Bevissthetsfilosofi

Bevisstheten som grunnkategori Diskursen om bevisstheten er tvetydig; den kan stå for systematiske undersøkelser av bevisstheten, dens struktur og dens fenomen, eller den kan dreie seg om relasjonen mellom vår tilgang ...

Av: Thor Olav Olsen | 05 januari, 2015
Agora - filosofiska essäer

Storpolitiken i änkefru Hjorths sängkammare Storpolitik och rena Almedalen i Örebro 1812

”Ryssland och England gick in i en sängkammare hos änkefru Hjorth på Storgatan i Örebro och slöt fred.” Det låter som en absurdistisk pjäs men är faktiskt vad som hände den ...

Av: Staffan Skott | 08 april, 2014
Kulturreportage

Hurra för Drottningen

Den 23 december kommer svenska flaggor hissas upp som om det var Juldagen, men så är det ej, anledningen är att vi firar H.M. Drottning Silvias 71:e födelsedag. Grattis. På den ...

Av: Vladimir Oravsky | 22 december, 2014
Gästkrönikör

Nedslag bland svenska klassiker som blivit film

“Kostymdrama” är i sig ett ord som förpliktigar. Man tänker direkt på påkostade brittiska filmer som vinner Oscars i stil med The King’s Speecheller Gosford Park. Eller så tänker man ...

Av: Belinda Graham | 09 december, 2013
Gästkrönikör

Paul Signac, Portrait of Félix Fénéon, 1890, Museum of Modern Art, New York City

Så kort och torrt som möjligt



1906 tog Fénéon (född 1861, död 1944), oklart varför, anställning som anonym notisskrivare på dagstidningen Le Matin. Notiserna signerades alltså inte av honom. Notisskrivare, en synnerligen anspråkslös beteckning, passande för en man som gärna utövade sin kreativt stimulerande verksamhet i det fördolda. Notisskrivare är vad berättaren i Torgny Lindgrens "Pölsan" kallar sig – och den benämningen avdramatiserar där på ett rätt charmerande sätt inte endast murvelns verksamhet, utan även författarens. 

Om Félix Fénéon.


Och visst är det så som titelns dubbeltydighet antyder (Nouvelles en trois lignes): hela noveller, dramatiska livshistorier, finns komprimerade i Fénéons korta torra notiser, på ett liknande sätt som man kan se hos de s.k. franska moralisterna, i synnerhet kanske i Chamforts stilistiskt fulländade och livserfarna aforismer.

Annons:

Fénéon var under sin levnad inte minst en konstnärlig och litterär katalysator, vän med många av de mest minnesvärda avantgardisterna, exempelvis Alfred Jarry: den enda bok Fénéon gav ut behandlade de s.k. neo-impressionisterna, en konstriktning han som tidskriftsredaktör och skribent starkt bidrog till att uppmärksamma och definiera. Notisskrivandet publicerades efter Fénéons död av insiderlitteratören Jean Paulhan, handhavare av de efterlämnade papperen. Fénéons älskarinna hade klippt ur och klistrat in dessa "noveller på tre rader", fler än tolvhundra, i ett album, men Fénéon hade inte velat ge ut det, föregivande att han endast strävade efter tystnad. Och visst är det så som titelns dubbeltydighet antyder (Nouvelles en trois lignes): hela noveller, dramatiska livshistorier, finns komprimerade i Fénéons korta torra notiser, på ett liknande sätt som man kan se hos de s.k. franska moralisterna, i synnerhet kanske i Chamforts stilistiskt fulländade och livserfarna aforismer.

Hedlund skriver i sin inledning om Fénéon:

"Här fulländade han sin lakoniska stil och lade sin milda ironi och skärande sarkasm över såväl de mest hårresande som de allra banalaste nyheter. Att säga att han gjorde denna sorts notis till en konstform är en kliché, men sann."

Magnus Hedlund erinrar där även om att Claes Hylinger en gång i tiden, i den patafysiska antologin Segla i ett såll, inkluderade ett mindre urval av dessa notiser, samt ett annat skönlitterärt stycke av Fénéon. Under många decennier har Hedlund och Hylinger, som en del av sin litterära verksamhet, gjort mycket, genom introduktioner och översättningar, för att på vårt nordliga språk väcka intresse för den franska modernismens stora frisinnade särlingar. Den här Fénéonutgåvan på Ersatz bör definitivt införskaffas av de som gillar vackert och gediget formgivna böcker innehållande något som efter ett sekel fortsätter spira och frodas vid sidan av allfarvägen. Dessa notiser kan fungera som inspiration till praktiska stilövningar, som en påminnelse om det hut-och tröstlösa mänskliga predikamentet, dess bräcklighet och kosmiska betydelselöshet, som ett åskådliggörande av hur försumbart det som blir kvar av en människa är.

Antagligen för de flesta inte särskilt välkomna visdomar, men likväl sanna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Problemet för Torgny Lindgrens notisskrivare i Pölsan är att blaskans chefredaktör anser att han fabulerar fram sina notiser, att han alltså där han sitter och ruvar i det västerbottniska inlandet "blivit en författare" i stället för att sanningsenligt rapportera om tilldragelser i bygden.

Därför måste han avskedas. Fénéons notiser är såvitt jag förstår helt sanningstrogna, verklighetsförankrade, men genom gnistrande sardonisk kvickhet och stram tukt sammanpressade till en kristallinisk hårdhet och glans, som kanske även skänker det inträffade, även det till synes mest banala eller brutala, ett gåtfullt skimmer, samtidigt som det finns något solefterliknande, alltförlåtande, över det lugnt upphöjda sättet att registrera det som ägt rum:

"Övergiven av Gomin, från La-Croix-de-
Berny, skar Juliette Droubly, från Asnières,
upp trynet på honom med en sax."

"Änkan Jules Morel, 72 år, rentier i Arnes
(Rhone), har blivit strypt. Hon sov när hon
blev behandlad på det viset."

"Gevärsskytten Patureau vid 111:e regementet
(Toulon) dog i går kväll av den kula han dagen
innan råkat placera nära hjärtat."

Det är kärvt, sakligt, dråpligt, sorgligt, på sitt sätt lysande.

Behöver någon veta mer om sådana livsomstörtande eller rentav livsupphävande incidenter? Det hände. Så var det. Lev med det, eller gå och dö. Vad mer finns att säga? I tystnadens gränsmarker kan man möjligen fortfarande skriva någon rad, även i en era på bred front hemsökt av the chattering classes och deras evinnerliga "liberala", andefattiga, konsensusmjäkiga medelklasskacklande. Och Fénéon umgås fruktbart med tystnaden, nuddar med bibehållet gott humör vid det intiga i alla mänskliga förehavanden.

I Fénéons notiser passerar ett tidevarvs fransktalande människostackare förbi och försvinner efter att vi nätt och jämnt uppfattat en innebördsdiger glimt av dem:

"Hos en cabaretartist i Versailles fick den före
detta prästen Rouslot vid sin elfte absint den
attack av delirium som ryckte bort honom."

"Den ogina domstolen i Constantine skickade en
14-årig faun till korrektionsanstalt för att, med våld,
ha älskat med en mycket antik maltesiska."

"När hennes tåg saktade in öppnade madame Parlucy,
från Nanterre, och lutade sig ut. Ett expresståg passe-
rade och slet sönder huvudet och dörren."

Man kan skönja ett visst mått av cynism i formuleringarna, men cynism utesluter inte förekomsten av ett slags kontemplativ empati hos cynikern. Framför allt kännetecknas dessa notiser av en reflekterande, kallt uppfriskande espri, och en nedtonad, intelligent humor, de bär vittnesbörd om en äventyrligt experimenterande och estetiskt språkrådbråkande epok i europeisk litteratur som sedan länge gått förlorad. Det är knappt att den mentalitet som gjorde sådana upptåg möjliga existerar längre, annat än som föremål för museal begeistring för några få bokläsare. Man skulle kunna säga att Fénéon genom dessa notiser ger oss en sällsynt direkt tillgång till människorna i det tidiga 1900-talets Frankrike, att han skapade skelettet till en kollektivroman om folket, ett skelett på vilket läsaren, genom att låta fantasin löpa, anmodas fästa senor, muskler, kött och fett. Ofta handlar ju notiserna om personliga tragedier, som dock sedan länge upphört att smärta någon. Allt flödar förbi och genom människan och utplånas, även hennes eller andras illgärningar och missöden:

"Av kärlekshat kastade Alice Gallois, i Vaujours,
vitriol i ansiktet på sin svåger, och av misstag på
en förbipasserande. Hon är inte mer än 14 år."

"Ett förkolnat lik var vad madame Desmé, från
Alfortville, liknade – offer för en fotogenlampa.
Trots detta andas hon fortfarande."

"Det finns inte längre någon Gud ens för de
berusade: Kersilie, från Saint-Germain, som tog fel på fönstret och dörren, är död."

Källa

Félix Fénéon: Nyheter på tre rader.
Översättning & inledning: Magnus Hedlund. Ersatz

Nikanor Teratologen

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från hyllan. Vecka 10 -2013

Efter att ha varit bortrest i två veckor undrar jag efter hemkomsten vad som har hänt under min bortavaro. Som vanligt visar det sig att det har inte hänt något ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 02 mars, 2013

Nigredo

I.   All denna vakna tid tillbringad i andra människors mardrömmar i denna värld av sinnrikt vävda lögner i de svarta pelarnas skuggor vid kanten av den öppna massgraven   Det är som om ett svart hål fötts fram ...

Av: Sven Andrè | Utopiska geografier | 08 november, 2010

Georges Simenon

Maigret kommer tillbaka – svarta döden direkt!

Det är inne just nu att använda ordet retro som försäljningsargument. Vi gjorde det nyss när vi lade ut en del Rörstrandsporslin från sextiotalet på blocket – allt såldes nästan ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 11 november, 2016

Natur och kultur mer samhöriga än vi tror . Byggmästaren som bygger våra…

  Speculum veritatis Titeln på Brian Goodwins bok från 2007, Nature's Due. Healing Our Fragmented Culture, är inte helt lätt att översätta. "Nu är det naturens tur!" (Nature is due) är ett ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 23 april, 2009

Nedslag bland svenska klassiker som blivit film

“Kostymdrama” är i sig ett ord som förpliktigar. Man tänker direkt på påkostade brittiska filmer som vinner Oscars i stil med The King’s Speecheller Gosford Park. Eller så tänker man ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 09 december, 2013

Jean Vigo

Apropå Jean Vigo

Vem minns inte sekvensen i Francois Truffauts ”De 400 slagen”, där en skolklass är ute och joggar med gymnastikläraren i spetsen och det vid varje gathörn smiter iväg några killar ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 29 januari, 2016

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Om sjelen. Del II

Platon, som var elev av Sokrates og læreren til Aristoteles, tenkte og skrev om menneskesjelen. Ifølge konsepsjonen en finner hos Platon, gis det hos mennesket visse intellektuelle og moralske evner og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 mars, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.