Maria Anna (Nannerl) Mozart. En musikalisk begåvning, men en fotnot i historien

På Nationalmuseum i Stockholm visas sedan i slutet av september en utställning om kvinnliga konstnärer i Frankrike och Sverige mellan 1750 och 1860. Den 18 maj 2012 hade en film ...

Av: Lilian O. Montmar | 16 oktober, 2012
Musikens porträtt

Kollektivet är kärnan

Kollektivet är kärnan - teatern ett sätt att nå ut I snart tre år har ett tjugofemtal kvinnor mellan 22 och 30 år diskuterat samhällsomfattande och personliga frågor. Feminismen är deras ...

Av: Agneta Tröjer | 04 augusti, 2007
Reportage om politik & samhälle

Rapport från Georgien

Jag var en av ett stort antal utländska valobservatörer i Georgien. Från Sverige var vi dock inte många, åtminstone inte som blev utsända av The Institute for Democracy in Eastern ...

Av: Vladimir Oravsky | 12 oktober, 2012
Resereportage

53. Kjell

Det har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker ...

Av: Kjell | 28 december, 2012
Lund har allt utom vatten

Tröghet



Döden är framför allt detta:
allt man har sett, har setts förgäves.
En sorg över det som vi förnummit."

Roland Barthes (Övers. Leif Janzon, Kärlekens samtal, Modernista 2016)

 


Pier Paolo Pasolini  1964 Foto Public Domain Wikipedia

Pier Paolo Pasolini 1964 Foto Public Domain Wikipedia

Varför skriver jag? Inte för att bli känd, inte för att få "vara författare", inte för att tjäna pengar, inte för att få vänner, nej, av tröghet, för att jag inte vet bättre, för att jag gjort det ända sedan jag var för liten för att ännu kunna välja vad jag ville göra - som ett försök att bearbeta, idissla världen, alla dessa erfarenheter, och inte minst för att besvärja känslan av det övergivna forskarbiblioteket och de kringflygande fotona ur det kubanska familjealbumet.
Ezra Pound 1963  Foto Public Domain Wikipedia

Ezra Pound 1963 Foto Public Domain Wikipedia

Annons:

Den gamle sinologens bibliotek

För ett rätt långt tag sen nu såg jag att någon på Facebook efterlyste personer som kunde vara intresserade av hennes fars bibliotek. Han hade varit sinolog, tror jag, och byggt upp en betydande privatsamling. Men nu fanns det inte plats för den längre. Det där har slagit rot i mitt bakhuvud, och på något sätt blandats upp i minnet med ett fynd jag gjorde en gång i Baracoa, på Kubas yttersta östspets, av ett trasigt fotoalbum, med bilder som rasade ur och flög iväg längs stranden, nästan som i en filmscen som skulle illustrera allts förgänglighet, minnets korthet, de enskilda livens flyktighet...

Den gamle sinologens bibliotek, resterna av hans studier, kanske med hans personliga anteckningar, men nu, utdaterat, på sin höjd av intresse för någon som vill skriva en biografi över honom, och fotona av förrevolutionärt liv på Kuba, lösryckta ansikten, scener från middagar, utflykter, gamla rum och verandor, har förenats till en bild av livet för mig; min egen framtid ser jag där.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Varje morgon då jag vaknar sätter jag mig och skriver. Det är en vana, som att ta en kopp kaffe det första jag gör. Eller kanske snarare ett fysiskt behov rentav, som att gå på toaletten. Får jag inte gjort det jag måste göra, som inte behöver vara särskilt mycket, blir jag på dåligt humör, känner mig illa till mods hela dagen och får svårt att slappna av och koncentrera sig på andra saker. Långtifrån alltid blir det något presentabelt resultat, mestadels är det bara mylla, massa, text som visar att jag håller fingrarna igång. Men varje dag denna lilla aktivitet, som ett livstecken inför mig själv, en bekräftelse på att maskineriet fungerar.

Pier Paolo Pasolini

I en intervju från början av 1970-talet får Pier Paolo Pasolini frågan vilken betydelse det har att skriva. Pasolini var ju väldigt politiskt aktiv, och ägnade sig vid denna tid åt debattinlägg, polemik av olika slag, kanske rentav mera än åt sin poesi och prosa, så jag antar att det ligger en förväntan i journalistens fråga, han tror att den store politiske författaren ska förklara hur viktig han själv och hans egen verksamhet är, hur grundläggande för formandet av samtiden, framtiden, revolutionen och livet...

Men han svarar att skrivandet inte har någon mening över huvud taget. Att han skriver enbart av tröghet, att han började skriva poesi i sjuårsåldern, och att han fortsatt med det bara, att det är en vana hos honom, som att äta. Om han fick välja skulle han hellre skriva på ett stort språk som swahili än italienska. Men vad har då hans skrivande för mål? Det ena är det som hänger ihop med det meningslösa, det är historiska, metafysiska, mål som förknippas med skrivandet som en nåd; karismatiskt, kallar han det. Medan den andra sidan hänger samman med en plikt som är varje medborgares, att informera sig, delta i samhället och göra sitt till för att förbättra det. Dessa båda mål 'interpenetrerar' varandra, de är separata, men oskiljbara – och på något sätt beskriver han här kanske allas verksamheter, även om det i förstone verkar oväntat att han beskriver sitt skrivande som samtidigt meningslöst, en nåd samt en medborgerlig plikt. Men ur dessa tre poler går det att utvinna något av en livskänsla, som kombinerar njutning och nytta med något av en lätthet, en distans, som gör att man inte behöver ta det hela på den typen av blodigt allvar som gör en beredd att offra för mycket för den. Livet är inte meningsfullt i sig, men det går att fylla med meningar, och en av dem kan vara skrivandet.

En författare får aldrig inbilla sig att hans arbete är omistligt, att det på allvar är viktigt, mer än för honom själv. Den som förväntar sig att få sin verksamhet adlad genom andras gillande kommer inte bara att bli besviken, för andra bryr sig sällan så mycket som man själv gör, och gör de det gör de det enbart för sin egen skull, av egna motiv som hänger samman med hur de ser det skrivna, utan helt missa målet. Inget konstigt i det, så är det ju med allt i livet, men det är något med den här verksamheten, att vara författare, som är extra meningslöst på ett annat och djupare sätt än många andra sysslor. Dels har det att det väl att göra med det anspråksfulla i detta att hitta på historier, istället för att bara redogöra för världen som den är. Vad är det för märklig idé detta, att en påhittad historia skulle kunna visa fram världen och mänskligheten på ett mera fullödigt sätt än en dokumentär? Den här inställningen är i och för sig utmanad idag, inifrån litteraturen själv: vittneslitteratur, dokumentära och självbiografiska texter tränger allt mer undan fiktionen. Åtminstone i den del av litteraturen som brukar kallas seriös.

Att vara författare

Pasolini var kommunist, homosexuell och djupt troende katolik. Hans vilja att förstå sträckte sig över alla gränser, och hans engagemang byggde aldrig på någon vilja att profilera sig själv, att bygga en plattform eller få några personliga fördelar. Tvärtom straffade han ut sig ur alla möjliga sammanhang, just genom att vara så sammansatt, så självmotsägande, som en del lite ytligare personer nog skulle säga. Hans personliga intellektuella frihet fann sitt spelrum i det utrymme som skapades av hans tre sinsemellan egentligen oförenliga poler – inte minst för att kommunistpartiets (där han för övrigt aldrig formellt var medlem) homofobi historiskt sett knappast var mycket mindre än den katolska kyrkans: tron, kommunismen och homosexualiteten.

Rätt ofta tänker jag idag, inför samtidens stora konflikter, sammanbrott och utvecklingslinjer, att det enda sättet att åskådliggöra helheten på ett greppbart sätt vore genom skönlitteraturen. Bara i den kan gestalterna tillåtas agera på samma motsägelsefulla sätt som de flesta människor i verkligheten beter sig. Ideal, teorier, politiska utfästelser och så vidare är så fjärran vad de flesta verkligen praktiserar i sina egna liv och förhållanden att artiklar eller reportage om det bara blir till platt moraliserande och fingerpekande. Inkonsistenserna måste åskådliggöras som delar i helheten, och begripliggöras ur alla tänkbara vinklar samtidigt. Men jag får själv bara grepp om fragment, vissa glimtar, som jag tycker belyser världen på ett fullödigt sätt, bara för att genast slockna igen. Det var inte upplysningens stadiga ljus jag fann, utan bara solkatter som spelade över väggarna.

Ezra Pound

Ett annat av mina favoritklipp med Pasolini på Youtube är ett där han intervjuar den gamle skraltige Ezra Pound. Den amerikanske poeten, en av 1900-talets absolut viktigaste författare, inte minst för det inflytande han utövade över andra, med T.S. Eliot som det främsta exemplet, och som valde att flytta till Italien för att stödja fascismen. Under åratal skrev han till Mussolini, ville påverka skolundervisningen, spred propaganda för regimen via radio och arbetade på ett projekt som var dömt till undergång. Så lätt det hade varit för vänstermannen Pasolini att dra ett svart streck över Pound, stöta ut honom ur hela seklet som den motbjudande antisemit och fascist han var. Men istället intervjuar han honom, som en poet till en annan, låter honom tala om det som är viktigt för dem båda – vad? Kanske någon slags dröm om sanning, personlig autenticitet, förmågan att fylla en funktion, göra konsten, och därmed sig själva, mera meningsfull. Som avslutning på klippet läser Pasolini på italienska hans egen dikt för honom, nr 81 ur Pisan cantos, som Pound skrev då han satt i amerikanskt militärfängelse 1945:

Riv ner Din fåfänga, ej människan
Har skapat ordning, skönhet eller mod.
Slå ner Din fåfänga, jag säger Dig riv ner.
Av den gröna världen lär ditt sanna mått
Av skapargåva och sant konstnärskap,
Riv ner din fåfänga,
Paquin riv ner!
Den gröna hjälmen omintetgjort din elegans.
"Övervinn dig själv, så skall andra fördraga dig"
Riv ner din fåfänga.1

Vår svenska samtid är en utan självdistans, och utan självdistans ser man inte sig själv. Kraven på engagemang, retoriken om naivitet som något eftersträvansvärt, viljan att vara, att känna sig, god, öppen, ja, snarast frälst, väcker min skepsis. Min skönlitterära smak har alltid dragit till det abstrakta, metalitterära, till litteratur för författare, som ibland kanske är lite för upptagna av den egna verksamhetens villkor och förmåga att förmedla något slags sanning, som kan väcka läsaren till djupare insikter. Men parallellt med detta har jag också ett svällande skrivande av essäer och artiklar med mera direkt samhällstillvänt innehåll.

De två verksamheterna är för mig sammankopplade, om inte annat så genom min egen seende och tänkande kropp här på stolen, men egentligen ännu mer för att jag i bägge fallen strävar efter att faktiskt nå fram till verkligheten. Skönlitterärt genom förfrämligande och metalitterär reflektion, artikelmässigt genom att vilja veta mer och söka sanningen bortom de fixa idéer som dominerar vår svenska samtid, och som skapar åtskilda sfärer av ideologiskt styrda åsiktsbubblor som verkar bli alltmer bortkopplade från den verkliga, fysiska, världen med alla dess motsättningar, motsägelser och delvis till och med olösliga konflikter. Vi har samtidigt mist självdistansen, det lilla glappet som ger utrymme för självironi såväl som förlåtelse, av både en själv och andra – och känslan för det tragiska, att människolivet också är tragiskt. Vi har tappat både lättheten och tyngden.

Pasolini valde under sina senare år i hög grad bort poesin och skönlitteraturen till förmån för sitt samhällsengagerade skrivande. Men han svek aldrig fiktionen, vågar jag påstå. Han skulle aldrig ha gjort någon dokumentär kompromiss, utan fortsatte i det poetiska liksom i det politiska, som i två interpenetrerande men åtskilda sfärer. För mig är han en av de viktigaste förebilderna, inte bara genom sitt verk, utan kanske än mer genom den livskänsla det förmedlar, och som han personligen ger uttryck för, med sitt allvar, sin lätthet, sin vilja till sanning och förmåga att tänka på tvärs mot alla givna riktningar i sin samtid. Den inställningen är absolut förebildlig. Förmågan att tänka själv, ta sina egna vägar, utmana alla makthavare och auktoriteter – även dem som själva anser sig vara de frihetliga, som då han läste lusen av de borgerliga studentungdomarna och uttryckte sitt stöd för polisen mitt under de mest vänstersinnade åren i slutet av 1960-talet.

Varför skriver jag? Inte för att bli känd, inte för att få "vara författare", inte för att tjäna pengar, inte för att få vänner, nej, av tröghet, för att jag inte vet bättre, för att jag gjort det ända sedan jag var för liten för att ännu kunna välja vad jag ville göra - som ett försök att bearbeta, idissla världen, alla dessa erfarenheter, och inte minst för att besvärja känslan av det övergivna forskarbiblioteket och de kringflygande fotona ur det kubanska familjealbumet. Döden är civilisationens ursprung. Insikten om vår dödlighet är det som skiljer oss från djuren. Och inte bara insikten i sig utan insikten parad med vägran att acceptera det. Frihet är inget annat än att våga skratta åt döden, och insikten att skratta åt döden är att skratta åt sig själv. Varje dag dricka den första koppen kaffe, varje dag gå på toaletten, varje dag skriva. Av tröghet fortsätter jag, för att jag inte kan något annat, för att jag inte vet bättre, och för att det samtidigt är en meningslöshet, en nåd, och en medborgerlig plikt.

Torbjörn Elensky

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Jag väljer att dyrka Torbjörn Säfve

På teatern i Zaragoza möts Torbjörn Säfve och Lucientes Francisco de Goya för att mäta vem som dyrkar kvinnorna allra mest, detta trots att proffsboxning såväl som skönhet är förbjudet ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 september, 2012

Strindbergs äktenskap och Titanic – om dålig hållbarhet och haverier

August Strindberg blev mycket skakad när han hörde om Titanics undergång den 15 april 1912. Han hade då en månad kvar att leva. Livsverket var fullbordat, några få av de ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 15 april, 2012

Det skandalösa korset

"Tror ni han kommer?" Jerusalem kokar av förväntningar. Tiotusentals pilgrimer fyller staden. Rykten går om en märklig profet. En kraftfull predikant, en mirakelman och undergörare, vän till de små och svaga ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om religionen | 07 april, 2012

Man bär utlandet inom sig

Man bär utlandet inom sig Ett bokligt reportage Man bär utlandet inom sig, säger den isländske författaren Gudbergur Bergsson. Man bär och bär fram till den punkt man inte längre ...

Av: Thomas Nydahl | Kulturreportage | 24 november, 2006

Hafez grav i  Shiraz

Minnen av Usama

"För att kunna älska en människa måste den människan hålla sig gömd - så fort den visar sitt ansikte är det slut med kärleken.” - Ivan Karamazov

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 12 mars, 2017

Lyra fångar relationen mellan författare och läsare

Man skulle givetvis kunna hålla sig för god för att använda slitna uttryck som ”många bollar i luften”. Men det tänker jag inte vara. När det gäller Lyra Ekström Lindbäck ...

Av: Jonas Lundgren | Litteraturens porträtt | 12 december, 2012

Upplands Michelangelo – ett 500 årsjubileum

Albertus Pictor är den mest produktiva konstnären i svensk historia. Denne Upplands Michelangelo levde delvis samtidigt som sin italienska kollega. Trots att mer än trettio av Pictors målade kyrkor finns ...

Av: Mikael Mogren | Konstens porträtt | 09 februari, 2009

Pilgrimresan

 När jag vandrade pilgrimsstigen på leden mot Nidaros Blåste plötsligt en vind upp vid bäcken i kröken på väg mot Rändåfallet Vinden tog i Och blåste rakt genom mig Och i vinden I vinden hörde jag rösten   Våga vara kvinna Jag ...

Av: Ragnwei Axellie | Gästkrönikör | 20 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.