ordet, väckt till liv av förgängliga läppar.
En outtröttlig budbärare, som springer och springer
Över fälten mellan stjärnorna i den galaktiska
spinnrocken
Och protesterar, ropar, skriker.

Med en ny vetskap, kan vi någonsin förbli desamma med tiden? Med en redan tidigare trampad rörelse, varigenom vi springer som Czeslaw Milosz säger och allt, allt som skall komma att vara det mänskliga, också skall vara vittnet av våra klackars slag mot tiden.

Hur vi sprang, hur vi rörde oss igenom dessa rum som är och förblir det kvarlämnade segmentet av vårat innerstas tidsliga dans.

Eleonora Bru

Ur arkivet

view_module reorder

Resan till frihet

Resan till frihet Avrättningen av Saddam Hussein ställer viktiga frågor. Vad göra med den mänskliga ondskan? Måste den avrättas, eller är det möjligt att bli mer mänsklig? En ung kvinna flyger ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om konst | 01 februari, 2007

 Hunter Jonakin “Jeff Koons Must Die!!!“ (2011)

Jeff Koons måste dö!!! och andra arkadspels baserade konstverk

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 13 oktober, 2017

Bokstavskombinationer – inte bara av godo

Diagnoserna har förlorat sin betydelse, i den mening att den målar in människor i hörn. De tycks fungera som viloplatser och försvarsmodeller inför påverkan utifrån. Människor ursäktar sig gentemot det ...

Av: Barbro Bruun | Essäer | 13 oktober, 2013

Dikter av Daniel Westerlund

Dikter av Daniel Westerlund vi var i dessa gående vi kom att nyktra till när dom som kallade nytt stoff kallade dom vi var i våra identiteter när vi samtidigt försökte solidifiera ...

Av: Daniel Westerlund | Utopiska geografier | 26 januari, 2007

Karin Victorin

… hootchy kootchy-dansare som baserade sina danser på magdans och andra orientaliska danser sågs först 1893 i Chicago … – Ur Burlesque – and the New Bump-n-Grind Av Michelle Baldwin. Karin Victorin Hootchy Kootchys ...

Av: Agneta Tröjer | Övriga porträtt | 11 september, 2007

Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 28 Maj, 2015

Bo Setterlind

Bo Setterlind på Nya Zeeland

Den 24 augusti 1973 fyllde Bo Setterlind femtio år. Inför födelsedagen blev han intervjuad i pressen. Bland annat av K. A. Adrups artikel i Dagens Nyheter framgick att han tänkte ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 11 december, 2016

Ord som fötts ur tystnaden

Lämnar åter över en handfull av mina dikter, alla burna sina egna känslostormar. Dock, ligger alla avstånd nära i en växelverkan mellan subjekt/objekt, du som jag. Men låt mig först ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 23 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.