I väntan på år 2012

 Percival om Rimbaud, profetior, och solmedvetenhet  Så vitt jag förstår är världen en ofödd historia, visserligen född men ändå ofödd. Vår värld är uppfylld av en mänsklighet som troligen ...

Av: Percival | 22 juni, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Senmoderniteten. Del 1

Innledning Emnet for essayet mitt er livet i senmoderniteten. ‘Senmoderniteten’ er et abstrakt begrep; om abstrakte begrep sirkulerer i et samfunn, er det ikke helt opplagt at dermed er disse ord ...

Av: Thor Olav Olsen | 20 juli, 2013
Agora - filosofiska essäer

Jobs bok i kristider

Människan är ett syndabocksbenäget djur. Man pekar ut eller också utpekas man. I tider av kris måste officiella huvuden rulla. Chefer avsätts, ministrar avgår, kungen halshuggs. Föremålen skiftar och mekanismen ...

Av: Eugenio Trías | 07 mars, 2011
Agora - filosofiska essäer

Knaster är det enda...

Knaster är det enda... knaster är det enda som efterlämnats tolkningar vill vinnas men eko är det enda som existerar inget går längre att återskapa nytt är redan för gammalt några slut finns inte längre startskotten har ...

Av: Maria Yvell | 20 november, 2007
Utopiska geografier

Det ledande skiktet av en högkultur som väntar på barbarernas invasion



essa_kavafis.jpg
illustration Sabina A kterDahl

Det ledande skiktet av en högkultur som väntar på barbarernas invasion

Konstantinopel utlöste diktarinspirationen hos 1800-talets Gerard Nerval, Chateaubriand, Lord Byron och Flaubert – och har fortsatt att inspirera även under 1900-talet: Pamuk, Ekelöf och många andra. Konstantin Kavafis satt i Konstantinopel och plöjde igenom horder av västerländsk litteratur och började skriva som en symbolisk-dekadent poet i slutet av 1800-talet. Carina Waern introducerar här författaren som kallas den första queerpoeten.

Orhan Pamuk, 2006 års Nobelpristagare i litteratur, har i olika tidningsintervjuer samt i sin självbiografi Istanbul utmålat sig själv som ett slags gränspostering mellan öst och väst. Istanbul, som för knappt hundra år sedan fortfarande hette Konstantinopel; huvudstad i det snabbt sjunkande osmanska väldet, var vid förra sekelskiftet en kulturell omkopplingsstation av betydande rang. Som inte bara Pamuk utan också diverse andra nobelpriskandidater, presumtiva, levande eller döda, passerat igenom eller härstammar från.

Gunnar Ekelöf, vars födelse för 100 år sedan man i år firar, är givetvis den som är mest känd på svensk botten. Istanbul blev den stora inspiration till Diwantrilogin. Den kurdiske gränsfursten i Diwan över fursten av Emgion beskrivs i ordförklaringarna av Ekelöf själv som ”en oriental som möjligen bibringats vissa halvkristna idéer. Lika lite var han mohammedan. Grekiska, arabiska och iranska och föreställningar blandas i hans själ.”

Både det gamla osmanska riket och det östromerska riket, Bysans; vars huvudstad slutgiltigt föll för turkarna 1453, 500 år för Pamuks födelse, är en väldig inspirationskälla för Pamuk. Pamuk tycks dagligdags snubbla över de sedan länge torrlagda gamla bysantinska fontänerna, som lär ha sprutat ut vin när de första vikingarna kom till Konstantinopel på 800-talet, och han pekar ut var det gamla haremet och dervischlogerna var belägna. Pamuk bygger bokstavligen sin litterära fiktion på två raserade högkulturer. Detta i likhet med den grekiskt- alexandrinske poeten Kavafis, vars gamla boningshus vid Bosporen Pamuk pekar ut i Istanbul.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Konstantinopel har alltså utlöst diktarinspirationen hos många sedan 1800-talets Gerard Nerval, Chateaubriand, Lord Byron och Flaubert. Konstantin Kavafis satt i Konstantinopel och plöjde igenom horder av västerländsk litteratur och började skriva som en symbolisk-dekadent poet i slutet av 1800-talet. Nyutgåvor av Kavafis dikter lanseras numera på nätet där den tvetydige gamle alexandrinaren, känd för sin homsexaulitet, numera lanseras som ”den första queer­poeten”, bland annat av den amerikanske sociologen James D Faubion i Cavafy: Towards the Principles of a Transcultural Sociology of Minor Literature.

Pamuk benämner sin melankoli med ett ursprungligt arabiskt ord, ”hüzun” som har sin motsvarighet i Kavafis illusionslösa och melankoliska betraktelser över en förlorad men på vissa sätt modernare värld än den religionsfundamentalistiska vi lever i idag.

Konstantin Kavafis, född 1863 på Rue Cherif i Alexandria och död 70 år senare i strupcancer på Rue Lepsius ( idag det arabiskklingande Sharm-El-Schejk). Där bodde Kavafis med grekisk-ortodoxa kyrkan på ena sidan och bordellen på den andra fram till sin död. Idag är lägenheten, efter att en lång tid använts som pensionat, omvandlad till ett Kavafismuseum. Kavafis spelar en central roll i Lawrence Durrells Alexandriakvartetten som stadens genius loci, och han har odödliggjort sig själv i dikter som Staden och Antonius övergiven av sin Gud, då tar Antonius farväl av ”det Alexandria som du älskar”. Alexandria, grundat på 300-talet f. kr. av Alexander den store på grund av sin goda hamn, är rent historiskt religionernas, intellektets och de sexuella variationernas Greenwich; ”Fem raser, fem språk, ett dussin religioner: fem flottor som svänger genom sina oljiga spegelbilder innanför hamnbommen. Men där finns fler än fem kön. […] Den sexuella föda som står till buds är förbluffande rik i sin mångfald och sitt överflöd”, som Durrell skriver.

Kavafis föddes som åttonde barnet i en välbärgad och anrik grekisk familj. Kavafis far dog redan 1870, när poeten bara var sju år. Han efterlämnade en mycket knappare förmögenhet än vad familjen förväntat sig och snart hade de äldre sönerna spekulerat bort återstoden av den. Modern, Konstantin och två av hans bröder kom därför att växa upp under ganska små ekonomiska omständigheter. 1872 flyttade de till England där några av de äldre sönerna hade arbete. Familjen kom tillbaka till Alexandria först sju år senare när Kavafis var sexton år men på grund av Englands pågående kolonialkrig mot Egypten tvingades han lämna staden för att bo hos moderns familj i Konstantinopel mellan 19 och 22 års ålder. 1885 återvände han till Alexandria för att stanna där livet ut.

Mycket har skrivits om Kavafis, men riktig världsberömmelse kan han kanske inte ha nått förrän efter Durrells popularisering av honom. Den förste som skrev och som också träffade honom medan han ännu levde var E M Forster redan 1919 i Alexandria: A History and a Guide. Robert Liddell skrev en berömd biografi som kom 1974, Cavafy: a critical biography. Den i mitt tycke mest läsvärda är Edmund Keeleys monografi Cavafy’s Alexandria. Study of a Myth in Progress där han via tematiska närläsning visar hur Kavafis under de tre första decennierna av 1900-talet bygger upp en vision av Alexandria som sinnenas och de intellektuel­la dygdernas hemvist.

J M Coetzee, 2003 års nobelpristagare i Litteratur, anspelar direkt på en av Kavafis mest berömda dikter i romanen I väntan på barbarerna där han lånat titeln rakt av från Kavafis. Mycket på ett tematiskt plan förenar Kavafis och Coetzee – de är bägge födda och uppvuxna på samma afrikanska kontinent som ättlingar till kolonisatörer; de har en dubbel språktillhörighet. Kavafis dikt handlar om hur det ledande skiktet av en högkultur väntar på barbarernas invasion; den som aldrig kommer – de var ju ändå en slags lösning.

Vad Kavafis tycks antyda är att en högkultur och ett folk kan bli så passiviserat och impotent – i likhet med Pamuks Bysans – att de nästan välkomnar intränglingen, bastarden, barbaren. Ett liknande tema finns i Coetzees roman, liksom i hans mer berömda Onåd där lösningen – eller upplösningen – på den vite mannens dilemma tycks vara att låta sig integreras eller övermannas av de svarta.

Många skribenter har till dags dato förfäktat tesen att Kavafis var en utpräglad ateist och hedonist. Man har framhållit hans moderna, antimetaforiska, epigrammatiska stil inspirerad av en genre från 300- och 200-talet f. Kr. då man odlade mimen, där man iscensatte små scener från vardagens stadsliv och dikten dramatiserades i dialoger. Kavafis framträder aldrig som en enda diktare, han tar betäckning under flera olika personer med ibland diametralt olika ståndpunkter.

De senaste decennierna har det dykt upp skribenter som vill revidera och modifiera den inarbetade bilden av Kavafis, framför allt Diana Haas som i sin tunga avhandling Le problème religieux de Cavafy visar att Cavafy ända upp i 40-årsåldern var starkt lockad av esoteriska läror och olika religiösa skolor. Litterärt var han fascinerad av Baudelaire och de franska symbolisterna, framför allt dramatikerna. Swedenborg liksom Ibsens Vildanden fanns i hans bibliotek. Haas menar att hela Kavafis verk i en viss mening kan ses som en lång polemik mot Edward Gibbons tes i The decline and fall of the roman empire. Gibbons hävdade att kristendomen med sin offermentalitet förstörde romarrikets motståndskraft mot barbarernas invasion; han kallar det barbariets och kristendomens triumf. Kavafis däremot tar tvärtom ställning för Bysans; för den grekiska kulturen i fusion med den ortodoxa kyrkan – och i viss mån barbarerna – mot romarriket.

Och att han sedan i sina egenhändigt utgivna dikter röjt undan många av dess ungdomliga anfäktelser raderar inte ut det faktum att detta religiösa sökande finns kvar som en underström. Inte bara till och med i, utan kanske framför allt i hans erotiska diktning.

Och kanske är detta sant också för den sekuläre muslimen Pamuk.

Carina Waern

Ur arkivet

view_module reorder

Debatt och Samtal om rasism på Peace & Love festival 2012

Rasismen som inte kom tillbaka utan som alltid funnits – ”Hur bygger vi ett samhälle där vi kan leva tillsammans?” Förutsättningarna för samtalet om rasism och främlingsfientlighet i Sverige är inte ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 11 juli, 2012

Collografi gör gott för själen

Kärt barn har många namn. Jag får en känsla av att det ter sig så för konstnärerna som uttrycker sig genom collografi – eller collagrafi, alternativt limtryck, som denna tryck- ...

Av: Marit Jonsson, Formom | Essäer om konst | 16 februari, 2012

Anna plus Sonja är lika med bra

  Anna Järvinens medverkan på samlingsplattan "Sonja Åkesson tolkad av..." befäste ytterligare hennes position som en chanteuse extraordinaire i dagens Sverige. Skivan har fått väldigt fina recensioner (till exempel här på ...

Av: Viktor Andersson | Musikens porträtt | 23 januari, 2011

Pennan

Jag skriver, ibland skriver jag ord, och ibland, om min ägare tillåter det, blir dessa ord meningar. Det händer ofta att jag kommer till en punkt och mer ofta än ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 15 april, 2014

Robert Halvarsson Foto Robin Malmqvist

Tre nya dikter av Robert Halvarsson

Robert Halvarsson presenterar tre nya dikter.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 23 juli, 2016

Kulturen og dens voktere

Atikkelen er om de ulike former for kultur: kultur er ikke bare om imaginativ skaping, eller at det er om det menneskene selv lager, for det som er spesifkt for ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 augusti, 2011

Vem ska man tro på – val 2014

Snart är det val igen och våra etablerade partiledare syns precis överallt. Det är löften och hot, tjuvnyp och flirt. Alla är både med och mot varandra i en salig ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 september, 2014

Friedrich Zarathustra Nietzsche

Nietzschelitteraturen är, minst sagt, omfattande. Redan 1889-1890 utgavs första kommentaren till Friedrich Nietzsches Sålunda talade Zarathustra, Gustav Naumanns tvåbandsutgåva Zarathustra-Commentar. Få filosofiska verk har initierat en sådan mängd synpunkter, lagt ...

Av: Bo I. Cavefors | Agora - filosofiska essäer | 30 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.