Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | 15 juli, 2015
Essäer om konst

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | 24 Maj, 2010
Utopiska geografier

Mäktiga män föredrar lantlig mat!

Winston Churchill är bland annat känd som den premiärminister som ledde Storbritannien till seger i andra världskriget. Han är också känd som författare, som Nobelpristagare i litteratur, som konstnär, som ...

Av: Belinda Graham | 04 mars, 2014
Allmänna reportage

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | 28 december, 2010
Essäer

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1



Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte få den förklarad för sig, den som av erfarenhet känner den verkliga glädjen behöver inte analysera, dissekera, definiera den. Förnimmelsen av glädje, vad som är glädje, vad som frambringar den, hur den yttrar sig, skiljer sig mycket mellan individer, och även mellan folkslag och kulturkretsar. Glädjens villkor...jag ska försöka tänka högt om det ämnet, så visar det sig väl vart tankespåren leder.

Knut Hamsun och Den sista glädjen


 

"Till dig, du nya ande i Norge! Jag har skrivit detta under en pest för en pests skull. Jag kan inte hejda pesten, nej, den är oövervinnerlig nu, den huserar under nationellt beskydd och under tarabomdeay. Men en gång hejdas den nog. Emellertid gör jag vad jag kan mot den, du gör det motsatta."
Knut Hamsun fotograferad av Anders Beer Wilse, 1914.

Knut Hamsun fotograferad av Anders Beer Wilse, 1914.

Annons:

Detta är första delen av Nikanor Teratologens essäserie om glädjen. Andra delen publiceras 2016-02-17: Randanmärkningar om glädjens villkor, del 2

Den första utgångspunkten för dessa randanmärkningar blir Hamsuns roman Den sidste Glæde från 1912. Hamsun (född som Knud Pedersen) var då 53 år gammal, och en med rätta hyllad författare, som ändå hade flera av sina bästa verk framför sig. 1920 skulle han få Nobelpriset.

Den sista glädjen räknas som den avslutande romanen i den så kallade vandrartrilogin, vars två övriga delar är Under høststjærnen (1906) och En Vandrer spiller med Sordin (1909). Hamsunsenteret i Norge har fel när de påstår att Den sista glädjen "lacks both the melancholy and the lyricism of the two earlier wanderer books." Det blev den sista av Hamsuns jagberättande romaner, och inleds så här:

"Nu har jag gått in i skogarna.

Inte därför att jag är förnärmad över något eller särskilt sårad av människornas ondska; men när inte skogarna kommer till mig, måste jag gå till dem. Så är det.

Denna gång har jag inte gått ut som träl och vagabond.

Jag är penningstark och övernärd, slö av medgång, av ära, förstår du det? Jag övergav världen som en sultan överger fet mat och harem och blomster och ikläder sig tagelskjortan."

Hamsun

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nietzsche skulle nog ha talat sålunda: "Det sista ord jag sade till människorna fick jag medhåll i, människorna nickade. Men detta blev mitt sista ord, jag gick in i skogarna. Ty då förstod jag att jag antingen sagt något oärligt eller något dumt..."

Mannen som talar har för avsikt att "gå här och tänka och göra stora järn röda." Det vill säga – han vill i ord smida något beaktansvärt, av bestående värde. Boken igenom polemiserar författaren spefullt mot "den nya anden i Norge" - mot kommersialismens, konsumismens, den fisförnämt förvända borgerliga urbanitetens, angloamerikanismens, massproduktionens och den själlösa liberalismens ande.

När texten närmar sig sitt slut låter det barska tilltalet så här:

"Till dig, du nya ande i Norge! Jag har skrivit detta under en pest för en pests skull. Jag kan inte hejda pesten, nej, den är oövervinnerlig nu, den huserar under nationellt beskydd och under tarabomdeay. Men en gång hejdas den nog. Emellertid gör jag vad jag kan mot den, du gör det motsatta."

Boken inleds alltså med att berättaren gått ut i skogarna, någonstans i Nordland, på vintern. Han har hittat en övergiven torvkoja, där han munter i hågen tillbringar det mesta av tiden. Han sover på granris och har en sovsäck av fårskinn med ullen in. Elden brinner hela natten. Han har yxa och såg och matkärl. Han äter kött, renost, tunnbröd, smör. Som sällskap finns en mus som han kallar Madame och skänker mat.

Det talande jaget har sinnesfrid och vilar ut från mänsklig förställning och förvärvsgirighet. Han stiger utsövd upp klockan fem och iakttar månen, stjärnhimlen, molnen. Under den korta dagen tar han sig ut och följer kanske ett djurspår. Det är goda dagar, även om han egentligen bara har lust att "ligga och blinka med ögonen och vara i fred", samtidigt som det är en viljeansträngningens självtukt - naturen ger honom allt han behöver, han är långt borta från allt bjäbbande, beskäftigt, förnumstigt och dumdrygt i samhället:

"Min frihet var så stor, jag kunde göra och tänka vad jag ville, jag var ensam, skogens björn."

Men om han bara hållit sig där, och verkligen slutgiltigt lämnat de moderna människorna och deras evinnerliga bryderier och tillkrånglade bestyr bakom sig, och glömt dem, så hade det inte blivit någon roman. En tänkvärd naturdagbok kanske, om villkoren för den enskildes glädje och överlevnad, om "barnsliga fröjder och sorgfria minuter", men ingen roman, som förutsätts på ett eller annat sätt behandla mänskliga mellanhavanden. Och det kräver väldigt mycket av en karl att i längden, årstid efter årstid långt upp i norr, hålla till godo med en torvkoja som man kryper in i, dagarnas och nätternas eviga enahanda, och en total ensamhet fram till döden. Och att vara självförsörjande i det klimatet är inte lätt.

Handlingen i Den sista glädjen är enkel och episodisk:

Det skrivande jaget lämnar framåt våren sin torvkoja, träffar vid en lappkåta en kringvandrande arbetare i trettioårsåldern vid namn Solem, och vistas under sommaren liksom denne på Fjällgården, en bondgård som även inhyser turister, varav åtskilliga vill bestiga de närbelägna Toretinnarna eller få en guide och bärare för att ta sig över fjället till nästa dalgång.

Glädjen finns, och man ska aldrig låta någon beröva sig den.

Det kommer engelska turister dit, men de drar snart vidare. De norska stadsborna stannar mycket längre, i synnerhet några unga ogifta lärarinnor, vissa av dem lite sjukliga, som vistas på Fjällgården för hälsans skull. Romanens kvinnliga huvudperson, den vid det tillfället tjugosjuåriga lärarinnan Ingeborg Torsen, är inte fysiskt klen, men neurotisk, och "led och uttråkad på sitt lärarinneliv". Hon samtalar med berättaren och säger:

"Tvätt och matlagning och lappning föll på mors lott och systrarnas, vi studentskor skulle bara sitta och bli kolossalt lärda och få serafiska händer. Vi var naturligtvis tokiga, ja, det kan jag tryggt säga. Under dessa år fick vi de vanföreställningar som vi måste dragas med hela livet igenom, vi blev dumma av skolkunskaper, bleksiktiga, utan jämvikt: ibland förfärligt förtvivlade över vår lott, ibland hysteriskt glada och högfärdiga över vår examen och vår finhet."

Glädjen

Fröken Torsen blir "erotiskt bunden vid Solem", som "damerna" på Fjällgården tycker är så käck och framåt och gullar med och skämmer bort:

"Solems förtvivlan, hans grova lidelse, som hon själv hade tänt, hans råhet hans hankön, hans glupande händer, hans ögon – hon luktade på allt detta och kände något röra sig inom henne när hon gjorde det. Hon var så vilseförd och hade blivit så onaturligt tillskapad, det tillfredsställde hennes kärlekslängtan bara att ha denna människa på avstånd. Typen Torsen låg kanske på kvällen i sin ensliga säng och tillfredsställde sig med att det låg en man i en helt annan byggnad och vred sig av lust efter henne."

Men Solem och Ingeborg fullbordar ute i skogen sitt sexuella möte, hon ångrar sig och skäms. Senare kommer hon att uppvaktas av den redlige och duglige unge snickaren och bonden Nikolai, bli hans hustru och föda hans barn. Detta är bokens röda tråd, medan det övriga persongalleriet och de många utvikningarna flimrar förbi.

Berättaren besöker något år senare Ingeborg och Nikolai i deras hem, där hon blivit lycklig i den strävsamma och sunda vardagen, i kärleken, könsligheten och arbetet:

"Hon hade väl aldrig kunnat tänka sig att hennes studentexamen skulle hamna här, i ladugården och lördagsskurningen?

Å, det lilla missfostret! Hon hade lärt några barnkunskaper i tolv olika fack, men träffade hon en vuxen människa med allmänbildning, så stod hon där. Hon hade annat att tänka på nu, hem och familj och djur."

Men var, hur, när infinner sig då glädjen för Hamsun i denna bok? Ja, egentligen inte i den civilisationskritiska polemiken i romanen, även om den kan vara kul att läsa. Men den som skriver polemiken är alltför mitt uppe i den upplevda motsättningen mellan den egna livskänslan och världssynen å ena sidan, och den medelmåttiga streberglädjelösheten och beräknande anpassligheten å den andra, för att där riktigt kunna erfara den naturgivna glädje som lugnt och stilla kan genomtränga och vederkvicka hela organismen.

Den glädjen kommer inte så länge man har ett slags harm, om än både berättigad och ädel, inför ett eller annat mänskligt påfund eller tillstånd, inte så länge man bryr sig om förfallet, förflackningen, förfäandet i samtiden.

Den bitska grinigheten är mycket begriplig och rätt roande, även om det i vår tid kan förefalla lite långsökt att rikta sina hånfullheter till en abstraktion som "den nya anden i landet". I själva verket är det den förhärskande mentalitetens konformistiska representanter Hamsun pikar, den "nya andens" företrädare, och detta sker i form av en namnlös singularisgestalt, en av vad Nietzsche kallade de-mycket-för-många:

Ett kommer du att erkänna: Du har inte kastat bort din tid i "bildat sällskap", det är inte "damen" jag har velat läska ditt lilla uppkomlingshjärta med. Jag har skrivit om människor.

Ja, det är sant, det har han gjort. Han iakttar som en etnolog eller etolog människodjurens krumbukter och förvillelser, men han gör det på ett inkännande sätt, skyr inte att erkänna sina egna svagheter, och har en önskan om att vissa saker bör ske, och andra inte bör äga rum, för att de människor han studerar ska kunna leva fullödiga liv.

Han har en sällsynt förmåga att levandegöra dessa verklighetens människor – att de i sig inte är särskilt märkliga eller "intressanta" må vara sant, och texten har inte Svälts febriga intensitet eller Markens grödas episkt betvingande täthet, men liksom alla Hamsuns många romaner är den väl värd att läsa, om man har tid. Det är en ande och röst i den som har en djup insikt om nordiska människors och den skandinaviska naturens särprägel och väsen.

Kan det vara så att man när man talar om glädjen, och försöker utröna vad den är och vad som ger upphov till den, att man då riskerar att skymma, fördriva, omöjliggöra den?

Den ska bara infinna sig och vara där, fast den likt allt annat är förgängligt, trots att livet med nödvändighet är fullt av sorg och förluster? Kanske. Berättaren i Den sista glädjen säger:

"Men en sak blir jag inte färdig med. Att dra mig tillbaka och sitta i ensamheten i mitt rum och ha det gott och mörkt kring mig.

Det är i alla fall den sista glädjen."

Men Ingeborg Torsen, bondhustrun som lämnat lärarinnevärvet bakom sig, säger: "Barn? Rena underverken! Och när ålderdomen kommer, den enda glädjen, den sista glädjen."

Glädjen finns, och man ska aldrig låta någon beröva sig den.

Nikanor Teratologen

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 oktober, 2013

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 Maj, 2010

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver

Pirkko Lindberg. Foto Henry StrengPirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2008

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.