Du ska va inne, min vän

När jag var yngre hade jag en kompis utanför Växjö vars mamma var en hurtig naturälskare. Detta ledde till att hon jämt försökte få mig och min kompis att gå ...

Av: Anna Nyman | 14 juni, 2009
Gästkrönikör

Percy Bysshe Shelley - en glömd poet

I Anthony Burgess roman A Clockwork Orange har den mest korkade av ultravåldsligisten Alexs kumpaner, Dim, en mask som föreställer "a poet veck called Peebee Shelley".

Av: Björn Kohlström | 05 juli, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Benjamin 23

 

Av: Håkan Eklund | 21 januari, 2012
Kulturen strippar

Füssli, Riefenstahl och nubafolket

Schweiz är ett välkänt textil- och exilland som i modern tid hyst sådana storheter som Lenin, Mussolini och Thomas Mann. Utanför kantonernas under århundraden försvarade riksgränser är det mindre känt ...

Av: Bo I. Cavefors | 06 september, 2013
Essäer om konst

Sten Barnekow

Zazen och den omöjliga boken



Det är svårt för mig försöka formulera frågor om Sten Barnekows minst sagt mastodontiska bok, 2 144 sidor, Än zen då: En japansk zenmästares första besök i Sverige (Bokförlaget Nya Doxa). Det är mycket det som fascinerar mig i den här boken, men det finns också det som förvirrar mig. Jag möter omöjliga böcker ganska ofta. Oftast är dessa böcker omöjliga ty de är mycket dåliga, andra gånger upplever jag i boken en omöjlighet som får mig att darra så att jag inte kan fortsätta läsa. Men Än zen då hann jag läsa.



Intervju med Sten Barnekow


 

 

Jag har så mycket kvar att göra. Så frågan är väl: Kommer jag att orka? Och kommer jag att hitta någon som är beredd att finansiera detta livsprojekt? Och svaret är som vanligt: Jag vet inte. Det vackraste och sannaste av alla svar: Jag vet inte.
Det är också ett av Shohakus absolut favorituttryck. Ett annat är "It's good for nothing" – lika giltigt det vid en närmare betraktelse av mina bemödanden.
Shohaku Okumura

Shohaku Okumura

Annons:

Sten: Jag förstår inte riktigt vad du menar, Guido. Vad betyder det att en del böcker får dig att darra så att du inte förmår läsa dem? Och vad innebär det att du hann läsa min bok? Att den inte var för tråkig eller att den inte fick dig att "darra"? Att man hinner läsa en bok säger ju inte så värst mycket om boken i sig – möjligtvis med undantag då för min som är så rysligt lång – det betyder ju mest att du har avsatt tillräckligt med tid för att ta dig igenom den.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Låt mig börja med en enkel fråga: Varför skrev du den här boken?

Sten: Jag vet inte, det är nog det mest giltiga svaret. Jag försöker att ta reda på det, jag hoppas ju att det ska framträda under arbetet, och visst klarnar det antydande och ibland under de här sju åren av skrivande. Men lika snart är det på nytt som bortblåst. Jag avsåg ju inte att skriva den här boken förrän sent i processen – jag tror inte att det är så många som en dag tar ett beslut om att ställa samman 2 144 sidor text om zenbuddhism. Det är fullt möjligt att jag hade avstått om jag hade vetat på förhand. Jag hade ju bränt mig en gång tidigare. Jag disputerade 2003, på avhandlingen Erfarenheter zen (Nya Doxa), den är 1 237 sidor lång och tog tolv år att färdigställa. Jag var utmattad, jag ville förvisso skriva mer och det skulle vara en relationsbiografi om mina vänner, zenprästen Shohaku Okumura och hans fru Yuko och deras barn Yoko och Masaki – som jag lärde känna redan 1989 när jag tillbringade två månader tillsammans med dem (med undantag för Masaki som ännu inte var född) i zentemplet Shorinji i Japan, och som sedan dess har varit fundamentet i allting jag gör – men jag hade svårt att mobilisera den där rätta glöden.

Jag vet inte

Och jag hade nog hoppats på ett större erkännande för avhandlingen, åtminstone för den väldiga arbetsinsatsen, även om jag bestods många vänliga uttryck för uppskattning. Det är heller aldrig enkelt att finansiera den här typen av projekt; det har inte sällan visat sig lättare att få anslag för resor, än för tid hemma vid skrivbordet. Jag hade viss tur, och kunde 2004 besöka familjen i Shohakus nyligen grundade församling Sanshinji i Bloomington, Indiana, USA, och utföra ytterligare en rad fältarbeten i Italien (2005), i Japan (2006), i Frankrike (2007) och i USA (2007). Det alstrade ett rikt empiriskt material. Och jag var helt inställd på att skildra deras liv i ett verk, och att i första hand berätta om deras zenäktenskap, om hur det är att vara gift med en präst. Men så kom Shohaku till Sverige för första gången 2008. Vi tillbringade tretton dagar här tillsammans.

Och jag kände att jag skulle kunna göra en kort, tät dokumentation av vistelsen, ett slags reseskildring över ett par hundra sidor. Jag har ju fått en del tips genom åren, taktfulla förslag på ett något behändigare format. Här uppstod möjligheten. Samtidigt insåg jag att jag kan skriva flera böcker om familjen, en hel svit av biografier som kompletterar varandra, Det var förlösande, en väldig lättnad; jag återfann den helt avgörande lusten att skriva, och en omutlig känsla av angelägenhet. Att det sedan inte riktigt gick som det var tänkt, det lever jag gärna med. Jag är oerhört tillfreds med mitt misslyckande, rent av opassande imponerad och hänförd.

Du berättar framförallt om den japanske zenprästen Shohaku Okumura som tillbringar flera dagar tillsammans med dig och dina vänner i Sverige. Vill du berätta mer?

Sten: Haha, du tycker inte att 2 144 sidor räcker? Jag kan inte säga att det känns direkt upphetsande, att här försöka säga något ytterligare om våra tretton dagar tillsammans; det hade varit betydligt mer intressant att höra vad någon som har läst skildringen tycker om den, men det räknar jag inte med att få uppleva, det är en alldeles för dyr och övermäktig övning, och sannolikt förtjänar inte heller texten den typen av granskning.

Men låt mig se om jag trots allt kan kommentera upplägget kort. Shohaku och jag umgås i princip dygnet runt under de här dagarna, jag hinner inte anteckna, jag låter en diktafon vara påslagen i stort sett hela tiden, det resulterar i drygt etthundra timmar inspelade samtal, möten, händelser och lektioner, som det tar nio, tio månader av arbete på heltid att transkribera – det är svårt att föreställa sig den ohyggliga kroppsliga påfrestningen, en näst intill outhärdlig vistelse i sorl, brus, skorrande och larm. Men det säkrar en dokumentation som är förtrolig, exakt och ovanlig, och som inte finns att tillgå på något annat sätt: färskt liv möjligt att uttömmande gestalta konkret och levande. Framställningen inleds med Shohakus första lektion under den fyra dagar långa retreat han leder på ön Idöborg i Stockholms skärgård, en självbiografisk skiss, och följs upp med utdrag ur vår omfattande mejlkorrespondens för att synliggöra vidden av de förberedelser som pågår under flera år och till sist öppnar för hans besök.

Shohaku Okumura

Shohaku anländer först på sidan 243, och den täta kronologiska väven börjar fästas upp. Läsaren får följa oss steg för steg, minut för minut, och erbjuds en inblick i princip allt Shohaku gör, ser, äter, säger, stöter på, frågar om, skrattar åt; alla han möter och pratar med. Vi företar utflykter till Ystad, Ale stenar, Malmö, Helsingborg, Mölle, Lars Vilks "Nimis" och Stockholm, vi går långa promenader i Lund, besöker restauranger, bokhandlare, museer och kyrkor, lagar mat tillsammans, dricker öl och samtalar oavbrutet, ofta om zen, inte sällan prosaiskt om väder och allt det som för tillfället är för handen. All denna oerhörda vardaglighet – sakraliserad och vanligtvis idealiserad i zenfilosofin – kontrasteras effektfullt av Shohakus föreläsningar, avancerade, djupa, klara utläggningar om ytterst komplexa läror och idéer i olika zenbuddhistiska och buddhistiska skolor och traditioner, och inte minst i Dogens (1200–1253) betydande erfarenhets- och föreställningsvärld.

profilbild från Facebook

profilbild från Facebook

Dogen grundade den japanska sotozenskolan, han överförde praktiken från Kina, och betraktas av åtskilliga utövare och zenforskare som en av de mest framträdande religiösa, filosofiska gestalterna och tänkarna i den japanska historien. Shohaku ger sju föreläsningar under sin vistelse, fem under retreaten utifrån Dogens "Genjokoan" och två vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet. Jag har översatt dem i sin fullständighet och fogar löpande in dem i framställningen, för att frammana den fundamentala och helt avgörande spänningen mellan teori och praktik, ideal och realitet, i all religiös tradition, praktik och tro.

Vill du också berätta mer om reträtten tillsammans med honom i Stockholms skärgård?

Sten: Föreningen Zenvägen arrangerar en sesshin, eller intensiv meditationsretreat, under fyra dagar på ön Idöborg. Shohaku är inbjuden att leda retreaten, ett drygt tjugotal zenbuddhister från olika traditioner eller riktningar deltar, och jag är oerhört generöst medbjuden som gäst, i egenskap av Shohakus värd i Sverige. En inte alldeles enkel roll ska det visa sig, jag har ett kort avsnitt rubricerat "Något om omöjligheten att åka till en retreat utan att vara med". Jag har suttit ett tiotal sesshin under mina år, det är nu länge sedan jag fick nog. Jag mediterar alltså inte alls, jag utforskar snarare mitt misslyckande som zenutövare, i en förhoppning om att närmare kunna förstå vad det är som gör att en del människor upplever en överväldigade känsla av hemkomst eller tro i denna oerhört fysiskt krävande religiösa praktik och disciplin.

Men vid det här tillfället vet jag ännu inte om att jag ska skriva den här boken, jag är alltså inte primärt intresserad av relationen mellan Shohaku och de olika deltagarna, utan jag är uppfylld av möjligheten till långa arbetsdagar – jag börjar transkribera inspelningarna av Shohakus och min resa till Stockholm och ön och känner lusten till att skriva vakna på nytt – isolerad i en sjöstuga med havsutsikt, några väl kylda öl och lämpliga mängder bourbon. Jag är alltså aldrig med i dojon eller zendon, det rum där de utövar meditation och där Shohaku ger lektioner. Jag äter tillsammans med deltagarna och möter dem på stigarna på den lilla ön.

Sesshin är vanligtvis ett övningstillfälle där tystnad råder, en princip som förvisso och lyckligtvis tänjs av åtskilliga under den här helgen, men som ändå säkrar några i grunden utomordentligt tysta dygn. Jag dokumenterar av gammal antropologisk vana det jag ser och hör och upplever. Och efter den avslutande lunchen öppnas det upp och pratas friskt, min diktafon samlar och sparar, och en del av deltagarna accepterar en kort tid senare att ytterst frikostigt svara på ett antal frågor om retreaten som jag skickar ut, men det ändrar inte i sak förutsättningarna för det här avsnittet, det är genomsyrat av brist, det är påfallande tunt på andras röster, ja, på alla plan utom ett: Shohakus lektioner på Dogens "Genjokoan" spelas in, och jag får tillgång till dem efteråt. Samtidigt som jag transkriberar och översätter dem efter oskolad förmåga, kommer han ut med sin första bok, Realizing Genjokoan: The Key to Dogen's Shobogenzo (2012), som alltså är en översättning och kommentar till samma text.

Men jag har inte bara den här boken att tillgå när jag försöker förstå och förtydliga hans lektioner, utan vi mejlväxlar också oavbrutet, så fort det är något jag inte begriper ber jag honom att klargöra, och allt det här fogar jag sedan in i fotnoter. Så även om jag är olyckligt amatörmässig, hoppas jag att det gömmer sig en förvånansvärt rik och intressant och ytterst sällsynt introduktion till Dogen – och Shohaku, givetvis – på svenska insprängd i den oformliga massan av vardagsdetaljer. Åtminstone vill jag gärna minnas att jag upplevde det så under arbetet, det är nu så länge sedan jag vistades i materialet. Men jag ser själv fram emot att ta del av lektionerna på nytt, jag brukar drabbas av en känsla av att jag förstår när jag hör honom undervisa, han är så imponerande grundlig och saklig och klar, sedan dröjer det i och för sig inte särskilt länge innan den undanglidande buddhistiska filosofin åter har snurrat upp mig, gjort sig otillgänglig. Jag beklagar den förströdda och ytliga inblicken i atmosfären på Idöborg, men kanske kan fördjupningen i Dogens zenfilosofi något kompensera för detta.

Ditt arbete Än zen då får mig ibland att tänka på en annan bok: Sven Lindqvists Fadern, sonen och den heliga motorcykeln. Böckerna liknar inte varandra och är diametralt annorlunda, men i dem andas ett strukturerat kaos... Har du läst Lindqvist?

Sten: Jag vill minnas att jag läste Myten om Wu Tao-tzu och Utrota varenda jävel, men det måste ha varit tjugo, tjugofem år sedan. Jag har svårt att erinra mig Zadie Smiths Vita tänder som jag läste för ett par veckor sedan, jag står till och med främmande inför mina egna böcker – det är trist och genant men jag har kommit att hyggligt förlika mig med att det är den jag är – och kan alltså i fallet med Lindqvist inte ens säga mer definitivt om jag har läst honom eller ej.

Men jag beställde omgående Fadern, sonen och den heliga motorcykeln, inte minst för att jag förstod att titelessän är en kommentar till Robert M. Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel (1977), en bok jag läste tre gånger på 1980-talet, en bok som sannolikt alltjämt präglar vad jag vill och gör. Jag tror knappt att han nämner zen, han problematiserar begreppet kvalitet på ett rationellt och teoretiskt plan och försöker samtidigt gestalta fenomenet i handling – på samma vis som jag bestämmer vad zen är genom att åskådliggöra hur zen levs –; mest övertygande i omsorgen om motorcykeln, kanske mindre självklart i relationen till sonen på den långa motorcykelresan genom den amerikanska Mellanvästern.

Men jag blir självfallet nyfiken på vad du menar med "strukturerat kaos", och hoppas innerligt att du vill säga något ytterligare om likheter och olikheter mellan Lindqvists essäbok och min empiriska zendokumentation.

Än zen då

Säkert men inte i detta tillfälle! Jag kanske har fel men jag får känslan, att du blev så glad för Shohakus besök att du behövde ta hela världen med dig. Jag menar, alla dessa citat, e-brev före, under och efter hans besök, alla dessa anteckningar såsom det vore en evig dagbok... det är som om du vill skrika till hela världen: Se det strålande som händer och detta strålande händer alla därför att mitt jag är bara en illusion.

Sten: Jag är inte helt säker på vad du far efter här, men det förefaller åtminstone som om du upplever något slags driv eller kraft i framställningen, en intensitet eller ett jublande tjut som inte går att hålla tillbaka. Jag tror att det gläder mig, i alla fall till en del. Jag delar "den zenbuddhistiska" erfarenheten att allting är obeständigt, och att detta är själva förutsättningen för livets flödande föränderlighet och sammansatthet, utan tomheten ingen tillfällig materialisering eller form, men denna kompromisslösa förgänglighet resulterar ju inte så där enkelt och linjärt kausalt i en reducerad känsla av konstant upprymdhet, utan den rymmer hela registret av växlande mänsklig erfarenhet: kärlek, längtan, glädje, leda, likgiltighet, sjukdom, lidande, död, sorg, förlust, hat, begär, närvaro, frånvaro och så vidare. Och det är den här omedelbara och vardagliga erfarenheten jag hänförs av, erfarenheten före den eventuella, transformerande zenbuddhistiska insikten och frigörelsen – för den har jag ingen tillgång till, jag är varken utövande eller bekännande zenbuddhist.

Livet så som det tilldrar sig ögonblick för ögonblick upphör inte att förundra. Jag kan verkligen gå i gång på det, på det sinnliga; jag kan väckas, bli oerhört entusiastisk i mötet med människor – så uppfylld av liv och samtal och handling att jag för ett kort slag glömmer mig själv. Men inget är som sagt beständigt, allt är inte vakenhet och nyfikenhet och upprymdhet, utan här ingår lika stora delar osäkerhet och stumhet och tristess och förställning – det är alltså inte bara när jag är ensam som jag riskerar hemfalla åt grubbel, bli dyster och full av självtvivel och självömkan.

Så den här boken är ett slags hyllning till det enda verkliga i mina ögon, de ständigt förbiilande skeendena, mitt liv tillsammans med Shohaku och vänner och andra som kommer i vår väg medan det utspelar sig. Jag lägger inget filter på, jag kan inte värdera, hålla isär det som är väsentligt från det som är obetydligt. Jag vill skriva utan urskiljning. Jag försöker engagera, jag hoppas att läsaren ska gripas och vilja dröja i skildringen, även i de oändliga transporterna av tystnad, lågt blodsocker-fåordighet, ljumma kommentarer till vädret och skiftande praktiska göromål.

Och det kräver ju maximal omsorg, att jag är engagerad i varje interpunktion, stavelse, ord och mening, men det får för den skull inte bli fråga om någon entonig och idealiserad hänryckning, då är allting fullständigt bortkastat.

Än zen då talar om en förberedelse, ett möte (en hel rad av möten) och ett avsked, som dock inte är ett slut. Allt detta skanderas under flera dagar, kanske månader, men jag får ändå känslan av att allting sker samtidigt, kanske under en dag som i Ulysses av James Joyce.

Sten: Jag uppskattar jämförelsen, den är givetvis oförtjänt smickrande, även om den begränsas till ett plan av upplägg och struktur. Men jag har velat skriva just så organiskt, och ser på framställningen som ett utdraget nu, eller ett tretton dagar långt nu, eller en sammanlänkad serie av ögonblicklighet, kompromisslöst frambesvärjd: det är ett slags experimentell, konstnärliginstallation av liv i ord.
 

Jag delar "den zenbuddhistiska" erfarenheten att allting är obeständigt, och att detta är själva förutsättningen för livets flödande föränderlighet och sammansatthet, utan tomheten ingen tillfällig materialisering eller form, men denna kompromisslösa förgänglighet resulterar ju inte så där enkelt och linjärt kausalt i en reducerad känsla av konstant upprymdhet, utan den rymmer hela registret av växlande mänsklig erfarenhet: kärlek, längtan, glädje, leda, likgiltighet, sjukdom, lidande, död, sorg, förlust, hat, begär, närvaro, frånvaro och så vidare.

Andy Warhol gjorde en film av fem timmar och tjugo minuter i sömn, han var smart och arbetade bekvämt; jag gör en totaldokumenterande text av två veckors delat och ömsesidigt liv, den tar sju år att klippa. Jag vet inte om det finns någon liknande massiv empirisk ansats – litterära giganter som Lars Norén och Karl Ove Knausgård skriver självfallet både längre och oerhört mycket bättre, men de utforskar i första hand sig själva i dagboken eller i autofiktionen med minnet och språket som främsta instrument –; vardagligt liv fångat på en diktafon medan det pågår, varenda stavelse transkriberad och återskapad. Min stora utmaning är ju att försöka kompensera för delar av den sinnliga sammansatthetens bortfall, för några av de ordlösa beröringar, stämningar och känslor som oavbrutet bildas mellan människor i realtid. Jag är så lojal jag förmår gentemot ordet, vad som blir sagt av olika aktörer. Men att inta en bokstavlig hållning, att bibehålla alla stammande och hummande och ljudkollisioner och ofullständiga meningar, all oklar lösryckthet och sönderstyckad konversation, skulle skapa en helt oläslig text, och i än högre grad förvanska skeendet.

IMG 004

Shohaku Okumura

Jag tillskriver inte någon individ utsagor, tankar eller känslor som denne inte ger uttryck för, samtidigt ger jag utrymme för hur jag upplever olika situationer och personer, för hur jag förnimmer och tolkar andras reaktioner och yttranden, i en ansats att göra synligt hur de hanterar det som tilldrar sig. Jag anstränger mig att koncentrera texten, strama åt och göra den spänstig, jag vill ladda framställningen med något slags nerv och liv och färg som verkligen gör vars och ens person och förhållningssätt och reflekterande rättvisa. Jag måste alltså så långt det är möjligt uppväga för den sinnenas fullödighet som är total i ögonblicket, och inrymmer så många av livets kanaler för kontakt och kommunikation; jag gör det till min uppgift att få tag i flikar av den konkreta tonen mellan oss som interagerar, på nytt ingjuta något av direkt verklighet i skildringen.

Allt rekonstrueras, sakligt och oförställt; allt som en gång har hänt får på så vis hända ånyo, utan några fiktiva litterära tillsatser, utan att vardagligheten förhöjs, förstoras, förminskas, förenklas, förskönas eller förtalas. Jag betraktar detta som ett slags rå, obearbetad realism, bara vanligt liv som fortgår, bara det vanliga livets ständigt växlande grad av påtaglighet, oklarhet, fragmentering som tillåts att fortgå – nedtecknat. Och ändå, jag misslyckas givetvis, i en rad skilda avseenden. Det är inte bara mödosamt, det är ett missriktat och i grunden omöjligt uppdrag. Livet låter sig inte fångas och återges med så simpla tekniska apparater som diktafon och fickkamera, och skulle någon ändå vara så obetänksam och tjurskallig att genomdriva experimentet, är resultat av nödvändighet ointressant. Även om flertalet sekunder under tretton dagar hjälpligt låter sig återställas, är det inte möjligt att göra framställningen läslig. Det ska inte gå, det kan inte gå – en oformlig text utan början, handling, dramatik, underhållning och slut, triviala ordmassor om trivialt liv, en kvävande volym. Så utsiktslöst. Så meningslöst. Och just därför så alltigenom oemotståndligt, så omöjligt att inte ta sig an, ge sig på.

Vad betyder zazen?

Sten: Det korta svaret är: sittande meditation, antingen med benen i full-lotus, halv-lotus, eller vikta i en burmesisk sittställning, eller sittande på en kudde eller bänk i seiza, eller på en stol. Det längre svaret är: i Shohakus Antaijitradition betonas shikantaza eller zazen-only, att bara sitta, det är i sig att fortlöpande aktualisera uppvaknandet, och det betraktas som det mest karak­teristiska draget för Dogens form av meditation. De använder inga tekni­ker i sittandet, de räknar, observerar eller följer inte andningen för att koncentrera sina sinnen, de fokuserar inte på något slags föremål, de ägnar sig inte åt olika slags visualiseringar av mandalas, de begagnar inte några koaner, mantran eller mudror, utan de sitter bara i en upprätt kropps­ställning, andas djupt ned i buken, håller ögonen öppna, och låter allt som kommer upp i sinnet bara släppa, de låter alla tankar, förnimmelser och fantasier komma och gå utan att gripa efter dem, utan att underhålla och interagera med dem.

Zazen

De sitter alltså utan att göra någonting med huvudet, oavsett vad det är låter de allt komma upp och allt försvinna. Shohaku menar rent av att det här inte är en meditationsteknik eller en meditationspraktik, utan det är att bara sitta fullt ut med hela kroppen och hela sinnet. Det finns ingenting som ska uppnås, inte någon särskild psykologisk erfarenhet av upplysning som utövandet ska kulminera i. Utan det är när man avstår från att "göra något" i zazen som själ­vet illumineras och bekräftas av alla saker och ting. Det är när det indivi­duella, karmiska självet (som oavbrutet försöker tillfredsställa sina egna begär) släpper i zazen, när det inte häftar vid alla de tankar och fantasier som skiljer isär och avlägsnar från den omedelbara, sinnliga erfarenhet som oavlåtligen fortgår just i stunden, som det sanna självet (som är ett med hela universum) manifesterar sig, som alla varelser verkar i sam­klang med varandra, som det inte längre existerar någon dualism mellan själv och andra. Zazen är alltså inte en praktik som utövas av individen. Och i zazen åstadkoms ingenting, "zazen är inte bra till något", utan za­zen är buddhadharma – Buddhas lära och livets yttersta realitet, en enda sömlös realitet, som inbegriper utövandet, utövaren, Buddhas lära, uppvaknandet och den realitet man vaknar upp till – i sig.

Buddhismen vill befria alla varelser, vill befria dem från illusionerna. Ändå, även om det skulle ske skulle ingen varelse bli verkligen befriad. Därför att vem eller vart är den/det som kan leva uppfattningen om en personlighet, ett varande, eller en åtskild individualitet... stämmer det?

Sten: Jag vet inte, jag är inte säker på vad det innebär att "ingen varelse skulle kunna bli verkligt befriad". Kanske kan du i svaret på frågan om vad betyder Zazen hitta något om Shohakus och Antaijitraditionens normerande syn på möjligheten att fortlöpande aktualisera uppvaknandet; frigörelsen från okunnighet, begär, avsky är inte ett tillstånd, något slags konstant erfarenhet, utan den är alltid färsk, det är en ständigt pågående process, ett icke-dualistiskt förhållningssätt som ögonblick för ögonblick måste förkroppsligas i handling, i pågående och samtidigt värderande, dualistiska relationer till alla människor och ting. Jag beklagar om jag uttrycker mig dunkelt, men det finns en motsägelsefullhet i zen som måste inbegripas och göras rättvisa i varje andetag: ett absolut plan där allt är tomt och ett och odelat; ett relativt plan där subjekt och objekt är åtskilda och olika värderingar och uppfattningar är nödvändiga. Det ena planet får inte överskugga det andra, vi får inte betrakta det i termer av antingen–eller, antingen absolut eller relativt. Utan det absoluta är relativt; det relativa är absolut. Eller snarare, det är så jag uppfattar det.

När du mediterar blir du ibland rädd i strömmen av det heliga livet som uppenbaras inom dig själv?

Sten: För mig finns det bara ett liv, en odelad erfarenhet av livet. Jag är oförmögen att skilja heligt från profant. Jag tror inte att jag har varit rädd för någon erfarenhet i zazen eller under sesshin, den intensiva retreaten, möjligtvis med undantag för den infernaliska smärtan som jag vid en rad tillfällen fruktade skulle vanställa mig för livet, som förde mig till nivåer av förtvivlan och uppgivenhet som jag fortfarande har svårt att föreställa mig. Det är en förunderlig praktik. Det är ju skittråkigt att sitta och stirra in i en vägg – det vill säga in i sig själv – under tre, fem eller sju dagar, i tolv eller fjorton perioder, fyrtio, femtio eller sextio minuter långa, inte minst om man som jag i huvudsak gör det på artificiell vilja. Det erbjuder samtidigt ett överväldigande kraftfullt och intimt och ovärderligt möte med sig själv, som alltjämt formar mig, och som jag sätter väldigt stort värde på trots att jag aldrig fäste i meditationen, trots att jag aldrig kom till tro, trots att det är många år sedan jag satt senast.

Meditation

Jag har kanske suttit ett tusental timmar i zazen allt som allt, jag är djupt tacksam för varenda av dem – och jag gjorde ju även en del sällsynta erfarenheter av förunderlig lätthet, vakenhet, eufori under tredje och fjärde dagen av sesshin, när sittandet satt sig själv, när allt som bubblade upp i mitt inre genast släppte av sig självt. Jag hade aldrig kunnat närma mig Shohakus liv utan dem, jag hade aldrig kunnat skriva vad jag gör utan en intensiv erfarenhet av sittandets praktik. Trots att erfarenheterna i zazen inte är unika, som Shohaku brukar betona: de kan man göra i vilka uttryck för livet som helst. Det finns alltså inte något inneboende och exklusivt och upphöjt i sig i meditation, som utövaren av nödvändighet bestås genom att underkasta sig den ritualiserade kroppsställningen, utan meditationens innehåll måste varje utövare investera, tillföra, skapa i akten av sittande.

Vad är det som skiljer zen från andra former av buddhism?

Sten: Jag vet inte – vilken zen eller buddhism talar vi om? vilken tid, plats, person, text, kontext är det som jag på ett giltigt sätt förväntas göra rättvisa? Det här är ju den typ av frågor som akademiker inte så sällan ställs inför; jag skriver vad jag gör för att jag är helt ointresserad av den – den förutsätter en kolossal bildning, någon som har ägnat hela sitt liv åt att läsa in sig på tvåtusenfemhundra år av zenbuddhistisk och buddhistisk historia, och är rustad och beredd att låna sig till åtminstone tillfällig essentialisering och enklare generaliseringar. Jag äger inte något av detta. Jag försöker gestalta ett utsnitt av konkret, faktisk zenpraktik, alltså ett högst specifikt uttryck för zen avgränsat i tid och rum, och det myllrar av ständiga referenser till Buddha och till olika buddhistiska läroskrifter och kommentarer där.

Men det beror företrädesvis på vilken zentradition, och på vilken präst eller munk eller representant inom den zentraditionen, som avlyssnas. Shohaku är nästan akademiskt grundlig i sin studie av de historiska texterna, andra zenpräster är i princip helt ointresserade av lärotexterna, av såväl de buddhistiska sutrorna som den egna zenlitteraturen, de undervisar i första hand utifrån sina personliga erfarenheter av livet och utövandet. Med det sagt: Buddhismen etableras sannolikt någon gång under 400–300-talen före vår tideräkning i Indien. Zenbuddhismen skapas i Kina under 600–700-talen efter vår tideräknings början, i mötet mellan indisk mahayanabuddhism och kinesisk kultur, främst olika uttryck för taoism och konfucianism. Där kallas denna form av buddhism ch'an.

Det är så man uttalar sanskritens dhyana, som är en aspekt av indisk yogapraktik, och som vanligtvis översätts som "meditation". I Kina saknas bland annat föreställningar om karma och reinkarnation, det finns ingen jordmån för den buddhistiska idén att uppvaknandet eller frigörelsen är en gradvis process som förutsätter miljontals återfödslar. Här ska filosofin och praktiken äga relevans i det liv som pågår, så i zenbuddhismen mänskliggörs Buddha och uppvaknandet möjliggörs som en omedelbar och plötslig erfarenhet här och nu. Och för att överbrygga de tusen år av historia som zenbuddhismen saknar, tillhandahåller företrädarna en mytisk "skapelseberättelse": de upprättar helt enkelt en parallell succession, och gör gällande att zens särskilda kvalitet – Buddhas djupaste visdom, buddhismens yttersta essens – överförs hemligt och ordlöst från sinne till sinne, från lärare till elev; ett slags genvägsbuddhism som givetvis provocerar andra buddhistiska företrädare och traditioner. En dag när Buddha har samlat sina elever för att tala, nöjer han sig med att hålla upp en blomma i handen.

Shohaku är nästan akademiskt grundlig i sin studie av de historiska texterna, andra zenpräster är i princip helt ointresserade av lärotexterna, av såväl de buddhistiska sutrorna som den egna zenlitteraturen, de undervisar i första hand utifrån sina personliga erfarenheter av livet och utövandet. Med det sagt: Buddhismen etableras sannolikt någon gång under 400–300-talen före vår tideräkning i Indien.

Endast Mahakasyapa ler. Och Buddha bekräftar att han intuitivt har förstått och erfarit religionens mål: Buddhas erfarenhet. Som sedan överförs ordlöst och ograverat från patriark till patriark, tills den tjugoåttonde indiske patriarken Bodhidharma tar sig till Kina, och där blir den förste kinesiske zenpatriarken. När den här linjära och enhetliga kedjan av upplysta zenmästare når historieskaparnas egen samtid, är den redan uppbruten i en rad olika företrädare, grupperingar och begynnande skolbildningar. Så här skulle en djupt okunnig och naiv och högst olycklig och otillfredsställande förenkling se ut. Jag ber om ursäkt för den.

År 2003 gav du ut Erfarenheter av zen (Nya Doxa), en "mindre" bok på bara 1 237 sidor. Vad är det som skiljer den första från den andra boken? Jag menar som behov att skriva dem.

Sten: Jag var argare när jag skrev avhandlingen, det var så mycket jag ville göra upp med. Jag har det här såret med mig från Kävlinge, jag hade mina tre värsta år på högstadiet i Korsbackaskolan, varje dag var ett krig, varje dag var det någon som fick gå ensam, hånad och utstött. Även jag frystes ut, isolerades i perioder av förnedrande blickar, elakheter och utstuderad bortvändhet.

Andra drabbades betydligt hårdare. Och då var jag en av de rädda, villiga, inställsamma förövarna, en medlöpare av den värsta, mest motbju­dande sort – jag kommer aldrig att bli kvitt skammen. Ända sedan dessa första skakande erfarenheter av anpasslighetens och konformismens fantasifulla övergrepp, har jag varit besatt av individens upprättelse, min egen och andras, offrens och förövarnas. Här föddes en längtan efter revansch – jag ska visa dem vem jag är, vad jag kan – och en kompromisslös övertygelse: Jag kommer aldrig att överlåta min person och röst åt någon flock, organisation eller idé. Jag misstror djupt och innerligt varje form av kollektiv rörelse och ideologi, varje institution och representant för en större ordning eller mindre administrativ enhet. Jag tror bara på människan, som person avskalad varje aspekt av överordnande sammanhang för likriktning. Mitt sår: en outsinlig källa, en gåva, en blick, ett bränsle.

Allt det här genomsyrar avhandlingen. Jag skriver på trots och i illa dold affekt, i en uppgörelse med den konventionella humanvetenskapens ensidiga och förryckta fixering vid boken som all – inte bara värdefull – kunskaps grund, och med dess ovilja och oförmåga att betrakta människan som individ, att i första hand se henne avindividualiserad, underordnad olika typiska kategorier och generella erfarenheter, föreställningar och modeller – det är inget annat än ett stort, gåtfullt och olyckligt svek. Och lika kliniskt avfolkad, lika renons på kött och blod och vardagsrealism, upplever jag den hårt mallade, konfessionellt idealiserande zenlitteraturen.

Den förväntas visserligen att vara normerande, den har ingen skyldighet att visa mig hur livet och människorna i zen faktiskt ser ut, men i en filosofi som är så fixerad vid utövandet – all lära upphävs ju ytterst i en hänvisning till det liv som för stunden pågår – är det besynnerligt att praktiken i princip aldrig konkret gestaltas. I mitt sätt att arbeta och berätta i Erfarenheter av zen utmanar jag denna brist på personlig religiositet och erfarenhet, denna frånvaro av empiriska skildringar som surrar och kränger av människor och liv, av icke-reducerbar sammansatthet och motsägelsefullhet. Så det var en befrielse att disputera. Jag fick det mesta ur systemet. Och jag behöver inte längre kompromissa. I den här andra boken skriver jag helt efter eget huvud, en underbar känsla. Jag är väl också lite mer stillsam och lugn, eller? Jag hoppas det, jag har ju inte längre några demoner att driva ut. Jag har alltjämt mitt uppdrag, eftersom flera av de som läste och kommenterade avhandlingen inte verkade vilja förstå, och eftersom det inte går att uttömmande färdigställa, men jag har inget behov av att göra så stort väsen av det längre.

Jag är en grovarbetare, analytiskt illitterat och stilistiskt medioker, jag har min uthållighet och egensinnighet, en intensiv lidelse och förvissning. Jag har under hela mitt liv velat bli bra på "en enda sak", först fotboll och sedan att skriva, jag ska ägna de dagar jag har kvar åt att berätta om Shohaku, Yuko, Yoko, Masaki och mig, jag bara fortsätter och fortsätter oavsett vad andra tycker och vill; vad jag lyckas fästa på de vita arken, kommer att stå där det står – och en dag kommer värdet att infinna sig, uppenbara sig. Andra får göra vad de måste göra, var och en har att hitta sitt personliga uttryck för övertygelse och angelägenhet, det är ju så det måste vara.

Nu skulle jag vilja fortsätta ställa dig frågor. Jag försökte undvika ställa dig detaljerade frågor om Än zen då, detta för att jag tycker att det fanns risk att vårt "möte" blev banalt och folkbildande. Ett möte mellan en författare och en läsare. Din bok är så omöjlig att jag kanske hade kunnat ställa dig frågor under formen av andningar eller av skrik. Jag kämpade mot det och jag ber om ursäkt om mina frågor ändå är banala till slut. Så för att avrunda ber jag dig att ställa en fråga till dig själv och att svara på den.

Sten: Jag har så mycket material, jag har så många böcker jag vill bygga ut den här biografiska och självbiografiska sviten med. Jag drömmer om en översättning av Än zen då till japanska.

Jag vill skriva en lika vansinnig version som Än zen då om Shohakus besök i Sverige 2009, då hade han sin hustru Yuko och deras dotter Yoko, utbildad konstnär på Cal Art i Los Angeles, med sig.

Den skulle i så fall vara direkt på engelska. Och jag tänker härnäst försöka ta mig an deras barndom och uppväxt i Japan, deras historia fram till "exilen" i USA som inleds 1993. Jag har redan skrivit ett inledningskapitel till skildringen av deras äktenskap och kris i Minneapolis under slutet av 1990-talet.

Jag har så mycket kvar att göra. Så frågan är väl: Kommer jag att orka? Och kommer jag att hitta någon som är beredd att finansiera detta livsprojekt? Och svaret är som vanligt: Jag vet inte. Det vackraste och sannaste av alla svar: Jag vet inte.

Det är också ett av Shohakus absolut favorituttryck. Ett annat är "It's good for nothing" – lika giltigt det vid en närmare betraktelse av mina bemödanden.

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Den rasjonalistiske metafysikkens røtter

Herakleitos(540 – 480 f.Kr.) betegnet den kosmiske makt med 'Logos'(Ordet). Hva er rasjonalistisk metafysikk, e.g. hva er den filosofiske diskursen 'rasjonalistisk metafysikk' om – hva går den ut på? En første ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 augusti, 2011

Solidarisk matematik

Åldringsvård är inget uppenbart sexigt ämne. Åldringsvård vilar ofta i medieskugga istället för att synas som en av samhällets stora angelägenheter. Ibland faller ljuset in trots allt. För några år ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 18 Maj, 2009

De jämtska -vin-namnen. En betydelsefull ortnamnstyp och dess öden och äventyr i tradition…

Hägra, Härke, Höla, Knytta, Knöva, Kövra, Rista, Skickja, Ösa, Rätan, Grytan, Rödön, Silje och Välje är namn på orter i gamla betydande jämtbygder. Vad de på urnordisk tid betydde är ...

Av: Håkan Roos | Essäer om samhället | 02 december, 2014

Tiziana Luciani Foto: Chicco Fratta

Det är medvetenheten om kön och genus som skapar vår identitet

Tiziana Luciani är psykoterapeut och författare, hon föddes i Rom men bor i Perugia. På grund av sitt arbete reser hon ofta i Italien och utomlands. Jag har alltid uppskattad ...

Av: Guido Zeccola | Porträtt om politik & samhälle | 10 mars, 2015

Blomgubben / över huvudet taget

Vad betyder vackert för dig egentligen, plus något mer? Såklart kan de va skönt behagfullt, fåfängt i en gliring, taggat explosivt. Har vackert någonting med verkligheten att göra, över huvudet ...

Av: Kenneth Rundberg | Utopiska geografier | 01 november, 2010

En målning av Melker Garay. Detalj

Begreppet Gud

Melker Garay och Gud.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 14 februari, 2016

William Wordsworth Franska revolutionen som den i början tedde sig för anhängarna

Den romantiske poeten William Wordsworth (1770-1850) är mest känd för poesi med naturen som föremål och med meditativ grundstämning. På senare år var han konservativ, och utnämndes 1843 till Poet ...

Av: William Wordsworth | Utopiska geografier | 22 juli, 2013

Brott och straff 4 Jordabalkens potens - köpekontraktets konsistens

När fast egendom står på spel blir arma människor som förbytta och antar paragrafiska skepnader. I egendomens förbannelse blir lagarna till magiska redskap, hävstänger för trollkonster och förklädnader och möjliga ...

Av: Benny Holmberg, | Essäer om konst | 17 november, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.