Shaw´s corner Foto Ivo Holmqvist

Engelska mil 1: Shaw´s Corner

Den andra bok som Jan Olof Olsson-Jolo gav ut efter debuten med ”Kungens Köpenhamn” hette ”Engelska mil” och var illustrerad av Birger Lundqvist. Omslaget är vackert, med kåsörens och ...

Av: Ivo Holmqvist | 03 augusti, 2016
Resereportage

Liv som inte förtjänar att leva

From the viewpoint of racism, there is no exterior there are no people on the outside. There are only people who should be like us and whose crime is not ...

Av: Kristian Pella | 24 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Über allen Gipfeln

Kopparstick av Evert A Duyckinick. Über allen Gipfeln Über allen Gipfeln ist Ruh, in allen Wipfeln spürest du kaum einen Hauch; die Vögelein schweigen im Walde. Warte nur, balde ruhest du auch. – Johann Wolfgang von Goethe

Av: Karl-Gösta Engquist | 13 november, 2007
Utopiska geografier

På jakt efter Don Quijote

Alcalá de Henares - en behaglig och vacker stad belägen tre mil öster om Madrid - är känd för åtminstone tre saker: storkarna, universitetet och Cervantes. Ett hundratal storkpar lever ...

Av: Johan Werkmäster | 18 oktober, 2010
Kulturreportage

Malin Lagerlöf Foto Ulrica Zwenger

Malin Lagerlöf och Tom Malmquist - drabbade av det ofattbara



Elisabeth Tegelberg är tillbaka med en litterär essä.


 

Först några exempel från Malins text som får tjäna som illustration: Hon beskriver sig själv i förhållande till bekanta som hon möter utanför hemmet som "Defekt, stympad, en änka i amningskläder. En vandrande katastrof" och säger att "Jag tänker att jag tidigare varit en sådan som många avundas. Nu är jag plötsligt någon som ingen vill vara." Hon beskriver sitt långvariga, symbiotiska förhållande med Daniel på flera ställen i boken och med en koncis precision som bidrar till textens bärighet: "Mitt liv utan dig. En otänkbarhet. Du formade mig. Jag formade dig. Vi hjälpte varandra att se. Vi blev vuxna tillsammans." Hon poängterar deras "sammanvuxenhet" genom att ställa sig frågan: "Vem är jag när jag bara är jag?", en sammanvuxenhet som hade sin grund i att de möttes som mycket unga: "Vi var båda lite vilse när vi möttes, liksom klädda i fel kostym. Ett udda par. Vi möttes någonstans på mitten". Efter 25 år tillsammans hade de blivit som en spegelbild av varandra.
Tom Malmquist foto Bon Hal ccbysa 4.0

Tom Malmquist foto Bon Hal ccbysa 4.0

Annons:

Under året som gått har det utkommit två självbiografiska verk som rönt avsevärd uppmärksamhet i media och fått positivt mottagande av såväl kritiker som läsare. Det rör sig om Dagbok från ditt försvinnande (Wahlström & Widstrand 2016) av Malin Lagerlöf och I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv (Natur & Kultur 2015) av Tom Malmquist. Båda böckerna har en gemensam yttre ram såtillvida att de skildrar den sorgeprocess författarna genomgick i samband med att de vid unga år förlorade sin make respektive sambo under dramatiska omständigheter och blev lämnade ensamma med minderåriga barn att ta hand om.

Malin Lagerlöfs man, filmregissören Daniel Lind Lagerlöf, omkom i en drunkningsolycka i Bohuslän (hans kropp har aldrig återfunnits) då han rekognoscerade inför en kommande filminspelning och lämnade efter sig tre barn varav det yngsta endast tre månader gammalt. Tom Malmquist blev lämnad ensam då hans sambo Karin drabbades av akut leukemi och avled strax efter förlossningen av deras första barn, Livia.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I de böcker Lagerlöf och Malmquist har skrivit, och där deras sätt att tackla och bearbeta sorgen står i centrum, ställs vi inför två lika oväntade som ofattbara händelser som innebar att författarnas tillvaro totalt kullkastades, i stort som i smått. De beskriver, var och en på sitt sätt och med sina speciella och sinsemellan olika förutsättningar, sina tankar, reaktioner och förhållningssätt i det sorgearbete de tvingas gå igenom för att kunna leva vidare. Min avsikt i denna artikel är att jämföra dessa författares böcker, försöka finna beröringspunkter, likheter och skillnader, och ge en bild av deras kamp för att överleva i en traumatisk situation.

Innan vi går in på dessa självbiografiska verk, måste nämnas att varken Malin Lagerlöf eller Tom Malmquist är någon litterär nybörjare. Båda har bred erfarenhet av olika slags författande. Lagerlöf är manusförfattare och dramatiker och har skrivit texter för såväl teater som film och TV (vissa i samarbete med sin man) och hon har varit nominerad till Guldbaggen för "Bästa Manus". Malmquist är författare och poet och har publicerat flera diktsamlingar och för den aktuella boken har han fått Karin Boyes litterära pris och DN:s kulturpris.

Boken är även nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris 2016. Här kan det också finnas anledning att påminna om att det har kommit att bli allt vanligare att publicera dagboksanteckningar, tankar och minnen från den sorgeprocess som man gått igenom efter en nära anhörigs död, inte sällan rör det sig om ett år, ibland en längre tidsperiod.

Som exempel på denna "genre" kan nämnas tre uppmärksammade böcker: Ett år av magiskt tänkande (2006) av Joan Didion, Änkans bok (2011) av Joyce Carol Oates och PS Anteckningar från ett sorgeår (2001) av Mia Berner.

Böckernas gemensamma utgångspunkt står, som ovan nämnts, att finna i att båda författarna plötsligt drabbas av en ofattbar katastrof, mitt uppe i det sjudande livet, och blir ensamstående föräldrar till små barn – tre stycken i Malins fall. De dokumenterar kontinuerligt sitt agerande och sitt sorgearbete, Malin genom att föra dagbok, Tom genom att göra noggranna anteckningar – han är ständigt försedd med ett kollegieblock under den tid han tillbringar hos Karin på sjukhuset och ställer oupphörligen frågor till personalen för att skaffa sig information om läget (i akt och mening att senare kunna ge Karin en version som inte enbart är sjukhusets). Deras dokumentation är givetvis värdefull att ha tillgång till när de senare skall färdigställa sina böcker och ge trovärdighet åt sina berättelser.

En sak som man slås av och som förenar Malin och Tom är att de är omgivna och tas om hand av släkt och många vänner på ett beundransvärt sätt, något som torde ha varit avgörande för båda i deras kamp för att arbeta sig genom sorgen och starta ett nytt liv. Malins svärföräldrar ställer upp i en omfattning som förvånar henne själv och hennes vänner upprättar initialt ett schema som de följer för att hon aldrig skall behöva vara ensam. Hon förundrar sig över att vänner, med vilka det annars kan ta månader att få till stånd en middagsträff, hela tiden finns till hands i hennes kris och bistår henne såväl emotionellt som praktiskt.

Toms vänner sover vid behov över på sjukhuset och stöttar honom på olika sätt och hans mamma, liksom Karins mamma, ställer upp helhjärtat för att hjälpa honom att ta hand om Livia på nätterna under den första tiden hemma. Man kan inte undgå att förundras av deras familjer och vänner som alltid finns där och stödjer dem på ett imponerande sätt och man undrar hur författarna skulle ha klarat sig utan denna hjälp, framför allt i början då deras förvirring, stress och avsaknad av kontroll präglar deras tillvaro. Malin och Tom uppvisar också ett gemensamt beteende i det att de båda låter sig hjälpas och förmår ta emot hjälp på ett naturligt sätt; Malin säger själv att hon är ett proffs på att ta emot hjälp. Rädda är de också båda att ge sig ut i yttervärlden igen och i stort behov av vännernas stöd när de tar sina första stapplande steg utanför sina hem. Det är att notera att "hemmet" och "staden" utgör två olika zoner till vilka anpassningen sker successivt och till en början utestänger de båda två yttervärlden.

Men det bör också nämnas att alla möten med vänner och bekanta inte är lätta, åtminstone inte i Malins fall. Malins kommentar att hon efter ett tag är utled på att konfrontera personer som förutsätter att hon fortfarande befinner sig på ruta ett av sorgearbetet är mycket tänkvärd. Själv har hon allteftersom kommit några steg vidare och vill försöka blicka framåt och efter bästa förmåga skapa sig ett nytt liv. Hon säger sig vara fruktansvärt trött på att sörja, trött på att bara hålla ihop och klara av och säger att hon snart måste börja leva också. Och trött blir hon snabbt på alla kondoleanser och konstaterar torrt att kondoleanser inte är skrivna för den sörjandes skull utan för avsändarens.

Tom har också att föra en kamp med omgivningen: i början för att få relevant information på sjukhuset och senare mot den okänsliga byråkrati han tvingas tampas med efter Karins död. Tom bor på sjukhuset under de veckor då Karin där kämpar för sitt liv och känner naturligt nog stor osäkerhet inför situationen, prognosen och inte minst inför läkarnas otillfredsställande information och ibland obegripliga agerande. Samtidigt som han vill ha utförlig information av läkare och sköterskor, kan han inte fullt ut ta till sig den vetenskapliga vokabulären och sjukhusets avancerade teknik, vilket är en frustrerande situation.

Efter Karins död tvingas han även ta upp kampen mot den samhälleliga byråkratin som sätter käppar i hjulet för honom med sina absurda krav med moment 22-inslag, en kamp som beror på att han och Karin inte varit gifta och att det är ett barn inblandat.

Både Malin och Tom visar prov på ärlighet och självinsikt i sina berättelser och, trots att de båda har haft mycket bra liv med såväl känslomässig som intellektuell gemenskap med sina partners, väjer de inte för att ta upp de komplikationer som har förekommit i deras förhållanden och de upp- och nedgångar som är karakteristiska för de flesta relationer. I bådas fall inleddes förhållandena trevande och det fanns inslag av svartsjuka och missnöje – Karin tyckte t.ex. att Tom hade "humörsvängningar" och Malin att Daniel hade en tendens att "avskärma sig" från kritik – men stabiliteten fanns där också och utgjorde en solid bas. Dessa kritiska inblickar ger relief åt berättelserna och gör också att allt det positiva vi får ta del av inte känns som efterkonstruktioner.

Båda författarna är stilistiskt drivna och berättelserna för läsaren framåt i en stadig rytm. De är stilistiskt sparsmakade, skulle man kunna säga, och tar inte ut svängarna i onödan. Båda använder sig av korta meningar och de pregnanta formuleringarna är många. Som läsare har man en tendens att vilja sträckläsa dessa böcker, att ta in dem i ett andetag, vilket gynnar budskapet.

Först några exempel från Malins text som får tjäna som illustration: Hon beskriver sig själv i förhållande till bekanta som hon möter utanför hemmet som "Defekt, stympad, en änka i amningskläder. En vandrande katastrof" och säger att "Jag tänker att jag tidigare varit en sådan som många avundas. Nu är jag plötsligt någon som ingen vill vara." Hon beskriver sitt långvariga, symbiotiska förhållande med Daniel på flera ställen i boken och med en koncis precision som bidrar till textens bärighet: "Mitt liv utan dig. En otänkbarhet. Du formade mig. Jag formade dig. Vi hjälpte varandra att se. Vi blev vuxna tillsammans." Hon poängterar deras "sammanvuxenhet" genom att ställa sig frågan: "Vem är jag när jag bara är jag?", en sammanvuxenhet som hade sin grund i att de möttes som mycket unga: "Vi var båda lite vilse när vi möttes, liksom klädda i fel kostym. Ett udda par. Vi möttes någonstans på mitten". Efter 25 år tillsammans hade de blivit som en spegelbild av varandra.

Toms text är likaledes koncis och precis men mer förtätad än Malins. Den komprimerade prosan är mycket suggestiv, men utan att på något sätt vara svårläst, och det är inte för inte som Tom har ett förflutet som poet. Texten utmärks genomgående av en stark närvaro och intensitet. Författaren använder sig av en speciell berättarteknik utan att dialoger markeras explicit annat än genom anföringsverb, vilket fungerar ypperligt. En anslående ingrediens är de personporträtt, bestående av några få men ytterst väl valda ord, som vi regelbundet får ta del av och som är mycket slående och associationsrika. Tom har ett väl utvecklat sinne för avslöjande detaljer, vilket framgår av följande exempel: anestesiologen "står lutad mot dörrposten och tuggar tuggummi", pediatrikern är "senig och kort och bryter på tyska. Han tittar antingen ner i golvet eller på någon av mina händer", en nattsköterska är "spinkig, blond och har en näsa som en papegojnäbb", en annan sköterska har "ett kort, slingat hår, fyrkantiga glasögon och en flackande blick", kvinnan på Skatteverket har "en genomträngande röst. Det sorlar och krasar mellan meningarna" och prästen som skall begrava Karin har "motorcykeljacka och Ray-Bans, snaggat hår, kort, gråspräckligt skägg och tunga svarta boots".

En annan språklig aspekt värd att uppmärksamma i Toms bok är det ofta ogenomträngliga språk han ställs inför på sjukhuset, ett språk som får honom att känna sig maktlös och utestängd eftersom han inte kan dechiffrera det. Språket blir ett hinder inte endast när det gäller att få grepp om Karins tillstånd och överlevnadsmöjligheter utan också i kommunikationen med sjukhuspersonalen. Efter Karins död stångar sig Tom blodig mot nya hinder, av byråkratisk art denna gång, där språket utgör en barriär i kommunikationen i stället för att göra budskapet begripligt. Byråkratiska hinder av oanade slag och dimensioner tar sig helt absurda uttryck i kontakterna med Skatteverket, Överförmyndarnämnden och Tingsrätten – Skatteverket vägrar att utan vidare erkänna att Livia är Toms dotter och kräver domstolsbeslut på att han är pappa till barnet, vilket ger upphov till en aldrig sinande ström av frustrerande myndighetskontakter. Det är lätt att förstå Toms desperation: han har inte bara att kämpa med sin nya situation som ensam far till en nyfödd baby och sorgen efter sin sambo utan måste också lägga kraft och energi på Kafkaliknande diskussioner med myndigheter för att få sitt nya liv att fungera – ibland vet man inte om man skall skratta eller gråta när man tar del av Toms kamp med myndighetspersoner och deras maktutövning. Man kan notera att Tom efterhand blir skickligare på att bemöta omgivningen och bemästra besvärliga situationer; han så att säga växer med uppgiften och går från stor osäkerhet till att mer och mer kunna försvara sig. Toms text är intressant på många plan, inte minst språkligt, och han uttrycker och gestaltar språkliga variationer och språkets inneboende potential med stor skärpa.

Toms situation skiljer sig från Malins på flera sätt. Tom pendlar mellan hopp och förtvivlan under Karins sjukhusvistelse och samtidigt som han deltar i Karins kamp kämpar han för sin nyfödda dotter som befinner sig på neonatalavdelningen på samma sjukhus. Efter Karins död vidtar livet hemma med Livia och vi får följa Tom under det första året. Hans kärlek till och omsorg om Livia är imponerande och hans omgivning är också vederbörligt imponerad av hans sätt att ta hand om henne. Toms liv kretsar kring Livia, hon hjälper honom att gå vidare och han blir aldrig apatisk initialt på samma sätt som Malin. Malins perspektiv är längre än Toms: dels avslutas ett kvartssekellångt symbiotisk förhållande i samband med Daniels död, ett förhållande som byggde inte bara på en fysisk och känslomässig gemenskap utan också på arbetsgemenskap och gemensamma resor och husprojekt; dels följer vi henne under en längre period och bevittnar hennes spirande längtan att återgå till livet och hur hon sakta men säkert kommer tillbaka.

Malin skärskådar sig själv på ett fördomsfritt sätt och ger oss en inblick i sina mångfacetterade känslor och stämningar. Hon berättar t.ex. om ett tillfälle då hon avlyssnar ett vardagligt samtal mellan två mammor: "De pratar om hämtningar och lämningar och hur de delar upp det med sina män. Det jag då känner är (återigen) märkligt likt skam, vilket gör mig förvirrad. Varför skäms jag? Jag har ju inte gjort någonting. Men skam är det. Jag skäms för att jag har blivit ensamstående. Änka. Mer övergiven än så kan man inte bli." Det är värdefullt att få ta del av dessa ytligt sett irrationella känslor, som också är en del av verkligheten. Hon skriver även om sina samvetskval när hon så småningom träffar en ny man, känslor som är ganska lättbegripliga både för författaren och läsaren. Omsorgen om det tre barnen är naturligtvis också viktig för Malin och hon konstaterar att barnen går vidare med sina liv och förväntar sig att hon också skall göra det.

Avslutningsvis kan man konstatera att såväl Malin Lagerlöf som Tom Malmquist har gått från att totalt ha tappat kontrollen i tillvaron till att ha skapat sig ett nytt liv, via ett sorgearbete som tagit sig delvis lika, delvis olika uttryck. De har på flera sätt blivit stärkta av sina erfarenheter – Malin säger sig ha blivit mer självständig efter Daniels död och lärt sig att klara sig, inte minst praktiskt, på ett nytt sätt – och Tom har lyckats med den stora utmaningen att ta hand om Livia på ett beundransvärt sätt.

Om man ser det i ett utifrånperspektiv, har de dessutom med sina självbiografiska verk fått en medial uppmärksamhet som de inte rönt tidigare och nått en betydligt större läsekrets. Man skulle kunna säga att det är en ödets ironi att deras partners frånfälle i flera avseenden har "gynnat" dem, både individuellt och yrkesmässigt. Därmed naturligtvis inte sagt att de kan se positivt på det som har hänt, bara att det har funnits en utveckling i sorgeprocessen som inte enbart varit av ondo och som vi har fått ta del av genom deras högst läsvärda och tankeväckande böcker.

Elisabeth Tegelberg är f.d. lektor i franska, Göteborgs universitet
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Elisabeth Tegelberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Jonas Wessel. Embryots iakttagelser

Far har imponerande ärr efter cykelolyckan, som skedde i alléns dystra dunkel. I fallet sprack en luktflaska av kristall och man meddelar om tidssjukdomar via telefon från Marrakech. Far avfärdar det som efemära fenomen och förgyller ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 16 december, 2013

Bergen-Belsen och Theresienstadt

Till det som Christer Nilsson just skrivit här på sidan om Wannsee-konferensen, Auschwitz och Birkenau kan fogas ett par minnesbilder jag har av besök på två andra liknande ställen, eller ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 11 juni, 2013

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2017

Burroughsparasiten

”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”– William S. Burroughs  Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 14 april, 2013

Frost

Märkligt det, vad det nu kan benämnas som, kännas som, vara eller förnimmas som. Det som fyller upp en tomhet, det som ständigt är, när inget finns att ta på ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 04 mars, 2014

Gustav Holm, tredje från vänster  i Qaqortoq, Greenland, år 1894

Min farfar var aldrig på Svalbard

När jag ser den svenska sångerskan Tove Styrke som går omkring i de övergivna skolsalarna, de ödsliga korridorerna och den tömda simbassängen i musikvideon till låten Borderline så kommer jag ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 19 juni, 2016

Ulf Stenberg

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen 2

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen. Andra och Tredje berättelse: Siffermannen och Den kallsinniga isprinsessan

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 01 Maj, 2017

Dansk humor enligt redaktören Claus Christensen

Bäste Claus Christensen, Tack för länken till din artikel om filmkaraktären Zelko och om undertecknad. Den verkar vara åtminstone 8 månader gammal och jag undrar varför du inte bekantade mig med den ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 02 april, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.