Djungelboken – konservativ klassiker eller nydanande mästerverk?

Djungelboken är en klassiker i dubbel bemärkelse – dels som litterärt verk, dels som film. Som litterärt verk är Djungelboken en del av Rudyard Kiplings hyllade produktion som gav honom ...

Av: Belinda Graham | 07 september, 2013
Kulturreportage

Carl-Heinrich von Stülpnagel – terrorist i tredje riket

När Hitler inser att attentat mot honom den 20 juli 1944 i väsentliga delar organiserats i Paris av överbefälhavaren för det ockuperade Frankrike, generalen Carl-Heinrich von Stülpnagel, fräser Führern till ...

Av: Bo I. Cavefors | 01 januari, 2015
Övriga porträtt

Stefan Whilde

 Torbjörn Säfve och skönheten

På teatern i Zaragoza möts Torbjörn Säfve och Lucientes Francisco de Goya för att mäta vem som dyrkar kvinnorna allra mest, detta trots att såväl proffsboxning som skönhet är förbjudet ...

Av: Stefan Whilde | 02 november, 2015
Stefan Whilde

Sveriges Yngsta Mästerkock

Tolvåringar som lagar oxrygg till huvudrätt och citrontarte till efterrätt. Tolvåringar som stressar och gråter över beasåsen som skär sig och smördegen som kletar. Tolvåringar som blir filmade och bedömda ...

Av: Rana Eshtiagh | 09 juni, 2014
Gästkrönikör

Göran Palm. Foto Johan Ljungström Sverigesradio

”I detta måttligt glädjerika land…”



När fjärde och sista delen av Göran Palms ”Sverige – en vintersaga” kom för elva år sedan recenserades den i Sydsvenskan av Lasse Söderberg som tog till samma versmått, blankversen, och bland annat skrev så här: ”Allt är så svenskt/ som lingon, isterband och knäckebröd./ Han lunkar på och läsarn hänger med/ för det är lärorikt och även roligt,/ som tur är, annars bleve det väl torrt/ och tråkigt som det var en gång i skolan.” Nej, torrt och tråkigt blir det aldrig i detta folkbildande epos på orimmad femstavig pentameter. Men det blev ibland lite spretigt i de olika avsnitten.

 

Göran Palms slutgiltiga vintersaga


Där skildras med samma folkbildande iver som i Alf Henriksons många historieböcker mindre kända men signifikanta episoder i Sveriges historia, i det förgångna och i det mycket närliggande. Inledningskapitlet handlar, om jag minns rätt, om en händelse vid stormaktstidens slut som historikerna i stort sett tigit om: hur Karl XIIs soldater under det snöpliga återtåget från Norge 1718 förlorar riktningen i en våldsam snöstorm i de jämtländska fjällen och begravs i drivorna – ännu sägs de spöka i trakterna av Duved. Och så fortsätter inblickarna i det förflutna, i sammanlagt fyra volymer, fram till den sista delen i serien (2005).

Annons:

Innan han gick bort för ett knappt halvår sedan hann Göran Palm revidera de fyra delarna som det tagit honom drygt tjugo år att bli klar med. Han sinkades av andra påtvungna skriverier när de tre följande delarna inte sålde lika bra som den första och förlagen växlade, säger han i förordet till den "Vintersagan Sverige" i ett band som Karneval  nu ger ut, en vacker volym på drygt elvahundra sidor. Det hade kunnat bli ännu lite längre, trehundra sidor är strukna och en del upprepningar bortstädade. Annat har kommit till, och versen är uppstramad, efter "en detaljerad eftervård, rad för rad".

"Min blankvers har alltid gått bäst fram i högläst form" påstår han i förordet, men när man väl vant sig vid blankversen flyter det på bra också under tyst läsning. Underrubriken i denna definitiva upplaga är ny, "En läsebok i fyra delar" som sägs vara "ett klartecken för en mera kringströvande och kravlös läsning, lite i stil med "Svenska bilder" av Carl Snoilsky (1841-1903), om han är bekant." Jo, honom känner man till om man inte är så värst mycket yngre än Göran Palm och varit vaken på lektionerna. För yngre läsare som inte har riktigt samma citatkännedom finns på slutet en nyckel till alla kursiverade versrader som han lånat från den klassiska svenska litteraturen. Det är mycket pedagogiskt och bra.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det börjar med bilden av Sverige som en uteliggare och det slutar i Smygehuk, så långt söderut man kan komma. Flera förlagor nämns, förstås Heinrich Heines "Deutschland, en Wintermärchen" men också Wolf Biermanns lika satiriska tyska vintersaga. Ännu närmre till hands är den bredvidläsningsbok i geografi som skolmannen Alfred Dalin uppdrog åt Selma Lagerlöf att författa, den om gåsapågen från Västra Vemmenhög som ser Sverige från ovan (skriven i en tid då flygplan var en revolutionerande nyhet). När hon lät Nils Holgersson uppleva Sveriges landskap glömde hon bort Halland: "Problemet var att boken redan var/ för tjock. Nils måste hem till Skåne snabbt." Men Göran Palm tar igen den och andra skador.

Hans kapitel om Malmö har redan hunnit få tidens patina över sig. Varken flygbåtarna, färjan från Limhamn till Dragör eller Kockumskranen finns längre. En självmordisk flicka klättrar över broräcket intill statyn av Frans Suell (hon ångrar sig dessbättre, senare ses hon glamma på en bar). Hon är "en ganska mörk gestalt med stora ögon". Om man inte redan märkte lånen från Hjalmar Gullbergs vackra dikt om den döda Karin Boye kan man ta reda på det i citatnyckeln, liksom några sidor tidigare greve Snoilskys längtan i porslinsfabriken att i sin vers finna "den enkla form, som tusende förstå". I det uppsåtet lyckas Göran Palm betydligt bättre. Men när det i kapitlet om Ramlösa Brunn sägs att "stekt svan finns heller inte på menyn" får man själv lista ut blinkningen till Povel Ramels kvicka "Sorglösa Brunn".

Ett suveränt avsnitt handlar om arbetargrabben Pära i Limhamn som gör en klassresa och blir ritingenjör vid Kockums fast han helst vill fortsätta spela fotboll med kompisarna. Delar av Limhamns har motstått gentrifieringen (för att ta till ett ord som Göran Palm skulle ha skytt): "Och Järnvägsgatan är sig lik, precis/ som Pära själv, i synnerhet när frun/ har tagit Mersan in till stan och han/ tar fram sin gamla treväxlade hoj." Efter många sidor kommer så slutklämmen. Sonen har blivit ekonom och liberal och går på Folkpartiets möten, men "Själv går han ingenstans./ Han undrar vart det hela är på väg./ Han fattar inte längre vad som sker." Samma främlingskap mellan arbetaren och sonen av den nya klassen som Göran Palm ägnar tjugo faktarika sidor åt finns i Stig Sjödins dikt om bandvalsaren i samlingen "Sotfragment", på några få koncentrerade rader:

Med sparsamhet och övertid
drog han fram tre pojkar till studenten.
Han andades och levde genom dem,de blev trappor mot solen.
Själv har han aldrig varit på bio eller teater
eller haft tid att läsa böcker.
De har lyckats och kommer hem till helgerna
och talar med främmande röster om dessa ting.
Deras kvinnor har kalla ögon
och föraktar honom när han äter med kniv.
Han ska aldrig förstå
vem som murat hans ensamhet.

Man lär sig oerhört mycket av Göran Palm i denna episka vintersaga om Sverige och svenskarna, om historien och landskapen, om politiken och ekologin. Jag hoppas att den når mängder av nya läsare i denna slutgiltiga version. Att han liksom Sjödin dessutom var en mästare också i det korta formatet konstaterade jag när jag skrev några rader om honom och hans böcker här på sidan den 13 april, när budet kommit om att han gått bort:

-----

Om Göran Palm, havet och Louvren.

Till de tacksamma dikterna att ta upp till diskussion i en klass med pigga elever, svenska såväl som utländska, hör Göran Palms ultrakorta Havet, ur samlingen "Världen ser dig" (1964):

Jag står framför havet.
Där är det. Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Det sista ordet kan behöva förklaras för den som inte redan vet vad Frankrikes mest berömda konstmuseum heter, och det kan också sägas att där finns en mängd marina målningar av impressionister och andra. När det är gjort kommer diskussionen igång som ett skott, först från de harmsna protesterna från dem som anser att så simpel får en dikt inte se ut, sedan de allt mer invecklade tolkningarna från de filosofiskt lagda som funderar på hur verkligheten och konsten är beskaffade, och hur tillförlitlig vår uppfattning av dem är. Och så brukar man enas om att det är en komprimerad, lakonisk och expressiv dikt, eller på ren svenska: sammanpressad, kortfattad och uttrycksfull.

Göran Palm var en folkbildare som visste hur slipstenar skulle dras. Han hade en av sina bakgrunder i den svenska folkhögskolan och sympatiserade med dess bildningsideal (den i Kävesta utanför Örebro hade han erfarenhet av). Han intresserade sig för vanligt folks erfarenheter, och han hade säkert läst amerikanen Studs Terkels många intervjuböcker där okända amerikaner får komma till tals om sin tillvaro, om ekonomin, jobbet och familjen. En motsvarande svensk dokumentation har lagts i den långa serien med samlingstiteln "Liv i Sverige" som Göran Palm drog igång. Samman med Elisabeth Peterzén skrev han en kort handbok för den som skriver sin självbiografi, med en betecknande titel: Varje liv är värt att skildra (1997) – på sitt vis ett motstycke till Sven Lindqvists hjälpreda för den som ville skildra sitt arbete och sin arbetsplats, "Gräv där du står", som hade kommit knappt tjugo år tidigare.

Själv avslöjade Göran Palm, utan att behöva maskera sig som Günther Wallraff, hur livet tedde sig vid löpande bandet på LM Ericssons fabriker, först i "Ett år på LM" (1972), sedan i uppföljaren "Bokslut från LM" (1974). Bakgrunden, böckernas insortering som industrireportage, och hur reportagen togs emot utredde Lars-Göran Malmgren sedan i sin doktorsavhandling.

Då hade redan två kritiskt granskande böcker kommit som väckte stor uppmärksamhet,
först "En orättvis betraktelse" (1966) med en kritisk genomlysning av västerländsk kolonialism, därpå "Indoktrineringen i Sverige" som gavs ut det studentoroliga året 1968. Omslaget, med en unge som har Kalle Anka på mösskärmen, visade vad det bland annat handlade om: hur amerikansk kulturimperialism redan då gjorde sig bred i Sverige.

En antologi som han satte samman, med egna men mest andras dikter, fick stor
avsättning när den trycktes i En bok för alla: "Mannens dikt om kärlek" (1980). Ytterligare två antologier på samma förlag nådde stora upplagor: "Landskapets röster" (1992) och "Den svenska högtidsboken" (2000).

Och så kom hans väldiga verk "Sverige – en vintersaga", med den första delen utgiven 1984. Där skildras med samma folkbildande iver som i Alf Henriksons många historieböcker mindre kända men signifikanta episoder i Sveriges historia, i det förgångna och i det mycket närliggande. Inledningskapitlet handlar, om jag minns rätt, om en händelse vid stormaktstidens slut som historikerna i stort sett tigit om: hur Karl XIIs soldater under det snöpliga återtåget från Norge 1718 förlorar riktningen i en våldsam snöstorm i de jämtländska fjällen och begravs i drivorna – ännu sägs de spöka i trakterna av Duved. Och så fortsätter inblickarna i det förflutna, i sammanlagt fyra volymer, fram till den sista delen i serien (2005).

Allt berättas på en ibland lite knagglig och oftast talspråklig blankvers som nog inspirerats av Shakespeare, i Hagbergs klassiska försvenskning. Förlagan till hela projektet framgår redan av titeln: Heinrich Heines satiriska "Deutschland, ein Wintermärchen" (som finns i ett par lysande översättningar till nordiska språk, dels Hjalmar Söderbergs, dels den store danske symbolisten Sophus Claussens).

Den samhällskritiske Heine tvangs i parisisk exil. Göran Palm, med hemvist på den politiska kartan någonstans till vänster om socialdemokratin och till höger om kommunismen, behövde inte gå i landsflykt. Tvärtom belönades han med närmare dussinet betydande priser. Rätt så, han är en nyenkelhetens, saklighetens och det sunda förnuftets klassiker. Nu är han borta, efter ett långt och verksamt liv. Men fortfarande kan vi diskutera, utan att behöva enas: vad är sannast, livet eller konsten? Havet framför oss, eller målningen av havet på Louvren?

 Lördag 13 augusti klockan 12.00–16.00 kan du köpa Karnevals böcker direkt från förlaget på Mäster Pers gränd 2 C i Stockholm.

GÖRAN PALM SOM FOLKBILDARE
Den 31 augusti arrangeras ett seminarium om författaren Göran Palm, vars livsverk Vintersagan Sverige utgavs på Karneval i juni.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

dr Krabba 8

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 25 november, 2011

Komplexitet som inte låter sig styras

Melanie Mitchell är professor i datorvetenskap i Portland, Oregon, och ”external professor” vid Santa Fé-institutet i New Mexico. Vid det senare utsågs hon att ge en föresläsningsserie, som hon kallade ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 03 augusti, 2012

Hannah Wilke. Intra Venus

Hannah Wilke dör i cancer 1993. Ett liv tillika livslångt konstprojekt når sin ände. Det identitetspolitiska i hennes konst dröjer kvar än idag. Detta politiska stoff som omgärdar subjektet kan ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 10 maj, 2013

Konst, Vadstena och Ungern – Intervju med Lajos Szelényi

Lajos Szelényi är en bildkonstnär som föddes i Ungern för 70 år sedan. Han är verksam som målare och emellanåt även som musiker och samhällsdebattör. Lajos har haft flera utställningar ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 15 maj, 2013

Ett kvinnoporträtt, Dora Maars upprättelse

Dora Maar Britt Ståhlberg Norées bok "Dora Maar och Picasso" kastar ett nytt ljus på Picassos musa, älskarinna och konstnärskollega. Britt flyttade till Paris på 70-talet och har blivit kvar ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 18 mars, 2009

Kroppens strukturer i ledning och leda

Utifrån temat leda skriver jag om kroppar som känner leda och kroppar som utsätts för en hantering som är tänkt att utesluta leda. Kroppsbegreppet Vårt synsätt på kroppen har förändrats radikalt i ...

Av: Birgitta Smiding | Agora - filosofiska essäer | 28 juni, 2012

Det Messianska löftet. Julen som epifani och epistemologi…

Vi kan trots all den ambivalens som omger oss i våra känslor kring julen, visionen av löftet, kraven, den goda viljans fest, och därmed även lätt hyckleriets, och de stora ...

Av: Oliver Parland | Essäer om religionen | 25 december, 2011

Emma Kunz – abstrakt konstnär, visionär och healer

På Moderna museet i Stockholm pågår fram till och med den 26 maj 2013 utställningen Hilma af Klint – abstrakt pionjär. Den sägs bli en av museets största publiksuccéer genom ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 18 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.