Michael Economou

I Peder Winstrups huvud

En ny dikt av Michael Economou

Av: Michael Economou | 12 maj, 2017
Utopiska geografier

“Sök sanningen! Och om de så bär till helvetes portar så klappa på!“…

Det är den femte maj. Våren har kommit tidigt detta år. Solen skiner och en stor skara studenter har samlats i Uppsala för att följa filosofen Benjamin Höijers vagn till ...

Av: Crister Enander | 11 oktober, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Nina Ahlzén. Ärrlighet

Nina Ahlzén. Är 43 och 13. Uppvuxen och boende i Göteborg. Hatar poesiuppläsningar. Är svag för det surrealistiska. Gillar att utforska gränser. Vem är dåren, vem är normal? (Vad är ...

Av: Nina Ahlzén | 03 oktober, 2011
Utopiska geografier

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1



Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte få den förklarad för sig, den som av erfarenhet känner den verkliga glädjen behöver inte analysera, dissekera, definiera den. Förnimmelsen av glädje, vad som är glädje, vad som frambringar den, hur den yttrar sig, skiljer sig mycket mellan individer, och även mellan folkslag och kulturkretsar. Glädjens villkor...jag ska försöka tänka högt om det ämnet, så visar det sig väl vart tankespåren leder.

Knut Hamsun och Den sista glädjen


 

"Till dig, du nya ande i Norge! Jag har skrivit detta under en pest för en pests skull. Jag kan inte hejda pesten, nej, den är oövervinnerlig nu, den huserar under nationellt beskydd och under tarabomdeay. Men en gång hejdas den nog. Emellertid gör jag vad jag kan mot den, du gör det motsatta."
Knut Hamsun fotograferad av Anders Beer Wilse, 1914.

Knut Hamsun fotograferad av Anders Beer Wilse, 1914.

Annons:

Detta är första delen av Nikanor Teratologens essäserie om glädjen. Andra delen publiceras 2016-02-17: Randanmärkningar om glädjens villkor, del 2

Den första utgångspunkten för dessa randanmärkningar blir Hamsuns roman Den sidste Glæde från 1912. Hamsun (född som Knud Pedersen) var då 53 år gammal, och en med rätta hyllad författare, som ändå hade flera av sina bästa verk framför sig. 1920 skulle han få Nobelpriset.

Den sista glädjen räknas som den avslutande romanen i den så kallade vandrartrilogin, vars två övriga delar är Under høststjærnen (1906) och En Vandrer spiller med Sordin (1909). Hamsunsenteret i Norge har fel när de påstår att Den sista glädjen "lacks both the melancholy and the lyricism of the two earlier wanderer books." Det blev den sista av Hamsuns jagberättande romaner, och inleds så här:

"Nu har jag gått in i skogarna.

Inte därför att jag är förnärmad över något eller särskilt sårad av människornas ondska; men när inte skogarna kommer till mig, måste jag gå till dem. Så är det.

Denna gång har jag inte gått ut som träl och vagabond.

Jag är penningstark och övernärd, slö av medgång, av ära, förstår du det? Jag övergav världen som en sultan överger fet mat och harem och blomster och ikläder sig tagelskjortan."

Hamsun

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nietzsche skulle nog ha talat sålunda: "Det sista ord jag sade till människorna fick jag medhåll i, människorna nickade. Men detta blev mitt sista ord, jag gick in i skogarna. Ty då förstod jag att jag antingen sagt något oärligt eller något dumt..."

Mannen som talar har för avsikt att "gå här och tänka och göra stora järn röda." Det vill säga – han vill i ord smida något beaktansvärt, av bestående värde. Boken igenom polemiserar författaren spefullt mot "den nya anden i Norge" - mot kommersialismens, konsumismens, den fisförnämt förvända borgerliga urbanitetens, angloamerikanismens, massproduktionens och den själlösa liberalismens ande.

När texten närmar sig sitt slut låter det barska tilltalet så här:

"Till dig, du nya ande i Norge! Jag har skrivit detta under en pest för en pests skull. Jag kan inte hejda pesten, nej, den är oövervinnerlig nu, den huserar under nationellt beskydd och under tarabomdeay. Men en gång hejdas den nog. Emellertid gör jag vad jag kan mot den, du gör det motsatta."

Boken inleds alltså med att berättaren gått ut i skogarna, någonstans i Nordland, på vintern. Han har hittat en övergiven torvkoja, där han munter i hågen tillbringar det mesta av tiden. Han sover på granris och har en sovsäck av fårskinn med ullen in. Elden brinner hela natten. Han har yxa och såg och matkärl. Han äter kött, renost, tunnbröd, smör. Som sällskap finns en mus som han kallar Madame och skänker mat.

Det talande jaget har sinnesfrid och vilar ut från mänsklig förställning och förvärvsgirighet. Han stiger utsövd upp klockan fem och iakttar månen, stjärnhimlen, molnen. Under den korta dagen tar han sig ut och följer kanske ett djurspår. Det är goda dagar, även om han egentligen bara har lust att "ligga och blinka med ögonen och vara i fred", samtidigt som det är en viljeansträngningens självtukt - naturen ger honom allt han behöver, han är långt borta från allt bjäbbande, beskäftigt, förnumstigt och dumdrygt i samhället:

"Min frihet var så stor, jag kunde göra och tänka vad jag ville, jag var ensam, skogens björn."

Men om han bara hållit sig där, och verkligen slutgiltigt lämnat de moderna människorna och deras evinnerliga bryderier och tillkrånglade bestyr bakom sig, och glömt dem, så hade det inte blivit någon roman. En tänkvärd naturdagbok kanske, om villkoren för den enskildes glädje och överlevnad, om "barnsliga fröjder och sorgfria minuter", men ingen roman, som förutsätts på ett eller annat sätt behandla mänskliga mellanhavanden. Och det kräver väldigt mycket av en karl att i längden, årstid efter årstid långt upp i norr, hålla till godo med en torvkoja som man kryper in i, dagarnas och nätternas eviga enahanda, och en total ensamhet fram till döden. Och att vara självförsörjande i det klimatet är inte lätt.

Handlingen i Den sista glädjen är enkel och episodisk:

Det skrivande jaget lämnar framåt våren sin torvkoja, träffar vid en lappkåta en kringvandrande arbetare i trettioårsåldern vid namn Solem, och vistas under sommaren liksom denne på Fjällgården, en bondgård som även inhyser turister, varav åtskilliga vill bestiga de närbelägna Toretinnarna eller få en guide och bärare för att ta sig över fjället till nästa dalgång.

Glädjen finns, och man ska aldrig låta någon beröva sig den.

Det kommer engelska turister dit, men de drar snart vidare. De norska stadsborna stannar mycket längre, i synnerhet några unga ogifta lärarinnor, vissa av dem lite sjukliga, som vistas på Fjällgården för hälsans skull. Romanens kvinnliga huvudperson, den vid det tillfället tjugosjuåriga lärarinnan Ingeborg Torsen, är inte fysiskt klen, men neurotisk, och "led och uttråkad på sitt lärarinneliv". Hon samtalar med berättaren och säger:

"Tvätt och matlagning och lappning föll på mors lott och systrarnas, vi studentskor skulle bara sitta och bli kolossalt lärda och få serafiska händer. Vi var naturligtvis tokiga, ja, det kan jag tryggt säga. Under dessa år fick vi de vanföreställningar som vi måste dragas med hela livet igenom, vi blev dumma av skolkunskaper, bleksiktiga, utan jämvikt: ibland förfärligt förtvivlade över vår lott, ibland hysteriskt glada och högfärdiga över vår examen och vår finhet."

Glädjen

Fröken Torsen blir "erotiskt bunden vid Solem", som "damerna" på Fjällgården tycker är så käck och framåt och gullar med och skämmer bort:

"Solems förtvivlan, hans grova lidelse, som hon själv hade tänt, hans råhet hans hankön, hans glupande händer, hans ögon – hon luktade på allt detta och kände något röra sig inom henne när hon gjorde det. Hon var så vilseförd och hade blivit så onaturligt tillskapad, det tillfredsställde hennes kärlekslängtan bara att ha denna människa på avstånd. Typen Torsen låg kanske på kvällen i sin ensliga säng och tillfredsställde sig med att det låg en man i en helt annan byggnad och vred sig av lust efter henne."

Men Solem och Ingeborg fullbordar ute i skogen sitt sexuella möte, hon ångrar sig och skäms. Senare kommer hon att uppvaktas av den redlige och duglige unge snickaren och bonden Nikolai, bli hans hustru och föda hans barn. Detta är bokens röda tråd, medan det övriga persongalleriet och de många utvikningarna flimrar förbi.

Berättaren besöker något år senare Ingeborg och Nikolai i deras hem, där hon blivit lycklig i den strävsamma och sunda vardagen, i kärleken, könsligheten och arbetet:

"Hon hade väl aldrig kunnat tänka sig att hennes studentexamen skulle hamna här, i ladugården och lördagsskurningen?

Å, det lilla missfostret! Hon hade lärt några barnkunskaper i tolv olika fack, men träffade hon en vuxen människa med allmänbildning, så stod hon där. Hon hade annat att tänka på nu, hem och familj och djur."

Men var, hur, när infinner sig då glädjen för Hamsun i denna bok? Ja, egentligen inte i den civilisationskritiska polemiken i romanen, även om den kan vara kul att läsa. Men den som skriver polemiken är alltför mitt uppe i den upplevda motsättningen mellan den egna livskänslan och världssynen å ena sidan, och den medelmåttiga streberglädjelösheten och beräknande anpassligheten å den andra, för att där riktigt kunna erfara den naturgivna glädje som lugnt och stilla kan genomtränga och vederkvicka hela organismen.

Den glädjen kommer inte så länge man har ett slags harm, om än både berättigad och ädel, inför ett eller annat mänskligt påfund eller tillstånd, inte så länge man bryr sig om förfallet, förflackningen, förfäandet i samtiden.

Den bitska grinigheten är mycket begriplig och rätt roande, även om det i vår tid kan förefalla lite långsökt att rikta sina hånfullheter till en abstraktion som "den nya anden i landet". I själva verket är det den förhärskande mentalitetens konformistiska representanter Hamsun pikar, den "nya andens" företrädare, och detta sker i form av en namnlös singularisgestalt, en av vad Nietzsche kallade de-mycket-för-många:

Ett kommer du att erkänna: Du har inte kastat bort din tid i "bildat sällskap", det är inte "damen" jag har velat läska ditt lilla uppkomlingshjärta med. Jag har skrivit om människor.

Ja, det är sant, det har han gjort. Han iakttar som en etnolog eller etolog människodjurens krumbukter och förvillelser, men han gör det på ett inkännande sätt, skyr inte att erkänna sina egna svagheter, och har en önskan om att vissa saker bör ske, och andra inte bör äga rum, för att de människor han studerar ska kunna leva fullödiga liv.

Han har en sällsynt förmåga att levandegöra dessa verklighetens människor – att de i sig inte är särskilt märkliga eller "intressanta" må vara sant, och texten har inte Svälts febriga intensitet eller Markens grödas episkt betvingande täthet, men liksom alla Hamsuns många romaner är den väl värd att läsa, om man har tid. Det är en ande och röst i den som har en djup insikt om nordiska människors och den skandinaviska naturens särprägel och väsen.

Kan det vara så att man när man talar om glädjen, och försöker utröna vad den är och vad som ger upphov till den, att man då riskerar att skymma, fördriva, omöjliggöra den?

Den ska bara infinna sig och vara där, fast den likt allt annat är förgängligt, trots att livet med nödvändighet är fullt av sorg och förluster? Kanske. Berättaren i Den sista glädjen säger:

"Men en sak blir jag inte färdig med. Att dra mig tillbaka och sitta i ensamheten i mitt rum och ha det gott och mörkt kring mig.

Det är i alla fall den sista glädjen."

Men Ingeborg Torsen, bondhustrun som lämnat lärarinnevärvet bakom sig, säger: "Barn? Rena underverken! Och när ålderdomen kommer, den enda glädjen, den sista glädjen."

Glädjen finns, och man ska aldrig låta någon beröva sig den.

Nikanor Teratologen

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Om sjelen. Del II

Platon, som var elev av Sokrates og læreren til Aristoteles, tenkte og skrev om menneskesjelen. Ifølge konsepsjonen en finner hos Platon, gis det hos mennesket visse intellektuelle og moralske evner og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 mars, 2014

Netta Skog, foto Black Halo Photography CC

2016 års Legitimerade Legend

Den årliga utmärkelsen som LEGITIMERAD LEGEND utdelades 26/11 2016 till musikern och poeten Kjell Höglund i samband med en konsert med Mikael Ramel och Wille Crafoord å Bankiren / Västerås. Mikael ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om musik | 07 december, 2016

Varför skulle jag inte tro på June Campbell?

Funderingar kring  "Traveller in space". (Utkom 1996 på The Athlone Press och följdes av en reviderad upplaga 2002 på Continuum i London/New York). En brittisk kvinnas erfarenheter av mötet med ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 12 mars, 2011

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

Tommy Åberg

”Jag erbjöds öronproppar på biblioteket”

Biblioteket har i många år varit mitt andra, i perioder mitt första vardagsrum. Så inte längre. En frustrerande hög ljudnivå har fått mig att istället sitta på olika fik och ...

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 21 juni, 2015

Vem skriver den svenska litteraturhistorien

Det går inte att undgå i hur stor andel som den litteratur vi konsumerar är översatt från ett annat språk och till vår mycket smala språkgrupp. Vad som också ter ...

Av: Freke Rähiä | Essäer | 17 oktober, 2012

En promenad på Lower Manhattan i New York City del 3

Vi befinner oss på New Yorks födelseplats där allting en gång började. Det var på södra Manhattan som holländarna grundade sin koloni ”Nieuw Amsterdam” i första delen av 1600-talet, efter ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 31 januari, 2012

Idumea Vedamsson

Tidens flod

I The river of time berättar Igor Novikov om vad man trott och tror om tiden. Novikov är verksam som astrofysiker vid Köpenhamns universitet och har ägnat sig åt ...

Av: Idumea Vedamsson | Gästkrönikör | 06 juni, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.