Shaw´s corner Foto Ivo Holmqvist

Engelska mil 1: Shaw´s Corner

Den andra bok som Jan Olof Olsson-Jolo gav ut efter debuten med ”Kungens Köpenhamn” hette ”Engelska mil” och var illustrerad av Birger Lundqvist. Omslaget är vackert, med kåsörens och ...

Av: Ivo Holmqvist | 03 augusti, 2016
Resereportage

Liv som inte förtjänar att leva

From the viewpoint of racism, there is no exterior there are no people on the outside. There are only people who should be like us and whose crime is not ...

Av: Kristian Pella | 24 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Über allen Gipfeln

Kopparstick av Evert A Duyckinick. Über allen Gipfeln Über allen Gipfeln ist Ruh, in allen Wipfeln spürest du kaum einen Hauch; die Vögelein schweigen im Walde. Warte nur, balde ruhest du auch. – Johann Wolfgang von Goethe

Av: Karl-Gösta Engquist | 13 november, 2007
Utopiska geografier

På jakt efter Don Quijote

Alcalá de Henares - en behaglig och vacker stad belägen tre mil öster om Madrid - är känd för åtminstone tre saker: storkarna, universitetet och Cervantes. Ett hundratal storkpar lever ...

Av: Johan Werkmäster | 18 oktober, 2010
Kulturreportage

Cynism och människosyn



Ur Crister Enanders Slagregnens år (Heidruns)


 

Ännu idag lever vi i efterdyningarna av detta grymma och inhumana, detta hänsynslösa och vidriga beslut. Landet har inte förmått att återhämta sig, inte lyckats läka det djupa sår på samhällskroppen som dessa kallhamrade och cyniska politiker tillfogade medborgarna vilkas intresse de är satta att företräda, skydda och till vars bästa de ska stifta lagar och regelverk. Det är vi, skattebetalare, som avlönar dem. Deras löner kommer ur våra fickor. De ska tjäna oss – medborgarna. Utan oss, utan vårt stöd, är de ingenting.

Annons:

Onsdag 3 juni

Han sitter i vagnen. Han sitter allra längst bak med ryggen upptryckt mot affischen på väggen. När jag kliver på tunnelbanetåget syns det direkt att de övriga passagerarna har dragit sig undan mannen. Runt omkring honom är det tomt, en vid halvcirkel av frånvaro är osynligt dragen kring honom. Och det trots att det är rätt trångt och fullpackat med folk i vagnen. Det dröjer inte länge förrän jag känner lukten. Det luktar otvättad kropp, gammal grundligt ingrodd smuts; han har varit skitig sedan lång tid tillbaka.

Han stinker misär. Rocken han har på sig är inte brun som det först verkar. Det är en beige trenchot, ett plagg som inte ens sålts i en enda affär på över femton år. Skägget är spretigt. Håret, det som sticker fram under den grå kepsen, är tovigt och oklippt.
Han vaggar fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Hela tiden rör han sig. Men sakta, mycket sakta. Som om han levde i ultrarapid.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Rörelsen är nästintill sövande i sin rytmiska monotoni, som om den ägde en hypnotisk eller starkt suggererande kraft. Fram och tillbaka. Aldrig stilla. Fram och tillbaka. Sakta. Samma takt. Ett evig vaggande, en vågrörelse som tycks bära på en inre djupare innebörd, omöjlig att tolka för oss stressade resenärer som bara vill ta oss från ett ställe till nästa. Som vore han en zenbuddist som hamnat i fel tidevarv, på fel sida av klotet. Munnen gör rörelser som om han pratade. Men ingenting hörs. Inte ett ljud tränger fram. Enbart läpparna rör sig. Sina stämband använder han inte.

När talmannens klubba med en – föreställer jag mig – närmast slentrianmässig nonchalans föll i det stora bordet den dagen förändrades för alltid min bild av och syn på det land som är vårt.
Något förtvinade. Något mycket viktigt gick förlorat. Det är en så genomgripande förändring att den ännu idag bestämmer min syn på hur landet sköts och vilken tilltro vi som medborgare kan ha till de politiker som vi valt att representera oss i det högsta beslutande organet. Beslutet visar entydigt på en brist, ett stort tillkortakommande, mellan medborgarnas vilja och makthavarnas beslut. Sprickan, och avståndet mellan mig som medborgare och de politiker som sitter och styr och ställer över landets väl och ve, har sedan dess bara blivit större. Vi, folket, står där med vår vanmakt. Vår röst betyder ingenting förutom vart fjärde år då de lovar oss vad som helst för att bli omvalda och nyvalda.

Demokratins kris i Sverige har i modern tid aldrig varit större än vad den är idag.

Men just den dagen offrade de styrande politikerna en avgörande del av det som under lång tid varit det moderna Sverige, det land vi sett och lärt känna och inte sällan känt stolthet över – landets trovärdighet brast. Med ett enda slag med en helt vanlig ordförandeklubba dödades tusentals medborgare. Utan misskund.

Utan tvekan.

Jag såg dem dö. Det gjorde alla invånare i vårt land – om de ville se, vill säga. Tunnelbanestationerna i Stockholm fylldes snabbt – mannen jag såg den där dagen var långt ifrån ensam. På tågen satt de, där satt de döende och sov, från den ena ändstationen till den andra – där de sedan blev avhysta och satte sig och väntade på nästa tåg för att återigen få sova bort en del av den långa vaknattens sömnbrist så här på dagen. Det rörde sig om människor – det kunde varit du, det kunde varit jag – som inte skilde sig från oss andra. Med en enda skillnad. De var sjuka. De var inte anpassade till ett ordinärt samhälleligt liv. De var i behov av vård och översyn.

Detta togs nu ifrån dem.

Här måste jag falla mig själv i talet. Jag kan inte värja mig från en fråga som återkommer med en krävande regelbundenhet. Anledningen till denna envishet är förvisso mycket lätt att förstå. Ty frågan som om och om igen dyker upp verkar jag aldrig nöjaktigt finna ett hållbart svar på. Den gäckar mig. Den tycks ibland helt enkelt sakna relevanta och hållbara svar. Frågan handlar om makt. Den handlar om enskilda människors relation till makt. Frågan är skenbart enkel. Den lyder: Vad gör makt med människor?

På vilket sätt förändras den enskilda individen då den kommer i kontakt med makten?

Vad är det som, sett utifrån, verkar gå sönder inuti dem som erövrar, får eller gives makt? De förblir sig inte lika, något inom dem förtvinar eller bara försvinner likt en cigarrett som på några minuter efter att man tänt den förvandlats till rök och aska. De är inte längre desamma, deras personlighet bryts ner, verkar helt enkelt vittra sönder; de blir en annan människa när de väl fått smak på maktens sötma. Och denna förändring verkar alltid gå fort, skrämmande fort. Är den mänskliga naturen så enkel att manipulera och förändra och sitter värderingar och ideal så löst – som vore de enbart teaterkostymer eller ett lager smink över ett annat råare och grymmare ansikte?

Men vilka mekanismer är det som är verksamma och som med någon form av inbyggd automatik leder till att så många av dem förlorar den enskilda människans – medborgarens – behov ur sikte? När makten är erövrad förlorar, såvitt det går att se utifrån, de som röstat fram dem all betydelse. De har gjort sin tjänst och kan gå. Deras åsikter avfärdas och betraktas inte enbart som ointressanta utan som fullkomligt irrelevanta. Att det i en parlamentarisk demokrati finns inbyggt ett starkt drag av pragmatism tror jag är ofrånkomligt. Utan pragmatismen skulle staten inte gå att styra eller få samhället att fungera. Däremot tenderar ideologierna att förtvina i den hårda realpolitikens motsättningar och dess eviga kohandel. Allt reduceras till den form av kompromisser som gör alla missnöjda och ingen nöjd. Den politiska pragmatismen krossar ofrånkomligt ideologierna och deras visionära innehåll – inget visar under de senaste trettio åren på en annan utveckling.

Kvar blir enbart en massa fluffiga och vissnande vackra ord som sakta men säkert malts ner till ett impotent mjöl; ordmjöl som far genom luften och som ingen – absolut ingen – i maktens boningar längre ägnar den flyktigaste tanke.

Den paradoxen finns, som sagt, inbyggd i själva den representativa demokratin. Samtidigt är det viktigt att hålla i minnet att varje enskild riksdagsman inte fångas in i och fastnar i rått maktbegär och en girig hunger efter herravälde. Många av dem förmår att gå både en och två mandatperioder genom de fatala korridorerna torrskodda och oberörda av denna maktens skrämmande magnetism. Utrymmet för den fria viljan och förmågan att själv styra sitt liv förblir lika stor inne i riksdagen som utanför dess imposanta väggar. Detta är dock, närmaste besett, ett förhållande som ger maktens mekanismer en ännu mer oroande dimension:
Varför klarar inte somliga av att bevara sin självständighet, sin anständighet och värdighet utan låter sig uppslukas av detta obarmhärtiga begär samtidigt som ett fåtal faktiskt gör det?

Men vad som är ännu mer kusligt är, som jag antydde nyss, den förlust av medborgarnas perspektiv, gräsrötternas – din och min – dagliga verksamhet och behov. Den vanliga vardagen, flertalets liv och problem, riskerar att förvandlas till den politiska pragmatismens kalla och avhumaniserade skugga. Den finns där ständigt, men ingen bryr sig om den på allvar. I pragmatismens namn begår makthavare rent brottsliga handlingar genom sina beslut, innestängda i riksdagens avlägsna salar och genomtrista korridorer. De har blivit en sorts främlingar i sitt eget land. De känner inte längre någon självklart samhörighet med medborgarna. Deras umgänge är andra beslutsfattare, inflytelserika journalister, industriidkare, lobbyister. Perspektiven blir allt snävare, tankarna ockuperas av andra sätt att resonera. Världen förvrids, får andra proportioner. De riskerar därigenom att deformeras; bli vilsna och förlorade i sitt eget liv, och sakta men säkert förtvinar själen och den glöd de kanske en gång kände.

De blir till likriktade och avpersonifierade maktmonster.

Därom råder inga tvivel.

Därmed måste vi kanske utgå ifrån antagandet att de som fattar de mest avgörande besluten i landet inte är fullt ut anpassade till eller integrerade i det samhälle som vi vanliga medborgare lever och verkar i. De är drabbade av en stor brist. Distansen är nästan total och avståndet till vardagen alltmer oöverbryggligt. De är främlingar i sitt eget land. De saknar kontakt med den dagliga vardagen och verkligheten. Makten skapar ett moraliskt vakuum där makthavarna framlever sina liv i en form av avtrubbande stumhet som bit för bit berövar dem deras medmänsklighet och obevekligt äter sig in i deras själar – avskärmade, isolerade, alltmer begränsande och många är även angripna av en tilltagande empatilöshet och brist på den mest elementära förståelse för vad vanligt och vardagligt liv består av och bärs upp av. "En furste bör således inte bry sig om att han anses grym", skriver NiccolòMachiavelli i Fursten (övers Paul Enoksson), "därför att han vill hålla sina undersåtar enade och lojala." Och ett par stycken längre fram i boken skriver han: "Detta leder till frågan om det är bättre att vara älskad än fruktad eller tvärtom. Svaret är att man skulle vilja vara båda delarna, men eftersom de är svåra att förena, är det mycket säkrare att vara fruktad än älskad."

Det var en torsdag. Marsvädret var opålitligt även om solen tittade fram mellan de rätt mörka molnen. Denna alldeles vanliga torsdag, den 24 mars 1994, kom livet att drastiskt förändras för flera tusen medborgare. Till regeringen överlämnade Carl Bildt och Bo Könberg förslag till en proposition: 1993/94:218 – "Psykiskt störas villkor". Och bland de närvarande vid regeringssammanträdet fanns statsminister Bildt, statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, af Ugglas, Dinkelspiel, Wibble, Björck, Könberg, Lundgren, Unckel, P. Westerberg. De antog med acklamation förslaget och propositionen lades fram för riksdagen där den klubbades igenom. Vad tänkte de där vid det ovala bordet under regeringssammanträdet? Hur många tankar gick till de psykiskt sjuka, deras totalt förändrade framtid? De brister och outhärdliga besvär som detta beslut ovillkorligen skulle leda till?

Hur fungerar den omänskliga makten, vad rör sig bakom dessa stelnade hårda masker när de lika kallsinnigt som kallblodigt klubbar igenom ett bokstavligt talat livsavgörande beslut som alla kring bordet med full säkerhet vet att det kommer att leda till mänskligt lidande och svåra umbäranden, till växande misär, vanskötsel och – till slut – till en rad av onödiga och förtidiga dödsfall?

Kan någon – på djupet – förstå dessa människor och deras totalt empatibefriade förmåga att genomdriva omänskliga beslut enbart för att minska statens utgifter? Går det att skåda in i en människas inre så totalt renons på medkänsla? Kan någon förlåta dem? Inte jag, i alla fall. När klubban föll dödade dessa politiker en mängd människor. Den skulden får de bära. Den skammen blir de aldrig fria ifrån. Och den skuldbördan är deras. De får försöka leva med vetskapen om vad de gjorde. Om de någon gång händelsevis är rakryggade nog att de vågar se sanningen och sina handlingars konsekvenser i vitögat. Även det är något jag betvivlar.

Hur de lyckas glömma, hur de lyckas med att år efter år bedöva sitt samvete, ja det är för mig en gåta.

Ty Psykiatrireformen som den ofta kallas – eller mer internt "Psyk-ÄDEL" – drevs inte fram för att förbättra de mentalsjukas tillvaro. Där var ingen storsint eller ädel altruism inblandad. Alla de tunga och viktiga remissinstansernas yttranden var i stort sett negativa, flera rentav mycket negativa och framsynta om vad denna "reform" skulle leda till. Det stod redan på utredningsstadiet klart att avsikten med reformen – vilken påstods vara att öka de psykiskt sjukas integrering i samhällslivet – skulle motverka sitt uttalade mål. Där fick de många kritikerna också rätt. Men till fullo kunde nog ingen föreställa sig hur förödande i sin omfattning reformen skulle bli.

I en motion till riksdagen gjorde i oktober år 1997 ledamoten My Persson följande sammanfattning: "Patienter skrivs ut från landets psykiatriska kliniker och avdelningar och skickas ut i eget boende. Där riskerar de förutom att ej få adekvat vård också att hamna i isolering, eftersom kommunen inte alltid har kompetens att ordna den omsorg och vård som patienten enligt lagen har rätt till.

I storstäderna hamnar många av dessa psykiskt sjuka på gatan som hemlösa. I såväl Stockholm som Göteborg och Malmö har vi redan fått ett hemlöseproletariat som består av just psykiskt störda patienter. Eftersom vårdhemmen avskaffas och läggs ned och allt för många av de psykiskt sjuka helt enkelt inte klarar att bo på egen hand återstår för många bara gatan och tillfälliga övernattningsställen."

Vad My Persson undviker att ta upp är de många dödsfall som reformen skördade. Jag är tveksam om det ens finns någon statistik – det gör det inte – eller om det har studerats på allvar.
Skamfläcken är kanske alltför stor?

Ännu idag lever vi i efterdyningarna av detta grymma och inhumana, detta hänsynslösa och vidriga beslut. Landet har inte förmått att återhämta sig, inte lyckats läka det djupa sår på samhällskroppen som dessa kallhamrade och cyniska politiker tillfogade medborgarna vilkas intresse de är satta att företräda, skydda och till vars bästa de ska stifta lagar och regelverk. Det är vi, skattebetalare, som avlönar dem. Deras löner kommer ur våra fickor. De ska tjäna oss – medborgarna. Utan oss, utan vårt stöd, är de ingenting.

De är enbart våra representanter – och ingenting annat. Vi har för några år gett dem makten för att de ska hantera den och besluten på ett sådant sätt att folkets intressen och behov blir behandlade på bästa tänkbara sätt. När den där ordförandeklubban föll i bordet dog något i detta land – en del av dess forna själ eller en hoppfull anda som levt och drivit landet framåt avlivades med ett enda klubbslag i ett säkerligen dyrt bord av ädlaste trädslag. Det kommer att bli svårt att väcka liv i denna anda och inställning igen, denna framtidstro.
Men även om vi måste kämpa oavbrutet och aldrig tröttas måste vi göra det ända fram till den dag det sker.
Den dag då vinden vänder.

Crister Enander

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Jonas Wessel. Embryots iakttagelser

Far har imponerande ärr efter cykelolyckan, som skedde i alléns dystra dunkel. I fallet sprack en luktflaska av kristall och man meddelar om tidssjukdomar via telefon från Marrakech. Far avfärdar det som efemära fenomen och förgyller ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 16 december, 2013

Bergen-Belsen och Theresienstadt

Till det som Christer Nilsson just skrivit här på sidan om Wannsee-konferensen, Auschwitz och Birkenau kan fogas ett par minnesbilder jag har av besök på två andra liknande ställen, eller ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 11 juni, 2013

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2017

Burroughsparasiten

”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”– William S. Burroughs  Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 14 april, 2013

Frost

Märkligt det, vad det nu kan benämnas som, kännas som, vara eller förnimmas som. Det som fyller upp en tomhet, det som ständigt är, när inget finns att ta på ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 04 mars, 2014

Gustav Holm, tredje från vänster  i Qaqortoq, Greenland, år 1894

Min farfar var aldrig på Svalbard

När jag ser den svenska sångerskan Tove Styrke som går omkring i de övergivna skolsalarna, de ödsliga korridorerna och den tömda simbassängen i musikvideon till låten Borderline så kommer jag ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 19 juni, 2016

Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen 2

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen. Andra och Tredje berättelse: Siffermannen och Den kallsinniga isprinsessan

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 01 Maj, 2017

Dansk humor enligt redaktören Claus Christensen

Bäste Claus Christensen, Tack för länken till din artikel om filmkaraktären Zelko och om undertecknad. Den verkar vara åtminstone 8 månader gammal och jag undrar varför du inte bekantade mig med den ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 april, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.