Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | 25 mars, 2011
Essäer

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | 01 februari, 2012
Essäer om konst

Med försonande och förlåtande ögon

  Ingmar Bergman. Fotograf: Bengt Wanselius Med försonande och förlåtande ögon Tidningen Kulturen hedrar den beundransvärde filmaren, författaren och dramatikern Ingmar Bergman. Denna vecka porträtterar Crister Enander honom som författare. Nästa vecka presenterar ...

Av: Crister Enander | 07 augusti, 2007
Essäer om film

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | 26 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

JK Rowling

Hogwarts är inte någon idyll i det nya Harry Potter äventyret



Harry Potter and the Cursed Child. Vill du se den nya Harry Potter pjäsen och ha bra biljetter, så kostar det ungefär 55 - 70 pund per biljett och kväll. Och det tar två kvällar att se en historia. Som vanligt (precis som med filmerna) har man inte brytt sig om att vara återhållsam, utan delar upp Harry Potter historien i så många delar som möjligt.

Harry Potters son hamnar i Slytherin och blir bäste vän med en Malfoy


 

Heteronormativiteten på Hogwarts har vunnit till sist. Albus och Scorpius kommer också att anpassa sig, för att passa in på Hogwarts.

Fansen kan se sig snuvade på Harry Potters och Draco Malfoys kärlekshistoria en gång till. Fast det finns ju alltid mer fanfiction... förutom Harry Potter och det fördömda barnet.

Annons:

En dyr, fördömd historia slår rekord

Den brittiska tidningen The Guardian har rapporterat om att teaterbiljetter för 140 pund nu kan gå på över 8 000 pund, så andrahandsmarknaden och fansen driver upp priserna. Originalberättelsen Harry Potter and the Cursed Child är av trion J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne. Som så många storheter behöver nu inte J.K. Rowling skriva allt själv. Det kan någon annan göra, bara hon lånar ut sitt namn (och skriver att hon kom på originalidén).

Repetitionsutgåvan av manuskriptet till Harry Potter and the Cursed Child finns nu ute på svenska, med titeln Harry Potter och det fördömda barnet, översatt av Lena Fries-Gedin och Jessika Gedin. Teatermanuskriptet lär redan ha blivit världens mest översatta och mest sålda och mest lästa och mest förhandsbokade pjästext.

En Romeo-och-Julia historia med två tonårskillar i huvudrollerna

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Intrigen i Harry Potter och det fördömda barnet kretsar kring omaka vänskap, tidvändare och Voldemorts barn. Vänskapen är ett mycket starkt tema, och gränsar till en Romeo-och-Julia liknande kärlekshistoria, där alla vill skilja de två älskande åt. Tidsresor med tidvändare är ett väldigt svagt tema. Likaså att Voldemort ska ha fått barn. Kanske med hjälp av tidvändarna?

Det hela antyder att Harry Potter kan bli en evighetsserie, när folk kan resa tillbaka i tiden och skaffa nya, onda barn med Voldemort hela tiden, så att vi aldrig får slut på nya fiender som svävar i luften och pratar ormspråk.

Tillbaka till Hogwarts - med nästa generation Potters

Tillbaka till Hogwarts. 19 år senare. Hogwarts är inte något speciellt trevligt ställe. Om man inte passar in. Så summerar Albus Severus Potter, Harry Potters son, sina intryck av den magiska internatskolan som fick massor av barn att vilja gå på internatskola när originalböckerna kom ut. Seriöst: J.K. Rowling har betytt mer för internatskolornas frammarsch än Enid Blyton. Man åker tåg tillsammans, äter mängder av godis, får vänner för livet och hittar på upptåg tillsammans. Perfekt, eller hur?

Sorteringshatten regerar när det gäller "Hogwarts Houses"

Men allt beror ju på vilket "hus" man tillhör. Sorteringshatten sorterar in eleverna i fyra olika "Hogwarts Houses". De två som fått sina namn efter de kvinnliga grundarna av Hogwarts, Hufflepuff och Ravenclaw, är märkligt anonyma, medan de två som fått sina namn efter de manliga grundarna, Gryffindor och Slytherin, är de som allt handlar om. Alla goda, hjältemodiga karlar kommer från Gryffindor. Från Godric Gryffindor till Albus Dumbledore. Givetvis hamnar Harry Potter och hans kompisar i Gryffindor, där den utmärkande egenskapen för eleverna är "mod". Alla trollkarlar som blivit onda, som t.ex. Harry Potters ärkefiende Lord Voldemort, har gått i Slytherin.

Hur är det att vara i Slytherin?

När man läste den ursprungliga Harry Potter serien funderade man ofta på hur eleverna i Slytherin hade det --- det var uppenbart att Harry Potter och Gryffindor var favoriserade, speciellt av rektorn Albus Dumbledore. Hur kändes det t.ex. för Slytherin eleverna när Dumbledore ger den åtråvärda pokalen, "the House Cup", till Gryffindor, i slutet av den första boken, när hela matsalen är dekorerad i Slytherins färger och de tror att de har vunnit vid slutet av läsåret?

När hela serien har slutat, och man drar en lättnadens suck efter att Harry Potter och Hermione och Ron alla överlevt, kommer en epilog där alla tre är vuxna och ska skicka sina barn till Hogwarts. Hus-systemet är tydligen kvar, för det inpräntas redan i barnen att Gryffindor är det som är värt något, och Ron säger till dottern Rose att hon absolut inte får bli vän Dracos son Scorpius.

Seriöst? Har de inte lärt sig någonting av allt som hänt under sju böcker? Att det där hus-systemet bara är dumt! Det kanske är så att folk blir missförstådda för att de hamnar i Slytherin? Kanske Voldemort hade kunnat bli trevlig om han gått i Gryffindor och fått kompisar? Nä. Det kanske är lite att ta i. Men hus-systemet verkar i alla fall vara Hogwarts svaga punkt.

En uppföljare till epilogen

Harry Potter och det fördömda barnet tar vid där epilogen slutade --- Harry och Ginny ska skicka sin son Albus till Hogwarts, Ron och Hermione vinkar av dottern Rose och Draco och hans fru Astoria säger farväl till Scorpius.

Rose påpekar för Albus att deras föräldrar blev vänner just på Hogwarts expressen. Och att ALLA kommer att vilja vara vän med dem! Hon är en Granger-Weasley och han är en Potter. De kan välja precis vilka vänner de vill bland alla ungarna på tåget! Det gäller bara att välja rätt sittplats ...

Albus Potter blir vän med Scorpius Malfoy, redan under tågfärden.
Även om Scorpius lägger korten på bordet och berättar vilka rykten som går om honom. Att han egentligen är Voldemorts son. Som fötts med hjälp av tidsresor med tidvändare.

Gå i Gryffindor och bli populär ...

Albus bryr sig inte om de Voldemort-rykten som florerar kring Scorpius. Han är son till Harry Potter och vill inte bli dömd och bedömd efter sin legendariske förälder --- alltså dömer han inte Scorpius på grund av vilka hans föräldrar är, eller kanske var.

Rose vill inte veta av Scorpius, och snart vill hon inte veta av Albus heller.

Rose hamnar i Gryffindor och har alla fördelar på Hogwarts. Populär, framgångsrik, bäst på att flyga, bäst i alla akademiska ämnen och den som gör flest mål i quidditch.

Albus hamnar i Slytherin. Han är inte duktig på något skolämne alls, han är inte bra på kvastflygning, han hatar sport, han går helst inte på quidditch matcherna och han är inte populär. Hans ende vän i skolan är Scorpius.

Scorpius - bästa nytillskottet i Harry Potter världen

Det här skulle ha kunnat bli en bra historia, om vänskapen mellan Albus och Scorpius, och om hur intrikat mobbing och utfrysning är på en skola.
Alla fördömer Albus och Scorpius vänskap, och de har bara varandra. Det hela skulle också ha kunnat bli till en bra homosexuell Romeo-och-Julia historia. De båda killarna kramar gärna om varandra, de pratar om sina känslor och familjeproblem med varandra, och de hatar sport. De går inte ens på quidditch matcherna. De vet om att de är "töntar", men de är relativt nöjda, bara de har varandra.

Hogwarts är inte den utopi som den marknadsfördes som i den första Harry Potter boken. Inte om man inte passar in. Internatskoleungarna kan inte ens gå hem när dagen är över. De lever med eländet dygnet runt.

Men efter fyrtio sidor urartar allt till att handla om tidsresor.

En lång resa till tidvändaren

Det tar Albus och Scorpius 111 sidor att få tag på tidvändaren --- eller om man så vill, en hel teaterakt. Originalet till den här boken är ju två teaterpjäser, så man får följa fyra akter, och förmodligen behövs det en massa teatertrick och explosioner och specialeffekter och snabba scenbyten för att slå blå dunster i ögonen på folk så att de inte ser att historien har fler hål än en schweizerost.

Tidsresor är det absolut sämsta uppslaget man kan komma med. Det har gjorts så många gånger och så mycket bättre än här. Det är också ett sätt att slippa undan att hitta på något nytt, att bara låta karaktärerna resa tillbaka till de tidigare böckerna och vara statister i olika scener.

Ett extremt lättjefullt sätt att återanvända Harry Potter böckerna på.

Om du kunde rädda någon, vem skulle du välja?

Men om du nu skulle få tag på en tidvändare och skulle ha chansen att rädda någon i Harry Potter serien, vem skulle det vara? Tvillingarna Weasley? George blir av med sitt öra, Fred dör, och George gifter sig med Freds flickvän. Det kan absolut inte vara hälsosamt! Kanske rädda Fred Weasley? Det skulle vara nyttigt för hela Weasley familjen, inte bara för George.

Kanske rädda Teddy Lupins föräldrar? Professor Lupin och Tonks var båda spännande karaktärer och det var grymt att Teddy skulle bli föräldralös så tidigt. Han är verkligen "a cursed child"! Men nej, Teddy finns inte ens med i den här nya historien.

Skulle du välja att rädda Lily och James Potter så att stackars Harry slapp de hemska Dursleys?

Eller kanske Scorpius mamma Astoria, en ny karaktär i Harry Potter universum, men hon verkar trevlig. Och Scorpius är helt knäckt när hon dör. Dessutom borde väl Scorpius också få välja vad de ska få använda tidvändaren till?

Sirius Black och husalfen, offrade i onödan

Kan de inte få tillbaka Sirius Black? Det var helt onödigt att han dog, de hade kunnat varna honom om de bara haft magiska motsvarigheter till mobiltelefoner.

Dobby, den fulsöta husalfen (och stora publikfavoriten), som gav sitt liv för att rädda Harry Potter? Förtjänar inte han att räddas?

Hör och häpna: vad Albus väljer att göra när han får tag i en tidsresarmanick är att åka tillbaka i tiden för att rädda Cedric Diggory.
Och han får Scorpius med sig. De ska rädda Cedric genom att se till att han inte vinner "Turneringen i magisk trekamp".

Om du inte minns vem Cedric var, är du inte ensam. När man snabbt berättar för folk att den nya Harry Potter intrigen kretsar kring att rädda Cedric, så reagerar de inte. Även om de sett alla filmerna. Han var tydligen inte speciellt minnesvärd. Men det var han som spelades av Robert Pattinson innan han blev vampyr i fyra Twilight filmer.

Tidsresornas helvete

Det går i alla fall rent åt helvete när Albus och Scorpius reser i tiden, de lyckas skapa en alternativ verklighet där inte Rose finns, och inte heller hennes lillebror Hugo, och en alternativ verklighet där Voldemort vann över Harry Potter och där nästan ingen finns (inte Rose, inte Hugo, inte Harry Potter, inte Albus ...) eftersom nästan alla goda karaktärer har blivit dödade. Alla? Nej, inte alla. Cedric Diggory lever, och han har blivit ond, eftersom han inte vann den där fåniga tävlingen och han har mördat Neville Longbottom. Därför vann den mörka sidan.

Seriöst? Ska man tro på att någon som skildras som en genomhygglig Hufflepuff kille i originalserien plötsligt ska bli superond för att han misslyckades i en tävling? De som går i Hufflepuff är de allra trevligaste och snällaste och mest ödmjuka eleverna. De är de enda som är trevligare och lojalare och mer pålitliga än eleverna i Gryffindor. Dumbledore mässade ju alltid om att godheten bor inom alla, och kärleken och allt det där. Även när Harry Potter hade mindre trevliga dagar var han ändå en symbol för godheten. Cedric hade en hel del nedärvd godhet och kärlek från sina föräldrar, liksom Harry. Och så är Cedric ju en äkta Hufflepuff.

Scorpius inser att han måste återställa allt så att det blir precis som vanligt. Och detta får han fixa själv, för Albus finns ju inte i denna nya verklighet, och efter 250 sidor är man tillbaka på ruta ett. Tillvaron är som den alltid har varit. Cedric Diggory är fortfarande död. Harry Potter har segrat och Voldemort är nedkämpad.

Men då kommer Lord Voldemorts barn in som en deux-ex-machina i handlingen (men för att ställa till allt igen, istället för att ordna upp saker).

Och Voldemorts barn åker tillbaka i tiden för att se till att Voldemort inte försöker döda Harry Potter och hans föräldrar (för det var "the boy who lived" som till slut blev Voldemorts fall). Därigenom ska profetian i originalböckerna, om Harry Potter som den utvalde, bli omintetgjord.

Plötsligt finns där en tidvändare till --- förutom den första, som inte heller skulle finnas, enligt originalserien --- och alla de vuxna, Harry, Draco, Hermione, Ron, Ginny, åker tillbaka i tiden för att rädda barnen. Och för att se till att Harrys föräldrar blir mördade. Igen. Så att Harry Potter ska bli hjälten. Igen.

(Det blir alltså ingen alternativ serie med Neville Longbottom som hjälte, istället för Harry Potter. Longbottom-mania kanske inte låter lika säljande som Potter-mania?)

376 sidor senare är vi alltså återigen tillbaka på ruta ett. Att allt är som vanligt igen. Cedric Diggory är fortfarande död. Harry Potter är fortfarande hjälten. Voldemort är besegrad. Igen.

I alla fall tills J.K. Rowling & Co kommer på att de behöver mer pengar. Då kanske de hittar några nya tidsvändarmanicker och åker tillbaka i tiden till några av de andra Harry Potter böckerna i serien, och rör till det lite, innan de återställer allt till status quo igen.

Hur många barn kan Voldemort få?

Eftersom det i originalserien står att det inte finns möjlighet att åka i tiden, mer än en timme (så att man kan gå på samma lektion två gånger) och inte någon möjlighet att ändra något som redan hänt (annars tycker man att Dumbledore kunde ha räddat Cedric, Harrys föräldrar, Sirius Black osv. när det bara gått en halvtimme efter dåden!) är tidvändarmanickerna med hur mycket tidsresande som helst och möjligheter till ändringar ett underligt tillägg.

Ett underligt tillägg är också att Voldemort ska ha hunnit med att få barn mellan de olika Harry Potter böckerna i originalserien. Eller att folk kan använda tidvändare för att få barn med Voldemort (eller andra nu döda karaktärer). Det öppnar upp för väldigt många möjligheter och väldigt mycket röra.

Vem vet, i nästa uppföljare, kanske någon kan åka i tiden och skaffa fram ännu fler Voldemort-barn, så att det blir nya motståndare för Harry Potter att slåss mot?

Karaktärernas trovärdighet urholkas

Det finns heller inte någon psykologisk trovärdighet i karaktärerna. Jämfört med hur de var i originalserien. Vad är konstigast i en alternativ verklighet, att Cedric är jätteond och mördare, eller att Snape är trevlig och sentimental?

Det finns massor av personer som skulle vara intressanta att följa upp, från Teddy Lupin till Luna Lovegood, och de personerna får man inte ens träffa. Och detta ständiga prat om att rädda Cedric Diggory går en på nerverna.

De kvinnliga karaktärerna har också blivit svagare och mer marginaliserade i denna nya Harry Potter volym. De har blivit till gamla stereotyper inom film och teater.

Mesig fru, ragata eller femme fatale

Kvinnorollerna i det nya Harry Potter universum har blivit färre och svagare. Ginny har blivit en mesig fru, som mest av allt försöker lugna sin koleriske man, och gå emellan när han och sonen bråkar. Karaktären Ginny finns i pjäsen mest med för att lyssna på när Harry Potter sitter och klagar på sitt liv och sin olyckliga barndom.

Vad som var Roald-Dahl-roligt i originalserien har nu blivit till ett trauma som ger honom mardrömmar och en djup medellivskris. Att inte ha haft några föräldrar har gjort att Harry själv blivit en dåligt förälder. Draco är förhållandevis en bra förälder, jämfört med Harry. Vilket är Dracos uppoffrande fru Astorias förtjänst. Astorias främsta roll i pjäsen är att dö och att göra Draco till en bättre man. Den goda "madonnan" som räddar en "bad boy". Hon har ingen egen historia alls.

Hela Hermiones lycka, både privat och professionellt, tycks hänga på om hon blir gift med Ron eller inte. Om hon inte gifter sig med Ron, blir hon i den första alternativa verkligheten en bitter, ogift ragata som hatar sitt lågstatusjobb. Mycket långsökt, med tanke på hur ambitiös original-Hermione är. Original-Hermione var inte den typen av karaktär som hängde upp sin ambition och sitt livs lycka på giftermål. Hon är liksom inte från 1950-talet!

Rose Granger-Weasley är ofta snobbig och överlägsen och inte någon bra vän till Albus. Hon är en typisk "den populära tjejen i skolan pratar inte med nördar". Som något ur en amerikansk high school film.

Det andra nytillskottet i pjäsen är en farlig femme fatale, enligt gammeldags standardmodell, som använder sitt vackra utseende och sin kvinnliga charm till att förleda både äldre och yngre män. Albus får också sitt huvud förvridet. Det är bara Scorpius som av någon anledning verkar vara immun mot henne.

Lillasyster Lily Potter finns liksom inte alls med i handlingen, hon är med lite grann och vinkar på perrongen, och i en liten scen när hon viftar med sina nya vingar, och när hon hamnar i Gryffindor. Kunde hon inte ha fått bli en stark huvudperson som hjälpt Albus att bli mindre mobbad och utfryst på skolan?

Professor McGonagall har också blivit en svagare karaktär och Harry Potter ger henne order ungefär som om hon vore en betjänt till honom. Det är ytterst förvånansvärt att hon lyder honom. Original-McGonagall hade gett Harry kvarsittning och en tillrättavisning. Även om han inte går kvar på skolan längre!

Är det någon som blir förvånad?

Det är väldigt märkligt att ungarna i Harry Potter världen hela tiden blir förvånade och överraskade över saker, och behöver lugnas ... som när de ska gå genom väggen för att komma till plattform 9 ¾. Det är lite som att försöka få fram publikens reaktion: "Är inte detta fantastiskt?". Nej, det är det inte! Inte om man är van vid det. Inte mer fantastiskt än att det kommer varmvatten ur varmvattenskranen. Eller att en rulltrappa rör sig. Det är fantastiskt första gången, om man aldrig upplevt det förr, men inte sedan. Att diska med ett trollspö inte mer fantastiskt än att disken blir ren i diskmaskinen.

Hur har J.K. Rowling låtit denna mycket tunna soppa kokad på en tidvändar-spik över huvud taget komma ut, först som svindyr teater, och sedan som bok? Historien har inget av originalseriens myllrande universum med många rika lager och vindlande vägar.

Hur kan de plötsligt få tag på "polyjuice potion" när hopkoket tog evigheter att göra i originalserien? Hur kommer det sig att Voldemorts förmåga att flyga plötsligt är ärftlig, när den var inlärd eller ackumulerad genom transformation i originalserien? Hur kommer det sig att tidsresar-reglerna har ändrats sedan originalserien och sedan ändras igen inom ramen för det nya manuskriptet?

Fantasy regler bryts på löpande band

Slutet bryter med hur många regler som helst som ställts upp gång på gång i de olika böckerna i originalserien. Tidsresenärerna borde inte ens kunna se Potter-huset, eftersom det var så skyddat av "secret keepers" bland annat Sirius Black --- att Voldemort kom åt Potter-familjen var bara för att han vann över en "secret keeper", Peter Pettigrew, på sin sida. Men för alla andra var huset och "the Potters" osynliga. Ändå kan alla tidsresenärerna, vän så väl som fiende, lätt hitta huset och titta in i det och se på när föräldrarna leker med baby Harry ...

I en fantasy värld kan man hitta på det mesta. Men när man väl hittat på reglerna, kan man plötsligt inte börja bryta mot dem hur som helst. Det är lite som att skriva en realistisk roman utan gravitationskraft. Karaktärerna flyter runt lite hur som helst, tills man undrar varför man ska bry sig. De kan ju ändå bara resa i tiden och rädda sig själva igen.

Melodrama och känslor

En stor förändring gentemot originalserien är att karaktärerna plötsligt har blivit melodramatiska och gråtmilda. Till och med Snape (som brukade vara så befriande bitsk och cynisk) pratar om känslor och är sentimental.

Det är precis som i en tvålopera.

I original Harry Potter visade de tre huvudpersonerna ofta att de var vänner, de höll inte långrandiga och sentimentala tal om det. Vilket Albus och Scorpius ofta gör i Harry Potter och det fördömda barnet:

"-Det enda jag någonsin önskat mig var att få komma hit och få en vän att hitta på dumbeter med. Precis som Harry Potter.
Och jag fick hans son.
Hur fantastiskt är inte det?

-Men jag är ju inte alls som min pappa.

-Du är ännu bättre. Du är min bästa vän, Albus, och det här är dumheter av astronomiska proportioner. Vilket är toppen, tummen-upp härligt, men handen på hjärtat, jag måste ändå erkänna att jag är lite - bara lite - rädd.

- Du är min bästa vän också. Och oroa dig inte - det här kommer att gå bra, jag känner det på mig."

Det här låter inte riktigt som tonårskillar i England, vare sig i Harry Potter världen eller någon annan stans.

Om man vill vara vänlig, så låter det i bästa fall som fanfiction, av den typ som Harry Potter fans skriver på nätet, där Harry Potter och Draco Malfoy förklarar varandra sin eviga kärlek - för visst hade de två blivit ett gulligt par! Enligt fansen. Men fanfiction blir i stort sett aldrig utgivet. Inte förrän nu.

Scorpius är den karaktär som är bäst, vänskapen mellan honom och Albus är under de bästa stunderna i historien som något ur en Gus van Sant film --- men på slutet avslöjas det att de båda två bestämt sig för att bli intresserade av sport och quidditch (efter att ha hatat det genom hela pjäsen) och tjejer.

Heteronormativiteten på Hogwarts har vunnit till sist. Albus och Scorpius kommer också att anpassa sig, för att passa in på Hogwarts.

Fansen kan se sig snuvade på Harry Potters och Draco Malfoys kärlekshistoria en gång till. Fast det finns ju alltid mer fanfiction... förutom Harry Potter och det fördömda barnet.

Belinda Graham

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ”

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ” Varje enkrona i vårt land gör reklam för Nisti Stêrks hyllade revy För Sverige i tiden som åter spelas i Stockholm. På Maxim bjuder hon ...

Av: Agneta Tröjer | Filmens porträtt | 09 oktober, 2007

"Att skriva är att verka..." En palestinsk intellektuell som försökt ta sitt ansvar

Jag visste inte att han nyligen hämtat sig efter hjärninfarkt och lungcancer-operation. Sedan den där julidagen har jag hunnit möta Abdel-Qader Yassine några gånger. Och när jag väl kommit över ...

Av: Pia Brimstedt | Övriga porträtt | 06 oktober, 2013

Slutet i Blå Tornet

I juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 13 Maj, 2012

Ungdomlig revolt i bildningsromanen

Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe Goethe på landet i Italien. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, 1786 Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2008

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2017

Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 29 oktober, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Ben Jonson Senaste statsmannaropet

Britten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp. Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt ...

Av: Ben Jonson | Utopiska geografier | 29 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.