La Décoration Suspect (2014)

Färgernas språk

Monokrom av Melker Garay pågår till den 30 september Galleri Kameleont i Norrköping

Av: Ida Thunström | 14 september, 2016
Essäer om konst

”De dricker energi, kaffe och jobbar”

Det är samtiden jag lyssnar till. I smyg, jag deltar inte, känner inte, vet inte varför ordet ”samtid” pressar fram någon typ av besatthet inom mig. Jag vill berätta om ...

Av: Linda Bönström | 26 april, 2013
Gästkrönikör

Johan Rasmundson. En dikt

Jag heter Johan Rasmundson och är bosatt i Uppsala och har skrivit poesi de senaste tio åren. Jag har varit publicerad i några antologier, tidskrifter och i år även tryckt ...

Av: Johan Rasmundson | 03 december, 2017
Utopiska geografier

Dr Krabba 12

Av: Janne Karlsson | 23 december, 2011
Kulturen strippar

Paul Signac, Portrait of Félix Fénéon, 1890, Museum of Modern Art, New York City

Så kort och torrt som möjligt



1906 tog Fénéon (född 1861, död 1944), oklart varför, anställning som anonym notisskrivare på dagstidningen Le Matin. Notiserna signerades alltså inte av honom. Notisskrivare, en synnerligen anspråkslös beteckning, passande för en man som gärna utövade sin kreativt stimulerande verksamhet i det fördolda. Notisskrivare är vad berättaren i Torgny Lindgrens "Pölsan" kallar sig – och den benämningen avdramatiserar där på ett rätt charmerande sätt inte endast murvelns verksamhet, utan även författarens. 

Om Félix Fénéon.


Och visst är det så som titelns dubbeltydighet antyder (Nouvelles en trois lignes): hela noveller, dramatiska livshistorier, finns komprimerade i Fénéons korta torra notiser, på ett liknande sätt som man kan se hos de s.k. franska moralisterna, i synnerhet kanske i Chamforts stilistiskt fulländade och livserfarna aforismer.

Annons:

Fénéon var under sin levnad inte minst en konstnärlig och litterär katalysator, vän med många av de mest minnesvärda avantgardisterna, exempelvis Alfred Jarry: den enda bok Fénéon gav ut behandlade de s.k. neo-impressionisterna, en konstriktning han som tidskriftsredaktör och skribent starkt bidrog till att uppmärksamma och definiera. Notisskrivandet publicerades efter Fénéons död av insiderlitteratören Jean Paulhan, handhavare av de efterlämnade papperen. Fénéons älskarinna hade klippt ur och klistrat in dessa "noveller på tre rader", fler än tolvhundra, i ett album, men Fénéon hade inte velat ge ut det, föregivande att han endast strävade efter tystnad. Och visst är det så som titelns dubbeltydighet antyder (Nouvelles en trois lignes): hela noveller, dramatiska livshistorier, finns komprimerade i Fénéons korta torra notiser, på ett liknande sätt som man kan se hos de s.k. franska moralisterna, i synnerhet kanske i Chamforts stilistiskt fulländade och livserfarna aforismer.

Hedlund skriver i sin inledning om Fénéon:

"Här fulländade han sin lakoniska stil och lade sin milda ironi och skärande sarkasm över såväl de mest hårresande som de allra banalaste nyheter. Att säga att han gjorde denna sorts notis till en konstform är en kliché, men sann."

Magnus Hedlund erinrar där även om att Claes Hylinger en gång i tiden, i den patafysiska antologin Segla i ett såll, inkluderade ett mindre urval av dessa notiser, samt ett annat skönlitterärt stycke av Fénéon. Under många decennier har Hedlund och Hylinger, som en del av sin litterära verksamhet, gjort mycket, genom introduktioner och översättningar, för att på vårt nordliga språk väcka intresse för den franska modernismens stora frisinnade särlingar. Den här Fénéonutgåvan på Ersatz bör definitivt införskaffas av de som gillar vackert och gediget formgivna böcker innehållande något som efter ett sekel fortsätter spira och frodas vid sidan av allfarvägen. Dessa notiser kan fungera som inspiration till praktiska stilövningar, som en påminnelse om det hut-och tröstlösa mänskliga predikamentet, dess bräcklighet och kosmiska betydelselöshet, som ett åskådliggörande av hur försumbart det som blir kvar av en människa är.

Antagligen för de flesta inte särskilt välkomna visdomar, men likväl sanna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Problemet för Torgny Lindgrens notisskrivare i Pölsan är att blaskans chefredaktör anser att han fabulerar fram sina notiser, att han alltså där han sitter och ruvar i det västerbottniska inlandet "blivit en författare" i stället för att sanningsenligt rapportera om tilldragelser i bygden.

Därför måste han avskedas. Fénéons notiser är såvitt jag förstår helt sanningstrogna, verklighetsförankrade, men genom gnistrande sardonisk kvickhet och stram tukt sammanpressade till en kristallinisk hårdhet och glans, som kanske även skänker det inträffade, även det till synes mest banala eller brutala, ett gåtfullt skimmer, samtidigt som det finns något solefterliknande, alltförlåtande, över det lugnt upphöjda sättet att registrera det som ägt rum:

"Övergiven av Gomin, från La-Croix-de-
Berny, skar Juliette Droubly, från Asnières,
upp trynet på honom med en sax."

"Änkan Jules Morel, 72 år, rentier i Arnes
(Rhone), har blivit strypt. Hon sov när hon
blev behandlad på det viset."

"Gevärsskytten Patureau vid 111:e regementet
(Toulon) dog i går kväll av den kula han dagen
innan råkat placera nära hjärtat."

Det är kärvt, sakligt, dråpligt, sorgligt, på sitt sätt lysande.

Behöver någon veta mer om sådana livsomstörtande eller rentav livsupphävande incidenter? Det hände. Så var det. Lev med det, eller gå och dö. Vad mer finns att säga? I tystnadens gränsmarker kan man möjligen fortfarande skriva någon rad, även i en era på bred front hemsökt av the chattering classes och deras evinnerliga "liberala", andefattiga, konsensusmjäkiga medelklasskacklande. Och Fénéon umgås fruktbart med tystnaden, nuddar med bibehållet gott humör vid det intiga i alla mänskliga förehavanden.

I Fénéons notiser passerar ett tidevarvs fransktalande människostackare förbi och försvinner efter att vi nätt och jämnt uppfattat en innebördsdiger glimt av dem:

"Hos en cabaretartist i Versailles fick den före
detta prästen Rouslot vid sin elfte absint den
attack av delirium som ryckte bort honom."

"Den ogina domstolen i Constantine skickade en
14-årig faun till korrektionsanstalt för att, med våld,
ha älskat med en mycket antik maltesiska."

"När hennes tåg saktade in öppnade madame Parlucy,
från Nanterre, och lutade sig ut. Ett expresståg passe-
rade och slet sönder huvudet och dörren."

Man kan skönja ett visst mått av cynism i formuleringarna, men cynism utesluter inte förekomsten av ett slags kontemplativ empati hos cynikern. Framför allt kännetecknas dessa notiser av en reflekterande, kallt uppfriskande espri, och en nedtonad, intelligent humor, de bär vittnesbörd om en äventyrligt experimenterande och estetiskt språkrådbråkande epok i europeisk litteratur som sedan länge gått förlorad. Det är knappt att den mentalitet som gjorde sådana upptåg möjliga existerar längre, annat än som föremål för museal begeistring för några få bokläsare. Man skulle kunna säga att Fénéon genom dessa notiser ger oss en sällsynt direkt tillgång till människorna i det tidiga 1900-talets Frankrike, att han skapade skelettet till en kollektivroman om folket, ett skelett på vilket läsaren, genom att låta fantasin löpa, anmodas fästa senor, muskler, kött och fett. Ofta handlar ju notiserna om personliga tragedier, som dock sedan länge upphört att smärta någon. Allt flödar förbi och genom människan och utplånas, även hennes eller andras illgärningar och missöden:

"Av kärlekshat kastade Alice Gallois, i Vaujours,
vitriol i ansiktet på sin svåger, och av misstag på
en förbipasserande. Hon är inte mer än 14 år."

"Ett förkolnat lik var vad madame Desmé, från
Alfortville, liknade – offer för en fotogenlampa.
Trots detta andas hon fortfarande."

"Det finns inte längre någon Gud ens för de
berusade: Kersilie, från Saint-Germain, som tog fel på fönstret och dörren, är död."

Källa

Félix Fénéon: Nyheter på tre rader.
Översättning & inledning: Magnus Hedlund. Ersatz

Nikanor Teratologen

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Men det här är Serbien

  Kvinnor i Nis. foto Sophie Malmros Men det här är Serbien Tåget från Belgrad till Nis ser ut som tågen i Sverige på 1970-talet. Jag har tur och får plats i en ...

Av: Sophie Malmros | Resereportage | 05 december, 2009

Magnus Göransson Foto Peter Hallin

Idioten och spindeln

Magnus Göransson är tillbaka med sin Idiot.

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 13 maj, 2017

TV-serien Morran och Tobias, Foto: SVT

Skrattet vid ensamhetens avgrund

Mathias Jansson har hittat parallellerna mellan SVT:s komedisuccé "Morran och Tobias" och andra tragikomiska radarpar genom TV-historien. Många av komediserierna bygger i grunden på djupa existentiella frågor om mänsklig utsatthet ...

Av: Mathias Jansson | Media, porträtt | 04 november, 2015

Karnevalståg från Moderna Museet 1968

Art Distribution – en omöjlig historia som fyller femtio år

Vi vet att vi lever i en värld där marknadskrafterna styr och ställer. Du måste, om du vill överleva, göra dig själv till ett varumärke, det vill säga om du ...

Av: Percival | Kulturreportage | 13 augusti, 2016

Pirater i etern och på nätet

  Onsdagen den 8 mars 1961 klockan tio på förmiddagen började radiopiraterna sina sändningar från Radio Nord på internationellt vatten i Östersjön ombord i skeppet Bon Jour. Det var nyheter varje ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 26 februari, 2011

Om en yngling som inte borde ha sett Wagners opera Rienzi

Till Guido Zeccolas eleganta och synpunktsrika essä om Wagner och det musikaliska dramat här på sidan kan läggas en rekommendation för vidare läsning: essäerna, betraktelserna och breven i Thomas Manns ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 06 mars, 2013

Har UFO: n någon plats inom teosofin?

Flygande tefat i historia och religion  En av de första dokumenterade UFO-observationerna gjordes den 5 augusti år1926. Det var den ryske målaren, upptäcktsresande och mystikern Nicholas Roerich, som befann sig på ...

Av: Carl Ek | Kulturreportage | 23 november, 2013

Meningsfullheten är alltid angelägnare

Från att ha etablerat sig som ett samtida scenkonstuttryck med stor attraktionskraft på såväl dåtida tonsättare som publik har idag operakonsten på institutionsnivå övergått till ett vegetativt, reproducerande stadium. Genom ...

Av: Magnus Bunnskog | Essäer om musik | 30 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.