Altaret

Altaret är kvinna. Altaret ska ha den perfekta klassiska kvinnans ”proportioner” med brett bäcken, lite smalare axlar och smal midja. Och precis som en kvinna ska altaret inte vara naket ...

Av: Guido Zeccola | 19 september, 2017
Essäer om religionen

Köttet tänker

Det finns i köttet en inspirerad fruktan som överflödar till andra sidan av tingen en smak av synd, av teologalisk synd. Kroppen darrar, och det är i dessa konvulsioner som ...

Av: Gilda Melodia | 24 Maj, 2017
Gilda Melodia

Georg Klein i bakersta raden, vid dörröppningen. Gudrun Eriksson, vid staketraden, längst till höger

Georg Klein – forskare och samtalspartner

Georg Klein, en av våra mest betydande forskare internationellt, professor i tumörbiologi, avled den 10 december. Det kanske kan ses som symboliskt att han avled Nobeldagen, denna märkesdag för forskningen ...

Av: Thomas Wihlman | 14 december, 2016
Reportage om politik & samhälle

Marcel Proust och litteraturens lins

För hundra år sedan i år publicerades Swanns värld –första boken i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt – på förlaget Grasset efter ett antal refuseringar ...

Av: Carl Magnus Juliusson | 04 oktober, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Sofi Oksanen Foto CC BY 3.0 Wikipedia

Sofi Oksanen: Estland och kvinnokroppen



Sofi Oksanen har jämförts med både Quentin Tarantino och Leo Tolstoj. Tarantinos namn är inte tillfälligt, Pulp fiction ligger inte långt undan. Alltsedan debuten ”Stalinin lehmät” 2003 (Stalins kossor 2007) har hon visat prov på dramaturgisk nerv och expressivt bildspråk. Men hon har också sedan dess visat att hon kan skriva inom olika genrer: från debutens tillbakablickande och mer personliga tilltal till Norma (utkommer i Sverige i september 2016), som i det närmaste kan betecknas som kriminalgåta med inslag av fantasy. Det är en genreutveckling mot ett nutida ideal, där avslöjanden om kriminella ligor som utnyttjar kvinnor och barn har blivit det gängse inslaget.

 


 

Det känns av att någon har druckit dagen innan och ätit någonting asiatiskt med ingefära, kanel och äpplen inblandade, samt multivitamintabletter. Håret blir en symbol av offret, näsan blir spårhunden som avslöjar och avtäcker. Norma upptäcker även större förgreningar av "salongens" verksamhet, den sträcker sig till handel med surrogatmödrar och babyfarmer, allt större utnyttjande av kvinnor.

Annons:

Hon har sedan debuten också lärt sig en hel del om dramaturgi på Teaterhögskolan i Helsingfors, och den stora succén Utrensning gjordes först som en pjäs.

Redan i debuten finns hennes två stora teman nedlagda: utnyttjande av kvinnokroppen och det politiska förtrycket. Den feministiska agendan är stark, som Ebba Witt-Brattström visar i sin essäbok "Kulturmannen" (2016), där hon talar om upprättelse av kvinnokroppen. Jag håller med Witt-Brattström i långa stycken men skulle vilja lyfta fram en annan sida, som handlar om bilden av Estland. Sofi Oksanens mor är estnisk, men hon har själv vuxit upp i Finland och skriver på finska. Enligt Witt-Brattström har hennes böcker "lyft in Estland i världslitteraturen".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det estniska mottagandet av dem är inte lika översvallande som utlandets. Man anser ofta där att det Estlandsansikte hon visar är för grällt, hon skriver fram en melodram med starka effekter, och hon saknar de erfarenheter som de egna författarna har. Här tangerar man ett problem som har dykt upp i andra sammanhang: kan någon som inte direkt har upplevt en ockupation, en förintelse, rasproblem eller liknande skriva om det, får man skriva om det?

Jag anser att man får skriva om vad som helst, men det kan diskuteras hur man utnyttjar stoffet, vad man använder det till och vilken bild man förmedlar. Det ansikte som Oksanen ger åt det ockuperade Estland är förrädarens, angivarens och kappvändarens. Aliide i Utrensning är visserligen skändad som kvinna, våldtagen i "kommunhusets källare" av tjecker, men det är hennes syster också, ändå väljer Aliide att förråda henne, varvid hon sänds till Sibirien och Aliide kan gömma hennes man i ett lönnrum, så att hon kan ha honom för sig själv.

För att lämnas i fred gifter hon sig med en av de röda kommissarierna. Huvudpersonen i När duvorna försvann (2012) är en mångfaldig förrädare, en kappvändare som på osannolika vägar lyckas förvandla sig från frihetskämpe till medlem i sovjetestniska folkkommissariatet, så tysk medlöpare, och till sist sovjetisk "författare" med uppgift att avslöja estniska "fascister". Men inte heller kvinnan i dramat kommer undan: i sin kärlekssvält förälskar hon sig i en SS-officer, men förlorar förstås honom då tyskarna besegras av ryssarna, och slutar själv som alkoholist och inspärrad på dårhus.

Det är inte det att jag eller författarna i Estland kräver positiva hjältar och förebilder, men jag förstår om man där uppfattar dessa representanter som ett utslag av de utanförståendes förakt för dem som "blev kvar" att tampas med den sovjetiska övermakten och dess utrensningar, att hanka sig fram och navigera genom systemet, att klara vardagen. Jag måste nog erkänna att jag, som vuxit upp i exilen, har upplevt en viss misstro också från exilesternas sida mot dem som fick stanna och bli "hjärntvättade".

Samtidigt har det inom landet florerat en kulturell motståndskamp mot allt sovjetiskt, inte minst bland författare: man har skrivit mellan raderna, som t.ex. Jaan Kross, som först fick skriva om Kejsaren och tsartiden, när alla visste att han menade Stalin, Ene Mihkelson som i åtskilliga böcker bearbetat sitt eget trauma om "skogsbröderna", då hennes föräldrar lämnade henne och drog till skogs som motståndskämpar, Viivi Luik som antyder samma förtigna hemligheter i uppväxten och skriver om det kodade språk man måste använda när man talade i telefon, och Maimu Berg som efter frigörelsen skrivit om förhållandet till ryssarna som De Andra, om skolflickan vars far "försvann i Ryssland" och som därför blir kär i en vuxen ryss. Poeten och essäförfattaren Jaan Kaplinski som på 60-talet kopierade förbjudna dikter av exilförfattare har senare skrivit om detta årtionde inifrån, för att inte tala om Jaan Kross alla senare utgrävningar i den estniska historien. Och alla yngre författare som fortsätter att bearbeta Estlands tragiska historia, numera ofta på ett humoristiskt sätt, utan att deras böcker har nått Sverige eller fått något världsomspännande genomslag.

Man kan således förstå de estniska författarnas skepsis mot Oksanens världssuccé och framför allt den bild av esterna som förmedlas i hennes böcker. Men i den första, Stalins kossor, väver hon på ett intrikat och drabbande sätt också ihop jag-personens finska uppväxt, där hon får förneka och dölja sitt halvt estniska påbrå med resulterande ätstörningar och bulimi och hennes resor till den estniska mormodern och det som hon uppfattar som autentiskt. Det är också detta autentiska drag som jag tycker ger romanen dess styrka; den initierade skildringen av bulimikerns vardag och alla detaljer från de estniska resorna under sovjettiden, liksom den senare självständighetens alltför snabba kapitalisering.

Utrensning bär redan drag av konstruktion, där osannolika sammanträffanden görs sannolika, en rysk maffia håller i trådarna och trafficking är den ena ingrediensen, medan den andra består av estniskt förräderi och förtigande. På traditionellt melodramatiskt vis vävs dessa ihop till släktskap. Det är inte bara förrädarens mask som bär upp den estniska historien, utan man skulle också kunna se Estland som en skändad kvinnokropp, full av skam.

hamosen

Kvinnokroppslinjen från debutromanen blommar ut i Baby Jane från 2005, i ett lesbiskt punkpar som hänger sig åt självmedicinering mot ångest, sprit och droger, försäljning av telefonsex och sexfetischer, och med dödlig utgång. Årets bok, Norma, kan sägas vara en utlöpare av den tråden. Den är en regelrätt pusseldeckare, med en oskyldig huvudperson, som visserligen bär på en hemlighet själv och också mixtrar med alla slags mediciner, men försöker spåra samband och finna ut vad det var som orsakade att hennes mor hamnade under ett tunnelbanetåg. Modern har haft anställning på hårfrisörsalongen Hår magi i Helsingfors med hårextension som specialitet. Samtidigt som Norma försöker lösa gåtan med hennes dödsfall, (självmord eller mord?) är de mafioso salongsägarna på jakt efter moderns kontakter, hennes leverantörer av människohår till alla dessa kunder som vill förlänga och byta ut sitt hår på olika sätt. Modern är också upptagen av historiska kvinnor med osedvanligt långt hår, skam- och offersituationer förbundna med hår.

Norma själv tar fram en sax och klipper bort den skuldkänsla som har satt sig i håret och bär helst turban.

Alltså handlar intrigen ganska mycket om hår: handel, skumma affärer, ligor, "hårmoguler" i fattiga länder, kvinnor och barn som utnyttjas och en marknad som tycks växa allt mer. Kunder från de nordiska länderna, Storbritannien, USA, Australien och Japan. Normas eget hår har magiska krafter, det kan känna av andra personer och deras avsikter, det kan "gilla" eller avvisa, det kan gråta. Och Normas näsa verkar ha ett sådant övernaturligt spårsinne som överträffar den skarpaste vinexpert: Den kan känna igen en hårpomada som TIGI Rockalcholic Punk Out, rakvattnet som Burberry, med bland annat malört och ceder i.

Det känns av att någon har druckit dagen innan och ätit någonting asiatiskt med ingefära, kanel och äpplen inblandade, samt multivitamintabletter. Håret blir en symbol av offret, näsan blir spårhunden som avslöjar och avtäcker. Norma upptäcker även större förgreningar av "salongens" verksamhet, den sträcker sig till handel med surrogatmödrar och babyfarmer, allt större utnyttjande av kvinnor.

Man kan påminna om att håret, som i delar av världen ses som kvinnans största och farligaste förförelsemedel, här får bli en bild för hela den skamfyllda kvinnokroppen; det som i Oksanens debutroman tog sig uttryck i bulimi får här sin utformning i extrem hårmagi. Det kan också nämnas att moderns partner mot slutet drömmer om att öppna en egen salong med namnet "Thelma & Louise". Av det blir dock intet.

Det kan verka som en logisk utveckling av ett författarskap, som startar med minnesfragment av ett land som framstår som skändat, och en koppling av denna skändning till smakfullhet med kroppsliga uttryck, till att blomma ut i extrem och magisk "extension" av det kvinnliga. Att betrakta ett land som förrått, kanske framför allt av inhemska krafter, kan mynna ut i hopplöshet, en hopplöshet som bortser från den kamp som har bedrivits i det dolda inifrån, de "multivitaminer" som funnits i form av odlandet av det egna språket och den egna kulturen, och i hemlighet, som dolt under en huvudduk, det egna tänkandet. Skändade kvinnor kan resa sig, liksom våldtagna länder. Traumatiserade offer behöver inte vända sig mot sig själva och bli förrädare.

Enel Melberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Sann historia, tre generationer och ett Egypten med alla dess färger

Three Ladies in Cairo är en kombinerad släktkrönika och historisk vandring i ett Egypten som snabbt ändrar karaktär under den tid det tar för tre generationer att leva där. “True ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 29 april, 2014

Jag vill se statsministern klättra i träd

Pippi Långstrump älskar att klättra i träd och gå på händer. Men frågan är: Har någon sett Fredrik Reinfeldt gå på händer? Har han delat ut karameller till alla barnen ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 februari, 2011

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Inget som tjänar livet kan vara förnedrande

Svaret på frågan om vad som är mystik, varierar från religion till religion, från en tid till annan tid. Kristen mystik ger, generellt sett, uttryck för den enskilda människans upplevelser ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 23 april, 2014

Näcken och scientismen

Kvällens gullmoln fästet kransa. Älvorna på ängen dansa,Och den bladbekrönta näckenGigan rör i silverbäcken. Liten pilt bland strandens pilarI violens ånga vilar,Klangen hör från källans vatten,Ropar i den stilla natten: "Arma gubbe! Varför ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 29 november, 2011

John O´Hara läst på nytt

T. S. Eliots diktcykel Det öde landet är så full av abstrusa allusioner att han fann för gott att lägga till några noter på slutet där läsaren får reda på varifrån en ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 26 februari, 2013

En rapsodi från Manhattan Del 2, Museer på East Side

American Museum of Natural History på 79 gatan West överraskar med nya friska erbjudanden. Vad sägs om en nattlig ficklampsexpedition som paleontolog bland 65 miljoner gamla Tyrannosarius rex? Tänk att ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 20 april, 2009

Motsatserna natur-kultur på Kiasma

   Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått ...

Av: Nancy Westman | Reportage om scenkonst | 01 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts