På tal om Herakleitos

  Under en längre period denna höst 2012 har jag haft anledning att i lugn och ro ägna mig åt Herakleitos, vilket allteftersom gett upphov till följande i den gamle upphovsmannens ...

Av: Bertil Falk | 22 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Oswald Spengler, av  von Rudolf Großmann i tidskriften  Simplicissimus, 1922

Oswald Spenglers undergång ?

Det finns författare vars tänkande man bävar inför; vars texter ger sådana utblickar att läsaren känner svindel inför den bergstopp hon ställs på och den vy hon därmed skänks. Den ...

Av: Marcus Myrbäck | 13 juli, 2017
Agora - filosofiska essäer

Häxjakt, inkvisition och Camus - afrikanen

Förnuftsmässigt vet vi och via socialantropologin har vi lärt oss att trolldom förekommit, förekommer och kommer förekomma i alla samhällsformer, under varje religiös täckmantel. Redan Romarrikets kejsare Constantinus (337-336 f.Kr.) ...

Av: Bo I. Cavefors | 16 december, 2013
Essäer

Poeter får inte ljuga

Jag läser en amerikansk poet som säger att poeter inte ska vänta sig pengars framgång. Det innebär förstås att poeter inte är poeter på riktigt, de gör något annat. Den här killen ...

Av: William Males | 18 december, 2008
Gästkrönikör

Magritte

Från Tabu till Psykporr



Utanför Pressbyrån hänger redan dagens sömniga löpsedlar. De lockar inte. Tonläget är uppskruvat och har sedan långt tid tillbaka trubbat av sinnena och därmed placerat de vrålande orden i kategorin: Dagens Trista Överdrifter.


Maggie Taylor

Maggie Taylor

Psykporr kan kanske rentav rensa den egna lilla själen från en del slagg och hårda segment som lagrats genom år av förnekanden? De ställföreträdande och marterade, som med slöa släpande steg hasar sig fram genom korridorerna på mentalsjukhus och vårdinrättningar, kan väcka förståelse och insikt – javisst, men mest ändå en känsla av privat befrielse.
Magritte

Magritte

Annons:

Den som i onödan skriker att vargen kommer förlorar– som bekant – all trovärdighet. När vargen väl kommer har varningen blivit meningslös. Krigssvärtan på denna dags flåsiga löpsedel för Expressen skriker – nästan med blodsmak i stämman – att man måste läsa om Leif G W Perssons psykiska problem. Bakom den braskande löpsedeln döljer sig dock knappt ens en liten tummetott. Det enda som står – i en annars bra intervju – om hans psykiska löpsedelsohälsa är detta korta meningsutbyte:

"Jag lider själv av psykisk ohälsa, i och med att jag missbrukar. Jag har alltid haft ett problem med det som rör sig i huvudet på mig. Jag har gått till en psykiatriker i 20 år.
Men jag är glad, hon (terapeuten) är den enda som alltid håller med mig. Hon säger att jag som patient har tolkningsföreträde. Det är en väldigt klok kvinna. När jag är förbannad på folk i min närhet, då kan jag alltid gå till henne och sitta där i två timmar och vräka ur mig all skit jag gått och sparat."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Reportern frågar om det hjälper, och Leif G W Persson svarar:
"Det kan du ge dig på. Och hjälper inte det så får jag tabletter också som jag kan äta. Jag kanske käkar ett par Sobril i veckan, utslaget på året. Mest käkar jag när jag inte krökar. Det fyller samma funktion."

Hur kan denna vanliga situation – upplevd av många människor – anses äga ett allmänintresse stort nog att dominera en löpsedel? På vilka grunder bygger spekulationerna och värderingarna av försäljningssiffror som lett fram till beslutet att just så här ska nästa dags löpsedel se ut? Självfallet är det Leif G W Perssons "kändisstatus" som är avgörande.

Men det går inte att frigöra sig från misstanken att det även är ett resultat av en svårt snedvriden syn på psykiska problem och mental ohälsa. Länge var psykiska sjukdomar tabubelagda. Till och med pressen präglades av en viss oro; rapporteringen utmärktes av en tydlig beröringsskräck. Rapportering var mer präglad av antydningar än klara besked. Och framför allt var den avpersonifierad. Hysch-hysch var lösenordet; antydningar räckte för att kittla läsekretsens fantasi.

004 Canova

 

Canova

Det outsagdas makt är stor.

Än idag skriver ingen i nekrologer att den avlidne valt att ta sitt liv. Självmord är fortfarande skändligt – är det en sista rest av religiösa föreställningar i ett annars genomsekulariserat samhälle? Är vår allmänna uppfattning så genomsyrad av förakt för svaghet att självmordet ses som en karaktärsbrist? Självmord blir till en smärtsam familjehemlighet som aldrig slutar att hänga som ett svart moln över de kvarlämnade. Och hemlighetsmakeriet – det aldrig uttalade – gör inte sanningen lättare att bära.

Annars har offentlighetens inställning förändrats – och förändrats radikalt. Men ett skimmer av skam lever kvar kring mentalsjukdomar. Sjukdomarna verkar betraktas – åtminstone på ett outtalat plan – som om de var självförvållade. De som drabbats av svår psykisk ohälsa får dessutom inte sällan finna sig i att tvingas in i en märklig offerroll och utstå en stigmatisering som är svår att förstå om man har den minsta erfarenhet av egen ohälsa eller närståendes, släktingars eller vänners sjukdomar.

Samtidigt finns en stark och parallell tendens. Det rör sig om ett intresse som bara tycks tillta för varje nytt bokår. Bekännelseivern har tilltagit med en rent explosiv intensitet. Författare efter författare, eller mer korrekt – om vi ska vara uppriktiga – "kändis" efter "kändis" skildrar mer eller mindre initierat, och mer eller mindre litterärt bärkraftigt, sina psykiska problem. Inte sällan med en spöskrivare framför datorn.

Denna hantering är ofta snudd på frånstötande. Varför blir jag så illa berörd? Svaret är enkelt. Det är förminskandet av de drabbade och deras problem som väcker vreden. Deras lidande tas inte på allvar. I stället för förståelse blir bilden en annan och avsevärt tvetydigare. De psykiska plågorna som de drabbade hemsöks av förvandlas till underhållning.

Äldre tiders kringresande cirkussällskap med några fysiskt vanställda människor dyker genast upp i tankarna. Idag är det ont om skäggiga damer och män utan underkropp. I stället får vi – då och då – tugga i oss en och annan smaskig historia om hur en mentalsjuk har löpt amok eller drivits till våld av omständigheter utanför den egna kontrollen. Och ovanpå det faller snyfthistorierna som ett hällregn av sentimentalitet och nervärderande skildringar.

Ann Heberlein

En annan fråga dyker då upp: När blev privata berättelser om psykisk ohälsa och mentala sjukdomar till en försäljningsvara bland andra varor? Intresset framstår, för att använda en psykiatrisk term, smått perverterat i sin längtan att efter att få en inblick i andra människors elände och psykiska lidanden. Åtminstone måste man ifrågasätta motiven bakom såväl intresset som driften att bekänna.
Och Ann Heberlein var långt ifrån först.

Men visst gjorde hon någon form av succé i mentalt lidande med sin uppmärksammade bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Succé med bitter bismak, måste nog tillägga, eller kanske snarare: det är en bok med biverkningar. Ett minne, sannerligen inte av det behagliga slaget, dyker upp. Året var 2009. Jag hade nyligen skrivit en recension av Ann Heberleins bok. Mina invändningar var hårda. I framställningen fanns glapp som var som märkliga hål, tydliga avvikelser ifrån vad som berättades. De framstod som smålögner som sedan varvade med skarvningar av större proportioner.

Två vänner till mig, bägge utbildade psykiatriker med varsin doktorsgrad i bagaget, höll under en animerad långlunch ihärdigt och upprört med mig då jag i recension framhållit att Heberleins skildring av sin bipolaritet inte ägde täckning i hennes diagnos. De hade läst boken noggrant. Den berörde deras arbete och de såg det som en plikt att ta del av den. Nya patienter och anhöriga de träffade försökte ofta förstå sjukdomen utifrån den omdiskuterade och uppmärksammade boken – och självfallet även andra skildringar.

Sanningsvärdet är betänkligt svagt i boken. Skildringen krackelerar, putsen rasar, orden brister.
"Egentligen förstår jag inte varför jag bryr mig", säger jag under lunchen. "Jag saknar intresse för författaren. Men ändå blir jag upprörd."

"Det är klart att du blir", säger Y och genast dyker den där skarpa och genomträngande blicken fram, en blick som hon nästan alltid får när hon ska förklara någonting. Hon fortsätter. "Jag reagerade på samma sätt. Det är förnedrande. Boken blir genom sin lätt förvridna logik till ett angrepp på många som är sjuka. Den handlar ju inte – som många tror – enbart om författarens upplevelser. Det handlar i stor utsträckning om sjukdomen och därmed alla som har fått samma diagnos. På så sätt blir det även och kanske framför allt en rättvisefråga."

005 maschera

Så är det nog, tänker jag. Denna bok kommer att forma mångas syn på en sjukdom – dessutom en förhållandevis vanlig sjukdom.
Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) räknas bipolär sjukdom som en de tio mest handikappande sjukdomarna. Det är fakta svåra att finna spår av i Heberleins bok. Därmed riskerar framställningen även att bli riskabel – och förminskande – för de som drabbats.
Men det oäkta myntets framsida är – hoppas och tror jag – att Ann Heberlein har förmått att hjälpa en hel del människor. Kanske inte i första hand genom sina böcker utan via den serie av teveprogrammen hon medverkade i. Psykisk ohälsan blev av med en liten del av sin skambeläggning. Och det är nödvändigt. Ty de psykiska sjukdomarna visar inga tecken på att minska. Tvärtom.

Även spekulationerna i genren tilltar då den uppenbarligen har en stor och växande marknad – en marknad som inte minst består av de som insjuknat, deras anhöriga och vänner. I kris vill många skaffa sig solida och vägledande kunskaper. Viljan att försöka förstå är stark.
Genren är långtifrån ny
Självutlämnande böcker om psykiska sjukdomar har under lång tid tilldragit sig intresse. I tonåren läste jag till exempel den då populära "Ingen dans på rosor" av Hannah Green (pseudonym för Joanne Greenberg), en skildring av hur det är att försöka klara av att leva med schizofreni – och inte minst drabbande är skildringarna av vad som tilldrog sig på det mentalsjukhus där hennes föräldrar sett till att hon blivit tvångsintagen.

Genren är långtifrån ny

I ett brev från Paris den 9 april 1929 skriver Agnes von Krusenstjerna till John Landquist: "Det enda som gör mig en smula ledsen är, att Ni egentligen ej tycker om stackars Tony. Hon intresserar mig nämligen mer än t. ex. fru Öbeck! Varför får man icke skildrar ett patologiskt fall utan att genast ska talas om 'sjukhusjournal'? ("Sjukhusjournal" var ett uttryck som Landquist använt i sin recension, m a) Är det patologiska så mycket mindre intressant än det, jag skulle vilja kalla Böök-sunda? För Böök är hemskt sund.

Han tål bestämt inte lukten av sjukhus; på mig verkar han som en s.k. stark man, som svimmar, då han får ser blod. Sådana reta mig förskräckligt. För att fortsätta att tala om mig själv, vilket kanske är ohövligt, så älskar jag den där Tony! Jag tänker fortsätta serien, det är därför jag är här i Paris!"
Vad har senare skett med genren?

Den mest påfallande förändringen är att något avgörande har skett med hur den hanteras, hur den hanteras av förlagen och mottas och presenteras av pressen.
Bland de första gångra jag på allvar började reflektera över hur samspelet såg ut mellan marknad och genren inföll i början av åttiotalet. Då kom roman efter roman om ätstörningar, i regel lika tunna till omfånget som deras författare varit när deras svåra sjukdom haft dem i sitt starkaste och mest plågsamma grepp – inte sällan livshotande.

Det mest iögonfallande – vad avser romanerna – var hur nästan identiska till innehåll och upplägg dessa inte sällan hjärtskärande böckerna var. In till sammanblandning liknade den ena roman den andra. Misstanken kom smygande att några driftiga men fantasilösa förlagsredaktörer styrde dessa unga författare i den riktning de såg som önskvärd. Romanerna skulle svara emot ett behov som snart visade sig vara avsevärt mindre än vad förläggarna beräknat. De sålde sällan, trots alla fiffiga skrivbordskalkyler, i någon större omfattning.

Det var ett otvetydigt försök att pungslå psykiska sjukdomar, och skapa ett inte direkt sympatiskt eller äkta intresse för en svår och farlig sjukdom. De unga författarna fick lida – dubbelt upp.
Idag är denna genre närmast maskinell. Bekännelse efter bekännelse lämnar den moderna mardrömsfabrikens tryckpressar.

De inre lidandena och psykiska plågorna ska kramas ut som en gammal illaluktande disktrasa och få läsarnas ansikten att bli nerblötta av en rudimentär reflex av medkänslans och det falska medlidandets krokodiltårar. Den sjuke ska efter vridandet och kråmandet, efter att innanmätet slitits ur på själens slaktbord, sakta men säkert skapa en ny sårig hud som alla kan se hur den börjar växa – det sker när boken närmar sig slutet.

006 maschera1

Framställningen ska samtidigt framstå som känslig – och den skrivande måste framtona som skör och osäker, plågad och marterad. Alla former av skydd och en nödvändig distans eller självbevarelsedrift ska vara som bortskalade. Själva den utsatta sårbarheten är uppenbarligen en kvalitet i sig. Måhända bedöms den som en åtråvärd förutsättning för att ännu fler böcker ska säljas. Böckerna förvandlar allt ifrån medelklassens neuroser till svår psykisk ohälsa till välförpackad psykporr i inbundna bokband som sedan – om allt går som beräknat – blir de pocketböcker som välter en och annan kiosk.

Just när jag sitter här i morgonväkten får jag ett reklammejl från ett större förlag. PR-texten är symptomatisk. Den förmå att ringa in en hel del av vad jag vill kritisera redan genom sitt språkbruk. (Notera att jag inte säger något om boken – dess kvaliteter eller brister. Jag har inte läst den ännu.) Säljtexten lyder:

"I november släpper Therése Lindgren, Sveriges största kvinnliga Youtuber, sin första bok. I boken 'Ibland mår jag inte så bra' fördjupar hon sig i sin egen bakgrund och varför hon ibland inte mår så bra. Hon delar sina erfarenheter och tar upp frågor som: Hur känns panikångest? Vad kan man göra för att peppa sig själv? När ska man söka hjälp och vad finns det för hjälp att få? Och hur kan någon som är så framgångsrik också må så dåligt?

Therése Lindgren tar på ett ärligt, personligt och ofta humoristiskt sätt sig an ett svårt ämne från många vinklar. Hon vill berätta om sin egen psykiska ohälsa och få andra att förstå att det här är vanligt och drabbar många människor någon gång i livet. ... Therése Lindgren är Sveriges största kvinnliga Youtuber och valdes till Årets Youtuber både 2015 och 2016. Hennes populära videor består av allt från glada skönhetstips till tårfylld ensamhet."

De satsar. De tror på hennes potential som "kändis". Jag hoppas innerligt att även boken lever upp till förlagets och läsarnas förhoppningar.
Förlaget ser en möjlighet att denna unga "kändis" ska slå igenom likgiltighetens murar som vuxit sig massiva. De försöker finna en marknad där ännu en "kändis" ska tala ut om sitt psykiska lidande – visa fram ett sårigt inre som ligger så väl dolt bakom framgångarnas glittrande leenden, festerna och den glänsande glamouren. Jag har inte – vill jag ännu en gång understryka – läst boken ännu. I en lång intervju i Expressen sa Therése Lindgren så här till reportern David Lillemägi på hans fråga om hon fick några lockande arbetserbjudanden:

"Det kommer jättemycket, men jämfört med vad man tjänar så är det för dåligt betalt att börja jobba på tv. Produktionsbolagen frågar om jag kan vara med, programleda eller att de vill bygga något runt mig. Men i slutändan tjänar jag mer på att stanna i mitt sovrum och göra mina videor.
Även om pengarna skulle motivera, finns ett hinder. En stor faktor för mig är också att jag lider av panikångest. Jag lämnar min lägenhet kanske två gånger i veckan. Jag är bara i min lägenhet, och lämnar aldrig Kungsholmen där den ligger. Jag kan inte ta mig någonstans. Jag går i KBT, terapi och allt sådant där och jobbar på det - men i dag är det inte möjligt för mig. Särskilt inte om pengarna inte heller motiverar."

Psykporren

Mina invändningar handlar inte om bokens innehåll.
De handlar om det sätt försäljningen och reklamen är utformad. Budskapet, böckernas nästan identiska upplägg, medför en klar risk att de i stället döljer sanningen om sjukdomarna.
Böckerna speglar vår tid. Rädslan för yttre hot kompletteras med skräckskildringar hämtade från det inre livet. Blodet i alla deckarna får i nätbokhandlarna och boklådorna samsas med själens sårighet. Och en stark rädsla är idag inte obefogad. Vården av psykiskt sjuka har skurits ned till en nivå där knappt de mest akuta fallen kan få den vård de desperat behöver.

Så det beklämmande med denna bokindustri är den skugga böckerna riskerar att kasta över många som har allvarliga psykiska problem. Deras verklighet tenderar att försvinna in i genrens fastlåsta och nära på orubbliga schabloner.
Där drunknar de sjuka i stereotyper som har föga att göra med ohälsans vardag. De drabbade glöms bort – som alltid, höll jag på att skriva – och i stället matas de intresserade med en halvfiktiv, filtrerad och tillrättalagd pseudoverklighet.
Psykporr.

Det går nog inte att finna en bättre beskrivning. Psykporr ska man kunna frossa i och förfasas över hemma i den ombonade och trygga vardagen. Kanske med en ask praliner bredvid sig, uppe i soffhörnet med en skön pläd över benen?

 

Mardrömmar och hemsökelser, förtvivlan och ångesten är någon annans tunga ok att bära. Det är andra som genomgår lidandet. Andra plågas, får utstå dålig och inte sällan förnedrande vård. De bryts ned av medicineringen. Avtrubbas. Försvinner in i ett tanketöcken. Elände – på behagligt avstånd – verkar ha en förmåga att inge en känsla av rå och okomplicerad lycka över det enkla faktum att det är någon annan som är utsatt och drabbad. Känslan av befrielsen att vara bland de som besparats lidandet är en upplevelse som verkar bära på en mäktig kraft.

Av någon anledning har jag svårt att tro att man läste Agnes von Krusenstjernas romaner på samma sätt. Kanske för att de saknar de renodlat sentimentala inslagen. Realismen är frätande och hennes framställning berör på ett sätt som få av dagens snabbt skrivna skildringar förmår att skapa.

"Jag talade i våras med E. A. Karlfeldt, som förrådde det allra största intresse för den modärna engelska romanens inställning", skriver Agnes von Krusenstjerna den 29 augusti 1930 i brev till sin förläggare Tor Bonnier. "Och även om jag icke alls vill jämföra mig med Lawrence eller Aldington, för att icke tala om Proust och Gide, har jag väl rätt att vara lika sanningskär. Eljes vore det ju ingenting bevänt med mig. schablonmässiga romaner och novellförfattarinnor, som skriva för underhållning, ha vi nog av."

Författare till såväl romaner som bekännelseliknande berättelser som rör så komplexa frågor som psykisk ohälsa måste upprätta – vad man brukar kalla – ett "sanningskontrakt" till läsaren, och sedan respektera det.

Kanske går det rent av att konkludera den psykpornografiska kändistrenden med denna sammanfattning: Idag finns knappt psykiatriker att tillgå, tjänster har dragits in, de befattningar som finns kvar lockar inte – särskilt inte utanför de större städerna. Psykiatriska sjukhus har stängts, avdelningar har tvingats slå igen eller drastiskt tvingats dra ner på tjänster och måste fortsätta att föra en kamp mot ständiga nedskärningar. Tjänster har försvunnit i rasande fart. Idag är psykiatrin en lågstatusspecialitet inom läkarkåren.

Psykporren medför – ännu – inga förbättring för alla drabbade som behöver hjälp ─ de som lider av psykiska sjukdomar på ett livshandikappande sätt och är utelämnade till en vård som i bästa fall är nyckfull.
Psykporrens skildringar slår ut i full blom på psykvårdens gravplats.

PS

Brevcitaten är hämtade ur Anna Williams "Och jag vet att jag är genial. Agnes von Krusenstjernas brev 1903-1940" (Bonniers). Romansviten det rör sig om i det första citatet är den mindre kända Tonytrilogin – "Tony växer upp" (1922), "Tonys läroår" (1924) och "Tonys sista läroår" (1926) – och inte den mer kända och skandalsuccéartade Pahlensviten.

Crister Enander

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
“Life Sharing” av Eva och Franco Mattes (2000-2003)

100 nedslag i nätkonstens historia

Datorn står i sovrummet. Vi kan tänka oss att den brummar lite hemtrevligt medan fläkten snurrar för att kyla processorn. I sängen bredvid datorn ligger någon och sover fridfullt. Plötsligt ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 30 oktober, 2017

E.L. Doctorow. Foto: Mark Sobczak. Wikipedia

E. L. Doctorows Amerika. Del 2

Andra delen av Ivo Holmqvists essä-porträtt om E. L. Doctorows.

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 02 augusti, 2015

Förlorad i det allslukande världsalltet

Poe dog 1849, 40 år gammal, efter att ha påträffats på en krog i Baltimore i ett förvirrat och medtaget tillstånd, iförd någon annans kläder. Vad han några dagar senare ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 26 juni, 2012

Det klingande sakramentet. Religion och Musik

Religion och Musik hör ihop. Nu som då. Genom historien har de tu länkat samman. Var än religion praktiseras i världen finns det musik. Dess förmåga att beröra människor känslomässigt ...

Av: Stefan Thorsson | Essäer om religionen | 01 augusti, 2011

Palestinier

  Jag är palestinier. I eldskrift på alla slagfält, har jag ristat mitt namn, och ställt alla andra anspråk åt sidan. De klamrar sig fast vid mig, bokstäverna i mitt namn. De lever med mig, ger mig näring, fyller ...

Av: Abdel-Qader Yassine | Utopiska geografier | 28 februari, 2011

Skidans ursprung

Årets myckna snö ger mig anledning att fundera över det lättaste sättet att ta mig fram på oplogade trottoarer och över meterhöga snödrivor. Med hjälp av kälkar, sparkstöttingar och inte ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 27 januari, 2010

Revolutionär konservativ anarkism. Collage: Guido Zeccola

Antiparlamentarism

Antiparlamentarism utefter hela skalan alltifrån konservatism till anarkism är ett ideologiskt och socialpolitiskt svårplacerat begrepp, vilket emellertid inte innebär att antiparlamentarism saknar antropologiskt fotfäste. Istället för att tala om konservatism ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om politiken | 17 juni, 2015

Samhällets morot Foto  Vladimir Oravsky

Morötter, Hitler och snögubbar

I dag är det den 4:e april enligt vår kalender och som varje annan dag kan även den 4:e april ha olika betydelser för var och en av oss jordingar ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 04 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.